Melanie´s point of view

Maj 2015 ( cirka ett år senare )

Det kändes skönt att vara tillbaka. Londons välkomnande gator lös upp i den starka vårsolen och ett leende formades över mina läppar. En varm känsla spred sig i min mage när jag började känna igen mig.

”Here, you can drop me off here” sa jag till taxichauffören som rullade in till vägkanten. ”How much do i have to pay?” frågade jag snabbt, då jag ville ut ur den svarta bilen. ”It was such a short ride, you don´t need to pay anything love” skrockade chauffören och nickade mot mig genom backspegeln. ”Thank you sir, have a good day!”. Jag klev ur bilen och hämtade snabbt min väska ifrån baksätet. Mina fingrar skrev vant in koden till lägenheten och jag gick sakta upp för den långa spiraltrappan. Det kändes så konstigt att vara hemma. Konstigt men på ett bra sätt.

Jag tog upp nyckeln ur fickan och satte försiktigt in den i nyckelhålet. Dörren gick upp och jag höll nervöst efter andan. Allting såg precis lika dant ut, förutom det faktum att det var rent och inte fanns ett tecken på något liv. Inte någon blond pojke som kom gåendes emot mig, ingen som väntade i köket med en varm famn... Melanie, skärp dig, väste den otäcka rösten i mitt huvud och jag rös lätt. Jag skakade av mig tankarna och släppte ner min väska med en duns i hallen. Jag var hemma.

Min mage kurrade till och jag insåg först nu att jag inte ätit sedan jag åkte hemifrån i morse, vilket var för över åtta timmar sedan. Jag la ner min mobil och plånbok i handväskan jag burit med mig innan jag lämnade lägenheten igen. Ett år hade gått så extremt fort, det kändes som om jag lämnade London igår. Trots att det kändes som en evighetsen jag lämnade brevet bredvid Niall.. Han hade ringt helt hysteriskt under veckan efter att jag flugit tillbaka till Sverige, och det dåliga samvetet låg som ett svart moln och gnagde i mig.

One Direction fortsatte med sitt kändisskap, de var ute på ännu en turné just nu vad jag har hört, vilket lät mig bo in mig i  min lägenhet i lugn och ro. Jag raderade mitt twitter och tumblr konto på vägen hem ifrån England, och på så sätt kunde jag inte längre få hat. Jag skapade visserligen två nya konton igen, men det är ingen som vet om att det är samma Melanie som brukade dejta Niall Horan.

Jag svalde ner klumpen i magen och ökade på mina steg. Min blick var fastklistrad på det lilla caféet som låg strax nedanför backen, caféet som jag jobbade i under en kort period trots alla odds. Minnena kom tumlandes över mig och jag drog ansträngt efter andan.

Efter att jag landat i Sverige så smsade jag Lucy,Emma,Connor och Alva. Jag skrev vad som hade hänt och sa att jag tänkte stanna i Sverige ett tag. Vi chattade då och då, men kontakten mellan oss var nästan helt bruten. Det var riktigt synd då jag funnit äkta vänner, vänner som gick att lita på. 

Jag kom på mig själv med att stå utanför caféet och tryckte lätt upp glasdörren. Pinglan ovanför dörren skramlade till och Connor kom rusandes ut ur köket och borstade av sina mjöliga händer.

”What can i do for yo.. Mel?!”, han skyndade sig runt disken och innan jag visste ordet av det var jag uppslängd i hans famn. ”Oh my god you´ve grown like.. at least a centimeter” skrattade han lyckligt och släppte slutligen ner mig på golvet igen. ”Woah really? I must have changed a lot”, jag gav honom ett retsamt leende innan jag lade mina armar om hans midja. ”It´s nice to be back” erkände jag glatt och gav honom ännu en kram innan jag backade undan.

”You´re going to stay, right? London is quite boring without you” flinade han och gav mig en lätt klapp på rumpan. Jag vände mig blängandes om och räckte ut tungan. ”Yeah cause i´m the funniest man alive”.

”woman”, rättade Connor snabbt. ”Whatever, so do you have time for a coffee? I need a sandwich too” muttrade jag och tittade på maten som låg bakom disken. ”Since there´s no people in here besides us, yes i do have time” skrockade han och hängde av sig sitt

~~~

Connor slog sig ner framför mig med en rykande kopp kaffe. ”Did you enjoy your time in Sweden?”, frågade han och smuttade lätt på den svarta drycken i hans kopp. ”It was really nice to be able to be lazy, you know. Just relaxing in bed, only taking a short walk to the store to buy Ben&Jerry..” skrattade jag och upprepade Connor´s rörelser. Det varma kaffet brände smått på min tunga innan jag med en grimas svalde ner den varma drycken. ”Sounds... fun?”, hans påstående lät mer som en fråga. Jag nickade och himlade med ögonen.

Vi satt och pratade i nästan en halvtimma innan dörren gav ifrån sig ett högt ljud bakom oss. Connor reste sig som vanligt ifrån stolen och gick fram till disken. Jag fortsatte att dricka på mitt kaffe och var på väg att vrida mig om, nyfiken på hur kunderna såg ut. ”Yeah i´ll take the same”, ljöd en hes röst och jag frös till is. Det kunde väl inte vara... eller? De skulle ju inte vara tillbaka förrän nästa vecka? Vad gjorde jag nu?

Jag la håret så täckande som möjligt över mitt ansikte innan jag reste mig ifrån stolen, fortfarande med ryggen mot killarna och Connor. Killarna verkade inte känna av min närvaro och fortsatte att beställa sin lunch till Connor. Just som jag nådde dörren hörde jag Connor´s korkade röst. ”Melanie, why are you leaving?” frågade han högt, vilket fick mig att sucka övertydligt. Det var nu eller aldrig. Rösterna tystnade bakom mig medan jag vände mig om. Min blick var fastklistrad på Connor och jag var noga med att inte titta på de fem förvånade ansiktena bredvid disken. ”I´m tired, bye”. Jag ryckte upp dörren och rusade ut på gatan, alldeles för skakig för att kunna tänka klart. Låg min lägenhet åt höger eller vänster? Dörren öppnades bakom mig och jag hörde någon harkla sig. Jag tvingade mig själv att inte vända tillbaka och bestämde mig för att gå höger.

”Melanie?” ljöd samma röst så fort jag började gå och jag knep besvärat ihop ögonen.

”Uhm, Hi” mumlade jag generat i samma sekund som min blick mötte hans. Hans havsblåa ögon lös av sorg och skuldkänslorna slog över mig igen. Det blev knäpptyst mellan oss innan han öppnade munnen igen.

”Why didn´t you answer my calls?” frågade han försiktigt och körde ner händerna i fickorna på sina jeans. Jag var på väg att svara när något brast inom mig. Minnena kom flödandes tillbaka, de missade samtalen, hur jag gång på gång lagt på varje gång han ringt. Raderat alla sms, praktiskt taget raderat mig själv ifrån hans liv. Tårar började byggas upp bakom min ögonlock och jag tog ett djupt andetag för att samla mig. Orden var som fasthäftade på min tunga och i stället började tårar rinna ner för mina kinder.

”I don´t know Niall, i´m sorry” snyftade jag häftigt och ville slå mig själv för hur patetisk hela situationen var. Niall tittade på mig, osäker på vad han kunde göra, men tog försiktigt ett steg mot mig. När han såg att jag inte flyttade på mig tog han osäkert några steg till innan han stod alldeles bredvid mig.

”Can.. uhm, can i hug you?” frågade han, fortfarande extremt osäkert och vaggade fram och tillbaka på sina fötter. Jag svarade inte utan nickade hjälplöst, fortfarande med tårar rinnandes ner för mina kinder. I samma sekund som Niall´s armar lades runt min midja släppte allt och jag började skaka. Mina ben gav vika och jag fick gång på gång ta djupa andetag för att inte svimma i Niall´s famn.

”Breathe, Melanie you have to breathe” uppmanade Niall och först nu hörde jag att han också grät. Jag lugnade ner mig själv så gott som möjligt och begravde försiktigt huvudet vid hans nacke. Osäker på om han var arg och inte ville ha mig för nära. När han drog min kropp närmare sin tog jag tillfället i akt och lade armarna om hans nacke. ”I´m so so so sorry Niall, I was so scared” viskade jag snyftandes och slöt mina ögon. Niall nickade förstående och strök en arm över min rygg. ”I understand, i should´ve been a better boyfriend. I should´ve been on your twitter more often, not only ask you” snyftade han och drog mig, om möjligt, ännu närmare min kropp.

”I´ve missed you so much” viskade jag försiktigt, rädd för hans reaktion. ”I´ve missed you more” mumlade han tillbaka, vilket fick mitt inre att slappna av.

”Can i kiss you?” frågade han försiktigt och backade undan, fortfarande med armarna om min mijda. Jag bet tag i min underläpp och nickade, längtan efter honom var alldeles för stor. Niall lutade sig sakta fram, jag kände hans andedräkt mot mina läppar och slöt försiktigt ögonen. Hans mjuka läppar tog kontakt med mina och det har aldrig känts så bra att kyssa någon. Vi tryckte oss närmare varandra och kunde inte få nog av varandras läppar. Niall gav ifrån sig ett lätt stön när jag tog tag i hans hår och fördjupade kyssen. Hans händer letade sig ner till bakfickorna på mina jeans innan han klämde åt min rumpa. Innan saker och ting hann gå för fort harklade sig någon bredvid oss och vi bröt andfådda kyssen.

”Well well well... this is what i call real real love..” flinade Louis, tillsammans med resten av killarna och Connor. ”Real real love?” upprepade Connor frågandes och vred huvudet mot Louis. ”Yes, you see this love last forever”

Lite sött sådär :') Nu känns det jätte tomt, jag saknar redan Nelanie (?), :/

Jag hoppas att ni gillar min epilog! :D

Ny information om den nya novellen, frågor osv kommer upp på Onsdag. Ha en bra tisdag! :D x

”There she is! My little baby!”, för en gångs skull blev jag inte generad när jag hörde min mammas högljudda röst. Ett par huvuden vreds åt vårat håll när vi klev ut i ankomsthallen men jag kunde inte bry mig mindre. Jag lät min väska dunsa ner bredvid mig och sprang så snabbt jag kunde in i min mammas varma famn.

”My little baby, she´s home.. Oh i missed you so darling” mumlade hon tårögt och knöt sina armar hårdare runt min kropp. Lyckan rusade runt i mig och jag snyftade skrattandes till när mina ögon började tåras. ”Vart är min stora flicka?”, jag släppte mamma och snurrade runt ett halvt varv för att möta min pappa. ”Oh dad, i´ve missed you so so so much” viskade jag och väntade inte en sekund på att kasta armarna om hans hals. Han lyfte lätt upp mig ifrån marken och kramade om mig med sina starka armar. En svag röst harklade sig bakom mig och jag släppte generat taget om pappa. Jag hade helt glömt av att jag hade Niall med mig. ”Mum, dad, this is my boyfriend, Niall. Niall, this is my mum Stepahine and my dad Rickard”. Jag presenterade dom snabbt för varandra och ställde mig vid Niall´s sida då han såg ut att kunna spricka av orolighet under min pappas stränga blick. ”Dad, come on” suckade jag tröttsamt och tog tag i Niall´s hand för att lugna ner honom. Pappa låtsades inte om mig utan sträckte fram handen mot Niall, ett litet leende trädde fram över hans läppar. ”Call me Ricky” sa pappa artigt och Niall sträckte en aning skakande fram sin hand för att möta hans gest. ”Okay Sir, i mean.. uhm Ricky” stammade han och blängde smått på mig när jag började att fnittra. ”Shall we leave this place before we get mobbed by your fans?” frågade mamma för att avbryta den stela stämningen som uppstod och nickade bort mot utgången. Niall rodnade lätt och bar enkelt upp våra väskor.

”I can carry mine Niall” förklarade jag så fort han fått upp min väska över axeln. ”I want to carry it, i wanna leave this place and hide in your room as soon as possible”, hans mening övergick i en viskning och jag fnissade tyst till när jag såg att Niall´s blick vandrade iväg till min pappa.

”He´s not dangerous, he´s just a bit... over protective” skrattade jag och ryckte lätt på axlarna. ”He looked at me like if i stole something that belonged to him, i thought i were going to pee my pants!” tjöt han lågt men lät sitt välkända leende pryda hans ansikte.

”You stole my heart, and that belongs to him... and come on he´s not that terrifying”, jag var på väg att börja skratta men avbröts när ett par läppar snabbt pressades mot mina. Jag tittade förvånat på Niall och tänkte fråga varför han kysste mig så spontant, men blev avbruten av hans magiska röst. ”I love you” viskade han tyst och lade upp en arm runt min kropp, som i jämförelse med honom blev minimal.

”I love you too”.

Mamma log åt oss genom backspegeln på bilen innan hon vred om nyckeln. ”You´ll probably hate me for this Melanie but i can´t help it, you´ve got to be the cutest couple i´ve ever seen” skrockade hon glatt och låtsades som om hon inte såg mina super röda kinder.

”I like your mum” viskade Niall lågt och petade mig lätt i sidan, vilket fick ett högt tjut att lämna mina läppar. ”None of that in our car, you can at least behave until you´re in Mel´s room” sa pappa strängt ifrån framsätet och Niall satte sig spikrakt upp i sitt säte. Färgen lämnade sakta hans ansikte och han nickade upprepande gånger. Jag lade tröstande handen på Niall´s lår och sparkade lätt till pappas säte med knät, då han satt framför mig. ”Don´t be so rude Ricky, they´re just having fun” suckade mamma och slog lätt till pappa på armen, som grymtade något ohört tillbaka.

”That was seriously the scariest thing i´ve ever done” stönade Niall, fortfarande generad efter den pinsamma bilturen, och stängde dörren bakom oss. ”Aw babe, he´s just testing you. I promise you he´ll be better tonight and if not i´ll kick him out of the house” skrattade jag och lade ner våra väskor vid fotändan av min säng. Niall tystnade och jag vände mig frågandes om för att se vad han höll på med. Den här gången var det min tur att tappa all färg. Niall tittade med höjda ögonbryn på väggen ovanför mitt skrivbord, väggen som var fylld med allt som hade med One Direction att göra. Affischer, namnskyltar som jag själv gjort, delar av deras låtar och allt jag hade gjort under de två senaste åren.

”Well that´s embarrassing, now if you excuse me i´m going to take this stuff down”. Niall skrattade åt mitt illröda ansikte och satte sig lyckligt ner på min säng medan jag skyndade mig med att ta ner allt i en stor hög. Jag bar med mig högen till min garderob och lade allt ihop i en liten låda. Niall låg utsträckt över mitt påslakan och klappade tydligt på platsen bredvid honom.

”I´m tired and i wanna cuddle you before we have to go downstairs again ” suckade han trött och knäppte upp sin skjorta vid halsen. Jag gick över till sängen och kröp ihop i Niall´s varma famn. ”I just want you to be prepared for the evening...” började jag och ritade små figurer över hans bröst. Han höjde på ögonbrynen. “..my grandma will probably squeeze the life out of you and my cousin will be around you all night long. Don´t you dare forget that you´re mine” skrattade jag och såg hur ett leende började träda fram över Niall´s läppar. “She´s a fan I guess?” “Not as hysteric like I was before, but yes she´s a fan” flinade jag och lät honom resa sig upp på ena armbågen, så att han nästan låg lutad över mig. “Then I better watch out, i´ll stay by your side all the time” försäkrade han glatt och drog en hand längs min kind. “Good” svarade jag enkelt och log när Niall lutade sig närmare. Hans läppar nuddade mina I små snabba pussar innan han backade undan igen. “You´re so beautiful” mumlade han och lät sina läppar vila mot min panna, ”and you´re mine”.

~~

”Melanie!”, jag knep irriterat ihop ögonen åt mammas skrikande ton och vände mig om mot Niall. ”You ready?” skrattade jag och höll ut handen mot honom. ”I´m nervous as hell but i think i´m ready” skrockade han tillbaka och ignorerade min hand för att kunna lägga armen om min midja. Vi gick tillsammans ut ur mitt rum och ner för trappan till hallen. Rörelserna nedanför oss stannade upp när vi kom inom synhåll och jag kände Niall´s grepp om mig hårdna.

”Min lilla flicka, jag har inte sett dig på så länge!” tjöt min mormor gällt och sträckte ut armarna för att ta mig ifrån Niall, som inte förstod ett ord av vad som sades. Jag gav honom en menande blick och såg ett svagt flin formas över hans läppar innan jag drogs in i min mormors famn. ”Hi grandma” sa jag med ett skratt och släppte henne för att kunna krama om resten av släkten som gjorde sig redo för att komma in i vårt hus. ”Ah, you must be the charming boy that my dear Melanie haven´t stoped talking about” skrattade min mormor på sin knaggliga engelska innan hon, en bit ifrån mig, kramade om Niall för allt vad hon var värd. Det var en rätt rolig syn.

Niall stod ensam kvar med illröda kinder efter att min mormor försvunnit in i köket där min pappa fixade med maten. Jag skyndande mig fram till Niall´s sida igen och la min arm om hans muskulösa rygg. Han gav mig ett lugnande leende och visade att han inte var lika nervös längre.

”Melanie!”, den pipiga rösten tillhörde ingen mindre än min femåriga kusin. ”Hi Sophia” sa jag glatt och satte mig ner på huk för att ta emot hennes springande kropp. Hon kastade armarna om min hals och begravde sitt huvud under mitt hår. Niall satte sig på huk bredvid mig och la en arm på min rygg. Sophia vred blygt upp blicken mot Niall och vinkade försiktigt med sin lilla hand. Niall vinkade leendes tillbaka och la försiktigt en slinga av hennes ljusbruna hår bakom örat. ”Är det den riktiga Niall?” viskade Sophia till mig och tittade imponerat in i mina ögon. Niall log osäkert och låtsades som om han visste vad vi pratade om.

”Yes Sophia he´s the real Niall” skrattade jag glatt och Niall stämde snabbt in, nu när han visste vad Sophia hade frågat. ” Kan jag krama om honom?” fortsatte hon att viska och släppte taget om min hals. ”Can she give you a hug?” frågade jag Niall och blinkade med ena ögat. ”Of course she can, come here darling”, Niall sträckte ut armarna mot Sophia, som inte tvekade en sekund längre och kastade sig in i hans famn. Niall var inte beredd på hennes kast och ramlade så att han satte sig på rumpan med en duns. Sophia skrattade förtjust i hans famn och petade lätt på hans kinder, precis som om hon inte trodde att han skulle vara en riktig människa. Niall tittade ner på den nyfikna flickan i sin famn och lät sitt leende växa sig ännu större.

”Melanie my love, it´s time for dinner” ropade mamma inifrån vardagsrummet. Jag reste mig upp ifrån trappan och borstade av händerna på mina bara knän. Niall var på väg att släppa Sophia när hon drog armarna ännu tajtare runt hans hals. ”You want me to carry you?” frågade Niall lugnt och placerade sina händer vid Sophias midja. Hon nickade blygt men skrattade ljust när Niall lyfte upp henne ifrån marken. Han bar henne på ena armen, med hennes armar tryggt placerade vid hans axlar, innan han la sin andra arm om min midja. Vi gick tillsammans in i vardagsrummet och jag kände tydligt allas brinnande blickar.

”I need to take a picture of this, stay still!” tjöt min mamma nästan överspelt och försökte så smidigt som möjligt ta fram kameran på sin iphone. Jag himlade lätt med ögonen åt hennes energi men kunde inte undgå att rodna när jag såg att min moster, också Sophias mamma, och min mormor viskade om oss. Båda två satt med breda leenden och tittade nästan drömmande på oss medan mamma tog kort.

”I can´t wait to have grandchildren” suckade hon lyckligt, vilket fick både mig och Niall att rodna stort. ”Mum, please” väste jag högt nog för bara henne att höra. Hon blinkade retsamt med ena ögat innan hon gick bort till bordet och slog sig ner bredvid pappa. Niall satte enkelt ner Sophia på marken och lät henne springa bort till sin mamma, överlycklig efter att ha fått vara i sin idols famn. Jag drog med Niall till de två lediga stolarna som väntade på oss.

~

”I love your family” skrattade Niall högt när vi klev in på mitt rum efter den energifyllda kvällen. ”So do i, they´re a bit annoying sometimes though” flinade jag och satte upp mitt hår i en lös bulle. Niall nickade instämmande medan han tog av sig sin skjorta.

”I´ll miss Sophia , i hope i´ll see her again soon” mumlade han i en någon dystrare ton och sträckte sig efter sin väska. ”Aw baby, she´ll miss you too believe me” svarade jag snabbt och log mot Niall, som vid det här laget kröp ner under mitt täcke i kalsonger. Han tog upp sin mobil medan jag smet in till badrummet. Jag klev ur den vinröda klänningen och skyndade mig med att dra den svarta t-shirten över huvudet. Det slappa materialet låg lätt mot min kropp och jag sträckte mig upp för att ta tag i min ansiktstvål.

När jag hade tvättat av allt smink och borstat tänderna släppte jag ut mitt hår och släckte lampan. Ljuset ifrån Niall´s skärm var det ända som lös i rummet och jag skyndande mig över golvet för att inte frysa ihjäl.

”I´m cold” gnällde jag gällt när jag drog undan täcket och kröp ner hos Niall. ”I can tell, baby you´re feet are freezing cold” konstaterade han med ett skratt och lade undan sin mobil innan han drog mig närmare hans varma kropp. Han lirkade fast sina ben med mina och begravde sitt huvud vid min nacke. ”Our plane leaves at twelve tomorrow, which means we don´t have to stress in the morning” mumlade han trött och gäspade lågt.

”That´s good, thank you for an amazing night Niall. I look forward to meet your family, even though i´m pretty nervous” viskade jag och lade min hand över Niall´s som vilade på min höft. ”They´ll love you, just like i do”, Nialls röst tystnade och innan jag hann tänka en gång extra hördes djupa andetag ifrån Niall. Min prins hade somnat. 

Sådär, kapitel 20...

Jag skriver förmodligen klart TLLF i natt, och jag blev tårögd bara vid tanken.. Mawh, i´m such a girl. Haha, jag hoppas att ni tycker om det!

14 kommentarer och ni får kapitel 21 i morgon ;) x

Fyra månader passerade förbi snabbare än vinden. Niall åkte till Australien under Oktober tillsammans med killarna och jag spenderade tiden som passerade förbi med Emma och Alva. Alva har varit min bästa vän så länge jag kan minnas, hon kom över till mig i England två veckor innan jul. Den 18 December var här och snön låg vit över Londons gator. Niall berättade om oss i en intervju och omvärlden tog det rätt bra, borträknat ifrån fansen. En del hatade oss tillsammans, en del tyckte att vi var det gulligaste paret någonsin, en del brydde sig helt enkelt inte. Emma och Alva hade i stort sätt reagerat på samma sätt. Skrik,glädjetårar,skrik,glädjetårar och listan går vidare.

Jag drog upp de något varmare tightsen och log över mitt ben som inte längre var begravt under ett gips. Alva och Emma kom inrusandes i rummet.

”You have a visitor” fnittrade Emma uppspelt och Alva nickade instämmande vid hennes sida. Jag lyfte nyfiket på ögonbrynen och reste mig ifrån soffan. De följde efter mig som små vilsna hundvalpar, båda två med sluga leenden på läpparna. Jag fortsatte bort mot hallen och kände leendet krypa upp på mina läppar när min blick föll på den blåögda pojken. ”May i come in?” flinade han och gjorde en snabb gest mot sina skor. Jag drog retsamt handen längs mitt icke existerande skägg och verkade tvivla.

”Hm.. i don´t kno..” min mening avbröts när Niall grep tag i min midja och ett högt tjut for ur mina läppar. ”Woah take it easy there, I´m not planning on going deaf” skrattade Alva och lade en arm om Emmas midja. Emma hade,oinbjuden, våldgästat mig en lördagskväll strax efter att Alva hade gjort sig hemma. Deras vänskap var starkare än vad jag trodde att en vänskap kunde bli, och då har de bara träffats i cirka två veckor. Niall snurrade runt med mig i sin famn och jag sprattlade som en vild fisk i luften. Mina fötter nuddade marken igen och jag blängde surt på Niall när han sparkade av sig sina skor.

”We´ll be over at Emma´s place, i don´t know if i stay the night. I´ll call you later okay?...” sa Alva snabbt och drog på sig sin vinterjacka. Jag nickade förstående och gav Niall en skeptisk blick när han försvann förbi bakom mig, längre in i lägenheten. ”..oh and guys, use protection!” tjöt Emma glatt innan dörren smälldes igen och de två livfyllda människorna hade lämnat min lägenhet. Jag insåg inte förrän nu att mina kinder ändrat färg till något som skulle kunna kännas igen som färgen av en salsa sås. Niall och jag har dejtat i nästan fem månader utan att ha något sexuellt inblandat. Visst vi hade hånglat, haft en del heta stunder, men aldrig gått så långt som till sex. Jag lade nervöst mitt hår över ena axeln och gick längre in i lägenheten i jakt på Niall. Var han besviken på att vi inte hade haft sex? ”Niall?” ropade jag och väntade spänt på svar, ett svar som aldrig kom.

”Niiiaaaaallll?” fortsatte jag och såg att dörren intill mitt sovrum stod vidöppen. Jag skyndade mig över till dörren och klev skeptiskt in i rummet. Solen som knappt syntes av det gråa vädret gjorde att mitt rum fortfarande var täckt i ett mörkt dunkel. Jag klev längre in i rummet och drog skrämt efter andan när dörren smälldes igen bakom mig. Mitt hjärta dunkade hårt i mitt bröst och jag tänkte vända mig om i förtvivlan när två händer grep tag i mina höfter, för att hålla mig kvar på samma plats. Niall´s blonda hår blev synligt vid min sida i samma sekund som ett par mjuka läppar tog kontakt med min hals. Niall´s ena hand drogs längs med min kropp och stannade inte förrän han fått ett mjukt tag om mitt hår. Han drog försiktigt så att jag böjde på nacken, vilket lät honom komma åt mer hud. Ett högt och oförberett stön for ur mina läppar när Niall försiktigt började gnida sina höfter mot mina.

10 minuter senare

Niall strök bort hår ifrån min panna och pussade min näsa. ”Niall.. can i ask you something?” började jag och vred upp blicken mot honom där jag låg med mitt huvud på hans mage. ”Sure babe, you can ask me anything” försäkrade han övertydligt och lade ifrån sig sin mobil. ”Are you.. like.. disappointedthatwe´renothavingsex?” “You wanna repeat that?” skrattade Niall och lät sina fingrar leka med mitt hår. “Like.. are you disappointed, that we haven´t had sex yet?” Jag viskade ut den sista delen av meningen och undvek Niall´s brinnande blick. Han harklade sig lätt och hans rörelser i mitt hår stannade.

”Why are you asking that?” frågade han i stället och drog upp mig så att jag praktiskt taget låg över honom, med ryggen mot hans starka bröst. ”I just.. I thought about it before when Emma screamed that we should use protection..” svarade jag och försökte att få min röst att låta stark, även trots det faktum att jag ville sjunka ner igenom golvet.

”Oh, no I´m not disappointed at all. I think it´s good that you´re not doing anything you´re not ready for. Besides I´m more than okay with waiting until you´re ready. It makes me feel special you know, that you haven´t done it with someone else before me” sa han simpelt som om det inte var någon big deal, något som lugnade mig otroligt mycket.

”That´s a relief” suckade jag lättat och vände mig om på mage. “You´re so adorable” flinade han och lät sina tummar dras längs kanterna av mina läppar. “Stop it” mumlade jag och putade lätt med läpparna, hur var det möjligt för honom att göra fjärilarna i min mage vilda varje gång? ”Why should I? It´s true”. Jag gav honom en skeptiskt blick och satte mig upp ifrån hans varma famn.

”What are you doing?” frågade han snabbt och sträckte ut armarna mot mig. ”It´s winter outside and I wanna go out for a walk, maybe buy something cute to christmas” sa jag rakt ifrån hjärtat och vände mig sedan mot Niall. ”Let´s go then!” ”Look at that one!” tjöt jag högt och fick ett par blickar att riktas åt vårt håll. Jag rusade fram till den mysiga mössan och satte den glatt på mitt huvud. ”How is it possible to be so cute?” muttrade Niall tyst trots att jag lyckades höra det. Jag låtsades som ingenting och ryckte åt mig en liknande som jag, innan Niall hann märka, tryckte ner över hans huvud. ”Aw we look like a couple” mumlade jag lyckligt och tittade in i spegeln på väggen.

”That´s because we are a couple” viskade han lågt i mitt öra och slöt armarna om min midja. ”Let´s buy these” sa han snabbt och drog med mig bort mot kassan. ”No i need to save my money for christmas” svarade jag bittert och var på väg att ta av mig mössan när Niall protesterade. ”I want to buy it to you, it´s a early christmas present”.

”Niall...” började jag och tog tag i hans händer. ”Stop, okay? I don´t care if you don´t want me to pay for you , i´m gonna pay that and that´s it. I don´t care if you think it´s wrong that i buy things for you but I want to spoil my girlfriend with stuff. I now have the chance so don´t try to stop me” sa han bestämt och skyndade sig med att ta fram plånboken. Han sträckte över sitt kort till tanten i kassan, som såg överlycklig ut då hon förmodligen visste vem han var. Hon lät honom skriva in sin kod och betala medan jag tjurigt stod bredvid och blängde på Niall. ”You didn´t have to” muttrade jag när vi klev ut ur butiken.

”I wanted to”. Niall vände sig till mig och rätade till min mössa innan han böjde sig fram och gav min näsa en lätt puss. Jag rodnade lätt över hans handling och sträckte ut armarna för att kunna dras in i hans famn. ”Let´s go for a short walk, before the paparazzi finds us and all” sa han spontant och drog med mig bort mot den enorma parken som låg några meter ifrån köpcentret. Tack vare Londons stressiga gator var det svårt för människor, och med människor menar jag paparazzi, att få syn på oss. Vi behövde inte längre gömma oss för allmänheten men det var skönt att kunna slippa oroa sig över alla bilder då och då. Jag skrattade glatt åt Niall´s överlyckliga min då han såg att människor redan börjat lämna den frysta dammen. ”Comon, it´ll be fun!” tjöt han i den mest tjejiga ton han kunde få fram och rusade ner mot kanten av dammen.

”I don´t know, isn´t this dangerous?” frågade jag tveksamt och satte försiktigt ena foten på den vita isen. ”There was like four families here before, so it´s totally safe” flinade han och sträckte ut händerna mot mig. Jag nickade sammanbitet och klev försiktigt ut på den hala isen. Mina fötter gled iväg under mig och ett högt tjut for ur mina läppar i samma sekund som jag var säker på att slå i backen. Det dröjde några extra sekunder innan jag faktiskt landade, men isen kändes mycket mjukare och.. varmare än vad jag hade förväntat mig. Jag öppnade försiktigt ögonen och stirrade förvånat ner på Niall, som knappt kunde hålla sig för skratt.

”What happened?” sa jag undrandes och rullade av honom för att kunna kravla mig upp på fötter igen. ”I tried to cath you, but i slipped first and you landed on me” förklarade han och lät ett högt skratt slippa ur sina läppar. Skrattet som återigen fick fjärilarna i magen att bli vilda. ”Well i could´ve died so no it´s not funny” klagade jag retsamt och räckte ut tungan åt Niall som kämpade sig upp på benen.

”No princess, that´s where you´re wrong.. I can be no superman, but for you i´ll be superhuman..” Niall gled över isen på sina skor och sjöng tyst på Save You Tonight. Hans röst gav mig gåshud och min inre fangirl ville bryta sig ut. Jag tog ett par lugna andetag och tog försiktigt fler steg ut på isen, mot Niall som numera stod still och väntade på mig. ”Come on baby girl you can do it!” tjoade Niall uppspelt och klappade händerna. ”Shut up and stop calling me nicknames, you´re distracting me!” skrek jag tillbaka och skrattade till när jag återigen var på väg att falla. ”Sugar lips! Sweet cheeks! Come on darlin´, just a few meters left baby” hojtade Niall ännu högre och gjorde så mycket rörelser och ljud som han kunde. Mitt leende täckte i stort sätt hela mitt ansikte och jag tog fart för att kana den sista biten fram över isen till Niall´s famn.

”You´re so annyoing” fnittrade jag förtjust och ställde mig på tå för att nå hans läppar.

”And you´re incredible” 

Oh how i wish that was meeee.......... *____*

Haha jag fangirlar över min egen text, gud jag är avundsjuk på den där Melanie. Förlåt för att jag varit seg när det gäller uppdateringen, jag har skrivit på de andra kapitlen och varit upptagen, så det har tagit sin tid. Jag hoppas att ni blir nöjda ändå, 10 kommentarer till nästa? ;) xx

Tidigare i TLLF:

”Well I don´t care. You can´t walk with these inside this building”. Jag blängde på honom i några korta sekunder och försökte sedan ännu en gång att ta kryckorna ifrån honom. ”Don´t be so stubborn, why can´t you let me carry you?” Niall släppte ifrån sig en låg suck och drog min kropp närmare sin.

”I´m heavy” mumlade jag lågt i hopp om att Niall inte skulle höra det.

”What?” 

Niall hade lyft upp mig i sin famn, trots mina protester, och burit ner mig till sin bil. Han sade inte ett ord till mig under den korta bilresan, och inte förrän jag stod i min hall öppnade han sin mun. Diskussionen vi hade handlade om mig. Han var arg, arg för att jag vågade säga saker om mig själv som inte stämde. Han var arg för att jag ljög. Han fick mig att känna mig.. vacker. Han fick mig att känna mig hel för en sekund. Efter vårt två timmars långa prat lämnade han lägenheten med ett enkelt godnatt och en snabb kyss på mina läppar. En snabb kyss som fick fjärilarna i min mage att bli sjövilda när jag kröp ner i sängen. En snabb kyss som gjorde att mina drömmar flög iväg till honom när jag sakta drogs in i sömnens mörker. 

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag lade ner mascaran i min sminkväska och beskådade mitt knappt synliga verk. Ett svagt lager av puder, för att dölja de röda små områdena på min hud, och några bestämda drag med mascaran. Jag hoppade så gott jag kunde ut till hallen och tog upp min mobil ifrån vardagsrummet. Min skärm lös upp och visade att jag hade fått ett nytt sms.

Niall x : When are u going to work? I´ll drive you, just tell me when i need to be outside! X

Jag tuggade försiktigt på min underläpp medan jag läste om meddelandet och lade sedan ner mobilen i fickan på mina jeans. Niall´s omtanke var supergullig, men tanken på vad folk skulle säga om de såg oss fick mig att rysa. Jag ville inte bli känd som ”flickan som Niall får ta hand om”. Jag är en vuxen kvinna och är fullt kapabel av att ta hand om mig själv tänkte jag envist och hoppade ut till hallen. När jag kontrollerat att lägenheten var låst började jag min hoppande vandring ner mot caféet. En kvart senare sjönk jag uppgivet ihop på en stol inne i caféet. Mina armar och mitt friska ben skakade av överansträngningen ifrån promenaden. ”woah Melanie do you need any help?” jag vände mig leendes om och såg Connor komma rusandes ut ifrån köket.

”Nope i just need to cath my breath” sa jag skrattandes.

”I see, how´s your leg and care to update me about that boy.. Niall? I´m curious ” Connor satte sig ner på stolen mitt emot mig och knöt händerna under sin haka.

”Well.. i broke my leg so i have to walk like this for two months or something. Niall asked me to be his girlfriend, yesterday...” Jag avslutade inte meningen förrän två armar drogs kring min kropp. ”Oh my god i´m so happy for you gosh i totally ship you with him!” tjöt han glatt och när han insåg att han praktiskt taget hade ett fangirl moment så började han att rodna. ”Wait... you´re a fanboy?” flämtade jag uppspelt och satte båda händerna för mina kinder. ”Uhm i guess so..” stammade han, fortfarande med en gullig rodnad på kinderna.

”For how long? who´s your idol?” sa jag och praktiskt taget förhörde honom. ”Two years now, and promise not to laugh..?” han tittade på mig med bedjande ögon och sög in sina läppar. Jag nickade glatt. ”I´m kinda obsessed with your boyfriend and his bandmates...” erkände han blygt och rodnaden på hans kinder blev tio gånger mörkare.

”Oh my god that´s so cute jesus you need to meet them!” babblade jag på och såg hur hans ögon vidgades. ”I mean i met them the moment before you broke your leg but could you do that for me? So that i could talk to them, like in a normal conversation?”

”of course i can! I´ll talk to Niall later, but Connor i think we need to get back to work” Han nickade uppspelt och reste sig ifrån bordet, något som jag härmade. När jag hade bytt om till mitt förkläde tittade jag till min mobil innan jag tänkte lägga ifrån mig den. Skuldkänslorna vällde in över mig.

Niall x: Melanie? When should I pick you up?

Niall x: Hello? Are u awake? If not, you neeeed to get ready for work lazy head ;p x

Niall X: Mel, seriously is something wrong? You should be at work now, call me!

*Three missed calls from ´Niall x´ *

Jag lät mina tummar fara fram över tangentbordet och svarade snabbt på hans sms.

Melanie : Oops sorry Niall, I forgot to answer your text. I´m already at work so don´t worry, I´ll talk to u later x

* Ett antal timmar senare *

Klockan hade tickat vidare och när jag blängde på visarna för elfte gången så visade dom strax innan sex. Vilket betydde att jag skulle få åka hem om bara några få minuter. Solen hade börjat avta lite smått utanför och hösten hade fått löven att cirkulera runt i vinden. ”So, do you need a ride home?” frågade Connor som kom gåendes ifrån köket med ännu en trasa. Vi hade fullt upp med att torka av alla bord efter att många människor kladdat ner dom. Jag vände mig mot Connor och tog upp kryckorna ifrån golvet.

”I..”

”There´s no need for that”. Jag och Connor vände oss, båda två lika förvånade, till dörren där Niall stod lutad mot dörrkarmen. Connor frös fast på sin plats men kom sedan på sig själv och nickade.

”Oh..i´m sorry.. but.. uh, could i like.. get an autograph? I´m a huge fan” Connor´s kinder blev lika röda som tomater när han torkade av sig på förklädet för att skaka hand med sin idol. ”Yeah of course, do you have a pen?” frågade Niall och log, men det var inte samma leende som brukade nå hans ögon. Jag svalde nervöst och fortsatte att torka av bordet, då Niall inte slängt en blick åt mitt håll under tiden han stått här.

”Yes i´ll go and get one from the kitchen” hörde jag Connor stamma och hans fotsteg ekade emot marken när han försvann in i köket. ”When are you done here?” frågade Niall plötsligt och jag tittade nervöst upp ifrån bordskivan.

”Five minutes, i just need to get rid of this” sa jag och pekade mot förklädet jag hade på mig. Niall nickade och vände sig sedan om till Connor som kom gående. ”Here” sa han uppspelt och sträckte fram en vit t-shirt och en penna som Niall fick använda. Niall skrev snabbt ner sin autograf och tog en bild med Connor. Jag smet ut i köket och hängde klumpigt av mig förklädet på kroken.

”Your boyfriend is sooooo amazing” sjöng Connor tyst när han kom tassande ut i köket. ”Yep i know” flinade jag och klappade honom tröstande på armen.

”I´ll be sleeping in this shirt tonight, it´s almost like i´m sleeping beside Niall” Han räckte retsamt ut tungan mot mig och fångade upp nyckeln på diskbänken. ”Ready to leave?”. Vi gick tillsammans ut ur köket och möttes av Niall som hade fullt upp med att smsa på sin mobil. Det var kyligt mellan oss på ett sätt som jag inte trodde existerade. Niall´s allvarlighet var så olik honom att det gjorde hela situationen spöklik. Connor låste dörren till caféet när vi stod ute på gatan och vände sig sedan till mig. ”I´ll see you in a few days then? Have a good night” sa han trött och gäspade i slutet av meningen. ”Yep, bye” skrattade jag och sträckte mig så gott som möjligt för att kunna krama om hans långa figur. ”Uhm bye Niall” stammade han snabbt fram och vände sig om för att rusa iväg mot sin bil. Jag tog ett bättre grepp om kryckorna och var på väg att fråga Niall vart hans bil stod, men när jag tittade åt hans håll stod han inte kvar.

”Niall?” sa jag högt och försökte se om han redan nått fram till någon bil. Ett högt tjut for ur mina läppar när två armar lades runt min midja. Jag tittade snabbt över axeln och såg Niall´s blonda ruffs, följt av ett busigt leende.

”I thought you were mad” suckade jag en aning lättat och vände mig om. ”I tried but i gave up when I saw how nervous you were” flinade han och drog en hand längs min kind. ”Why didn´t you call me this morning? I know you saw my first text” Hans röst blev starkare och jag fick gåshud längs min rygg.

”I.. To be honest , I don´t want people to think that you have to take care of me all the time” erkände jag och lutade mig mot ena kryckan. ”Babe, you´re not even supposed to walk with a broken leg so what you did was kind of stupid” förklarade han och ställde sig bakom mig igen. Innan jag hann fråga vad han höll på med hade han placerat en arm vid min rygg och en strax under min rumpa för att kunna lyfta upp mig ifrån marken. Jag grep skrattandes tag i mina kryckor, men kände illamåendet slå till som en våg på grund av min osäkerhet. Tänk om han tyckte att jag var tung, men inte vågade säga något. Jag knep ihop ögonen, rädd för att han skulle bli arg, och öppnade munnen.

”Do you.. do you think i´m heavy?” Min röst bröts efter meningen och jag skämdes så mycket att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. ”Melanie we talked about this yesterday. Stop it.” muttrade han tröttsamt och tog ett bättre grepp om min kropp. Han stannade plötsligt upp och jag öppnade försiktigt ögonen.

”Hang on..” började han och jag lade snabbt armarna om hans hals. Han släppte ena armen om mig och sträckte sig efter sin bilnyckel som låg i hans jeansficka. För en gångs skull kände jag mig inte tung. Jag kände mig inte äckligt tjock. Niall låste upp sin bil och öppnade passagerare sidan med sin lediga hand. ”Here you go” mumlade han och placerade mig försiktigt i sätet innan han tog kryckorna och stängde dörren.

”Thank you, for carrying me and picking me up” sa jag snabbt innan Niall han stänga dörren.

Tio minuter senare stod vi utanför min dörr och jag försökte snabbt få upp nycklarna ifrån min ficka. ”I want to take you out tonight. Be ready at eight, okay? And oh wear comfortable and warm clothes” förklarade Niall i samma sekund som jag vridit om nyckeln i låset. ”Oh how fun, where are we going?” frågade jag nyfiket och vände mig om så att jag kunde möta hans superblåa ögon.

”That´s a secret darling” flinade han och blinkade flörtigt med ena ögat. Fjärilarna var på väg att svämma över i min kropp när ordet darling lämnade hans läppar. ”See you in a bit babe” var det sista han sa innan han lutade sig ner och fångade upp mina läppar med sina. Jag stod stumt kvar och tittade efter honom när han trippade ner för trappan och försvann ut ur min syn.

I hope you like iiiiiiiit :D xx

13 kommentarer till nästa (Tisdag) :) x

"Hiii” tjöt Lucy glatt när hon klev in igenom dörren, som om vi inte setts på evigheter.

”Hi on you too!” skrattade jag slängde armarna om henne i en vänskaplig kram. Resten av killarna klev in bakom henne med breda flin. En okänd gestalt pratade tyst med Louis och jag kände nervositeten komma krypandes över min rygg.

”Hey Melanie this is my girlfriend Eleanor. Unfortunately Perrie could´nt make it, she had some rehearsal stuff going on” sa Louis stolt och lade sin arm om Eleanors rygg. ”Hi, it´s so nice to finally meet you” sa jag uppspelt och sträckte fram handen för att hälsa. Jag gjorde mitt bästa för att hålla min inre fangirl inom mig, det hade varit lagom snyggt om jag bröt ihop framför min pojkväns kompis flickvän.

”Love, i don´t do handshakes..” hon bröt ut i ett brett flin när hon såg min chockade min, och sträckte sedan ut armarna för att dra in mig i en kram. ”I do hugs” viskade hon sedan med ett högt skratt och backade tillbaka till Louis. Mitt hjärta började pumpa allt hårdare och jag fick kämpa för att inte brista ut i ett högt ”Aw” när Louis pussade Eleanors näsa.

”Guys comon i´m hungry” grymtade Niall ifrån köket och flocken av enorma killar tassade iväg. Jag,Eleanor och Lucy gick småpratandes efter dom, och jag var mer än nervös över hur de skulle tolka nyheten om mig och Niall. Vi åt våran mat och jag svär till gud när jag säger att det inte var tyst under en enda sekund.

”So guys, me and Melanie have some news for you” sa Niall plötsligt och killarna tystnade runt bordet. ”We´ve decided to keep it a secret from the media, but i asked her to be my girlfriend just a few hours ago” Niall log allt bredare ju närmare meningens slut kom, och jag kände mig alldeles varm inombords. Niall´s blick var så skyddande, så omtänksam och så.. kärleksfull.

”Really?!” utbrast Lucy upphetsat och lyckades nästan riva ner stolen av hennes plötsliga rörelser. ”Calm down babe” skrattade Harry och hjälpte sin flickvän att räta till sin stol. ”What did you answer then?” frågade Liam dumt och tittade på mig med sina bruna ögon. ”No. why would i say yes?” skojade jag men när jag såg Liams ansikte började jag skratta. ”Liam, i´m kidding. I would´ve been an idiot if i´d say no to him” . Liams hårda min mjuknade och han skrattade med en svag rodnad.

”Congrats guys, i knew you would make a great couple” sa Louis glatt och sträckte sig över bordet för att klappa Niall på axeln. ”Yeah i´m happy for you, i just hope that the fans won´t find out too soon” sa Zayn och Eleanor, samt Harry nickade instämmande.

”They can be a bit cruel...” fortsatte Zayn och innan han hann fortsätta så stoppade jag honom. ”I know, i´m still a fan and i know what the fandom look like sometimes”.

”Right i forgot that..” flinade Zayn som ett simpelt svar och drog en hand längs med sin skäggstubb. ”Of course you did” retades jag och räckte barnsligt ut tungan. Allting var så konstigt. För bara några månader sedan satt jag framför min dator, och skrev om hur underbart det skulle vara att få träffa killarna. Jag fantiserade om stunder som den här, men visste innerst inne att jag inte skulle kunna hantera situationen. Konstigt nog så kändes det inte som att jag satt med killarna ifrån pojkbandet jag suktat över. Jag satt runt ett matbord med Zayn,Harry,Louis,Niall,Liam,Lucy och Eleanor. Ett skönt gäng som jag lyckligt nog fått bli en del av. Jag var så djupt inne i mina egna tankar att jag inte märkte att Niall och Eleanor började duka av bordet. Lucy klappade mig med ett leende på armen och påminde mig om att jag inte var ensam. Jag reste mig ifrån bordet och stötte enkelt min höft mot hennes innan jag tog tag i min och Louis tallrik. När maten var bort dukad ifrån bordet gav Niall mig en lätt puss och försvann in i vardagsrummet med killarna. Teven sattes på och inte långt där efter hörde man hur killarna slog sig ner i soffan för att spela Fifa. Eleanor torkade av den sista tallriken och räckte över den till Lucy, som ställde in den i skåpet.

”So how do you feel about it?” frågade hon nyfiket och stängde skåpluckan. ”It´s crazy. I can´t believe how a guy like him wants a girl like me” skrattade jag, aningens rodnande och drog en hand igenom mitt hår. ”What do you mean with a guy like him?”, Eleanor tittade nervöst på mig men tvingade fram ett oäkta leende.

”He´s amazing. He´s gorgeous. He´s kind, and nice, and lovely and jesus the list of things is too long. Why?” suckade jag lyckligt, men kände ändå oron i magen av Eleanors blick. En blick som genast försvann. Hon andades lättat ut och gick fram för att krama om mig. ”What is this about?” skrattade jag nervöst och svarade på hennes kram. ”We wanted to make sure that you didn´t meant a guy famous like him. That´s the boys nightmare. That people they love only love them back as the famous boys from One Direction” förklarade Lucy och drog med oss bort mot vardagsrummet.

”Oh.. Niall talked with me about that before. I said something about my fangirllife and he thought the same thing as you. But i would never hurt Niall, believe me. I use to forget that he´s the same Niall that i used to stalk. He´s just a normal boy, well not really, but i see him as a beautiful and amazing guy. I even told him about One Direction´s new video, when Best song ever got relised..” . Eleanor släppte ut ett högt skratt och slog sig sedan för munnen. ”Really? What was his reaction?”. ”I told him about how we tried to break the vevo record, and then i realized that i was talking to Niall so i apologize. He thought it was cute and that it didn´t matter” svarade jag med ett brett leende och ryckte på axlarna. ”What didn´t matter?” hojtade Niall inifrån vardagsrummet och synen jag såg fick mitt inre fangirlhjärta att klampa hårt i bröstet. Niall satt mellan Liams ben, fullt fokuserad på spelet som speglades över skärmen. Harry satt mellan Louis och Zayn, med benen slarvigt slängda över Louis och med överkroppen lutad mot Zayn.

”Nothing Nialler”, jag försökte att låta så lugn som möjligt när jag slog mig ner på mattan framför soffan, bredvid Niall. Hans mungipor gled sakta uppåt när han hörde smeknamnet och jag rodnade. ”Aw she´s blushing!” konstaterade Zayn högt och pekade skrattande på mig. Jag vred upp huvudet mot honom och klappade simpelt till honom på benet med en fnysning. ”Im not”.

”Whatever you say, tomato” skrattade han elakt och lät ett brett flin sprida sig över hans läppar. ”Shut up” muttrade jag, fortfarande leendes, och gömde mig bakom mina händer.

Killarna hade nyligen lämnat lägenheten och begett sig upp till sina våningar. Jag stod lutad mot diskbänken och beskådade det tomma köket. Niall torkade av den sista tallriken och ställde upp den i skåpet innan han vände sig till mig. ”I better get going. I need to work tomorrow, if i don´t want to say goodbye to my apartment” skrattade jag, helt utan humor, och drog en hand igenom mitt hår.

”Poor you, i´ll drive you home” Flinade Niall och hjälpte mig ut till hallen. Han drog kvickt på sig sina skor och tittade ut igenom fönstret som fanns strax intill hallen. Sommaren började sakta tona bort och hösten visade sig allt tydligare. Regnet öste ner utanför och löv klädde den tidigare gröna marken.

”Wait, you´ll get sick if you walk outside like that” sa Niall snabbt och nickade mot min långärmade tröja. Jag såg efter honom när han försvann in i lägenheten innan jag knöt den enda skon jag kunde använda, då min andra var begravd under gips. ”Here”. Jag tittade upp på Niall och kände hur mina kinder hettade till när jag såg vad han höll upp. Munkjackan som han haft på så extremt många intervjuer och Photoshots.

”Are you sure, what if someone sees us?” frågade jag nervöst och tog emot det mjuka föremålet. ”It´s rainy and I wanted you to wear my hoodie, nothing weird with that” sa han simpelt och ryckte på axlarna.

”Smart, and thanks” skrattade jag och försökte att inte se för löjlig ut när jag sjönk in i den stora koftan. Niall log mot mig och höll upp dörren ut till trapphuset. ”How lovely” muttrade jag och reste mig upp med hjälp av kryckorna. En hel del människor hade gått utanför hans dörr, och gjorde det extremt halt för mig med kryckorna. Jag försökte att inte luta mig för mycket mot just en, men det var inte lika lätt som jag hade hoppats på. Kryckan far iväg åt ena hållet och jag knep skrämt ihop ögonen när min kroppstyngd drog för mycket åt ena hållet. Jag väntade på smällen som förmodligen ,skulle ha ekat igenom hela byggnaden, men den kom aldrig. Det var först när jag öppnade ögonen som jag kände att jag inte längre nuddade marken, det var först då som jag kände av de breda armarna runt min midja.

”I don´t think you should walk with those here” skrockade Niall och ändrade så att jag låg i hans famn, precis som en prinsessa. Obekväm i situationen försökte jag att kravla mig ut ur hans grepp, något som var lönlöst.

”What are you doing? I´ll carry you downstairs” sade han bestämt och sekunden då hans blåa ögon mötte mina släppte en del av min nervositet. Det som skrämde mig var att Niall skulle fly ifrån mig på grund av min vikt. Det värsta som någonsin skulle kunna hända är att han skulle tycka att jag är tung, vilket han förmodligen tänker just nu. Med alla negativa tankar i huvudet försökte jag ännu en gång att ta mig ur hans grepp, något som han förvånansvärt lät mig göra. Han höll fortfarande en bestämd arm runt min midja när jag balanserade mig själv på mitt oskadade ben.

”I´ll still carry you, I´m just going to pick these up” flinade han och sträckte sig efter kryckorna som låg på golvet. En svag rodnad letade sig upp över mina kinder, men envisheten och ilskan mot mig själv satt fortfarande kvar inom mig. ”No I don´t want you to carry me” sa jag bestämt och försökte att ta kryckorna ifrån honom.

”Well I don´t care. You can´t walk with these inside this building”. Jag blängde på honom i några korta sekunder och försökte sedan ännu en gång att ta kryckorna ifrån honom. ”Don´t be so stubborn, why can´t you let me carry you?” Niall släppte ifrån sig en låg suck och drog min kropp närmare sin.

”I´m heavy” mumlade jag lågt i hopp om att Niall inte skulle höra det.

”What?” 

Whatcha think? Jag är fortfarande inte helt nöjd men det blir bättre! Vad tycker ni om att dom är tillsammans? Vilket "shipnamn" föreslår ni? ;)

11 kommentarer till nästa kapitel ( Söndag ) xx

 Tidigare i TLLF :

”Melanie come on it´s just me” Niall´s röst var så mjuk och avslappnad att det knappt gick att undvika att öppna ögonen. Jag kikade försiktigt upp på hans muskulösa kropp och insåg inte förrän nu att han stod framför mig. Hans hand tog försiktigt tag i en hårslinga som levt sitt liv och placerade det bakom mitt öra. Jag bet nervöst tag i min läpp och tittade ännu en gång upp på honom, den här gången med mer mod i ögonen.

”i feel the same way about you Melanie” 

Jag stirrade på Niall med vidöppna ögon och kunde knappt tro mina öron. Mitt hjärta rusade och mina kinder ändrade snabbt färg till en stark röd ton. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad jag skulle göra. Hur skulle jag reagera? Skulle jag kyssa honom? Krama om honom? Be om förlåtelse? Börja skratta? Låta tårarna rinna som Niagarafallen? Tankarna for omkring inuti mitt huvud men innan jag hann fundera vidare slog Niall armarna om mig i en kram som bara han kunde göra. Jag andades äntligen ut, lättad över att jag inte behövde göra någonting, inte för stunden i alla fall. Jag grävde ner huvudet vid hans nacke och njöt av hans närhet. Ett lågt skratt började bubbla upp inom mig, något som ofta hände när min nervositet släppte, och jag kände hur ett lyckorus virvlade runt i min kropp. ”What is it?” frågade Niall förvånat och lutade sig bakåt för att få en bättre syn av mig. Jag gömde mig snabbt bakom mina händer och gav mig själv en mental spark när jag började fnittra. Jag kunde inte hindra det. Fnissningarna övergick snabbt till skratt och det hjälpte inte när Niall tittade på mig med höjda ögonbryn.

”I´m.. i´m sorry” flämtade jag mellan skratten och torkade mig under ögonen som givetvis börjat rinna. Niall var fortfarande förvirrad och det var nästan så att jag tyckte synd om honom. Det var så extremt mycket känslor som släpptes inom mig och allting släpptes på en och samma gång. Niall borde inte behöva stå ut med mig när jag är på det här viset, och jag visste mycket väl vad som väntade. Tårarna började rinna allt mer hysteriskt och jag fick gång på gång kippa efter andan. Mina skratt övergick till snyftningar och innan jag och Niall visste ordet av det grät jag hej vilt.

”Melanie..?” Niall´s röst var oroad och jag ville förklara för honom att allting var okej, men det var hopplöst. ”Just.. I´m fine” grät jag och försökte irriterat få bort mascaran som kletat ut sig under ögonen. ”You don´t seem fine to me” konstaterade Niall förvirrat och lade ena armen bakom min rygg.

”I´m fine.. Just.. I just need to cry” snyftade jag och insåg sedan hur patetiskt jag måste se ut. En blandning av en snyftning och ett skratt for ur min mun och jag spärrade upp ögonen sekunden innan jag bröt ut i höga skratt för andra gången den här kvällen, trots att tårarna fortfarande rann.

”Okay Melanie take a deep breath” sa Niall tydligt och lade tryggt andra armen om mig så att han kunde dra upp mig i sin famn. ”I´m sorry” mumlade jag snyftandes och försökte lugna ner mig själv medan Niall strök mig över ryggen. ”You have nothing to be sorry for, i guess you had a lot of emotions” sade han och pussade min axel där tröjan inte längre täckte min hud. Jag rös till av hans beröring och vände mig om så att jag enkelt kunde se in i hans blåa, magiska ögon. Tystnaden låg som ett täcke över oss, men för en gångs skull så var det ingen obekväm tystnad. Niall lutade försiktigt på huvudet och log svagt. Jag rodnade av hans intensiva blick och vek försiktigt undan så att jag stirrade ner på soffan.

”Can i kiss you?”. Frågan kom så plötsligt och överrumplade mig.

”wh..what?” stammade jag chockat och stirrade på Niall, som nu var flera centimeter närmare. ”Can i kiss you?” upprepade han med ett osäkert leende. Jag svarade inte på frågan utan lutade mig försiktigt närmare och slöt ögonen innan hans läppar snuddade vid mina. Niall drog mig försiktigt närmare hans kropp, så att våra magar snuddade, medan hans mjuka läppar sakta smekte mina. Jag backade försiktigt bort och tittade nervöst upp under mina ögonfransar. All nervositet och all osäkerhet blåste bort ifrån min kropp när jag såg det enorma leendet som trädde fram över Niall´s läppar.

”I´ve been dreaming about that moment” erkände han och rodnade svagt när han insåg vad han precis hade sagt. ”Me too” viskade jag fnittrigt och lutade pannan mot hans axel, allt för att dölja mitt röda ansikte. Niall lyfte upp min haka med sina grova fingrar, strök försiktigt tummarna över mina kinder som var torra av alla tårar, och pussade mig snabbt på läpparna. ”Melanie.. ” började han och jag mötte frågandes hans blick.

”I heard what you said to Lucy, and believe me when i say that i don´t want you to get any hate. But both you and i know that you´ll get hate, you´re a fan and i guess you know what the real world look like..” Jag nickade åt hans ord och väntade på att han skulle fortsätta ”..but i like you and the fans have to accept that. So Melanie, would you do me the honor by being my girlfriend?” Hans kinder skiftades till en svag rosa nyans och hans havsblåa ögon fick en mörkare ton.

”You.. you want me to be your girlfriend?” stammade jag dumt fram. ”I kinda thought you understood that when i kissed you” konstaterade han med en axelryckning. Jag blev helt stum, hur.. hur kunde en kille som Niall vilja ha ett förhållande med en tjej som mig? Jag samlade mig och tog ett djupt andetag.

”I´d love to be your girlfriend Niall”. Niall vred upp blicken igen och hans leende var så brett att hans ansikte skulle kunna spricka. Utan att längre tveka över mina handlingar kastade jag armarna om hans hals och pussade upprepade gånger på huden där hans axel och hals möttes. ”Gosh Melanie, take it easy” sade han försiktigt men råkade ändå låta ett stön slippa mellan hans läppar. Jag backade generat undan och var ännu en gång glad över att jag hade långt hår att gömma mig bakom.

”No need to be embarrassed, i just.. It´s kind of a turn on when someone kisses your neck, and i think it´s a bit early for that stuff” skrattade han glatt och lade armarna om min kropp för att dra ner mig mot honom. Jag ignorerade hans svar, med ännu rödare kinder, och virade en slinga av mitt hår runt mitt finger.

”So.. are we going to keep it a secret, from everyone?” frågade jag nyfiket och mötte hans blick. ”I need to tell the boys i think, and i understand if you want to tell someone. But be careful, cause we need to keep it a secret from the social media and from the fans, okay?” mumlade han och strök med fingrarna längs med mina käkben. Jag nickade glatt och kände hur fjärilarna i min mage for runt som vilda hästar.

”What do you say, should i ask the boys and their girlfriends to come over for dinner? ” föreslog Niall och tog upp sin mobil ifrån sin jeansficka. ”Do so, but i´ve never met the girls in real life. They won´t hate me.. will they?” frågade jag nervöst och lekte med mina fingrar. ”Are you kidding me? They´ll love you!” skrattade han glatt och jag log lättat. ”I hope you´re right. I´ll blame everything on you if not” flinade jag och hasade av hans knä, noga med att vara rädd om mitt ben. Niall himlade retsamt med ögonen och ställde sig upp med sin mobil. Han lutade sig ner mot mig och putade lätt med läpparna i en

”Ge mig en kyss” gest. Jag sträckte så gått jag kunde på mig för att nå längre, och log blygt sekunden innan våra läppar möttes. ”You´re so cute” mumlade Niall leendes och pussade min näsa innan han gick ut till köket. Var det här verklighet eller bara ännu en dröm? Jag nöp mig diskret i armen och log ännu bredare när jag kände smärtan. Niall´s glada röst gick att tyda inifrån köket och hela mitt inre värmdes upp när jag hörde hur han nämnde mitt namn. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på bordet och suckade.

”Niall?” ropade jag in mot lägenheten och hörde hur steg skyndade sig in dit jag satt. ”Yes?” frågade han nyfiket och slog sig ner bredvid mig innan han slängde upp benen på soffbordet. ”I haven´t told you this before.. But I sort of own a pretty big fan account on tumblr. I thought about it and people will start wondering if I just stop posting stuff, so I think it´s the best if I just go on like always. Would that be okay with you?” Jag kisade nervöst åt hans håll och bet osäkert tag i min underläpp.

”Why are you asking that? Of course it is. I find it pretty cute by the way” flinade han och hoppade närmare för att kunna lägga en arm bakom min rygg. ”I don´t know..” jag ryckte på axlarna och lutade mig mot hans axel,

”.. I thought that you´d find it weird if your girlfriend posts stuff about you and your friends”. Niall tittade leendes ner på mig och pussade försiktigt mitt hår. ”I still can´t believe that you´re my girlfriend” erkände han ut ifrån ingenstans och log. ”What?” frågade jag förvånat och backade undan några centimeter, så att jag slapp anstränga mig för att behöva se honom i ögonen. ”Niall, I´m the one who should be honored” sa jag simpelt, men blev förvånad när jag såg hur lyckan i hans ögon slocknade.

”Niall..?” försökte jag och petade honom lätt i sidan. ”Did i say something wrong?”. Niall svarade inte utan slängde bak huvudet mot soffan. ”Melanie, i don´t want you to feel honored cause the one and only Niall Horan is your boyfriend. But what you said made me feel like that´s all i am to you. A famous pop star ”. Jag chockades av hans ord.

”Are you serious? Niall i can´t lie, when i first met you i was overwhelmed by the fact that you were Niall Horan, the guy i´ve been dreaming about for so long. But when you came to my apartment that night... it made realize that I knew Niall Horan from One Direction, not Niall Horan, the irish boy from Mullingar,. I´m so sorry If I made you feel that way”. Niall satt fortfarande tyst vid min sida och stirrade framför sig.

“should I leave?” jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, och sträckte mig hjälplöst efter kryckorna. Just som jag var på väg att resa mig ifrån soffa lades två breda armar runt min midja och drog ner mig i någons knä. Niall´s knä. ”You´re not going anywhere” mumlade han mot min nacke och log mot min hund.

”Thank you for saying that, i just got a bit confused” erkände han med en suck och lät mig vrida på min överkropp så att vi satt ansikte mot ansikte.

”The boys will be over in an hour or two” viskade han tyst innan han pussade mig på mina läppar, och i den stunden visste jag att säga ”ja” var det bästa svaret jag någonsin .

Jag är inte jätte nöjd med kapitlet men jag gjorde mitt bästa, och jag hoppas att ni ändå tycker att det var okej att läsa haha, så många kommentarer som möjligt? ;)) xx

 

Jag gick, så gott jag kunde, ut till vardagsrummet och skyfflade över mig själv till soffan med hjälp av mina armar. Med ett lågt och nöjt stön sjönk jag ner bland kuddarna och la upp mitt hela ben på soffbordet framför mig. Jag tog vant fram min mobil och gick in på twitter, något jag gjorde dagligen och inte skulle klara mig utan. Min blick läste igenom tweet efter tweet och jag kände hur klumpen i min mage växte. Jag gick in på ett av de största One Direction fan-account jag följde. Flera länkar låg bland varje tweet och jag svalde ljudlöst innan jag klickade på den första tweeten. En stor bild på Niall kom upp när han skyndar sig ut ur sjukhuset med Paul bakom sig, och i Paul´s famn ligger jag. Lyckligtvis hade jag fått solglasögon på mig så människor såg inte att det var jag, men vi Directioners listar ut en hel del saker alldeles för fort. Det skulle inte dröja länge innan de kopplar ihop att det var samma person som han tweetat till för någon dag sedan. Jag bet tag i min läpp, något jag alltid gjorde när jag var nervös, och skrollade igenom kommentarerna till bilden. En del lydde saker som”What happened? Who´s she? How´s she? Is she okay? Does Niall know her?” medan en del löd saker som”She better not touch my husband. Why do they help her anyway? I mean just look at her..” Det mest komiska till den sista kommentaren var att man knappt såg mig på bilden, man såg mina ben och mitt solglasögon-täckta ansikte. Men kommentaren lämnade ändå spår, och jag visste att det skulle fortsätta i samma riktning ju mer jag var i Niall´s närvaro. Ibland kändes det som om jag skulle klara av det med honom bredvid mig, medan jag samtidigt känner för att säga upp all kontakt med dom och gömma mig under mitt täcke för resten av livet. Jag klickade snabbt bort mig ifrån sidan och gick in på tumblr för att få tankarna på annat. Mina notifications var som vanligt överfulla och bilder från min olycka var överallt. Jag bläddrade snabbt förbi bilderna och rebloggade ett par olika grejer innan det knackade på dörren. Jag tog tag i kryckorna och hasade mig upp ur soffan. Med ett ostadigt ben hoppade jag ut till hallen och låste upp dörren. Jag höll båda kryckorna i ena handen och drog upp dörren med den andra. Till min enorma förvåning stod Lucy på utsidan med ett osäkert leende på läpparna.

”Hi..” sa hon försiktigt och harklade sig. ”..can i come in?”

”Of course” skrattade jag och försökte så smidigt och snabbt som möjligt hoppa undan så att hon kunde komma in. ”Niall told me about your accident” sa hon lugnt medan hon stängde dörren och började ta av sig skorna och jackan.

”Oh well, i´ve only myself to blame. I´m so clumsy sometimes..” suckade jag halvt om halvt på skoj. Lucy ryckte på axlarna och klev in i köket efter mig.

”Do you want a cup of tea, or something?” Jag drog handen längs med köksbänken och stannade upp vid vattenkokaren.

”I can fix it, why don´t you go start a movie?” Jag nickade instämmande till hennes ord och hoppade vidare ut till vardagsrummet. Medan jag försökte få igång Niall´s teve och sätta på en film började min telefon plinga till allt för många gånger. Jag ignorerade det och suckade lyckligt när filmen startade innan jag hoppade tillbaka till soffan och sjönk ner. Min kropp slappnade av och jag hörde hur vattenkokaren var i full gång inne i köket. Lucy hade bättre koll på den här lägenheten än vad jag hade, fast det är inte så konstigt. Nyfiken som jag alltid varit sträckte jag mig efter mobilen och satte andan i halsen när jag såg alla tweets som var riktade mot mig. Det tog inte mer än en några timmar för några directioners att koppla ihop vem jag var och just i denna sekund blev mitt konto bombarderat av alla slags kommentarer. Jag visste mycket väl om konsekvenserna jag skulle få om jag läste vad de skrev, men jag kunde inte låta bli att gå in på twitter. Nya tweets kom in gång på gång och en del var mindre trevliga än andra, en del var helt bisarra. Var det såhär Eleanor,Perrie,Danielle och alla andra som varit i närheten av killarna känt? Dom hade visserligen fått ha det såhär under en längre tid men det sved precis lika mycket i mig som det förmodligen gjorde i dom. Mina ögon tårades mer och mer efter varje elak tweet jag läste och trots att jag ville sluta läsa dom kunde jag inte, jag var fast.

@NiallIsMyPrince: @UpOnNarry you´re pathetic, trying to get Niall´s attention by throwing yourself at him like that. Bitch

@Niallersmofo: @UpOnNarry do not touch my boyfriend you disgusting thing, he´s mine and not yours. Got it?

@1DLWWY : @UpOnNarry I can´t believe that I actually liked your account, this thing with Niall made me realize that you´re using him for fame. Ur nasty and a bitch

Jag drog oförberett in andan och bet tag i min nagel för att på något sätt göra mig lugnare. “What is it?” Jag hoppade skrämt till när Lucy klev in i rummet med en bricka. Två tekoppar, en liten kanna mjölk och några kex låg fint utställda på det silvriga fatet som Lucy ställde ner på bordet framför oss.

”what´s the matter Mel?” frågade hon igen och slog sig ner bredvid mig. Jag försökte att på något diskret sätt blinka bort tårarna och skrattade okänsligt till. ”hate” sa jag simpelt och låste min mobil. Lucy nickade besviket och drog upp benen så att hon satt i skräddare.

”That´s one of the reasons to why i don´t want to go out public yet. Is it bad?” Hon tittade forskande på mig när jag drack av det mörka teet. ”Not for a person who´s used to it, but i´m not so yes. I think it´s bad. It´s been a long time since last time and i don´t want it to go back to the way it was before” Ännu en gång for orden ur munnen på mig, utan att jag riktigt velat prata om mitt förflutna för ännu en människa.

”What do you mean with before? Frågade Lucy förvånat sträckte sig efter ett kex. ”Uhm, long story short. I was bullied and had no friends and i did a few horrible things to myself. I guess i´m scared that it will go back to the way it was” suckade jag och kände paniken sakta krypa fram runt hörnet. Ett par smala armar lades om min kropp och jag tittade chockat upp när Lucy drog in mig i en varm kram. ”I´m sorry Melanie, i´m here for you if you need someone to talk to” sa hon tröstande och backade sedan undan. ”thank you Lucy” log jag och kände en liten del av stenen i mitt bröst lyfta. ”So how´s things going between you and Niall?”. Glöm vad jag precis sa, stenen lade sig precis vid sin rätta plats igen. ”uhm.. We´re friends” mumlade jag och grimaserade när min röst svek mig. Lucy höjde roat ena ögonbrynet och återgick sedan till att hälla i mjölk i sitt te.

”Friends as in we´re deeply in love but none of us has the currage to tell the other, or friends as in..?” sa hon frågandes och satte sig längre bak i soffan med tekoppen mellan händerna. ”I don´t know.. ”erkände jag och skrattade nervöst ”.. I´ve always been in love with Niall Horan from One Direction, and to be honest. I don´t know how many times i´ve been fantasizing about situations like this, which is pretty embarrassing. But now I feel that I´ve learned who the real Niall is and... I´m so madly deeply in love with him” Den sista delen av meningen rann ur min mun och jag lutade mig med en djup suck bak mot ryggstödet.

“That´s so cute!” tjöt Lucy glatt och sipprade lätt på sitt te.

“I´m just afraid that I will become some sort of problem, or that I won´t be able to handle the hate. For god´s sake I don´t even know what he feels about me. I me..” Jag skulle precis fortsätta när någon harklade sig i bakgrunden. Mina ögon knep automatiskt ihop och jag lade snabbt upp händerna för att täcka mina tomatröda kinder.

”Okay i´ll go now. Good luck Mel” viskade Lucy hastigt och reste sig ifrån min sida. Jag försökte patetiskt fånga tag i hennes arm, rädd för att vara ensam, men hon slank snabbt undan och ytterdörren smälldes igen. Jag tog upp en kudde i famnen och kramade försiktigt om den medan jag repeterade hur man gjorde för att andas i huvudet. Stegen närmade sig bakifrån och min kropp spände sig allt mer och mer ju närmare han kom.

”Melanie come on it´s just me” Niall´s röst var så mjuk och avslappnad att det knappt gick att undvika att öppna ögonen. Jag kikade försiktigt upp på hans muskulösa kropp och insåg inte förrän nu att han stod framför mig. Hans hand tog försiktigt tag i en hårslinga som levt sitt liv och placerade det bakom mitt öra. Jag bet nervöst tag i min läpp och tittade ännu en gång upp på honom, den här gången med mer mod i ögonen.

”i feel the same way about you Melanie”

WEY HEY WHAT DOES THE FOX SAY I`M BACK ON TRAAAAACK 

Jag hoppas att ni tyckte om det, och att ni fortfarande vill läsa... Mawhahaha, så många kommentarer som möjligt tills onsdag? Puss! xx

Tidigare i This Love Last Forever:

Jag tog av mig skorna och gick in mot mitt rum. Ett smalt leende kröp upp på Melanie´s läppar när hon sjönk ner bland madrasserna. Jag knöt försiktigt upp hennes converse och ställde dom bredvid sängen innan jag gick bort till min garderob. ”Here, you can change while i´ll lock the doors” sa jag och lade en av mina gråa t-shirtar bredvid henne. ”Thanks Niall” sa hon sömndrucket och väntade på att jag skulle lämna rummet. En behaglig känsla låg och värmde i min mage medan jag låste dörrarna och kröp sedan ner under filtarna i soffan. 

Melanie´s point of view

Jag sträckte ut mina armar och gäspade. Minnena från gårdagen slog emot mig som en våg och illamåendet var värre än någonsin. Jag satte mig försiktigt upp, rädd för att stöta emot mitt ben. Min blick gled över Niall´s rum och jag log av tanken på att han hade stoppat om mig i hans säng, trots att jag i stort sett betett mig som ett svin.

”Uhm.. hello?” ropade jag försiktigt och drog en hand igenom mitt hår. Jag måste se ut som ett troll. Fotsteg hördes ifrån ett rum intill och sekunden senare dök Niall upp i dörröppningen. Hans blonda hår låg rufsigt över hans hvud och han fick gång på gång dra bort det ifrån sin panna. ”Hi” sa han lågt och log snett.

”How are you feeling?” fortsatte han och gick in mot sängen. ”My leg hurts, i have a tiny headache but i live” skrattade jag osäkert och hasade mig upp så att jag satt med ryggen lutad mot väggen. Niall satte sig på sängkanten och nickade.

”I don´t remember anything from the hospital Niall, but i hope i said that i´m sorry, i really am” suckade jag och förvånades över ljudet som kom ifrån Niall. Han.. skrattade? ”What´s so funny?” frågade jag förvirrat och drog upp ena benet till midjan.

”You had an amnesia so you loss your short memory. You couldn´t remember the stuff that happened just minutes ago and you did apologise a several times..” förklarade han med ett flin och ryckte på axlarna. ”Oh..” sa jag tyst och bet tag i min läpp.

”But still i´m sorry, i shouldn´t have left the studio like that and i should´ve answered your texts” mumlade jag och stoppade en hårslinga bakom örat.

”Don´t worry about that, i forgave you and so did Harry and Lucy. But i´m just a bit qurious about that guy from cafée.. are you a, thing or something?” Hans röst blev djupare och tjockare efter varje ord. ”Connor?” sa jag och kände hur ett litet leende trädde fram på mina läppar. Niall höjde på ett ögonbryn och såg halvt om halvt sårad ut.

”Niall, Connor´s gay.. So no, there´s nothing between us. And i have you so why would i be dating another guys?” babblade jag och spärrade upp ögonen när jag insåg vad jag precis sagt. ”I mean... i don´t have you, you´re not mine or anything i just.. uhm i mean” Niall avbröt mig genom att hålla upp handen.

”He´s.. gay?” sa han förvånat och andades lättat ut. ”Yep” svarade jag simpelt och drog mig längre bak i sängen. ”So i´m forgiven..?” fortsatte jag försiktigt och tittade upp på honom under mitt blonda hår, som ännu en gång envisades med att vara i vägen. ”Of course, i told you that you´re forgiven back in the hospital, but you don´t remember that”

”oh that´s good” jag nickade till mina egna ord och drog bort täcket ifrån min kropp, bara för att sekunden senare gömma mig under det igen. Jag glömde helt av att jag bara hade Niall´s t-shirt på mig. Niall insåg varför jag drog över täcket igen och reste sig ifrån sängen. Han återvände några minuter senare med ett par mysbyxor i famnen.

”Can you do it yourself or do you need help?” sa han medan han räckte över klädesplagget till mig.”I think i need help, i can´t reach my toes on this leg” suckade jag och försökte att nå min tå, men smärtan i mitt smalben blev för starkt. ”Wait i gotcha” sa Niall snabbt och satte sig ner på huk framför mig. Jag rodnade starkt när jag tänkte på vilken position vi satt i. Niall såg min rodnad medan han drog upp byxorna för mitt ena ben och flinade.

”Why are you blushing?” skrattade han roat innan han ansträngde sig för att inte slå emot mitt ben när han drog mysbyxorna så att kanten låg precis ovanför mitt gips. ”Nothing, thank you” sa jag snabbt och drog upp byxorna hela vägen upp. Niall reste sig upp och sopade av händerna på sina ben. ”So you´re one of those dirty minded girls?”.

”No i´m not” försvarade jag mig snabbt och korsade armarna över bröstet. ”and you want me to believe you?” flinade han och klättrade snabbt upp i sängen så att han satt med ryggen lutad mot väggen. Jag vred mig om och räckte ut tungan innan jag satte mig bredvid honom. Stämningen i rummet blev tystare och jag lutade mig sömnigt mot Niall´s axel , något han blev förvånad över. Jag satte mig snabbt upp igen och rodnade svagt. Niall la upp en arm bakom min rygg och drog mig närmare honom igen, så att vi satt ansikte mot ansikte. Hans blick borrade sig in i min och allt runt omkring oss stannade upp, precis som om vi vore i en film. Jag svalde ljudlöst när han sakta lutade sig in mot mig och tittade forskande in i mina ögon. Ljudet pulserade i mina öron och hela jag skrek av olika känslor. Just som våra läppar skulle mötas vred jag bort huvudet och stirrade ner i det vita täcket vi satt på. Niall harklade sig förvånat och stelt. Tystnaden låg mellan oss i några extremt pinsamma sekunder innan Niall bröt den.

”Melanie, what happened back in the studio..?” stämningen blev spänd och jag fumlade nervöst med mina händer. Efter att ett antal lögner passerat förbi i mitt huvud bestämde jag mig för att ta mod till mig och berätta. Berätta sanningen om min uppväxt.

”A lot of things passed my mind when Harry told us that we looked like a couple. Things like the hate i´ll get from the fans, and I don´t know if I will be able to handle that. The truth is, i´ve been bullied since first grade for my weight and stuff. So when I was thirteen I started to starve myself. I got an eat disorder which lead to anorexia. I´ve been insecure about my self since then and I´m scared that things will go back to the way it was before.. I can´t get this stupid names out of my mind you know, the things they called me. I was a whore, a fat cow, they told me that I was just a waste of time Niall, they wanted me to be dead” Först nu insåg jag att små salta tårar rann längs med mina kinder. Niall satt tyst vid min sida men lade sedan armarna om min kropp för att dra mig emot honom. Jag brukade aldrig öppna upp mig för någon, ingen annan än min familj visste om det förflutna.

”Oh god i had no idea Melanie, i´m so sorry” viskade han tröstande medan jag begravde mitt ansikte vid hans axel. Han drog upp mig i sitt knä och virade armarna starkare runt min midja. Jag snyftade patetiskt till och släppte fram ett halvt skratt. ”I´m sorry Niall, you must think i´m some sort of freak” sa jag hest och försökte att ta mig ur hans grepp, men han höll kvar mig. ”No i don´t” viskade han förstående och hans blåa blick borrade sig in i min. Tiden rusade förbi när jag satt där i hans famn, med hans armar starkt virade runt min midja. Vi pratade ut ordentligt, jag grät en hel del och Niall fanns alltid där för mig. Det var en underbar känsla. När klockan slog halv tre muttrade Niall något ohörbart och vände sig till mig.

”I have to be in the studio soon, is it okay to be here alone or do you want me to call someone?” suckade Niall och hjälpte mig att flytta mig ifrån hans varma och trygga famn. ”I´ll be fine” log jag övertygande och hasade mig upp ifrån sängen med hjälp av kryckorna niall lånat mig. Kryckorna som varit med på så många bilder ifrån när Niall skadade sitt ben. Niall reste sig osäkert ifrån sängen och hjälpte mig att ta mig ut till köket.

”Thanks Niall, for everything” sa jag tacksamt när Niall släppte mig. Han log och öppnade armarna för att dra in mig i hans famn. Jag andades in den goda doften och gnuggade lätt min näsa mot hans vita t-shirt.

”I´ll see you in a bit, okay?” viskade han och pussade mig uppe på huvudet innan han försvann ut ur lägenheten. Nu gällde det bara att kunna underhålla mig själv med ett brutet ben tills niall kommer hem. 

Jag är svin trött och börjar bli yr, så jag ber om ursäkt för stavfel osv. Jag hoppas att ni blir någorlunda nöjda ändå :/ Kapitel 12 kommer inte i morgon, men jag ska försöka få upp det under tisdagen :) 20 kommentarer tills dess! x

Niall´s point of view

En stor sten lyftes ifrån mitt bröst, men jag kunde fortfarande inte släppa killen ifrån caféet. De såg så.. kära ut när vi klev in. Mitt tänkande avbröts att Melanie och vi tittade alla tre lika förvånat på henne. ”I´m sorry” sa hon nervöst och lät sina fingrar leka med varandra.

”You´ve already apologised Melanie” konstaterade Harry förvånat och växlade blicken mellan mig och henne. ”Oh okay” sa hon lättat och lutade sig bak mot den vita kudden, bara för att någon minut senare sätta sig upp igen.

”I´m sorry, i don´t know why i´m sorry because i can´t remember what i did. But i just have this feeling, i need to say that i´m sorry. You know what i mean?” sa hon snabbt och växlade blicken mellan oss tre. ”Melanie?” sa Harry frågandes och reste sig ur sin stol. Hon tittade beundrande upp på honom när han ställde sig vid hennes säng och lade en hand i hennes panna. Hennes blick ändrades och hon tog bort Harry´s hand.

”What are you doing? Why am i in here, what happened?!” hennes röst gick upp i en ljus ton och hon fick plötsligt panik. ”Uhm i´m going to find that.. Lizy” sa Liam chockat och skyndade sig ut ur rummet. Jag gick fram och ställde mig bredvid Harry för att se att Melanie nu låg och grät alldeles tyst. Tårarna rann ner för hennes kinder innan hon torkade bort dom, snyftade till och satte sig upp. ”I´m sorry” sa hon med en djup suck och tittade upp på oss. Harry gav mig en orolig blick och strök försiktigt Melanie över håret.

”We discussed this a few minutes ago, remember? We said that we were friends again, okay?” sa han tydligt och tittade in i hennes ögon. Hon såg förvirrad ut och lät blicken svepa fram över rummet. ”why am i in a hospital? What happened? Did i get hurt? Why are you here? I´m sorry” Jag kände hur mitt inre själv började få panik över att se henne så.. borta. Till våran räddning kom Lizy in igenom dörren och log lugnande mot oss.

”She got a concussion and a small amnesia thanks to the fall. She can´t remember the accident and she can´t remember things that happened just a second ago. Oh and she has an broken leg” Det förklarade ju varför hon bad om ursäkt och undrade vad som hade hänt hela tiden, tänkte jag lättat och lade en arm om Harry´s rygg. Hennes ben kommer att så småning om att bli bra igen, och det gav mig flera tillfällen för att vara nära henne och hjälpa till.

“We want to keep her for at least five hours. Then she´s ready to go home. Are you her brothers?” Hon hade hur som helst ingen koll på vilka vi var, vilket var skönt. “Uhm no but he´s her boyfriend” ljög Harry och gav mig en menande blick. Någonting fladdrade till inom mig och jag rös av orden “Her boyfriend”.

“Okay then, we have no right to keep her here so if you can pick her up at eleven that would be great”. “What are you talking about? Who´s got an concussion?” sa Melanie nyfiket och log mot oss.

”No one honney, try to get some sleep” mumlade Lizy lugnt och vände sig mot oss i en ”lämna-rummet-utan-frågor” gest. Vi gick tillsammans ut ur rummet där Liam väntade på oss. ”So?” sa han frågandes när vi började gå ner mot utgången.

”She got an concussion, a broken leg and a small amnesia. But it will disapear pretty soon” sa jag och suckade. ”That sucks” mumlade han sorgset och lade sin arm om min midja. Det var något av det bästa med killarna, de var som mina bröder och vi tog hand om varandra så fort någon verkade nere eller deppig. Vi fick dock försöka att behärska oss på öppna platser eftersom att fansen blir galna, och jag menar galna, när de ser att vi håller handen eller tröstar varandra. Jag menar titta på Louis och Harry, de kan knappt gå bredvid varandra utan att det blir bråk mellan våra tjejer. Jag skakade av mig alla tankar och drog på mig solglasögonen när ett antal paparazzis stod utanför sjukhuset, hur de nu fått reda på att vi kommit hit. ”why can´t they get a proper job?” Harry imiterade Liam´s gamla tweet och jag stämde genast in trots Liam´s suck. ”Yeah i mean such a dick”.

”Oh come on guys i got mad, okay?” skrattade han tröttsamt och la upp armarna om våra axlar och styrde oss mot Paul´s svarta bil.Fyra timmar och fyrtiofem minuter senare klev jag ut ur sjukhusrummet med Melanie i min famn. Eftersom att hennes ben var brutet var det svårt för henne att gå, och istället för att låna en rullstol ifrån sjukhuset kunde hon lika gärna använda rullstolen som stod hemma hos mig. Jag fick den som en gåva ifrån ett sjukhus när jag skadade mitt knä, vilket var rätt komiskt. Inte varje dag man fick en rullstol som en gåva. ”Niall?” mumlade Melanie sömnigt och tittade upp på mig. ”Yes?” sa jag medan jag stannade upp innanför den sista dörren ut.

”Thank you” log hon svagt och grimaserade när hennes gipsade ben kom i kontakt med min arm. Jag tog ett bättre grepp om hennes lilla kropp och tittade ut för att se om jag kunde få en glimt av Paul. Till min lättnad kom han gåendes med två solglasögon i händerna och tog över Melanie i sin famn. Om fansen skulle se bilder ifrån mig, bärandes på en flickas kropp ifrån sjukhuset skulle världen gå under av rykten, tro mig. Jag satte försiktigt på Melanie glasögonen och tog sedan på mig mina egna.

”Ready?” frågade jag Paul och han nickade med ett leende. Jag knuffade upp dörren och fick anstränga mig för att inte dra upp mitt pekfinger när kamera blixtarna drog igång. Det ska bli intressant att läsa vad de skrivit om oss i morgondagens tidning. Melanie gnydde förfärat till i Pauls famn medan människorna runt omkring oss kom för nära, och en del gick emot hennes fot. Jag täckte ytan bredvid hennes ben medan vi knuffade oss fram till Pauls bil. Jag klev ur bilen och tackade för skjutsen innan jag bar upp Melanie för trapporna. Hon låg så sött i min famn att jag nästan ville ta kort och visa upp för min mamma, varför jag nu skulle göra det. Jag tog av mig skorna och gick in mot mitt rum. Ett smalt leende kröp upp på Melanie´s läppar när hon sjönk ner bland madrasserna. Jag knöt försiktigt upp hennes converse och ställde dom bredvid sängen innan jag gick bort till min garderob.

”Here, you can change while i´ll lock the doors” sa jag och lade en av mina gråa t-shirtar bredvid henne. ”Thanks Niall” sa hon sömndrucket och väntade på att jag skulle lämna rummet. En behaglig känsla låg och värmde i min mage medan jag låste dörrarna och kröp sedan ner under filtarna i soffan. 

Sådär, 29 kommentare som sagt..  Ni är typ.. superhjältar eller något O.o

Förlåt för felstavning / grammatikfel men jag är jätte trött och då kan det bli svajigt. Ska försöka få upp kapitel 11 i morgon, 25 kommentarer till dess! puss xx