”Vilken film då?” frågade Louis där han stod vid hyllan med filmer.

”Jag röstar för Taken!” tjöt Niall glatt och sprang fram till Louis.

”Vad sägs som Love Actually?” frågade Harry snällt. Louis och Niall vände sig om som på kommando och blängde på honom. Jag tittade förvånat på Harry, sedan på Louis och tillbaka på Harry.

”Han ser den filmen dagligen” förklarade Liam och himlade med ögonen. Jag skrattade lätt åt tanken, att Harry sitter och ser en kärleksfilm om och om igen var inget jag hade väntat mig.

Hanna satt tyst i soffan och tog upp så lite plats som möjligt, jag antar att hon fortfarande är i chock.

”Då bestämmer jag att vi ser Taken först, och sedan ser vi..” mumlade Louis och drog fingret längs alla filmer ”..Titanic eller Sick girl?”.

”TITANIC!” tjöt jag och kastade mig fram emot Louis.

”Vad säger ni andra?” flinade Louis och höll upp de två filmerna. Det räckte med att jag såg framsidan av ”Sick Girl” för att jag skulle få kalla kårar.

”Titanic” sa Hanna plötsligt och ställde sig upp. Jag tittade förvånat på henne och log sedan stort när hon äntligen vågade prata.

”Då ser vi Titanic..” log Niall och ryckte filmen ur Louis hand. ”..Efter Taken” la han bestämt till och stoppade in filmen i vår dvd.

Harry kastade sig i soffan och suckade nöjt. Jag skrattade lätt åt honom och knödde mig ner vid ena armstödet.

”Harreh!” tjöt Niall och kastade sig över Harry. Harry muttrade något ohörbart och satte sig sedan upp. Han drog mina ben över sina, så att jag satt med ryggen mot ryggstödet. Zayn slog sig ner vid andra armstödet och ryckte åt sig en av chipsskålarna.

Eftersom soffan var rätt stor så fick god plats och slapp trängas. Hanna satte sig halvt osäkert ner på en tom yta bredvid Harry, och fick Niall på sin högra sida.

Liam startade igång filmen och satte sig ner bredvid Zayn.

HANNAS PERSPEKTIV:

“I don´t know who you are. I don´t know what you want. If you are looking for a ransom, I can tell you that I don´t have money. But what I do have are a very particular set of skills. Skills I have acquired over a very long career. Skills that make me an nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that´ll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don´t, I will look for you, I will find you.. and I will kill you..”

Jag log när jag hörde Niall viska citatet för sig själv. Det är helt sjukt, att jag sitter i samma soffa som One Direction. Att jag sitter en halv centimeter från Niall och ser på Taken.

Det är sådant man läser om i noveller, inte sådant som händer i verkligheten.

Niall märkte tydligen att jag fastnat med blicken på honom då han vände sig mot mig och log. Jag log rodnandes tillbaka och vände uppmärksamheten mot Bryan istället.

~~

Jag satt med handen över min halvt öppna mun och kände tårarna svämma upp i mina ögon.

Rose hade precis insätt att Jack var utom räddning. När han hade sjunkit utom synhåll i havet kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna började rinna ner för mina kinder blandat med känslor från hela dagen. Jag täckte för ansiktet med händerna och lät tårarna rinna. Just som jag skulle ställa mig upp för att fly från soffan kände jag ett par starka armar runt mig. Jag tittade snabbt upp och såg Niall le svagt åt mig med tårfyllda ögon, bara den synen räckte. Tårarna började rinna hej vilt igen och fick mig att framstå som en idiot.

När jag lugnat ner mig en aning vände jag snabbt på huvudet för att se Marion krångla sig ur Harry´s omfamning. Hon flög upp på golvet och började gråta helt hysteriskt. Jag tror vi alla såg lika chockade ut när hennes hysteriska gråtande började blandas med ett minst lika hysteriskt skratt. Hon stod upp och fläktade med händerna framför ansiktet samtidigt som hon as garvade med tårar rinnandes ner för hennes kinder.

”Aw, bejb” skrattade Harry fnissigt och log mot oss andra. Jag kände hur ett svagt skratt började bubbla upp i min mage, och slutligen bröt sig lös. När det första fnisset lämnat min mun började jag as garva. Tårarna byggdes återigen upp i mina ögon och fick mig att skratta ännu mer. Niall tittade frågandes på mig med ett roat leende och skrattade lätt.

”Vad är det för fel på tjejer egentligen?” skrattade Louis som nu hade vaknat.

”Det kallas humörsvängningar” flinade Harry stolt och nickade mot Marion som nu mera låg på golvet och höll sig för magen.

”Du skulle sätt Danielle när hon var övertrött häromdagen. Hon började gråta för att de inte hade någon ost hemma” skrattade Liam och fick mig att rycka till.

”Just det ja! Hur mår Danielle? Jag har inte pratat med henne sen eran turné”

Jag tittade chockat på Marion som nu satt upp stödd på sina armar och log mot Liam.

”Det är bara bra, hon pratar om dig rätt ofta faktiskt. Jag tror hon ska dansa för LMFAO om några dagar” log han stolt.

MARIONS PERSPEKTIV:

Jag fiskade upp min iphone och bläddrade fram till ”Princess xx” i kontakt listan.

To Princess xx : Dani! Liam berättade att du skulle dansa för LMFAO några dagar?! X”

From Princess xx : Heeej! Shiet vad längesen! Så sant som det är sagt, haha. Vad sägs som om en fika snart? X”

”Du Hanna, vad skulle du säga om att ta en fika med Danielle någon dag?” frågade jag när vi senare den kvällen låg i min säng.

”Danielle?” frågade Hanna dumt och satte sig halvt upp.

”Danielle, som i Danielle Peazer” flinade jag.

”Danielle Peazer som i Liam Payne´s flickvän Danielle Peazer!?”

”Jepp” skrattade jag och såg på när hon fick ännu ett frispel. Slutligen tog hon ett djupt andetag och log ivrigt mot mig.

”of course!”

När Hanna senare den kvällen hade somnat tog jag i smyg upp min dagbok och slog upp en ny vit sida och skrev ner saker om dagen.

Ännu en lyckad dag hade nått sitt slut.

Fick bli ett halvt idiotiskt kapitel.. höhö.

Har lite dåliga besked, tror inte att den här kommer bli jätte lång, inte så lång som jag väntat mig i början iaf. Men den är inte slut än ska ni veta! ;) Kommer ju självklart börja på en ny efter denna, har redan lite planer. Kommer nog bli en hel del roligare att skriva och läsa den andra tror jag.. 

Hoppas ni tyckte om det här kapitlet iaf! :D

Tänkte utmana er lite, bara för skojs skull.. För att se om ni klarar det ;)

7 kommentarer till nästa? ;))  xx

Jag vaknade med ett ryck och satte mig tröttsamt upp i sängen.

”Marion?! Du får ta och komma ner hit ett tag!” jag suckade till ljudet av pappas röst och placerade fötterna på det kalla golvet. Jag räknade till tre innan jag tog sats och hoppade bort till mattan. Jag skyndade mig med att öppna min garderob och fiska upp ett par raggstrumpor. Jag drog på mig dom och gick sedan mot dörren. Pappa och Anne stod i hallen, påklädda, medan Harry satt vid köksbordet när jag kom ner med mina pyjamaskläder. Pappas ögon blev en aning stora när han såg att jag hade på mig mina korta pyjamasshorts och min rosa mimmi pigg tröja.

”Eh, jag och Carl ska dra oss snart. Men vi kommer hem igen i morgon runt 4 tror vi. Ni får lägga upp dagen och så vidare” log Anne och tittade menande på pappa. Pappa nickade, släppte blicken från mina ben och log sedan mot Anne.

”Ha en bra dag!” log Harry och vinkade glatt åt dom. Pappa öppnade dörren för Anne och gick sedan ut efter henne. Han vinkade snabbt innan han stängde dörren och lämnade en tystnad efter sig.

”så, ska vi planera dagen?” flinade Harry och klappade på köksbordet. Jag slog mig ner på en tom stol och tittade nyfiket på honom.

”Om jag åker och handlar grejer till ikväll, så fixar du det du ska göra tills din kompis kommer hit. Och så kan du väl förbereda henne på att hon kommer träffa sina idoler?” flinade han.

”Visst..” gäspade jag och reste mig. ”.. Vänta, hur vet du att ni är hennes idoler?” frågade jag chockat och tittade på honom.

”Hörde dig och den där killen nämna det på turnén” flinade han och ryckte lätt på axlarna. Jag nickade sakta och vände mig om för att gå upp mot mitt rum igen.

Några minuter senare ropade Harry hejdå och smällde igen dörren efter sig. Jag plockade undan de sista kläderna från sängen och gick bort mot vårt ”Ungdomshörna”. Jag kopplade in min mobil i högtalarna och satte på ”I´m sexy and i know it”.

Med musik dunkandes i hela huset gick det rätt fort att städa. Jag hann till och med duscha,sminka mig och äta frukost innan det knackade på dörren.

Med nervösa och ivriga fingrar stängde jag av musiken och sprang ner till dörren. Jag slet upp dörren och stirrade rakt in i Hannas gröna ögon.

”Oh jeez” flämtade jag när jag såg hennes taniga kropp när hon osäkert log mot mig. Jag drog in henne i en varm kram och kände hennes armar runt mig. Utan förvarning började hon snyfta och skaka i min famn. Jag backade undan, utan att släppa hennes kropp, och tittade in i hennes tårfyllda ögon.

”Jag har saknat dig” log hon snyftandes och torkade sig lätt i ögonen. Jag kramade om henne igen och greppade tag i hennes resväska.

”ta av dig skorna och kom med in. Jag har en överraskning till dig” log jag. Hon tittade nyfiket på mig och drog lätt av sig sina slitna sneakers. Jag greppade tag i hennes hand och började gå upp för trappan.

När Hanna för åttonde gången hade frågat vad det var för överraskning hade jag berättat allt sen pappa och Anne började ”dejta”. Jag hade precis berättat klart om det som hände igår när hon stirrade på mig.

”Säg att du skämtar?!” utbrast hon och höll för munnen. Jag skakade lätt på huvudet, och skulle precis berätta att de var på väg hit när ytterdörren öppnades.

”Jag är hemma!” hojtade Harry och stängde dörren. Jag vände på huvudet för att se Hanna sitta blixt stilla med tårade ögon.

”Ska du sitta här, eller vill du hälsa?” flinade jag och drog upp henne från sängen. Hon gick på darriga ben efter mig ner för trappan, men stannade i dörröppningen till köket.

”Hej! Du måste vara Hanna!” log Harry och släppte ner matkassarna på golvet. Hanna nickade stumt och stirrade fortfarande på Harry.

Han gick fram emot henne med öppna armar och fångade in hennes lilla, darriga kropp i sin trygga famn. En liten, konstig känsla spred sig i mig när han viskade något i hennes öra. En känsla som jag känt varje gång jag sätt bilder på Harry och Caroline, avundsjuka. När jag insett att jag var avundsjuk på Hanna, bara för att hon fick en kram av Harry, gav jag mig själv en mental spark i röven. Varför var jag så barnslig?

Hanna backade leendes undan från Harry´s kram och drog fingrarna under ögonen.

”Uh, jag ska bara upp och fixa mig lite” sa Hanna och drog en djup suck. Jag nickade glatt och såg henne försvinna upp för trappan.

Jag gick emot Harry och tog upp en av påsarna. Just som jag fått upp den på köksbordet kände jag två armar runt min midja. Jag skrattade lätt åt Harry och började plocka upp varorna, noga med att inte visa hur påverkad jag blev av hans närvaro. När jag packat upp den proppfulla godispåsen, de fem chipspåsarna och de fyra flaskorna läsk tittade jag på Harry med ett höjt ögonbryn.

”Hade du tänkt övergöda oss?” skrattade jag och vände mig helt om. Han stod med händerna på bordet, lutad mot mig och flinade.

”Du behöver gå upp lite, klenis” retades Harry och knäppte mig lätt på magen. Jag skakade lätt på huvudet samtidigt som jag skrattade och slingrade mig ur hans ställning. Han tittade förvånat efter mig när jag ställde upp godiset och chipsen i skåpet. Han fixade snabbt till sin lugg och fiskade upp sin iphone som just vibrerat.

”killarna är här om några minuter” log han och tittade på klockan.

”Redan? Klockan är ju bara 4” sa jag förvånat och slängde en blick på klockan.

”Japp” log Harry och började dra fingrarna över sin skärm. Hanna kom ner för trappan, ny sminkad och med andra kläder på sig. Hon log ett svagt leende mot oss och ställde sig bredvid mig.

”Niall!” tjöt Harry. Jag kände och såg i ögonvrån hur Hanna ryckte till av hans namn.

”Köper ni med pizza?” frågade han sedan och började gå runt i köket. Hanna vände chockat blicken mot mig och började dra med mig bort från köket.

”Ska killarna komma hit?!” viskade hon chockat. Jag nickade leendes och fick ta emot en varm kram.

Någon halvtimma senare öppnades dörren nere i hallen när jag och Hanna var uppe på mitt rum. Hon satte sig spikrakt upp i sängen och släppte sin mobil. Jag log lugnande mot henne och drog på mig ett linne. Mina svarta håliga jeans fick också åka på innan vi började gå ner för trappan. De sista metrarna till köket gick Hanna långsammare och långsammare. Slutligen fick jag dra henne till killarna, men stannade upp i dörröppningen. Hanna förde sakta handen till munnen och stirrade chockat på killarna. Jag harklade mig lätt och fick genast alla killarnas uppmärksamhet.

”Marion!” tjöt Louis och gick emot mig med breda armar. Jag nickade menande mot Hanna och fick Louis uppmärksamhet att vändas mot henne. Lika så de andras uppmärksamhet.

”Det här är Hanna” log jag och såg på när hon fick kramar av alla killarna. Slutligen stod Niall framför henne med ett brett leende.

”Hejsan” skrattade han, och det lilla räckte. Tårarna svämmade över i Hannas ögon och började rinna ner för hennes kinder. Jag tror det var ett smart drag att använda vattentät mascara.

Niall log gulligt mot henne och drog in henne i sin famn. Hon skakade kraftigare samtidigt som hon försökte lugna ner sig själv. Harry klev fram till mig med ett brett leende och skrattade lätt åt Hanna och Niall.

När Hanna lugnat ner sig en aning stod hon bredvid mig medan killarna började skära upp pizzorna.

”Redo för en galen kväll?” flinade Louis och gick emot oss. Han drog in mig i en snabb kram och la sin arm runt min midja.

”Mer än redo” skrattade jag och lutade huvudet mot hans axel.

Jag antar att det här var en kväll jag sent skulle glömma..

Lite gulligull gull ^^ haha, var rädd för att jag tappat skrivlusten där ett tag, men nu när killarna är med igen så blev det mycket roligare att skriva ^^ Vad tycker ni om det här då? ;)

fem kommentarer sammanlagt på det här och förra , alltså part 1 oh 2 ^^

Ps, förlåt om det blev stavfel, grammatik fel! är svin trött! ^^

puss o kram! xx

Jag tvekade i några sekunder, reste mig sedan och gick raskt fram till dörren.

”Det var inte men..” Niall började precis prata när jag dök ner i hans famn. Han stod still i några sekunder, innan han snabbt placerade sina trygga armar runt min rygg. Hela jag krympte där jag stod, snacka om att killen har vuxit. Några få tårar började sippra ner för mina kinder medan jag begravde huvudet i hans axel.

Jag vet inte hur länge vi stod där och höll om varandra, jag ville bara inte att minuterna skulle ta slut. En tyst harkling bakom Niall fick oss båda att vända oss om. Killarna stod i trappan med olika ansiktsuttryck. Harry klev fram till oss och öppnade prövande armarna. Jag tittade ursäktande på Niall, släpptes från hans famn och hoppade in i Harry´s famn.

”Helvette vad jag saknat dig” mumlade han i mitt hår, vilket fick ännu mer tårar att falla.

”Ey, jag vill också vara med!” tjöt Louis och omfamnade oss båda två. Fler tårar började rinna i takt med mina fnissningar. Strax hade jag fem starka armar runt mig, och flera hundra liter tårar forsandes ner för mina kinder. Jag skrattade lätt och lutade huvudet mot Harrys bröst. Sakta släpptes greppet om mig, men Harry´s armar var fortfarande skyddande runt mig.

Vi gick ner mot soffan igen, där vi alla kurade ihop oss. Det blev rätt trångt, eftersom vi var sex stycken i en 4 mannars soffa.

Jag satt i Harry´s knä, lutad mot ryggstödet och hade benen över han och Louis, medan Niall satt på andra ryggstödet och log mot mig.

”Vet ni vad jag tycker?” sa Louis plötsligt, och avbröt den tysta stämningen som låg över oss. Allas blickar riktades mot Louis, som satte sig upp ordentligt.

”Vad sägs som att.. vi frågar era föräldrar om vi skulle kunna få ha huset i en natt, och så har vi filmkväll och bara myser?”

Jag tänkte snabbt igenom kvällen som skulle bli, och log åt bara tanken.

”ett problem bara..” suckade jag och fick blickarna att vändas mot mig istället.

”Hanna, en kompis till mig, kommer bo här ett tag, och hon är typ.. ett fan” flinade jag. De frågade ut mig om Hanna, så jag fick dra hela historien med hennes familj för killarna, som i sin tur lovat att inte prata med någon om det.

” Hej hopp!

Första gången jag skriver och är glad.

Jag är nog mer än glad, mega super duper glad!

I går hände det sjukt mycket saker.

Det var lite små tjafs mellan mig och killarna, men det hela slutade med att vi satt i två och en halv timma och pratade ut om allt. Killarna stack nyss hem, Harry är på sitt rum och pappa och Anne kom för några minuter sedan.

Just det ja, Hanna kommer hit i morgon! Min fina, underbara Hanna.. jag kan knappt bärga mig till att få krama henne.

Nu ska jag ner till köket och prata med pappa om Hanna.

Puss o Hej! Xx”

Jag vek ihop dagboken och la ner den under madrassen. Med några smidiga steg tog jag mig ut ur rummet och vidare ner mot köket.

Jag gjorde en snabb piruett i dörröppningen och log sedan mot Anne och pappa.

”Någon verkar vara på bra humör” skrattade Anne och slog sig ner vid köksbordet med en kopp te.

”Pappa, du kommer ihåg Hanna va?..” pappa nickade och drack sedan en klunk av sitt te ”.. hon kommer hit i morgon, jag vet inte hur länge hon stannar. Men tills hon hittar en lägenhet” babblade jag på och log som en dåre.

”Det ska väl fungera. Harry ska ju köra ut oss ur huset i morgon vad jag vet, och vi lär ju inte få komma hem på två,tre dagar” flinade pappa och nickade mot något bakom mig.

Jag vred snabbt på huvudet och såg Harry´s lockar komma närmare.

Väl bredvid mig la han armen runt min midja och log fjäskande mot föräldrarna.

”Ni måste förstå..” började Harry med en tillgjord röst ”.. att vi ungdomar måste få ha lite fritid, vi kan inte alltid ha två hökar över oss”.

Jag skakade skrattandes på huvudet och slängde en blick på klockan. Visarna visade tydligt att klockan var kvart över 11, och att jag behövde gå och lägga mig för att orka med morgondagen.

”Tror jag ska nana nu” gäspade jag och gick fram för att ge dom båda varsin kram. När jag sedan vände mig om räckte jag diskret ut tungan mot honom och gick förbi bort mot trappan.

Just som jag tänkte öppna dörren till mitt rum grep någon tag runt min midja. Ett högt tjut kom ut ur min mun tillsammans med skratt.

”Ge.. dig!” flämtade jag när han inte slutade kittla mig.

”Lika kittlig som alltid alltså?” skrattade han retandes och gick närmare mig.

”Godnatt kram?” frågade han senare och sträckte ut armarna.

Jag klev glatt in i hans famn och kände hans starka armar omkring mig.

”Godnatt syster” mumlade Harry och gav mig en snabb kyss på kinden. Jag rodnade svagt och kände de små,små fjärilarna försöka vakna till liv. Jag tvingade dom bestämt att gå och dö igen, och viskade ett ”natti” till honom innan jag försvann in på mitt rum.

Kort kapitel, behöver bara några minuter att skriva part 2 ^^

Det kommer upp snart antar jag! ;)

så , fem kommentarer sammalagt på de här delarna för nästa? ;) love yah! xx

Jag gäspade stort och drog täcket tätare omkring mig. Tenshi sträckte ut sin långa kropp på täcket och la sig sedan ner vid sidan av min kropp. Jag vände mig om, så att jag låg på mage, och drog täcket tätare om min kropp. Om man ändå kunde få stanna i sängen hela livet, dock skulle det nog bli rätt tråkigt..

Med en djup suck satte jag mig upp och drog handen igenom mitt rufsiga hår. Desperat försökte jag hitta min klocka, men kom på att jag inte var hemma i mitt rum längre. Jag fann min iphone liggandes längst ner i sängen, och fångade upp den för att titta på klockan. 8.45 Great. Eftersom jag under gårdagen inte tänkte på att min kartong med kläder stod nere bland alla andra väskor. Så tyst jag kunde öppnade jag dörren och klev ut i det kalla huset. Jag tassade ner för trappan och svor åt mig själv när ena trappsteget knakade. Irriterat välte jag undan två av kartongerna och fann min egen.

Lycklig att ha hittat den bar jag upp den i min famn och vände mig om. Jag var just på väg att börja gå upp igen när jag mötte Harrys blick vid köksbordet. Harry i alla fall. Hans blick var mer på mina ben än på mitt ansikte. Jag suckade bara högljutt, drog ner tröjan en aning över låren och gick sedan upp igen.

”Marion! Kan du låsa efter mig?”

jag vände mig om när jag stod högst upp i trappan och tittade på honom med en irriterad blick. Jag nickade, ställde ner kartongen och började gå ner igen.

”Vart ska du då?” frågade jag och försökte att behärska min attityd.

”Jobbet” flinade han, men när han såg mitt ansiktsuttryck slutade han genast.

”som vanligt då” suckade jag och ställde mig vid dörren. Det tog några ynka sekunder innan han tog in det jag sa och skyndade sig till dörren. Han drog på sig jackan och trädde i fötterna i sina sprillans nya sneakers.

”Jag är hemma runt 3 igen” muttrade han och började gå ner mot parkeringen.

Utan svar stängde jag dörren och låste snabbt, vände på klacken och började ännu en gång gå upp för trappan.

+

”Den här då?” suckade jag och höll upp ett gulligt linne med fjärilar och blommor.

”Hur ska jag kunna veta? Du får prova” skrattade Josh och kikade snabbt igenom några kepsar. Jag letade reda på min storlek och gick sedan bort mot provrummen.

Linnet var rätt öppet på ryggen, hade en lagom djup urringning och var luftig. Lite som en kort tunika. Jag la fram linnet till den fräkniga kassörskan, som i sin tur skannade in det på sin dator.

Jag gav henne pengar för tröjan och gick sedan tillbaka till Josh.

”Är du nöjd nu? Mina ben går av” skrattade Josh och låtsades ramla.

Jag flinade bara åt honom och tittade igenom mina fyra påsar.

”Jepp, jag har vad jag vill ha. Ska vi ta en fika och sedan bege oss hemåt?” Han nickade ivrigt och började gå ut ur köpcentret.

När vi slagit oss ner på ett sött café som låg neråt gatan, rätt gömt och kanske inte det första du går till. Jag tittade mig omkring och drog blicken längs de ljus rosa väggarna, tavlor av olika slag prydde väggarna och fick hela stället att se mysigare ut.

Luke kom tillbaka med en bricka, bestående av två kaffe och två små kakor till det.

Just som han satte sig ner hördes skrik en bit bort, någonstans utomhus. Jag ryckte lätt på axlarna åt Luke´s förvånade min och svalde en liten klunk av kaffet. De brände gott i halsen, men var på väg upp igen när hela cafét började eka av knackningar. Jag tittade snabbt upp på Luke, som för sin del satt chockad och stirrade ut. När jag väl vände på huvudet blev mitt ansiktsuttryck nog lika dant på ett ungefär. Inte en enda millimeter av världen utanför fönstret syntes till, istället var där smockfullt av skrikandes,gråtandes och tossiga tjejer. Jag vred huvudet ännu en bit för att se fem killar stå och hämta andan. Plötsligt började en av dom skratta, och det ljudet gav mig rysningar längs hela ryggraden. Ett skratt som jag älskade, men hatade.

”Jag kommer aldrig tröttna på det där” skrattade Louis och slängde snabbt med sin lugg. Zayn flinade mot killarna och sträckte på ryggen. När jag såg Harry´s blick glida över cafét vände jag mig om mot Luke, gav honom en kall blick och tittade sedan ner i min kaffe. Han fattade vinken och ägnade sig åt sitt kaffe han med.

Efter ett antal lugnande andetag tittade jag upp och bort mot killarna, som nu hade slagit sig ner vid ett bord några meter i från vårat. Great.

Jag tittade på Luke igen och log svagt.

”Så, filkväll hos mig eller dig i kväll? Känns som om vi har en del att prata om” flinade Luke och vickade lätt på ögonbrynen. Jag skrattade åt honom och skakade lätt på huvudet.

”Kör till, men då är vi hos dig” log jag och klappade honom lätt på axeln.

Bordet där killarna satt, som tidigare varit i fullgång med prat och skratt, tystnade plötsligt.

Jag drog in ett djupt andetag och försökte ignorera de brännande blickarna i ryggen.

”Vad köpte du?” log Luke och nickade mot mina tiotals påsar.

”Du var ju med?” skrattade jag och tittade anklagande på honom.

”Ja, jo men jag var inte så noga med att se vad du köpte” skrattade han.

”Well, jag köpte ett par t-shirtar, två shorts, tre jeans, några nya underkläder och en hoodie” räknade jag högt och vek av ett finger för varje plagg.

”Oh herre min gud, är du i behov av så mycket kläder?” sa Luke chockat.

”Nope, men det är alltid bra att ha” log jag och drack av kaffet.

En tyst harkling hördes bakom mig vilket fick mig att hastigt vända blicken bakåt.

”Hej”. Jag tittade upp i de isblå ögonen och kände hur mina överarmar knottrade sig. Trots att jag egentligen ville kasta mig i hans armar, vände jag blicken mot Luke och sedan tillbaka på Niall.

”Ville du något?” log jag mot Niall. Han tittade osäkert på mig och avfyrade ett sött leende.

”Eh, nej, eller jo, alltså. Jag har saknat dig” stammade han fram.

”Ehm, aha, det var ju..” pladdrade jag på och vände mig sedan mot Luke. ”vi går” muttrade jag och reste mig med ett ryck från stolen. Jag greppade tag i mina påsar, fick Luke´s arm runt midjan och sedan började vi gå mot utgången.

”Åker du hem nu?” jag vände mig irriterat om mot Harry och nickade.

”Okey, jag tror vi drar hem om en stund också” log han tveksamt och vinkade snabbt. Jag gav ifrån mig en hög fnysning innan jag slog upp dörren till cafét. Det jag inte räknat med dock var alla hundra fans som stod utanför.

”känner du dom?!”

”Prata inte med min Harry!”

”OMG DET ÄR JU HARRYS SYSTER?!”

”SHIET! DET ÄR JU HON!!”

”KAN JAG DÅ DIN AUTOGRAF?!”

meningarna ekade i mitt huvud under hela bilresan hem.

”Hur fan står dom ut?” muttrade jag och gned fingrarna mot tinningen.

”Antar att dom är vana” flinade Luke och klappade mig lätt på benet.

”Du.. jag vet att du kommer hata mig nu, men jag tror inte vi kan ha filmkväll hos mig ikväll. Jai har bjudit över den där Moose, så vi ska tydligen ha fifa turnering”. Ursäktade sig Luke och tittade medlidsamt på mig.

”Det är okej, jag får låsa in mig på rummet” skrattade jag och log mot honom.

Några minuter senare stod vi på garageuppfarten vid vårt nya hus.

”Vi hörs bejb!” hojtade Luke innan han smällde igen bildörren.

Jag gav honom en slängkyss innan jag vände på klacken och begav mig in mot huset.

Förlåt för att det kommer så sent, och tack så sjukt mycket för att ni kommenterar och läser ^^

HARRY´S PERSPEKTIV

Jag såg hennes ryggtavla sakta försvinna in i mörkret. Med ett fånigt leende lekandes på mina läppar styrde jag stegen in i affären igen. Folk runt omkring mig i butiken slängde frågande blickar på mig där jag gick omkring för mig själv och log. Men just nu får de tycka vad det vill, för inget i hela världen kan få lyckan inom mig att försvinna. Jag styrde lättsamt stegen mot kylavdelningen och plockade med mig ett mjölkpaket och en låda ägg.

Kassören tittade på mig och avfyrade ett fjäskigt leende. Jag log svagt tillbaka innan jag började gå mot utgången.

”varför tog det sån tid?” muttrade mamma stressat när jag klev in genom dörren. Jag ryckte glatt på axlarna och sträckte henne påsen. Hon kikade ner i den med ett snett leende och tittade sedan upp igen.

”Tack”, och med dom orden försvann hon in i köket igen.

”Vad är det du ska baka?” frågade jag nyfiket och klev in bakom henne. Hon började plocka fram skålar och liknande saker när en hög knackning ekade igenom huset.

”Det är nog Carl, kan du öppna?”

jag tittade snopet på henne, och gick utan svar mot hallen. Just som jag öppnat dörren tonade sig Carl upp framför mig.

”Tja grabben!” skrattade han och gav mig en ”high-five”. Jag måste dock erkänna att Carl är en riktigt skön snubbe.

”Tjena!” flinade jag och började gå bort mot trappan.

”Marion kommer hit vid 2 i morgon, så att du vet”. Jag nickade glatt och begav mig vidare mot mitt rum.

MARIONS PERSPEKTIV:

”Hallå?”

”JOOOOOSH!!” skrek jag innan jag började skratta.

”Ska du göra mig döv?” Skrattade han i andra sidan luren.

Jag fnissade svagt och la mig till rätta i morgon.

”Jag flyttar i morgon..” suckade jag och lutade bak huvudet mot kudden.

”Flyttar!?” jag såg hans oroliga ansiktsuttryck framför mig och började därför flina.

”Mhm... fast bara något kvarter bort” la jag till med ett lätt skratt.

”MEN FAN TA DIG MÄNNISKA DU SKRÄMDE JU SKITEN UR MIG” skrek Josh i luren, som jag snabbt höll en bit bort från mitt öra.

”Haha,Japp, lite det som var meningen också” skrattade jag.

”Men jag ska sova nu, blir antagligen en rätt tidig morgon i morgon. Men jag tänkte fråga om inte du och jag kunde typ.. åka och shoppa, eller något i morgon?” sa jag tveksamt.

”Kör till, ska jag plocka upp dig vid.. 4?”

”Blir toppen. Då hörs vi i morgon!” mumlade jag trött innan han sa ett snabbt ”hejdå” och la på luren. Tröttsamt la jag telefonen på golvet och la mig sedan till rätta i sängen..

+

Jag drog min svarta stickade mössa över huvudet och greppade tag i mina vantar. Det hade blivit minusgrader utomhus, men inte en snöflinga i sikte. Josh gnuggade snabbt sina händer mot varandra och hoppade in bilen. Jag log snabbt mot mig själv i spegeln och gick sedan ut genom dörren.

Jag klev ur bilen och hoppade lätt på stället. Josh kom upp bakom mig med min resväska och började gå in mot huset. Just som jag började gå kände jag något blött på min näsa. Sakta men säkert började luften fyllas av små, vita snöflingor. Jag vände upp blicken och stirrade upp i den näst intill vita himlen.

”JOSH!” skrek jag glatt och började hoppa upp och ner. Han vände sig frustrerat i hallen och suckade högt.

”Ja?” muttrade han, och vinkade lätt åt någon i bakgrunden, vilket jag antog var pappa. Som jag gissat syntes pappa i dörröppningen och log mot mig.

”Det snöar!” skrattade jag och började snurra runt. Några sekunder senare hörde jag skratt från dörröppningen. Jag tittade dit och såg att Anne och Harry också anslutit sig till pappa och Josh.

Alla fyra stod nu och tittade på mig med roande leenden.

Jag log lyckligt mot dom innan jag började snurra runt på min plats.

”Ey, kom igen! Du kommer bli sjuk” muttrade slutligen Josh och sprang emot mig. Jag gav honom ett retsamt flin och sprang sedan tvärs över trädgården. Dock hade han längre ben än mig, vilket förstås ledde till att han var snabbare. Efter bara några sekunder hade han fått tag på mig och kastat mig över hans axel, som om jag var lätt som luft.

Jag stödde upp armbågarna på hans rygg och vilade sedan mitt huvud i mina händer. När han bar in mig i hallen släppte han ner mig med en duns på hallmattan. Jag lipade lätt åt honom innan jag satte mig ner på första trappsteget. Medan pappa och Josh småpratade så knöt jag av mig mina skor, ställde dom vid alla andras och gick sedan fram till pappa.

”Nu är jag här” sa jag rastlöst och slog ihop händerna. Josh harklade sig lätt bakom mig och flinade svagt.

”tack för att du körde mig älskade du” skrattade jag och tog emot en snabb kram, hela tiden med Harrys blick brännandes i nacken.

En lätt jamning i bakgrunden fångade min uppmärksamhet. När jag såg min bruna pälsboll stå högst upp i trappan gav jag ifrån mig ett lätt ”iiih” och rusade upp för trappan. Tenshi jamade ännu en gång och började genast spinna när jag tog upp henne i min famn. Med ett lyckligt leende gosade jag ner ansiktet i hennes mjuka och varma päls.

När jag kikade upp över henne såg jag att alla förutom Harry hade lämnat hallen.

”Vad tittar du på?” frågade jag vasst, men försökte ändå låta rätt trevlig. Dock så låter jag alltid grinigare än vad jag är.

”Öhm, iget” muttrade han snabbt och började gå upp för trappan. Han passerade mig utan ett ord och var precis på väg att svänga in i -vad jag antog var- hans rum.

”Ehm, förlåt. Jag menade inte att låta så sur” suckade jag snabbt. Han vände sig om med höjda ögonbryn och skakade lätt på huvudet, sedan försvann han in bakom den stängda dörren. Själv stod jag förvirrad kvar på den tomma ytan, medan känslorna flög runt inom mig.

Jag gick in på mitt egna rum och skannade av rummet noga. Väggarna var vita, och hela rummet var i stort sätt ”ofärdigt”. Just som min blick föll på sängen i rummet, vilket var den enda möbeln i rummet just nu, harklade sig någon bakom mig.

Jag gjorde en lätt piruett för att sedan stå öga mot öga med pappa.

”Jo just det ja, Anne och jag tänkte att du och Harry kanske kunde måla det här någon dag? Så att ni får lära känna varandra mer” log han gulligt och nickade mot väggarna.

Lära känna honom mer, toppen. Det var ju precis det jag ville.

Tänkte jag ironiskt och nickade mot pappa. Han sken upp i ett brett leende och började gå bort mot Harrys rum. Jag tog några lätta steg ut, nedför trappan och började söka efter min väska.

”letar du efter något?”

jag tittade upp och såg Anne komma gåendes med ett sött leende på läpparna.

”Uhm, ja min väska” sa jag med ett nervöst skratt. Hon pekade bort mot krokarna på väggen, där min chockrosa väska hängde.

”Tack” log jag och började sedan gå upp mot mitt rum igen.

Väl där inne fiskade jag upp min dagbok ur väskan. Som en gammal vana borstade jag snabbt av den och tog upp min bläckpenna.

Jag tog upp en ny sida och förde pennan mot det vita pappret.

”Kära du!

Jesus vilket liv jag har, men helt ärligt. Jag bor just nu i samma hus som killen som tog mitt hjärta, krossade det och svek mig. Han är nu min halvbror, och ingen mindre än popstjärnan Harry Styles.

Kan livet bli bättre? Tro mig.. det kan det!

Jaja, man ska inte klaga, eller vad är det man säger?

Vi ska nog måla om mitt rum i övermorgon, om inte hans jävla musik kommer i vägen. Annars gör jag det mer än gärna själv. Fast jag får väl försöka se det positivt, om jag nu ska tillbringa en stor del av livet här.

Luke kommer förbi i morgon och plockar upp mig. Lyckligtvis nog har jag fått med honom på en shoppingrunda här i London!

Får se hur det blir med det hela. Ska nog tillbrina resten av dagen här uppe på rummet.

Antar att jag har rätt mycket händelser på Facebook och Twitter.

Så, vi hörs och syns!

xoxoxox”

Tre dagar..

tre dagar kvar att bo ensam med mamma och Carl, sen kommer Marion hit..

När klockan slog 5 så ekade en knackning genom huset. Jag fixade snabbt till mitt hår innan jag sprang ner till dörren.

Louis stod utanför med ett brett leende och kramade snabbt om mig innan han började gå bak mot bilen igen.

”Hejdå mamma!” ropade jag och grep tag i min jacka, jag rusade ut och stängde dörren efter mig. Louis, gentleman som har var, höll upp bildörren åt mig och gav mig en flörtig slängkyss.

”euw, ni kan syssla med det där när vi inte tvingas att titta på” muttrade Zayn äcklat, dock på skoj. Jag himlade lätt med ögonbrynen och trängde in mig i baksätet bredvid Niall.

Paul körde, Liam satt bredvid honom i framsätet.

Jag satt bredvid Niall, och framför mig satt Louis och på hans höger fanns Zayn.

”När kommer Marion hem då?” frågade Louis försiktigt och tittade på mig.

”Tre dagar tror jag, det lär bli ett helvette..” muttrade jag och drog en hand igenom mina lockar. Louis nickade sammanbitet och tittade ut genom fönstret.

”tre minuter kvar grabbar” suckade Paul stressat och föste in oss i ett rum. Vi slog oss ner i en vit soffa som stod vid kanten av rummet och fixade snabbt till våra frisyrer. Någon sekund senare rusade en blond man in och log stressat mot oss. Han fixade snabbt till sitt hår och slog sig sedan ner i fåtöljen som stod placerad bredvid soffan.

Några kamera män kom in rummet med kameror och mikrofoner innan mannen sa:

”Vi sänder om tre..två..” han tog bort det sista fingret och vände sedan blicken mot kameran.

”Hej och välkomna till oss här i SugarScape. Vi är tacksamma att kunna presentera att vi har One Direction på besök!”

Vi log mot kameran och vände sedan blicken mot kameran.

Frågorna rullade på som vanligt, tills en viss fråga fick mig att bli lite obekväm där jag satt.

”Så Harry, det är rykten om att du fått nya familjemedlemmar? Vad har du att säga om detta?”

”Det finns inte så mycket att säga. Jag har fått två halvsyskon..” log jag och rätade på mig ”.. och en katt!” skrattade jag och log stort. Killarna skrattade åt mig samt han som intervjuade oss.

”Så vi lär få se tre nya människor runt dig och Anne nu då?”

”Antar det” log jag och skrattade lätt.

+

Intervjun gick fort och det dröjde inte länge innan vi var på väg ut igen. Som vanligt var trottoaren full av fans när vi klev ner för trapporna. Skriken var öronbedövande, men uppskattade.

”Kom ihåg att ni ska till studion och spela in i morgon,tisdag och onsdag. Ni ska dit rätt tidigt så jag antar att ni blir släppta rätt tidigt då också” sa Paul när vi hoppade in i bilen. Några minuter senare släppte vi av Niall och Zayn. de vinkade glatt åt oss innan de försvann bort mot sina hus.

Själv blev jag avsläppt sist, vilket jag dock inte hade något emot.

Jag vinkade glatt åt Paul innan jag drog upp dörren och klev in i värmen.

Mamma kom ut genom gaveln till köket och torkade händerna på sitt förkläde. Jag log mot henne och sparkade av mig skorna.

En lätt harkling fick min blick att flyga upp mot hennes när jag drog av mig jackan.

”Det bor fler än du här” påpekade hon och slängde en menande blick på mina skor. Jag suckade högljutt och ställde upp skorna på skostället.

”Åh just det ja, du kommer ihåg att Marion kommer i morgon bitti va?” hojtade hon när jag var på väg upp för trappan.

”I morgon?! Hon skulle ju inte komma förrän om tre dagar” ropade jag och suckade. Deras katt, Tenshi, kom jamandes från rummet som senare skulle bli Marion´s rum. Tenshi hade flyttat med Carl samma dag som han kom hit. Jag plockade upp katten i min famn och strök henne sakta över huvudet.

De senaste dagarna har han varit iväg och köpt möbler och fixat i Marion´s rum, allt för att hon skulle trivas.

Jag rusade upp på mitt rum och stannade i dörröppningen.Det såg helt enkelt ut som om någon hade rusat runt i mitt rum och rivit ner allt på golvet. Tenshi krånglade sig ur min famn och tassade glatt iväg när jag med trötta steg gick fram emot min säng och började plocka undan alla kläder.

Fast egentligen, hon har alltid varit van vid att jag och killarna är rätt slarviga, så helt ärligt skulle hon nog inte bli särskilt förvånad.

Efter några minuters snabbröjning i rummet slängde jag en blick på klockan. Eftersom jag skulle upp tidigt i morgon så hade jag behövt lägga mig innan 12, dock var klockan bara 7.

”Älskling?..” jag kikade ut genom dörröppningen och ner mot trappan. Mamma stod halvvägs upp och log mot mig, ”..Skulle du kunna gå ner till affären? Jag behöver mjölk och ägg”

Eftersom jag ändå inte hade något att göra så nickade jag svagt och började gå ner mot dörren. Hon gav mig en summa pengar och försvann sedan in i vardagsrummet. Själv drog jag på mig skorna igen och lämnade huset. Stämningen på gatan var knäpptyst, det ända ljud som hördes var mina andetag och knastrandet under mina skor. Mörkret hade börjat lägga sig över London och fick hela området att se betydligt mysigare ut.

Jag körde ner händerna i fickorna på mina jeans och ökade på stegen en aning.

När jag närmade mig affären drog jag upp luvan för att dölja mig så gott som möjligt. Även om det var ett rätt ”litet” område vi bodde i, och jag kan ju inte säga att den lilla livsmedelsbutiken var direkt känd, så var det några få människor som alltid kände igen mig.

”Shit, är det där Harry Styles?!”

MARIONS PERSPEKTIV:

När jag såg en liten livsmedelsbutik närma sig saktade jag in farten och pausade Justin röst för ett tag. Jag tog några djupa andetag och passade på att stretcha mina vader. Bara samma väg hem nu då. Jag skulle precis låta Justin sjunga vidare när ett par tjejer framför mig började bete sig konstigt.

”Shit, är det där Harry Styles?!” Alla tre stannade upp och började hoppa på stället. Min blicks drogs mer åt höger där jag såg att tjejernas blickar var fästa. En skugga gick några meter ifrån dom och styrde stegen mot affären. Han gick med huvudet nerböjt och hade luva på sig. Tjejerna ,antar jag, trodde att det var någon annan då han inte verkade reagera på namnet. Besvikna började de gå åt samma håll de var på väg. En snabb tanke sköts förbi i mitt huvud och fick mig att stanna lite.

Om vi ändå skulle bli ”syskon”, så måste jag kunna prata med honom, right?

Jag vände mig osäkert om och fick snabbt panik när han började gå in i byggnaden.

”ey!” förvånad över att det var jag som ropade kände jag pulsen öka ner han klev ut igen. Han tittade sig förvirrat omkring tills hans blick föll på mig. Jag tog några ostadiga steg framåt och log svagt mot honom.

”Marion?” viskade han och gick snabbare emot mig.

”Jepp, tänkte bara fråga vart du skulle” Harry tittade på mig med ett höjt ögonbryn, och när jag väl insett vad jag frågade började jag skratta nervöst.

”A, eller nåt..” flinade jag och hängde hörlurarna runt halsen.

”Mamma bad mig köpa några grejer tills i morgon”

”rätt konstigt va?”

Jag tittade frågandes upp mot honom och fastnade i hans ögon.

”Jag menar, allt som händer just nu, det känns bara så..skumt” flinade han nervöst och kliade sig på hakan. Jag nickade sakta och skannade av hans ansikte. En liten, tunn skäggstubb började växa ut runt hans sexiga käke. En ljus röst inne i mitt huvud sa åt mig att hålla käften, hans käke var inte sexig.

”Du behöver raka dig”. När orden väl lämnat min mun for min hand upp och höll för de andra orden som var på väg ut. Harry tittade chockat på mig innan han började skratta. Jag stämde nervöst in och var samtidigt en aning lättad över att han inte tyckte det var skummare än så.

”Ja, jo det har du rätt i” flinade han när han väl slutat skratta. Jag nickade lätt och ryckte lätt på axlarna.

”Jag antar att vi syns i morgon då?”

Jag nickade svagt och skulle precis backa ifrån honom när hans starka armar omfamnade mig.

”Jag har saknat dig” viskade han i mitt öra, och fick hela min kropp att spänna sig. Jag log halvhjärtat mot honom innan jag vände mig om och skyndade mig därifrån..

Två månader senare..

Jag la ner min pyjamas i resväskan och drog handryggen längs pannan. Två månader har passerat förbi som om de aldrig hade existerat. Pappa hade fått sålt huset och flyttat över de flesta grejerna till deras hus. Jag har knappt pratat med Harry, bara de gånger jag känt mig tvingad eller blivit frågad om saker.

I morgon skulle sista flyttbilen gå, sen bodde vi officiellt hos familjen Styles.

Josh,jag och pappa har bestämt att jag ska bo hos honom i några dagar så att pappa och Anne hinner vänja sig vid att bo med varandra. Också för att jag inte tycker det ska bli jätte roligt att dela hus med pojken som tog mitt hjärta,krossade det och nu ska bli min halvbror.

”Marion! Är du klar snart eller?!” ropade min bror från nedervåningen. Jag nickade snabbt åt min spegelbild innan jag slet åt mig väskan, tog en sista blick i rummet och traskade ner för trappan.

Josh stod påklädd i hallen med ett halvt irriterat ansiktsuttryck och såg på när jag stoppade i fötterna i mina skor. Pappa kom ut ur köket med ännu en kartong. När han såg att vi var redo för att åka släppte han ner kartongen som med ett dovt ”duns” landade på mattan.

Han log lätt och svepte armarna om oss båda.

”mina fina barn,ha?, vad skulle jag ha gjort utan er” suckade han lyckligt och gav oss varsin kindpuss.

”Ja, man kan ju undra” flinade Josh och vickade retfullt på ögonbrynen mot mig. Jag kämpade för att hålla mig för skratt när jag insåg vad Josh syftade på. I behov av något annat att koncentrera mig på slet jag åt mig min svarta jacka och till sist min mössa.Som en reflex sökte jag min spegelbild och la halva håret på vardera axel. Något jag alltid gjorde när jag hade mössa på mig.

Snön kunde komma vilken dag som helst då det redan hunnit bli November. Inget mig emot dock, jag älskar att sitta inne på vintern och mysa. Lika mycket älskar jag att vara ute i snön och känna mig som fem år igen.

Minnen från när jag,mamma och Josh brukade leka i snön spelades upp framför mig och fick mig att lämna verkligheten för ett tag.

”Jorden anropar Marion” skrattade Josh och viftade med sin högra hand framför mitt ansikte. Jag rycktes bakåt av närheten av hans hand innan jag rodnade svagt. En tendens jag alltid gör när jag råkat ”drömma” mig bort.

Vi lämnade en vinkandes pappa i dörröppningen när Josh svängde ut från vår uppfart.

”så, saknat Hailey något?” flinade Josh och fixade till backspegeln.

Jag gav ifrån mig ett svagt ”iiih” och nickade ivrigt. Han skrattade lätt och började fiffla med växelspaken innan vi åkte.

”Kom bara ihåg att hon är MIN. Inte din” påpekade han och hötte med fingret i luften. Jag log bara som svar på meningen och lutade mig bakåt i sätet.

”Hur går det mellan dig och Harry? Hur ska du fixa att bo med honom?” frågade han sedan i en allvarligare ton.

”Vet inte riktigt, antar att vi får låtsas som att vi inte kände varandra tidigare och försöka glömma det som hänt”.

Han nickade tveksamt och svängde in framför deras hus.

”konstigt nog går den här resan fortare och fortare varje gång jag åker hit”, skrattade jag och öppnade bildörren. Han flinade bara svagt åt mig innan han låste bilen och började traska in mot huset. Jag hängde väskan över axeln och små joggade sedan ikapp Josh.

”baaaabe!” skrek Hailey och rusade ut från huset. Josh ställde sig i en ”kram-position”, men fick ett snopet ansiktsuttryck när hon rusade förbi honom och vidare fram till mig.

”SHHHIEEEET vad jag har saknat dig!” skrattade jag och kramade om henne. Jag kikade över hennes axel och såg Josh stå med ett förvirrat ansiktsuttryck.

”så, nu är hon din” flinade jag och gick förbi honom. Väl innanför dörren kikade jag ut igen och såg det kära paret stå och hålla om varandra. Jag himlade snabbt med ögonen för mig själv innan jag sparkade av mig skorna. Gästrummet skulle bli mitt de få dagar jag skulle få bo här, eller snarare stå ut. Allt deras ”gulli gullande” kunde lätt få mig att må illa, särskilt då jag vet att det hade kunnat vara jag och Harry som hållit på så.

Jag tog av mig jackan och mössan och hängde de prydligt på krokarna innan jag gick vidare mot gästrummet.

Min resväska hamnade på golvet bredvid sängen samtidigt som jag stupade rakt ner i sängen.

Allt packande,slängande,flängande,körande och stressande tar ut sin rätt trots allt..

”MIDDAG OM EN HALVTIMMA!” hörde jag Josh ropa innan Hailey smällde upp dörren till mitt rum.

”berätta aaalllllt” flinade hon och slängde sig i min säng. När vi båda suttit oss i en bekvämare ställning så började jag berätta från dag ett, då vi lämnade flygplatsen här i London..

+

”Oh jesus krist” muttrade Hailey och drog händerna igenom sitt blonda hår. Jag nickade bara stumt till svar och försvann in i mina tankar igen.

”MATEN ÄR KLAR!” hojtade Josh från undervåningen, vilket fick oss båda två att rycka till. Jag tog sats och sköt upp mig själv från sängen och började gå mot dörren. Hailey kom upp vid min sida och la ena armen om mina axlar. Väl nere i köket tittade Josh förvånat på oss och sedan på dukningen på bordet.

”Ni ser ut som om någon har dött” muttrade han och placerade ut en kastrull med spagetti samt en gryta med någon läskig köttfärs.

Jag himlade med ögonen och började sedan lassa upp mat på tallriken.

”Tack älskling, ser jätte gott ut” fjäskade Hailey och gav honom en slängkyss. Jag skrattade lätt åt dom innan jag högg in på lasset som låg framför mig.

En kvart senare reste jag mig från bordet för att ställa ner tallriken i diskmaskinen.

”Jag tror jag går en sväng” ropade jag medan jag sprang upp för trappan. Jag hörde inte riktigt vad de svarade, men för att vara helt ärlig, jag brydde mig inte ett skit. Jag flängde upp dörren till mitt rum och hoppade ur mina kläder för att sedan dra på mig ett par jogging byxor. Jag sträckte mig efter min hoodie och krängde på mig den innan jag greppade tag i mina hörlurar, samt min iphone. Jag små joggade ner till hallen där jag fixade håret till en hästsvans.

”Hej svejs!” skrattade jag och öppnade dörren. Jag höll upp mina iphone hörlurar och satte sedan in rätt hörlur i rätt öra.

Med några drag över skärmen började albumet ”Believe” spelas.

Musiken till ”All around the world” kickades igång och fick mig att genast börja gå ner för backen, in i min egna lilla värld..

Lilla kapitel 15 nu då! :D

Hoppas ni gillar det ;)) Ska skriva häcken av mig i helgen, så att jag förhoppningsvis kommer ligga några kapitel i förväg. Seeen om ni har tur kanske det blir två stycken kapitel lördag/söndag ;))

3 + kommentarer till nästa del? ;)<3

//Emilia xxoxo

HARRYS PERSEPKTIV

Jag tackade Paul för skjutsen och joggade sedan mot ytterdörren. Jag kan ju tacka gud för att den var öppen.

”jag är hemma!” ropade jag in genom huset och sparkade av mig skorna. Min blick slets till ett par skyhöga svart,vita skor som stod bredvid två andra par. Antagligen mammas ”kille” och hans barn. Utan att ägna en tanke åt det gick jag in i vardagsrummet och såg sällskapet sitta runt matbordet. Dock såg jag inte flickans ansikte, hon satt nerböjd över sin tallrik och petade försiktigt i potatisen som låg framför henne. Jag fixade snabbt till håret innan jag klev fram emot folket.

”jag antar att du är Carl?” log jag och sträckte fram handen. Han skakade den hjärtligt och log ett bländade leende mot mig. Mannen kan ju inte vara äldre än 30. Eller så hade han bara grym tur med sitt utseende.

”Josh,Marion. Det här är Harry, min yngste son” jag vände chockat blicken till mamma innan jag vände den till de två ungdomarna som nu tittade på mig. Stirrade kanske är bättre ord, fast jag kan ju inte säga att jag stirrade mindre.

Min blick mötte de grön/blåa ögonen i en kort sekund innan hon vände blicken ner i tallriken. Så Marion är dotter till mannen min mamma dejtade? Jag försökte spela över det, och log därför mot de båda.

”Trevligt att träffas Harry” log hennes bror och växlade blicken mellan mig och Marion.

”Ja..” ljöd en liten ljus röst vid sidan av Josh. Min första instinkt var att slänga mig över bordet och aldrig släppa taget om henne. Dock fick den idén vänta. Jag nickade osäkert och satte mig sedan ner vid bordet.

Mamma, smart som hon var, märkte förstås inte den stämda spänningen som spred sig mellan alla oss ungdomar. Jag mötte Gemma´s blick över bordet och avfyrade ett litet leende.

Själv skakade hon bara lätt på huvudet och stirrade ner i sin tallrik.

”Uhm, vart är toaletten?” frågade Marion och ställde sig upp. Mamma pekade bort mot korridoren som ledde till toaletten. Jag såg hennes ryggtavla sakta försvinna runt gaveln och andades sedan ut, så tyst som möjligt.

Resten av middagen gick rätt fort. Marion kom tillbaka efter några minuter och tillbringade resten av kvällen tyst. Jag växlade några ord med Gemma och Josh, men annars satt jag också rätt tyst. Så fort jag sökte efter Marion´s blick så tittade hon envist på något annat eller så började hon prata med någon av de vuxna.

MARIONS PERSPEKTIV:

Det kändes som om en evighet hade gått när pappa äntligen tackade för sig själv och reste sig från sin fåtölj. Harry tittade på varenda rörelse jag gjorde när jag tog på mig mina skor.

”Inte lätta att gå i, huh?” Jag tittade chockat upp när jag insåg att Harry hade ställt frågan.

”man lär känna dom.. de är trots alltid de samma som tidigare” sa jag och flikade in ett halvt fejk skratt medan jag drog åt mig jackan. Jag antog att han fattade piken i meningen, för han svalde lätt och stirrade ner på sina händer.

”Vi hörs!” hojtade Josh innan jag greppade tag i min hand och drog ut mig från huset.

Pappa klev ut bakom oss med ett brett leende på läpparna, lika så hade de fått röd färg från Anne´s läppstift.

Josh fattade läget och la en tröstande arm över mina axlar.

”Marion kan stanna hos mig de första dagarna när ni flyttar och så” jag spärrade upp ögonen och tittade på Josh innan jag vände blicken och stirrade på pappa.

”vilken jävla flyttning?!” utbrast jag upprört och slog ut med händerna. Pappa blängde på Josh innan han klev fram till mig.

”Ja vi pratade om det när du var på toa. Både jag och Anne lever för det mesta ensamma. Du är borta hos kompisar,hos Josh, och så är du iväg och dansar. Varken Gemma eller Josh bor hemma, och Harry jobbar för det mesta..”Hans ögon börjades tåras en del av osäkerhet. Jag slog armarna runt honom och begravde mitt ansikte i hans bröst.

”förlåt, det kom som en chock bara..” suckade jag och kämpade för mitt liv för att tårarna inte skulle börja rinna. Efter ett antal blinkningar och lugnande andetag log jag mot pappa och fattade hans hand.

”När drar allt i gång då?” frågade jag och försökte låta så intresserad som möjligt.

”Det lär nog dröja ett tag..” suckade pappa och drog en hand genom sitt rufsiga hår.

”Jag tror det här kommer bli suuuper ” flinade Josh och klev upp vid vår sida. Jag log mot honom och greppade liknande tag i hans hand.

~doyouseetheline~

HARRYS PERSPEKTIV:

Mamma kysste glatt Carl innan hon vinkade av honom och stängde dörren. När hon vände sig om satt ett sött leende fastklistrat på hennes lätt målade läppar.

”Trevlig familj det där” log jag och såg hur hon sken upp i ett ännu större leende.

”Ni anar inte hur glad jag är att det funkar mellan er barn..” både jag och Gemma blängde på henne. ”.. ungdomar” hon fick på något sätt ”Barnungdomar” till ett ord, vilket faktiskt lät rätt snyggt. Hon passerade oss smått nynnandes och gick vidare in till köket. Så fort hon började stöka omkring där inne vände sig Gemma sig om.

Hon nickade upp mot trappan och gick sedan efter mig på väg mot mitt rum.

”Hur är det mellan dig och Marion?” slängde hon ur sig så fort hon stängt dörren. Jag gned händerna i ansiktet innan jag kastade mig bakåt i sängen.

”Åt helvete” mumlade jag och såg upp på henne.

Hon vankade fram och tillbaka i rummet med armarna i kors.

”Vadådå?” jag stötte upp mig själv på armbågarna och studerade min syster.

”Du fattar att hon antagligen kommer bli din halv syster om det nu funkar mellan mamma och den där Carl, va?” suckade hon och gled ner på sängen.

”Uh, har inte riktigt tänkt på det så...” muttrade jag och kände ännu en klump växa i bröstet.

”Jag hoppas det löser sig för er i alla fall. Nu ska jag sova, ska bege mig hemåt i morgon förmiddag. Godnatt brorsan!”

Gemma gav ifrån sig ett lätt flin innan hon lämnade mig ensam i rummet.

Tankarna flög tvärs och kors i mitt huvud och verkade inte vilja lägga sig till ro.

Det bästa är att prata med Marion, men jag antar att jag får vänta tills det är bestämt att hon blir min halvsyster..

Marions perspektiv

”MARION.UPP MED DIG!” jag satte mig upp med ett ryck, för snabbt helt enkelt, mitt huvud bultade i några sekunder och fick mig att knipa ihop ögonen. Huvudvärken försvann lika snabbt som den kom. Jag hasade mig upp ur sängen och placerade fötterna på det kalla golvet.

En rysning for genom kroppen när jag kände kylan sprida sig i kroppen.

Jag tog några snabba steg och hoppade sedan fram på min fluffiga matta. En snabb blick på klockan sa mig att den redan var 12. Jag drog på mig ett par mysbyxor och ett linne innan jag satte på mig ett par mjuka och varma strumpor.

Jag styrde stegen mot dörren och hoppade smidigt ner för två trappsteg i taget.

”Vi ska åka härifrån om fyra timmar. Så att du har koll. Och snälla, för min skull, ta inte en klänning. Det är snart vinter” flinade Josh och slog till mig lätt på armen. Jag lipade åt honom och gick vidare in i köket.

Efter en snabb frukost och lite prat begav jag mig upp på rummet igen. Fast nu i full färd efter att hitta något snyggt att ha på mig. Jag öppnade garderoben och bläddrade igenom plagg efter plagg. Jag drog fram en vinröd stickad tröja tillsammans med ett par svarta jeans. Jag höll upp det framför mig och nickade glatt, det skulle bli perfekt.

Jag höll upp den framför mig och log smått.

Jag vek ihop kläderna och la den på sängen innan jag gick vidare till min dator.

Spotify kom upp så fort jag öppnade datorn. Jag gick vidare in på min ”dance” spellista och satte på ”boyfriend” med Justin Bieber. Jag körde igenom lite olika övningar jag lärt mig från balettskolor jag gått på.

Fram med foten, peta i marken, bak igen och upprepa samma rörelse med spända ben.

Efter ett tags uppvärmning satte jag på ”Thought of you”, också med Justin, och började svänga lätt på höfterna. När refrängen kom så svängde jag på höfterna i en åtta och gick ner så långt jag kunde samtidigt. Sedan gick jag samma väg upp, fortfarande svängande med höfterna..

~Doyouseethelinehere~

Jag klev ur duschen och handduks torkade håret snabbt. När jag öppnat dörren och klargjort att ingen var i mitt rum trippade jag ut på golvet. Jag snappade upp min sminkväska och gick fram till spegeln. Eftersom det bara var pappas ”tjej” så behövde jag inte se jätte sminkad ut. Jag menar, om det blir någonting i mellan dom så kommer hon ju i vilket fall se mig utan smink?

Jag drog några lager mascara, målade lite kajal runt ögonen och slutade med en ljus ton ögonskugga.

Jag granskade min profil i spegelbilden och log nöjt åt min sminkning. Sedan gick jag emot min garderob, drog på mig ett par vita spetsunderkläder och outfiten över det. Ett gulligt halsband fick göra mig sällskap medan jag gick ner mot pappa och min bror.

”När jag sa ”inte klänning” så menade jag inte att du skulle välja kläder som kommer få hela London att dregla efter dig” skojade Josh samtidigt som han -klantigt nog- lyckades riva ner allt på hatthyllan.

”Vad duktig du är på att ta på dig skorna. Ska jag hjälpa dig kanske?” flinade jag och räckte ut tungan åt honom. Han himlade med ögonen och slängde upp allt på hyllan igen innan han satte på sig sina svarta skor. Jag drog åt mig min jeansjacka över och en halsduk tillsammans med ett par vit/svarta klackskor. Jag kommer sakna sommaren..

Pappa satt redan i bilen när vi kom ut och trummade på ratten. Jag skrattade lätt åt honom medan jag tog plats där bak. Han suckade nervöst och startade bilen med ett svagt muller.

När vi väl var på väg kände jag en liten bubbla nervositet sprida sig i magen.

Efter något som kändes som fem ynka sekunder var vi framme. Pappa klev glatt ur bilen och började gå emot det vita huset. Jag och Josh följde förvirrat efter och såg hur dörren öppnades av en söt kvinna.

Hon bar en vit blus tillsammans med ett par ljusa jeans. En riktigt söt tjej om du frågar mig.

”Annie!” utbrast pappa och gick med snabbare tempo mot henne. De omfamnades i en rätt lång kram, soppas lång att Josh fick harkla sig när vi stått och stirrat ett tag.

”Hej! Ni måste vara Marion och Josh?” frågade hon glatt och skakade hand med oss båda.

”antar det” flinade Josh och klev in i huset. Halvt förvirrad följde jag efter och tog av mig skorna. En tjej som såg ut att vara runt 20 kom nergåendes för trappan. Hon hade mörkt axellångt hår och ett par bruna ögon. När hon klev ut ur skuggan så föll min haka till golvet, och lika så hennes.

”Gemma?!” utbrast jag och kramade om henne. Hon tittade fortfarande chockat på mig,

”säg inte att du är Carl´s dotter?” stönade hon och satte handen i pannan. Jag tittade först förvirrat på henne innan jag kände hur något stort föll ner i min mage. Mitt hjärta.

”Harry..” det lät mer som en viskning än ett ord. Hon nickade sammanbitet innan hon drog in mig i sin famn.

Just som vi skulle sätta oss vid matbordet, fortfarande med en klump i magen, hörde vi hur ytterdörren öppnades och stängdes igen.

”jag är hemma!” ljöd en bekant,för bekant, stämma. Jag bet mig lätt i läppen och stirrade intensivt i min mat.

”Hey! Du måste vara Carl!” skrattade han och gick fram emot pappa. Vad jag hörde i alla fall.

”Josh,Marion. Det här är Harry, min yngste son” sa Annie och fick oss båda att vända blicken mot Harry. Våra ögon möttes samtidigt som han skakade lätt på huvudet.

”Trevligt att träffas Harry” log Josh osäkert och växlade blicken mellan mig och Harry.

”Japp” log jag också, lika osäkert och tittade sedan ner i min mat igen..

Helvette...

bildlöst sista minuten inlägg ;)

Det blev rätt kort,men jag har inte haft en sekund ledig de senaste dagarna :O

Så, nu kommer storyn äntligen igång! :D

3 kommentarer till nästa del? //Emilia xox

HANNAS PERSPEKTIV:

Jag tittade förvirrat på det okända numret som visades på min mobil, som just nu var i färd på att vibrera ivrigt i min hand. Jag svepte med tummen över den gröna luren och förde telefonen mot örat. En ljus stämma började prata långsamt och lungt med mig. Men när jag kopplat i hop orden ”Catrine Sundström”, ”komma till sjukhuset” och några få ord till så hördes inte rösten lika högt längre. Rummet började vingla till samtidigt som tårar bildades i mina ögon. Jag hade ingen koll på min kropp, som i sin tur hade börjat skaka helt frenetiskt. Mina ben vek sig och jag föll ihop på golvet. Någonstans i fjärran kände jag Marions armar slingra sig runt mig som ormar, ormar som försökte kväva mig. Kaos, allt i min kropp var kaos, allt i mitt huvud var kaos. Var mamma sjuk på riktigt? Skulle hon bli frisk, eller ännu värre, var hon död? När orden slagit sig till ro i mitt huvud kände jag illamåendet välla upp inom mig.

”Pappa!” skrek Marion och på några få sekunder stormade hennes pappa in i rummet.

Chockat stannade han upp i dörröppningen innan han rusade fram till oss.

Jag lyssnade inte på vad som sas runt omkring mig, det enda jag hörde var mammas sista ord innan hon föll ihop..

Mina ögon började svartna samtidigt som jag kände medvetandet lämna min kropp.

~doyouseethelinehere~

Vitt, allt var vitt. Dock minns jag inte hur jag kommit till sjukhuset. När jag vaknat till ordentligt såg jag Marion sitta på stolen bredvid mig med armarna runt mig. Hennes pappa stod en bit bort med tårar i ögonen och pratade med en tant i vit rock.

”Marion?” muttrade jag och sträckte lite på mig. Figuren bredvid mig ryckte till innan hon sken upp i ett osäkert leende.

”Hej” suckade hon och strök mig lätt över ryggen. Känslorna slog över mig som en våg igen och fick mig att häftigt dra efter andan.

”Hanna Sundström?” jag tittade åt höger för att se Marion´s pappa och en sjuksköterska stå och titta på mig. Jag nickade mot henne och bet mig i läppen för att inte brista ihop en gång till.

”kan jag prata enskilt med dig?” sa hon och log vänligt. Jag reste mig darrande upp och fick hennes arm runt mig innan hon började gå längs korridoren.

MARIONS PERSPEKTIV:

”Hm, älskling?” jag tittade bort från hållet Hanna nyss försvunnit ur och vände blicken mot pappa.

”Hannas mamma klarade det inte, de gjorde allt de kunde men hon var helt enkelt för svag. Jag har ingen aning om vad som ligger i deras förflutna, men som jag förstod har hon ingen i familjen kvar. Så jag pratade med sjuksköterskan, Hanna kommer få bo hos sin moster under en viss tid. Innan hon är redo att flytta tillbaka.”

” Vad händer med Hanna nu?” mumlade jag och kände hur tårar började välla upp i ögonen. Visst, jag kände inte Hannas mamma, och som jag förstod det så var hon inte jätte snäll mot Hanna. Men ingen ska behöva gå miste om sin familj. Jag kommer väl i håg hur jobbigt det var när mamma gick bort, men då hade jag ju pappa och Josh som stöd. Hanna har ingen kvar..

”Hennes moster är på väg hit just nu och ska hämta upp henne, så vi har egentligen inget här att göra nu” suckade han och drog en hand igenom sitt rufsiga hår. Om det var något som jag verkligen älskade med pappas utseende var det hans tjocka mörka hår.

Med en djup suck reste jag mig från stolen och klev in under pappas arm. Tillsammans lämnade vi sjukhuset och började köra hemåt i en chockerad tystnad.

”Jo just det ja, du minns kvinnan jag träffar just nu?” flinade han svagt. Jag nickade mot honom och log smått.

”Hon har bjudit över oss på middag. Hon har en dotter vad jag vet, som är något år äldre än dig om jag inte räknat fel.” Ju mer han pratade desto bredare blev hans leende. Jag kom på mig själv med att sitta och le som en fåne åt just hur gullig han var.

”Josh kommer om någon timma eller två tror jag” sa han snabbt och svängde in på vår parkering. Det hade börjat mörkna ute något rejält, vilket fick mig att inse hur trött jag var

Jag hoppade ur bilen och sprang upp på mitt rum. När jag puttat igen dörren så drog jag av mig kläderna och kröp ner i sängen. Tenshi slank in i mitt rum och hoppade jamandes upp i min säng. Hon la sig tillrätta vid de många kuddarna jag har i min säng och slöt ögonlocken.

Det dröjde inte många minuter innan jag också seglade iväg och hoppade i mellan olika drömmar..

Jag satte mig yrt upp och gned handen i pannan. Vad fan var det som hade landat på mig?

Jag tittade snabbt omkring mig i sängen och såg en potatis ligga på huvudkudden.

En snabb harkling fick min blick att riktas mot dörren då jag sken upp i ett brett leende.

”Josh!” skrattade jag och kastade potatisen på honom i stället. Han flyttade sig med ett flin och lät potatisen studsa ut. Jag kastade mig ur sängen och sprang fram till honom. Han backade undan och skrattade åt mig.

”Klä på dig först eller något” flinade han. Jag tittade ner på mina kläder och insåg att jag stod i underkläder. Jag räckte ut tungan åt honom innan jag hoppade i mina pyjamas shorts och drog min ”mickey mouse” tröja över huvudet.

”Nuu kan du få en kram” log han brett och sträckte ut armarna. Jag klev glatt in i hans famn och tryckte mitt ansikte mot hans bröst.

”Pappa berättade om Hanna, fy fan vad hemskt!” utbrast han och kramade om mig hårdare.

Jag nickade svagt och tittade sedan upp på honom.

”ska du med till Annie i morgon?” jag tittade förvirrat på honom och insåg sedan att det var kvinnan pappa dejtade.

”Jupp, du då?”

”Pappa bad så snällt, så jag får väl följa med då. Föresten, hur var turnén? Tog Jai och Luke hand om dig?” flinade han och vickade retsamt på ögonbrynen.

”Helvette! Jag glömde ju av dom i morse!” utbrast jag och började leta efter min telefon.

När jag slutligen fann den skrev jag snabbt ett sms till Luke och förklarade vad som hade hänt. Han skrev ett snabbt ”okej” och hoppades att det skulle lösa sig för Hanna.

Min blick fastnade på klockan, 9 på morgonen.. Jag trodde minsann att det var kväll jag..

”Jag går och lägger mig igen!” ropade jag ut genom dörren och dök sedan ner i sängen igen.

Hanna kom upp i mina tankar och stannade där resten av kvällen.

Stackars lilla,oskyldiga Hanna. Hon måste vara helt förstörd vid det här laget. Själv ligger man i sin varma säng med sin pappa och bror på nedervåningen.

Jag hoppas att hon den där Annie är schyst i alla fall...

Sådär, vad tror ni nu då? är Marion redo för dagen som kommer förändra hennes liv? ;)

hoppas ni gillar det iaf, nu ska jag gå och lägga mig, känner mig redan halv död hehe ;)

Just det ja, tack för kommentarerna! :D

6 kommentarer till nästa också? ;)<3

//Emilia xoxo

FÖRFATTARENS PERSPEKTIV:

”Här?” frågade Hanna och nickade in mot ett café . Marion betraktade det vita lilla huset några sekunder innan hon höll upp dörren och klev in.

”Jag tar ett bord så beställer du? Jag vill ha en latte och en chokladboll” sa Marion och gick bort mot ett av borden. Hanna gick fram emot kassan och väntade på att någon skulle komma.

Hon harklade sig några gånger innan en blond tjej visade sig i öppningen.

”Oh shit! Sorry, jag hörde inte att någon hade kommit!” utbrast hon och skyndade sig fram emot oss. Hanna log mot henne och halade fram sin plånbok.

”Två latte och två chokladbollar” skrattade hon och såg på när blondinen plockade fram det dom skulle ha. Hon betalade snabbt och enkelt med sitt kort innan hon gick bort mot bordet där Marion väntade.

”Så, berätta nu då!” Sa Hanna med rösten full av förväntan.

”Berätta vad?” frågade Marion dumt och gjorde en grimas. Hanna himlade med ögonen och höjde retfullt på ögonbrynen.

”om hela den här månaden miffo!” skrattade hon och tog upp sin chokladboll.

I två hela timmar satt de på cafét och pratade om månaden som gått.

”Men jag fattar inte, varför tyckte du det var så jobbigt att träffa killarna?” frågade Hanna chockat och tittade fundersamt på Marion.

”Har jag inte berättat?” Hanna skakade på huvudet åt Marions fråga och fick höra hela historien från början.

”så du menar.. att du var typ på ”G” med Harry, och bästa vän med killarna innan x-factor?”

Marion nickade besviket och stirrade ner i sin kaffe.

”Men du, skit i dom nu” log Hanna och la sin hand på Marions axel. Hon nickade sammanbitet och smuttade lätt på sin kaffe latte.

Hanna tog ett bett på sin chokladboll och studerade Marions profil, det är sjukt hur vackra vissa människor får vara.

”Pappa har tydligen hittat en tjej, jag ska få träffa henne i övermorgon” log Marion och tittade upp på Hanna.

”Vad kul! Vet du något om henne?”

”Nja, bara att hon tydligen har bra humor, är rätt ung och gör pappa helt till sig” flinade hon och drack upp det sista av sin kaffe.

”Ska vi gå?” sa Hanna och reste sig från bordet. Marion hängde på och kikade ut genom fönstret. Det var molnigt ute och skulle antagligen börja regna.

”Vi får skynda oss” muttrade Hanna och höll upp dörren för de båda. Just som de lämnat cafét så öppnade sig himlen över dom. Regnet öste ner och på några sekunder var båda tjejerna dygnsura.

”JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ!” skrek jag upp mot himlen. Hanna skrattade åt mig och härmade mitt förslag genom att räcka himlen fingret. Marion drog upp luvan på sin hoodie samtidigt som Hanna drog upp luvan på sin munkjackan. Hon började springa och drog med sig Marion i sin hand. De sprang in på närmsta busshållplats och såg regnet ösa ner utanför.

Marion fiskade upp sin mobil och slog in sin pappas nummer. Efter några minuter la hon ner telefonen igen och log mot Hanna.

”Han kommer så fort han kan” flinade hon och slog sig ner på bänken.

Sagt och gjort, fem minuter senare kom hennes pappa körandes.

”Hoppa in tjejer!” hojtade han genom regnet. Marion sprang fram och höll upp dörren medan de båda kastade sig in i baksätet.

”Helvete vad det ska regna” fräste Marion och tog av sig luvan. Hon fick en menande blick av sin pappa igenom backspegeln och log oskyldigt. Att svära var något av det värsta han visste.

Hade inte Hanna varit här nu så hade hon nog fått en och en annan tillsägelse.

”så, hur är det hemma då Hanna?” Hanna frös till och kände en kall ilning längs ryggen.

Ännu en gång kom skuldkänslorna som en våg över henne och hennes mammas ord ekade i huvudet.

”Hm, bra. Kan du skynda dig, jag fryser?” muttrade Marion osäkert och gav sin pappa en kall blick.

MARIONS PERSEPKTIV: 

Jag drog av mig hoodien och slängde den i en hög tillsammans med mina dygn sura tights.

När jag väl stod och letade fram kläder så hörde jag Hannas telefon ringa. Hon tittade på sin telefon med en grimas innan hon svepte med fingret över skärmen. Jag tittade nyfiket på när hon förde den mot örat och började lyssna spänt. Jag hoppade i ett par mysbyxor och drog en långärmad tröja över huvudet. Hanna stod knäpptyst med halvt öppen mun när jag återigen tittade på henne. Jag tänkte precis fråga vem det var när hon lättade greppet om mobilen och lät den falla till marken. Hon sjönk i hop på marken och började skaka helt hysteriskt. Jag skyndade mig fram till henne och kramade om henne.

”Hanna?” viskade jag tröstande och strök henne sakta över håret. Helt plötsligt började hon skrika och skaka ännu värre. Jag har då aldrig sätt någon uppträda på ett sånt här vis.

Med andan i halsen och blodet uppe i huvudet så försökte jag lugna ner henne. Efter några minuter så tystnade hon stirrade tomt framför sig.

”Mamma...” snörvlade hon och stirrade tomt framför sig. Hela min kropp frös till is och jag förstod med ens vem samtalet kom ifrån..

Sådär! Hela kapitel 11 ute nu  ^^ La in en bild på Marion också, så att ni får se hur hon ser ut och hur jag har tänkt mig henne ^^ Kommer nog upp någon bild på Hanna också tror , får se när det blir :)           Ska skriva så mycket jag hinner under veckan och hoppas på att ligga några kapitel framför ^^ 

Nu ska jag göra i ordning mig och sedan krypa till kos och läsa noveller ^^^^^^^   

Ska vi se om ni fixar 5 kommentarer till nästa del? ;)

//Emilia xoxo<3
 

Marions perspektiv

Jag klev av flygplanet och sträckte på armarna. Äntligen hemma igen. Den här månaden har nog varit den värsta jag har varit med om, samtidigt den bästa.

Luke och Jai slöt upp vid min sida och började gå mot våra väskor. Efter några minuter såg jag min rosa väska komma åkandes till sällskap av flera andra. Jag tog tag i den och ställde den bredvid mig medan jag väntade på att Luke och Jai skulle få tag i sina.

”Så.. redo för att gå?” flinade Luke och la en arm över mina axlar. Jag skakade på huvudet och fick en snabb förvirrad blick av honom.

”Jag vill säga hejdå till alla först” sa jag bestämt och började gå mot gruppen. Efter några inlagda nummer på mobilen och massor av hejdå kramar så försökte jag hitta Danielle.

Hon stod en bit bort med Liam och kramades. Försiktigt smög jag bort till dom och försökte få kontakt med Danielle.

”Marion!” utbrast hon och slingrade sig ur Liam´s grepp. Hon gav mig en varm kram innan hon backade undan.

”Jag ringer dig så får vi hitta på något någon dag!” log hon och la ena armen och Liam´s midja.

Liam tittade på mig med ett par osäkra ögon innan han började gå emot mig. Jag tänkte inte mer utan gick bara emot honom och klev in i hans famn. Jag vet inte om jag inbillade mig, men det lät som om han snyftade. Jag kikade över hans axel och såg Danielle stå och le med tårade ögon. Jag backade undan och drog snabbt handen under mitt öga. Det var inte tillfälle att gråta nu, det visste jag. Jag blev lite halvt chockad när jag såg hans tårade ögon, ändå så antog jag ju att han grät. Det kändes bara så konstigt.

”då så, hejdå” log jag och vände mig om. Just som jag skulle gå så kom resten av killarna. Harry tittade på mig med ledsna ögon och ett litet besviket leende på läpparna.

Jag gick fram emot honom och klev in i hans öppna famn.

Efter en kram av alla fem lämnade jag killarna och Danielle utan ett ord. Det blev för mycket.

När jag väl kom ut ur flygplatsen stod Luke och Jai vid en taxi och väntade på mig.

Jai log frågandes mot mig men skiftade sedan blicken mellan mig och flygplatsen. Jag skakade på huvudet innan jag la in väskan där bak och hoppade in i taxin. Luke la armen om min midja och lät mig vila mitt huvud mot hans axel. Killarna förstod, fastän de inte hade en aning.

Ett litet leende smög sig upp på mina läppar när jag såg de välbekanta bruna husen vi åkte förbi. Om några få minuter skulle jag vara i pappas famn, allt skulle bli bra och jag skulle kunna glömma killarna åter igen. Just som jag tänkte blunda igen så såg jag en välbekant figur gå längs trottoaren. Hanna.

Förutom det att hon såg mer sliten ut så gick hon vingligt och var nära på att ramla gång på gång.

”stanna!” ropade jag och blev nästan chockad när Taxin tvärnitade. Jag klättrade snabbt över Jai och hoppade ur taxin.

”Hanna!” skrek jag och sprang ifatt henne. Hon vände sig om med ett ryck och brast ut i tårar när jag var några meter ifrån henne.

”Hanna?” viskade jag fram och kände hennes kropp skaka i min famn.

Jag vinkade snabbt till Luke och såg taxin försvinna ur min syn.

”vad har hänt?” frågade jag samtidigt som jag gav henne min munkjacka. Jag menar, kanske inte det bästa att gå i ett linne när det är oktober?

Hon skakade bara lätt på huvudet och började gå med blicken nere i marken.

Jag stannade upp henne och fick en chock när jag såg hennes ansikte. Hennes ena öga var ju helt blått? Jag måste varit blind eftersom jag inte la märke till det tidigare.

Hon log bara slött mot mig innan hon gick vid sidan av mig mot mitt hus.

Jag öppnade dörren och bad henne kliva in i värmen när jag hörde steg från köket.

”Mi..” jag hyschade pappa direkt och kastade en menande blick på Hanna. Han stannade chockat upp och stirrade på henne innan han fick fram ett litet leende.

”Kan du komma ner till mig sen?” sa pappa och log ett brett leende mot mig. Jag nickade och log tillbaka innan jag gick upp på mitt rum med Hanna.

~doyouseethelinehere~

Chockat satt jag med halvöppen mun och stirrade på Hanna. Hon hade dragit hela historien från när hennes mamma började dricka tills igår.

”varför berättade du inget? Hur har du stått ut?” kved jag och kramade om henne.

”Jag ville inte vara ett problem för dig och ansåg att det var bäst att låta bli att berätta..” hon drog ett hackigt andetag ”.. det här kommer låta löjligt, men det var på det sättet jag blev förälskad i One Direction, de fanns alltid där för mig. Varse sig det var på datorn eller teven. Jag har suttit vid flera tillfällen och pratat ut med Niall. Dock har han varit en affisch på min vägg, men han har alltid lyssnat och aldrig ställt jobbiga frågor.. bara funnits till” suckade hon och lutade huvudet mot väggen.

Jag kände mig helt tom. Killarna som gjort att jag velat ta livet av mig ibland, är samma killar som fått Hanna att stanna i livet.

”Marion?” jag rycktes ur mina tankar och tittade på Hanna.

”vad sägs som att du får ta en dusch, låna kläder och sen går du och jag och tar en mysig fika någonstans?” föreslog jag och visade vägen till badrummet. Hon tog tacksamt emot ett par jeans och en munkjacka innan hon försvann in i badrummet. Så fort dörren stängdes joggade jag ner till pappa och in i hans famn.

”Min lilla flicka.. Hur har du haft det?” jag drog in hans doft och suckade ljudligt.

”Det har varit underbart” log jag och bestämde mig för att utesluta allt om killarna.

”Antog det du, men vad har hänt med Hanna?” Han tog tillbaka sitt ”pappa” utseende och tittade oroligt upp mot trappan.

”lite bråk hemma bara, men det löser sig” skrattade jag och började gå mot trappan. ”Just det ja! Vi tar en sväng till stan sen” hojtade jag innan jag hoppade upp för de tre sista trappstegen. Jag öppnade dörren till rummet och såg Hanna stå och fingerborsta sitt hår.

Jag log mot henne och gick vidare mot min garderob. Jag bytte ut mina kläder mot ett par svarta tights och en hoodie. Det var ju bara en liten mysig fika, ingen mening med att klä upp sig.

”Är du redo?” frågade jag och vände mig mot Hanna. Hon flinade bara och pekade på sitt blåa öga. Jag försvann snabbt in i badrummet och öppnade mitt badrums skåp. Efter att ha vält ner tre flaskor i handfatet och stökat runt i hyllan hittade jag min foundation.

”Här, försök täcka över så gott det går” sa jag och kastade tuben till henne. Hon log tacksamt och gick bort mot spegeln innan hon började täcka över sitt blåa öga.

”Så.. Redo?” frågade jag ännu en gång. Hon nickade och följde med mig ner till hallen.

Jag drog på mig mina Converse och lämnade huset med Hanna hack i häl.

Förlåt för den sjukt dåliga uppdateringen! :O Är hos min kompis hela helgen, så jag har inte jäätte mycket tid över till att skriva och ladda upp en nytt kapitel ^^ Men jag loovar att bättre mig till nästa vecka! ^^

Tror vi ska ha en twitcam till i kväll ^^

PUSS PÅ ER MINA TOMATER

//EMILIA xoxo<3

4 komentarer till nästa del? ;)

MARIONS PERSPEKTIV:

Jag fingrade nervöst på armbandet som vilade lugnt min handled. Sista konserten för One Direction skulle snart gå av stapeln. Killarna stod i en ring med armarna runt varandra och rabblade upp peppade meningar och ord åt varandra. Själv stod jag vid kanten av scenen där jag och några av dansarna skulle springa in. Danielle stod vid andra kanten med hälften av dansarna. Hon räckte upp tummen åt mig och sken upp i ett brett leende. Jag log nervöst tillbaka och hörde hur musiken drog igång ute på scen. Killarna försvann och lämnade en döds tyst spänning bakom sig. På andra sidan väggen så skrek eller grät fansen av lycka. Jag förstod dom till en viss del, men så fasligt underbara är inte killarna. Inte för mig i alla fall.

Jag tog ett djupt andetag och fick en svag nickning från Danielle, på samma signal joggade vi ut på scenen och antog våra platser. Dansen satt som fastklistrad i mitt huvud och lät mig göra dansen utmärkt.

~Itsalinehere~

”Grymt jobbat!” utbrast Paul när vi klev av scenen. Det kändes som om jag hade dansat i en bastu. Att killarna fixar att uppträda i den här värmen, fast jag antar att de har vant sig.

Killarna kom strax efter oss dansare och spred glädje och energi runt sig så det räckte och blev över. Ett leende smög sig upp på mina läppar trots att jag egentligen inte ville. Luke kom upp bakom mig och gav mig en snabb sidokram. Jag la armen runt hans midja och gick bort mot resten av gruppen. Killarna kom emot oss med breda leenden och kramade om de flesta i gruppen. Eller ja, alla förutom mig. När Harry närmade sig med en osäker blick så vände jag ryggen till och började skriva ett sms till Hanna.

”Hej! Sista konserten avklarad nu (Y) saknar dig. Du får stå ut med att jag våldgästar dig i morgon! ;) xx” jag skulle precis lägga ner mobilen när den vibrerade till. Fasen vad snabb kvinnan var på att svara.

”OMG, kom hem nuu! Och varför inte ta killarna med dig?;) Fika i morgon dåå? Xxx”

jag skrattade osäkert åt hennes sms innan jag suckandes knappade in ett svar. En varm andedräkt fläktade i min nacke och fick mig att hastigt vände mig om samtidigt som jag tjöt till.

”LUKE!” tjöt jag och slog honom lätt över bröstet. Han flinade bara åt mig innan han nickade mot telefonen.

”När ska du berätta för henne att det är dina vänner..”- han gjorde citat tecken med fingrarna innan han fortsatte-”.. som hon är totalt förälskade i?” frågade han och tittade på mig.

HARRYS PERSPEKTIV:

Jag skulle precis svänga runt hörnet när jag hörde två bekanta röster prata med varandra bakom draperiet. Jag backade försiktigt undan, men stod tillräckligt nära för att höra vad de sa.

”När ska du berätta för henne att det är dina vänner som hon är totalt förälskad i?” rösten tillhörde antingen Luke eller Jai. Vem av dom det var vet jag inte.

”För det första, de är inte mina vänner. För det andra. Varför skulle hon behöva veta? Det är lika bra att glömma det förflutna, killarna vill inte ha något med mig att göra i alla fall. Så varför tänka tillbaka på den tiden och plåga sig själv? Från och med nu så känner jag inte killarna och har inget med dom att göra. Punkt slut” Varenda ord högg som en kniv in i hjärtat på mig. Allt jag ville var att springa fram och krama om henne, säga att jag älskar henne och att vi alla killar har saknat henne något enormt. Men skulle hon acceptera det? Knappast.

Jag andades försiktigt in medan hon fortsatte prata, dock med en lägre röst. Jag hörde knappt vad hon sa innan hon började snyfta. Det kändes så fel att höra på när någon annan kramar om tjejen du älskar. Jag ska stå där han står nu.

”Varför? Varför plågar jag mig själv med att tänka tillbaka? Hans sista blick när han hoppade in i bilen.. När hans läppar nuddade mina för sista gången. Jag.. jag..”- hon andades hackigt mellan alla snyftningar- ”..Jag älskade ju honom” när hon viskade det sista så hörde jag hur hon bröt ihop. Hennes snyftningar blev högre och hennes andning blev oregelbunden. Själv stod jag där bakom draperiet med ett litet leende på läpparna. Sa hon precis att hon älskade mig? Harry... du lämnade henne. Hon hatar dig förmodligen nu.. jag försökte få ut alla negativa tankar ur huvudet, men de ville inte lämna. Förmodligen så hade min hjärna rätt. Hon hatade antagligen mig och resten av killarna.

Men i morgon bär det av hemåt och då är den här mardrömmen över..

FÖRFATTARENS PERSPEKTIV:

Hanna vaknade långsamt och satte sig upp med ett ryck. Hon hade drömt om Niall..igen..

Hon skakade irriterande på huvudet och försökte vakna till ordentligt. Efter några minuter gick hon på vingliga steg fram till sin garderob och drog fram sina träningskläder. Sen Marion hade åkt så hade Hanna gått ut en promenad varje morgon för att rensa tankarna och vakna till liv. Hon hoppade i sina träningsbyxor och ersatte pyjamas tröjan med ett linne. Håret fick hänga i en rätt stram hästsvans. Hon greppade tag i sin mobil och sina hörlurar innan hon smög ut i huset. Som vanligt låg huset i tystnad så här på morgonen. Elizabeth, Hannas mamma, vaknade aldrig innan tolv nu för tiden. Så tyst som möjligt klev Hanna in i hallen och drog på sig sina gympa dojor. Hon fångade upp nycklarna och låste efter sig innan hon klev ut i morgon diset. Efter att ha pluggat in hörlurarna satte hon på ”One More Night” med Maroon 5 och begav sig ut på sin vardagliga morgon runda.

ITSAFUCKINGLINEHERE

Svettig som hon var drog hon ut hörlurarna och låste upp dörren. Hon klev in och sparkade av sig skorna medan hon la sin iphone i fönstret. Ett par dova dunsar hördes i trappan innan hennes mamma kom vinglandes. Hon stirrade tomt på Hanna innan hon gick fram och grep tag i hennes axlar.

”Vart... vart har du varit?” röt hon svamligt och ruskade i henne. Hanna rös till av sin mammas

hårda röst och försökte lugna ner henne. Hanna la sina händer på sin mammas axlar och tittade henne djupt in i ögonen. Just som hon skulle öppna munnen för att be sin mamma lugna ner sig så fick hon en hård smäll över ena kinden. Hennes vänstra hand for upp till hennes kind innan hon chockat stirrade på sin mamma. Hon pekade hotande mot Hanna innan hon grep tag i hennes hår. Chockat stirrade Hanna på sin mamma, men började tappa kontrollen när hon gång på gång slogs in i väggen. Vad i hela friden hade hänt?

”mamma! Sluta!” kved Hanna när hon såg hur rummet började gunga. Hon fick ett snabbt slag över sitt högra öga innan hon flyttade sig ur vägen för nästa slag. Louise, Hannas mamma, slog sin knytnäve i väggen där Hannas huvud just varit innan hon vände sig om. Ursinnigt så började hon på vingliga steg gå mot Hanna, som i sin tur började backa in i vardagsrummet.

”Det är ditt fel! Du.. du dödade min man! Du.. du.. Zac!” på en kort sekund var hon så nära att Hanna insåg att hon inte kunde fly innan hennes mamma sjönk i hop på golvet.

Lättat andades hon ut innan hon insåg att hennes mamma inte andades.

”Mamma!Mamma!” skrek hon av ren panik och sjönk ner på knä bredvid henne. Hon ruskade om henne snabbt innan hon drog upp iphonen ur fickan. På darriga fingrar så slog hon in numret till ambulansen. Efter ett kort,snabbt och panikartat samtal så la hon på igen. Hanna strök sin mamma försiktigt över håret medan hon nynnade på olika låtar. Lyckligtvis så lyckades hon hålla sig lugn till ambulansen kom...

Ni får ursäkta om det är stavfel mm! är svin trött och har feber -.-

Men nu fick ni kapitlet i alla fall ^^

Nu börjar det hända grejer i novellen, vilket känns rätt bra ^^

den är inte lika långtråkig :)

vad säger ni.. 4 kommentarer till nästa kapitel? ;))

//Emilia xoxox

                                MARIONS PERSPEKTIV:

jag satte mig ner i soffan med en djup suck. De senaste veckorna har varit sjukt hektiska och stressiga. Vi har tränat in dans efter dans, uppträdande efter uppträdande och flugit runt hela världen enligt mig. Vi skulle haden sista konserten om två dagar här i Sverige och sedan börja bege oss hem igen. Träningen hade gått grymt bra idag och jag antar att alla är riktigt taggade för konserten. Danielle och jag har blivit rätt tajta nu under de veckorna vi har varit här och bestämt oss för att hålla kontakten när allt det här är över. Min dagbok har lyckats bli halv full av alla känslor och tankar jag burit inom mig. Så fort någon av killarna har varit i närheten så har jag hållit mig undan eller flytt från platsen. De lever sitt liv och jag lever mitt, två skilda vägar. De negativaste med den här resan är att Luke har blivit vän med killarna. De var ofta här i vårt rum vilket fick mig att stanna i sovrummet eller fly bort mot Danielle. Jai hängde oftast med Moose och var inte jätte mycket med någon av oss.

”Babe?” Luke´s röst fick mig att vakna till liv och låta mina tankar vandra vidare utan mig.

”ja?” hojtade jag och hörde hur dörren smälldes igen. Jag reste mig upp och gick mot dörren när Luke klev emot mig.

”heeeeeeeej” skrattade han och lyfte upp mig. Jag flinade åt honom och skakade lätt på huvudet när han slängde mig över axeln. Han började springa mot vardagsrummet. Jag hade onda aningar och började sprattla som en fisk på torra land. Han tappade balansen och snubblade till lätt vilket fick honom att hamna över mig i soffan. Hans djupa skratt ekade i rummet samtidigt som han rätade på sig och började kittla mig. Jag vred och vände mig och svor åt honom. Eftersom jag knappt fick någon luft av allt skrattande gjorde det mig ännu svagare än vad jag redan var. Han flinade ondskefullt mot mig medan han kittlade mig snabbare. Jag tjöt till och skulle precis försöka kicka iväg en spark när jag hörde skratt bakom honom. Jag antog att det var killarna och försökte återigen komma loss, men Luke gav sig inte. Mitt skratt kom tillbaka medan jag vände mig i hans grepp.

”SLÄPP.. MIG.. DITT..SVIN!” skrek jag skrattandes och lyckades på något sätt vrida mig ur hans händer. Jag reste mig snabbt upp och vinglade till innan jag återfick balansen. Just nu så brydde jag mig inte om killarna var här. Luke skulle precis resa sig från soffan när jag kastade mig över honom. Han föll ner i den med ett stön och tittade chockat upp på mig.

Jag ställde mig vid sidan av honom i soffan med ena foten på hans mage.

”Jag tror minsann jag vann” skrattade jag och hörde killarnas skratt stämma in i bakgrunden.

Luke räckte ut tungan åt mig och reste sig upp. Han gick fram till killarna så jag passade på att smita bort mot sovrummet.

”Marion?” jag stannade suckandes på stället och började av någon anledning räkna på hur många suckar jag släppt ur mig den senaste veckan. Måste vara minst 100..

”Ja?”

”Du kan väl vara med i kväll? Vi ska ut och festa allihopa. Vi lämnar hotellet om två timmar” jag sög på tanken en stund och ropade ett okej till svar innan jag gick in mot sovrummet. Perfekt tillfälle för min nya klänning som jag köpte i Tyskland. En ljusblå axelbandslös klänning som slutar strax nedanför rumpan. Från midjan och neråt så är det svart spetstyg tillsammans med en blå rosett. Jag la klänningen på sängen och gick vidare ut mot badrummet. Jag låste om mig och drog av mig kläderna innan jag klev in i duschen.

Jag klev ur duschen och drog en handduk runt kroppen medan jag snabbt torkade det värsta av mitt hår. Jag fixade i ordning efter mig och klev ut ur badrummet. En kall vind drog förbi och fick min hud att knottra sig. Jag pustade tyst ut och puttade igen dörren efter mig, jag smög vidare till sovrummet och hoppades på att inte stöta på killarna.

”Ser bra ut” jag vände mig snabbt om och såg Luke´s breda flin, följt av fyra rätt chockade ansikten och ett.. nöjt? ansikte. Jag tittade förvirrat på Harry som lätt bet sig i läppen och lät sin blick vandra över min kropp. Jag skakade lätt på huvudet och gick sedan vidare mot sovrummet. Jag hoppade i mina svarta spets trosor och drog på mig klänningen medan jag plockade fram sminkväskan.

Jag ställde mig framför spegeln och började sminka mig lite lätt.

Efter en timma ungefär klev jag ut ur rummet, färdig för en rolig och underbar kväll.

Luke stod i hallen iklädd i ett par chinos och en uppknäppt skjorta över ett vitt linne. Till det hade han på sig ett guldhalsband som liknade en kedja och en silvrig piercing i läppen.

”Ser bra ut” retades jag och härmade honom från förut. Han vickade retsamt på ögonbrynen och lät blicken vandra över min kropp.

”peddo” fnös jag medan jag tog på mig mina glittriga Jeffrey Campbell.

”Jag kan seriöst inte förstå hur ni kan gå i såna där grejor” skrattade Luke och nickade ner mot mina skor när vi lämnade rummet.

”man lär sig” flinade jag och ryckte på axlarna. Jag mötte upp Danielle i lobbyn och omfamnades i en varm kram.

”Redo för en galen kväll?” flinade hon och hoppade lätt på stället.

”Tror det..” skrattade jag men slängde en menande blick på killarna som stod en bit bort.

”Äh, glöm dom för en natt. Ikväll så är det bara du och jag!” tjöt hon och fick många irriterade blickar från folk i lobbyn.

Jag tog ännu en klunk av min öl och kände rummet snurra en aning. Luke klev fram till mig och drog med mig ut på dansgolvet.

”Sista dansen!” skrek han och började dansa framför mig. Jag skrattade åt honom och svängde med höfterna i takt till musiken. 

”Ska vi dra oss hemåt?” hojtade Luke och drog med mig mot hallen. Jag ropade ett hejdå till Danielle innan vi lämnade lokalen bakom oss. Precis när jag tänkte stänga dörren efter mig så hörde jag en allt för bekant röst ropa på mig.

HARRYS PERSPEKTIV:

”Marion! Vänta!” ropade jag och började skynda mig mot dörren. Helt ärligt vet jag inte varför jag ropade, men jag var långt ifrån nykter och ville bara ha henne helt enkelt.

Jag såg henne stelna till i några sekunder innan hon drämde igen dörren och försvann ur min syn. Jag suckade en gång och vände mig sedan mot Louis igen.

”Kanske bäst att låta det vara?” suckade han halvt vaket och försökte fästa blicken på en punkt.

”Kanske..” mumlade jag och började gå mot hallen. ”Jag drar hem, ska du med?” han nickade snabbt innan han följde med mig ut i kylan. Jag stoppade in händerna i fickorna på mina jeans och stirrade ner i marken.

”Du, det kanske är bäst att försöka glömma henne? Hon verkar ju inte vilja ha något med oss att göra ändå” suckade Louis och kom upp bredvid mig.

”Jag vet inte, så fort jag ser henne så fryser hela min kropp till is. Hela hon är så.. underbar. Vi skulle aldrig sagt upp kontakten med henne”. Mumlade jag och kände ögonen tåras av den kalla vinden. Louis nickade sammanbitet och log prövande mot mig.

”Jag är glad att jag har dig Boo Bear” skrattade jag och la armen om hans axlar. Han fnös skämtsamt och sken sedan upp i ett leende.

”Detsamma Curly”

 Vi gick tysta hela vägen till hotellet och dök sedan rakt ner i sängen. Sömnen slog emot mig som en våg och fick hela rummet att gunga till. Jag slöt ögonen och lät tankarna lämna min kropp.

Mamma och pappa stängde av internett innan jag laddade upp kapitlet -.-

Så ni får det nu på morgon kvisten istället ^^ Hoppas ni gillar det! :) 4 kommentarer till nästa? ^^

//Emilia xoxo

MARIONS PERSPEKTIV

”Wakie Wakie!” skrattade Luke och tände lampan i rummet.

”Håll käften” mumlade jag och gömde huvudet under kudden. Om det var något som var negativt med Luke och Jai var att de var sådana sjukt pigga morgonmänniskor. Vem i hela friden går upp frivilligt klockan 9 en helg liksom?! Den enda gången de sover länge är om de varit uppe och festat hela natten eller något liknande.

”Alla dansare ska samlas i Lobyn klockan 10. Klockan är just nu halv 10” skrek Jai i rummet och började dra på sig sina danskläder. Jag reste mig trött ur sängen och drog på mig mina gråa mysbyxor. Jag stängde dörren och vände mig mot garderoben innan jag snabbt drog av mig tröjan och på med sport-BH:n. Mitt korta linne fick göra resten av mina kläder sällskap tillsammans med min adidas jacka.

Jag fick snabbt flätat håret av Luke och drog på mig lite mascara innan jag lämnade hotellrummet med killarna.

”Är min diva lite trött?” flinade Luke och drog mig intill sig. Jag blängde bara på honom och lutade mig mot hans bröst medan vi väntade på att resten av dansarna skulle komma.

”Är alla här?” jag tittade upp och fastnade med blicken på en tjej som såg ut att vara runt 20. Hennes hår var något av det vackraste jag sätt. Man skulle kunna beskriva det som ”galet” eller något liknande. Det var stort och krulligt och hängde långt ner på hennes rygg. Det var folk som henne som fick en att känna sig ful..

hon log stort mot oss alla och räknade tyst in gruppen vilket slutade med att alla var här.

”Okej, då tycker jag att vi kör igång! Jag kanske ska presentera mig först” skrattade hon mjukt.

”Jag är Danielle Peazer och kommer vara med er under den här turnén. Jag ska egentligen inte lära er koreografin men just nu så är Cher inte här idag, så jag fick ta passet.” Hon började gå mot dörren och vinkade till sig oss. Vi följde efter som små,vilsna hundvalpar. Det måste sätt rätt roligt ut ändå.

~Itsalinehere~

”Vi tar det en gång till!” hojtade Danielle och startade om musiken. Jag stod längst fram på höger sida, och Danielle längst fram på vänster sida medan resten av gruppen stod strax bakom oss. Danielle visade snabbt hur jag skulle göra ett visst danssteg. Jag tittade imponerat på när hon mer eller mindre rörde sig lika mjukt som en ål.

Musiken drog igång och både jag och Danielle började svänga på höfterna i takt till ”Dance Again”. Vi gick fram några meter och lät dansstegen ta över våra kroppar. När refrängen drog igång så hängde resten av gruppen på, allt såg skit bra ut enligt mig.

Vi ställde oss i slutpositionerna och andades ut alla på samma gång. Det lät som en enorm suck, vilket fick mig att börja fnissa. Jag gick fram emot min vattenflaska och svalde snabbt ner några klunkar vatten.

”Vad säger ni, en gång till?” log hon och startade om musiken ännu en gång.

Dansstegen satt som en smäck och alla dansare såg ut som riktiga dansare. Inte för att vi var ”låtsas” dansare annars, men man kände sig mer professionell nu.

Jag stod kvar en stund för att rensa tankarna och stretchade snabbt innan jag gick fram emot min väska.

”Är du nervös?” jag vände mig snabbt om och tittade bort mot Danielle. Jag log och ryckte lätt på axlarna.

”Jo, det är väl klart att jag är nervös. Det här är inte direkt något vardagligt” skrattade jag och drog på mig min hoodie över linnet.

”Förstår det, Pitbull är en cool snubbe. Jag pratade snabbt med en tjej förut, men hon tyckte det var roligare att vara på samma ställe som One Direction” flinade hon och stängde av högtalarna. Jag nickade sammanbitet och fick en halvt orolig blick av Danielle.

”Vi är lediga en stor del av dagen, vad sägs som att ta en fika och se oss omkring lite senare?” frågade hon glatt och gick fram emot mig.

”Låter kul, ska vi säga att vi ses i Lobbyn om.. en och en halv timme?” frågade jag och ställde mig upp.

”Jag fick aldrig ditt namn” flinade Danielle.

”Oh, Marion. Marion Smith” log jag och skakade snabbt hand med henne. Något förändrades i hennes blick och hon log genast lite osäkrare.

”Då syns vi!” log hon och visade mig sedan ut genom dörren. Jag började gå tillbaka mot hotellet och funderade på vad det var med Danielle.

~~

”Så.. berätta lite om dig själv” Log Danielle och satte sig ner med sin milkshake framför mig.

”Det finns väl inte så mycket att berätta.. Lever ett vanligt tonårsliv och dansar” skrattade jag och rörde runt med sugröret. Danielle nickade och log mot mig, som om jag skulle fortsätta.

”Sen har väl allas liv några vassa kanter..” suckade jag och stirrade ner i bordet. Jag kände en hand på min axel och tittade upp för att möta Danielle´s förstående blick. Gah, ge mig hennes utseende någon?!

”Liam har berättat” suckade hon och rynkade på ögonbrynen. Då slog det mig, Danielle, det var ju Liams flickvän!?

”åh, jaså” log jag osäkert.

”Du behöver verkligen inte prata om det här, och verkligen inte med mig. Men du ska veta att jag alltid finns till. Men jag tycker vi glömmer dom nu” flinade hon och gav mig en lätt klapp på axeln innan hon lutade sig tillbaka.

”Så, bor du i London förövrigt?” frågade hon snabbt för att byta samtalsämne.

”Jupp, jag antar att du också gör det” log jag och ställde ner min tomma milkshake. Hon nickade och tittade sedan ut mot torget. Det började tömmas på folk och ersattes istället av regndroppar. Jag suckade högt och stirrade tråkat ut på gatorna.

”förlåt om jag frågar.. men var det något på gång mellan dig och Harry?” frågade hon osäkert.

”Jag vet faktiskt inte. Visst, han kysste mig en gång. Men jag antar att det inte betydde ett skit för den jäveln” suckade jag. Hon flinade halvt åt mig för mitt språk innan hon nickade.

”det skulle vara kul att lära känna dig bättre” log Danielle när vi stod utanför hennes dörr. Jag kramade om henne snabbt innan jag vände mig om för att gå. Liam kom gåendes och log osäkert mot mig innan han flackade med blicken mellan mig och Danielle.

”Hej” log jag och fick ännu ett osäkert leende tillbaka. Jag gick vidare bort mot vårt rum och slängde mig halvt död på sängen. Något jag behövde just nu var sömn..

Jag la mig tillrätta över täcket tog fram min mobil. Det var rätt längesen jag smsade Hanna.

”Hej! Vad händer hemma i London?;) Du anar inte hur mycket vi har att prata om när jag kommer hem. Jag antar att vi får ta och fika lite oftare sen ;) xx” I väntan på att hon skulle svara så la jag mig på sidan och blundade. Jag var precis på väg att somna när jag hörde någon kliva in i rummet.

”det är middag, ska du med ner?” jag grimaserade av ljuset som släpptes in tack vare dörren innan jag skakade på huvudet. Jai tittade på mig med ett höjt ögonbryn.

”Nah, jag tror jag stannar här. Fikade med Danielle förut” flinade jag. Han ryckte lätt på axlarna och vände sig om, jag tog chansen och daskade till honom på rumpan. Han vände sig hastigt om och gav mig en iskall,skämtsam blick innan han lämnade rummet. Ett brett flin prydde mina läppar medan jag sakta föll in i en djup sömn.

HARRYS PERSPEKTIV:

Jag spejade ut över restaurangen och hoppades på att få se det kastanjebruna håret någonstans, men fick inte syn på det. Tvillingarna kom in genom dörren men hade inte henne med sig, så jag passade på att gå fram till dom.

”Hej killar ! Uhm, vet ni vart Marion är?” frågade jag osäkert och kliade mig i nacken.

”Öh, ja hon ligger och sover tror jag.. hon var inte så hungrig” mumlade den ena vem jag antog var Luke. Jag nickade sammanbitet och styrde stegen tillbaka till killarna.

”Nå?” frågade Louis nyfiket och började tugga på en morot.

”Hon var tydligen inte hungrig så hon ligger och sover” suckade jag besviket och petade lätt i maten.

”Men gå upp ändå? Det kanske är ända chansen du får till att prata ostört med henne” sa Liam uppmuntrande och log mot mig. Hans hasselbruna ögon var verkligen underbara, så djupa..

Okej skärp dig Harry. Jag reste mig från bordet ytterligare en gång och gick ut ur restaurangen. Tankarna forsade runt som yra hönor uppe i huvudet. Skulle hon låtsas som om hon inte kommer i håg mig? Kommer hon smälla igen dörren i ansiktet på mig? Kommer hon förlåta mig?

Plötsligt stod jag framför dörren. Jag reste nervöst handen och gav dörren tre lätta knackningar. Jag tänkte precis vända mig om och gå när jag hörde steg från andra sidan dörren. Hon tittade chockat på mig där hon stod i en Mickey Mouse tröja som inte ens täckte låren, hennes hår var ostyrigt men på något sätt lyckades hon vara vacker hur hon än gjorde.

”Uh, hej” sa jag nervöst och log smått mot henne. Hon suckade, dock rätt lågt men tillräckligt högt för att jag skulle höra och tappa självförtroende. 

”Kan vi bara.. prata?” frågade jag ännu osäkrare och hoppades på en reaktion. Hon nickade tveksamt och släppte in mig i rummet. Hon stängde dörren efter oss och kröp sedan upp i soffan med en filt. Jag sjönk ner i soffan och gömde huvudet i händerna.

”Så, ville du prata?” frågade hon kallt.. Jag nickade och tittade upp på henne med ängsliga ögon.

”Jag är ledsen Marion... Vi visste att vi inte skulle klara av att inte få träffa dig så ofta som vi ville.. så..”

”Så ni bestämde er för att bara ignorera mig, skita i mig totalt och låta mig tro att ni alla fem inte ville ha något med mig att göra? Att jag inte räckte till? Att jag inte var bra nog? Vad hände med vår kyss Harry? Jag trodde det betydde något för dig? Men jag antar att jag inte var tillräcklig för dig..” det sista mumlade hon, vilket fick mig att må ännu sämre.

”Jag är verkligen ledsen..” suckade jag och tittade på henne. Hon bet sig i läppen, nickade och gick fram emot mig. Hon suckade näst intill ljudlöst och klev in i min famn. Jag drog in doften av henne och tryckte hennes nätta kropp hårdare mot min.

”Jag med..” mumlade hon och gick för att öppna dörren. Jag tittade chockat efter henne och gick sedan snopet ut ur rummet. Hon stängde dörren med en rätt hård smäll efter sig och lämnade mig mer förvirrad än någonsin.

HANNAS PERSPEKTIV:

Jag smällde suckandes igen skåpet och hängde väskan över axeln. Den nya skolan var fin, eleverna var inga mobbare och alla skötte sig. Det enda tråkiga var att ingen någonsin ägnat mer än en blick åt mig. Det hela skulle bli lättare när Marion kommer tillbaka.

Jag tog upp mobilen och såg att jag fått ett sms av Marion. jag svarade snabbt och skrev ett ”jag saknar dig” sms innan jag började traska hemåt.

”Hallå?” ropade jag när jag klev in i vår trånga hall. En stank av cigaretter slog emot mig samtidigt som jag passerade köket. Jag gick vidare till vardagsrummet där jag såg henne ligga sovandes på soffan. Jag gick så tyst som möjligt fram till henne och plockade bort all alkohol och alla cigaretter.

”Jag älskar dig” suckade jag och gav henne en lätt puss på kinden innan jag smög vidare till mitt rum. Niall mötte min blick så fort jag klev in i rummet. Även om det bara var en affisch så kändes hans blick så levande. Jag kan inte förstå att Marion just nu var iväg med One Direction. Jag skulle offrat mitt liv för en sådan chans. Jag vaknade upp ur mina tankar när jag hörde att det slamrade till nere i köket. Med en suck släpade jag mig tvärs igenom rummet för att slå mig ner vid skrivbordet. Jag plockade fram matte boken ur väskan och började sedan räkna.

Jag hann dock inte så långt innan mina tankar svävade iväg till Niall,killarna och Marion..

LOUIS PERSPEKTIV:

Vi packade upp våra grejor och fixade till det sista innan middagen.

”jag drar över till Liam snabbt bara! Vi ses nere vid middagen!” ropade jag och försvann ut innan han hann fråga varför.

”Lou! Vad händer?” frågade Liam och slog sig ner i soffan. Jag dunsade ner bredvid honom och gömde ansiktet i händerna.

”Hon är här” mumlade jag sammanbitet, men tillräckligt högt för att Liam skulle höra.

”Vem?” jag gav honom en lååång blick tills han spärrade upp ögonen och tittade chockat på mig.

”Hon, som är hon?!” utbrast han och tog sig för pannan.

”Hon som är vem?” frågade Harry som kom in genom hallen. Jag gav Liam en seriös blick och reste mig.

”En tjej jag såg på planet. Hon har varit med på nästan alla skivsigneringar och liknande” flinade Liam och tog på sig skorna. Harry gav oss en misstänksam blick, och jag tackade gud för att Harry inte var den smartaste personen på den här jorden.

Vi gick ner till restaurangen och fick ett eget bord. Jag sneglade bort mot det andra bordet och såg Marion skratta åt något en kille sagt. Bredvid honom satt en kille som såg precis lika dan ut läskigt nog, och bredvid honom en kille med riktigt krulligt hår.

Ska bli kul att lära känna alla och få veta vad alla heter först och främst.

Vi fick menyerna och beställde in maten när jag såg Harry titta bort mot bordet. Jag vet inte om han hade sätt henne, men i så fall gjorde han ingen stor grej av det. Han riktade blicken åt maten igen och högg in.

MARIONS PERSPEKTIV:

”Hej! Vi får ta fikat en annan dag ;) hoppas du har det bra nu och att vi hörs av så fort jag kommer hem! Saknar dig <3” jag la ner mobilen i fickan och väntade på svar av Hanna.

”Mina damer, det här är Moose” flinade Jai och nickade mot oss, och sedan mot en rätt snygg kille som stod bredvid honom. De satte sig ner mitt emot oss och tog tag i varsin meny. Luke tittade på mig, vickade på ögonbrynen och grep tag i sin meny. Jag hade ju en aning om vad han skulle göra, så jag satt lugnt och kollade på när han smällde till sin bror i huvudet när han var inne i sin meny.

”Dam kan du vara själv din tant” skrattade Luke medan Jai gned sin hand uppe på huvudet. Han räckte ut tungan åt Luke och låtsades flörta med honom. Fnittrig som jag var, så började mitt fnitter sprida sig i rummet. Luke och Jai tittade på mig med höjda ögonbryn innan alla tre började fnittra hysteriskt och härmade mig, vilket fick mig att bryta ut i as garv. Just nu så brydde jag mig inte om någon tyckte att jag var dum i huvudet, eller om killarna la märke till mig. Jag älskade mina kompisar, killarna räknades inte som en del i mitt liv längre.

”Oh gud, hur står jag ut med dig?” flinade Luke när jag tagit några djupa andetag.

”Så.. exakt vad står ut när du är med henne?” sa Moose med en mörk, pedofil röst. Luke satte händerna framför ansiktet och skrattade medan Jai la ner huvudet i tallriken. Jag följde Lukes sätt och gömde mitt skratt i händerna, vilket inte lyckades särskilt bra. Tårarna började rinna längs mina kinder, vilket fick mig att skratta mer. Det var som en ond cirkel.

Moose pekade på mig och höll sig för magen och skrattade ännu mer när mina tårar började spruta. Jag reste mig skrattandes upp från stolen och skyndade mig ut ur restaurangen. Väl ute så började jag -skrattandes- torka bort tårarna och tog gång på gång djupa andetag.

Min humor var ju inte bäst.. Efter ett tag så öppnade jag dörrarna och klev in i restaurangen. De flesta på bordet gav mig skumma blickar och tittade på mig som om jag var dum i huvudet.

Luke höll handen för munnen och skrattade åt mig medan Jai och Moose lyckats lugna ner sig.

Jag tittade snabbt åt höger för att se alla killarna titta chockat på mig. Jag vände skrattandes bort blicken och slog mig ner vid Luke igen. Snacket drog igång inne i restaurangen och mitt utfall var som bortglömt.

~~

”Det var det roligaste jag varit med om på länge, asså du började ju gråta!..”-skrattade Moose och pekade anklagande på mig- ”.. Jag trodde jag skulle dö, du skulle sätt allas blickar när du sprang ut”. Jag skrattade lätt och tog sedan sats för att hoppa upp på Jai´s rygg som gick några meter framför oss.

”Hörruru, jag e ingen häst” skrattade Jai och grep tag i mina ben. Han sprang upp i korridoren och vände sedan för att springa tillbaka till Luke och Moose. Jag tjöt till när han vinglade till men lyckligtvis nog så fick han tillbaka balansen. Han saktade in och gick sedan i samma takt som de andra. Jag hörde ett par upprörda röster bakom mig och vände mig om för att få snabb ögonkontakt med Harry. Jag log smått och vände sedan tillbaka blicken. Han var en sångare i ett band. Jag hade ingen anledning till att vara sur? Jag känner ju inte killen.

Det gjorde rätt ont att tänka så, men det funkade.

HARRYS PERSPEKTIV:

”jag kommer inte fixa det här!” utbrast jag irriterat när vi gick längs korridoren.

Louis började babbla på, men jag hade stängt av mina öronen. En bit fram gick två välbekanta figurer. Två av killarna som suttit med Marion under middagen. Hennes kompisar? Pojkvän? Bror? Nej vänta.. han dansade inte..

Ett högt tjut hördes i korridoren innan en kopia av killen framför oss kom springandes emot oss med ingen mindre än min lilla Marion på ryggen. Hon vände snabbt på huvudet och mötte min blick. Jag var beredd på att få ta emot ett finger eller en och en annan hat blick, men konstigt nog log hon mot mig. När hon sedan vände sig om igen fick jag en förvirrad blick från Louis. Tro mig, jag kände mig mer förvirrad än någonsin.

Hon stannade upp vid sin dörr och väntade på att den ena killen skulle fiska upp nyckeln.

Hans -vad jag antog var- tvilling log mot oss och klev fram med handen utsträckt.

”Jai” log han och knuffade fram en kille med krulligt hår.

”Moose” flinade han och skakade snabbt hand med oss. Efter honom presenterade sig Luke för oss.

”Marion” log hon och skakade hand med oss alla. Hon försvann in i rummet igen. Va?! Louis kliade sig i pannan och knep ihop ögonen. Rätt söt om du frågar mig. Men.. tillbaka till ämnet. Vad hade hänt med Marion? Minns hon inte oss, eller vill hon inte minnas oss?

Förvirrad gick jag bort mot vårt rum och kastade mig i sängen.

”Fuck!” utbrast jag och dunkade huvudet i kudden återupprepade gånger.

MARIONS PERSPEKTIV:

Väl innanför dörren bröt jag ihop totalt. Tårarna började rinna och min näsa blev tät på några få sekunder. Jag drog händerna under ögonen för att få bort tårarna, men det var lönlöst.

Moose gav mig en förvirrad blick innan jag kastade mig mot badrummet. Jag antog att Luke eller Jai berättar för honom. Jag satte mig på golvet och lutade huvudet mot väggen. Mina tankar gick huller om buller uppe i huvudet och fick mig att bli ännu mer rädd och osäker än vad jag var. När tårarna började bli för mycket och jag knappt fick någon luft grep jag tag i närmaste handduk och höll den för ögonen medan jag lugnande ner mig själv. Jag antog att jag spelade rätt bra där ute, eftersom alla killarna såg förvirrade ut, medan Moose log som om allt var normalt. Oh Gosh, Moose måste tro att jag är någon jävla lipsill. Jag reste mig upp och studerade spegelbilden. Jag såg mer eller mindre ut som en rödflammig tvättbjörn. Jag tvättade snabbt av ansiktet innan jag låste upp dörren med en djup suck. Killarna satt alla i soffan med fifa på och var helt inne i en match när jag gick förbi på väg mot sovrummet.

”Jag går och lägger mig” gäspade jag och skulle precis öppna dörren när någon kramade om mig bakifrån. Luke´s doft spred sig runt mig och med ens så kände jag mig trygg.

”Jag älskar dig bästis” mumlade han och pussade mig lätt på huvudet.

”Jag älskar dig mer” suckade jag och kramade om honom. Hon gav mig en lätt klapp på ena axeln innan han satte sig ner bredvid killarna igen. Moose och Jai vinkade lätt till mig innan jag stängde dörren efter mig. Det blev genast mörkt i rummet , så mörkt att du inte kan urskilja din hand om den så är tio centimeter ifrån ditt ansikte. Jag kröp snabbt ur kläderna och drog på mig mina gröna pyjamas shorts tillsammans med pappas gamla t-shirt. Jag hade klippt vid halsen så att den inte var så tight runt halsen. Jag kan inte gå med sådana tröjor, jag dör.

Jag la mig tillrätta i sängen och tog upp min dagbok.

”Kära dagbok, idag är det den 1 september..

Vi lämnade flygplatsen runt 8 och begav oss mot Paris, vårt första mål.

Jag tror jag är förälskad i Paris.. vårt hotell är nästan olagligt lyxigt.

Smidig som jag är så lyckades jag skämma ut mig under middagen och fick på så sätt visa killarna att jag är här. Jai och Luke presenterade sig för killarna när vi skulle gå in på våra rum, så jag gjorde lika dant och skakade hand med dom som om de var normala personer. Jag antar att de blev rätt chockade... det hade jag blivit.

Det är så många känslor som svämmar över i min kropp just nu..

Ena stunden vill jag springa över till killarna och glömma allt som hänt och låtsas som om de aldrig ignorerade mig för ett helt år, medan jag i andra sekunden vill ge dom varsin fet käftsmäll och skälla ut dom alla fem. Men jag tog flykten genom att låtsas som om jag inte kände dom..

Visst, jag har Luke och Jai, jag älskar dom över hela mitt hjärta. Men platsen som killarna tog med sig kommer aldrig kunna helas igen, den kommer alltid tillhöra dom.

Får se hur det löser sig, jag antar att jag får spela på ”jag känner inte er” biten nu när vi är här och försöka glömma allt när jag kommer hem.

Ska bli intressant att få koreografin till första dansen i morgon, är riktigt taggad.

Nu ska jag sova bort sorgen och försöka se allt från ett bra perspektiv..

xoxox din Marion”

Jag la suckandes ner dagboken i resväskan igen och drog täcket tätare omkring mig. Jag la mig på rygg och knöt händerna över magen. Saknade killarna mig? Ägnade de en tanke åt mig? Tyckte de att jag var en pina som dök upp här? Hade de ens tyckt om mig från början? Varför sa de upp kontakten? Var jag inte tillräckligt bra för dom? Var jag inte värd deras uppmärksamhet? Räckte jag inte till?

Jag skakade äcklat bort alla tankar och vände på mig ytterligare än gång innan jag sjunk in i mörkret.

”Harry?” viskade jag och la mig närmare honom. Han la sin arm om mig och gav mig en lätt puss på pannan.

”jag älskar dig” viskade han ut i mörkret och strök bort några slingor som hamnat i mitt ansikte. Han lutade sig upp och tog stöd av sin armbåge medan han böjde sig ner och pussade mitt ansikte. Han lät de enkla pussarna bli till kyssar som vandrade runt min hals. Jag suckade nöjt och lekte lätt med lockarna i hans hår. Han drog av mig tröjan och började placera kyssar från min mage och uppåt. Plötsligt kände jag en outhärdlig smärta i bröstet, som om någon högg dig med en kniv. Jag öppnar ögonen och ser Harry stå med mitt hjärta i handen. Han flinar stort och går sedan fram till fönstret. Det droppar blod från hans hand medan han tar de sista stegen. 

”så här mycket betyder du för mig” flinar han och kastar ut mitt hjärta i natten. Hans existens börjar avta och han blir sakta men säkert suddig.

”Harry?!” skrek jag desperat medan tårarna rann ner för mina kinder. Han vinkade retsamt innan han försvann helt och hållet.

Jag satte mig snabbt upp och blinkade till några gånger innan jag insåg att det bara var en dröm. Mitt hjärta var kvar i min kropp, fast bara fysiskt. Harry hade redan tagit det med sig när han stack. Jag började torka mina kinder som vid det här laget var dränkta i tårar och försökte få ner min andning.

”Babe?” viskade Jai och klev in genom dörren. Jag tittade förvirrat dit och såg hans bekymmer fulla ansikte.

”mhm” mumlade jag trött tillbaka och la mig ner igen.

”är allt som det ska? Du skrek på Harry flera gånger” suckade han oroligt och kom fram till mig. Han böjde sig ner och gav mig en snabb puss på kinden innan han lämnade rummet med dörren på glänt. Jag blundade och kände tröttheten slå emot mig som en våg. Långt där borta någonstans så hörde jag Luke och Jai´s röster nämna mitt namn och de lät inte direkt lugna.. men just nu såg jag bara fram emot att få sova och slippa tänka. Mörkret slöt sig kring mig och jag kunde äntligen somna på riktigt.

Bara för att ni är så underbara och fixade 3 kommentarer så snabbt! ^^

Här har ni kapitel.. vad blir det, sju? xD Tror det kan bli riktigt bra det här ;p

Tack för att ni kommenterar och läser, ni gör mina dagar!<3

3 kommentarer till nästa del? ^^

//Emilia xoxo