HANNAS PERSPEKTIV:

Jag tittade förvirrat på det okända numret som visades på min mobil, som just nu var i färd på att vibrera ivrigt i min hand. Jag svepte med tummen över den gröna luren och förde telefonen mot örat. En ljus stämma började prata långsamt och lungt med mig. Men när jag kopplat i hop orden ”Catrine Sundström”, ”komma till sjukhuset” och några få ord till så hördes inte rösten lika högt längre. Rummet började vingla till samtidigt som tårar bildades i mina ögon. Jag hade ingen koll på min kropp, som i sin tur hade börjat skaka helt frenetiskt. Mina ben vek sig och jag föll ihop på golvet. Någonstans i fjärran kände jag Marions armar slingra sig runt mig som ormar, ormar som försökte kväva mig. Kaos, allt i min kropp var kaos, allt i mitt huvud var kaos. Var mamma sjuk på riktigt? Skulle hon bli frisk, eller ännu värre, var hon död? När orden slagit sig till ro i mitt huvud kände jag illamåendet välla upp inom mig.

”Pappa!” skrek Marion och på några få sekunder stormade hennes pappa in i rummet.

Chockat stannade han upp i dörröppningen innan han rusade fram till oss.

Jag lyssnade inte på vad som sas runt omkring mig, det enda jag hörde var mammas sista ord innan hon föll ihop..

Mina ögon började svartna samtidigt som jag kände medvetandet lämna min kropp.

 

~doyouseethelinehere~

 

Vitt, allt var vitt. Dock minns jag inte hur jag kommit till sjukhuset. När jag vaknat till ordentligt såg jag Marion sitta på stolen bredvid mig med armarna runt mig. Hennes pappa stod en bit bort med tårar i ögonen och pratade med en tant i vit rock.

”Marion?” muttrade jag och sträckte lite på mig. Figuren bredvid mig ryckte till innan hon sken upp i ett osäkert leende.

”Hej” suckade hon och strök mig lätt över ryggen. Känslorna slog över mig som en våg igen och fick mig att häftigt dra efter andan.

”Hanna Sundström?” jag tittade åt höger för att se Marion´s pappa och en sjuksköterska stå och titta på mig. Jag nickade mot henne och bet mig i läppen för att inte brista ihop en gång till.

”kan jag prata enskilt med dig?” sa hon och log vänligt. Jag reste mig darrande upp och fick hennes arm runt mig innan hon började gå längs korridoren.

 

 

MARIONS PERSPEKTIV:

”Hm, älskling?” jag tittade bort från hållet Hanna nyss försvunnit ur och vände blicken mot pappa.

”Hannas mamma klarade det inte, de gjorde allt de kunde men hon var helt enkelt för svag. Jag har ingen aning om vad som ligger i deras förflutna, men som jag förstod har hon ingen i familjen kvar. Så jag pratade med sjuksköterskan, Hanna kommer få bo hos sin moster under en viss tid. Innan hon är redo att flytta tillbaka.”

” Vad händer med Hanna nu?” mumlade jag och kände hur tårar började välla upp i ögonen. Visst, jag kände inte Hannas mamma, och som jag förstod det så var hon inte jätte snäll mot Hanna. Men ingen ska behöva gå miste om sin familj. Jag kommer väl i håg hur jobbigt det var när mamma gick bort, men då hade jag ju pappa och Josh som stöd. Hanna har ingen kvar..

 

”Hennes moster är på väg hit just nu och ska hämta upp henne, så vi har egentligen inget här att göra nu” suckade han och drog en hand igenom sitt rufsiga hår. Om det var något som jag verkligen älskade med pappas utseende var det hans tjocka mörka hår.

Med en djup suck reste jag mig från stolen och klev in under pappas arm. Tillsammans lämnade vi sjukhuset och började köra hemåt i en chockerad tystnad.

”Jo just det ja, du minns kvinnan jag träffar just nu?” flinade han svagt. Jag nickade mot honom och log smått.

”Hon har bjudit över oss på middag. Hon har en dotter vad jag vet, som är något år äldre än dig om jag inte räknat fel.” Ju mer han pratade desto bredare blev hans leende. Jag kom på mig själv med att sitta och le som en fåne åt just hur gullig han var.

”Josh kommer om någon timma eller två tror jag” sa han snabbt och svängde in på vår parkering. Det hade börjat mörkna ute något rejält, vilket fick mig att inse hur trött jag var

 

Jag hoppade ur bilen och sprang upp på mitt rum. När jag puttat igen dörren så drog jag av mig kläderna och kröp ner i sängen. Tenshi slank in i mitt rum och hoppade jamandes upp i min säng. Hon la sig tillrätta vid de många kuddarna jag har i min säng och slöt ögonlocken.

Det dröjde inte många minuter innan jag också seglade iväg och hoppade i mellan olika drömmar..

 

 

Jag satte mig yrt upp och gned handen i pannan. Vad fan var det som hade landat på mig?

Jag tittade snabbt omkring mig i sängen och såg en potatis ligga på huvudkudden.

En snabb harkling fick min blick att riktas mot dörren då jag sken upp i ett brett leende.

”Josh!” skrattade jag och kastade potatisen på honom i stället. Han flyttade sig med ett flin och lät potatisen studsa ut. Jag kastade mig ur sängen och sprang fram till honom. Han backade undan och skrattade åt mig.

”Klä på dig först eller något” flinade han. Jag tittade ner på mina kläder och insåg att jag stod i underkläder. Jag räckte ut tungan åt honom innan jag hoppade i mina pyjamas shorts och drog min ”mickey mouse” tröja över huvudet.

”Nuu kan du få en kram” log han brett och sträckte ut armarna. Jag klev glatt in i hans famn och tryckte mitt ansikte mot hans bröst.

”Pappa berättade om Hanna, fy fan vad hemskt!” utbrast han och kramade om mig hårdare.

Jag nickade svagt och tittade sedan upp på honom.

”ska du med till Annie i morgon?” jag tittade förvirrat på honom och insåg sedan att det var kvinnan pappa dejtade.

”Jupp, du då?”

”Pappa bad så snällt, så jag får väl följa med då. Föresten, hur var turnén? Tog Jai och Luke hand om dig?” flinade han och vickade retsamt på ögonbrynen.

”Helvette! Jag glömde ju av dom i morse!” utbrast jag och började leta efter min telefon.

När jag slutligen fann den skrev jag snabbt ett sms till Luke och förklarade vad som hade hänt. Han skrev ett snabbt ”okej” och hoppades att det skulle lösa sig för Hanna.

Min blick fastnade på klockan, 9 på morgonen.. Jag trodde minsann att det var kväll jag..

”Jag går och lägger mig igen!” ropade jag ut genom dörren och dök sedan ner i sängen igen.

 

Hanna kom upp i mina tankar och stannade där resten av kvällen.

Stackars lilla,oskyldiga Hanna. Hon måste vara helt förstörd vid det här laget. Själv ligger man i sin varma säng med sin pappa och bror på nedervåningen.

Jag hoppas att hon den där Annie är schyst i alla fall...

 

 

 

---

Sådär, vad tror ni nu då? är Marion redo för dagen som kommer förändra hennes liv? ;)

hoppas ni gillar det iaf, nu ska jag gå och lägga mig, känner mig redan halv död hehe ;)

Just det ja, tack för kommentarerna! :D

6 kommentarer till nästa också? ;)<3

//Emilia xoxo