Melanie´s point of view

Maj 2015 ( cirka ett år senare )

Det kändes skönt att vara tillbaka. Londons välkomnande gator lös upp i den starka vårsolen och ett leende formades över mina läppar. En varm känsla spred sig i min mage när jag började känna igen mig.

”Here, you can drop me off here” sa jag till taxichauffören som rullade in till vägkanten. ”How much do i have to pay?” frågade jag snabbt, då jag ville ut ur den svarta bilen. ”It was such a short ride, you don´t need to pay anything love” skrockade chauffören och nickade mot mig genom backspegeln. ”Thank you sir, have a good day!”. Jag klev ur bilen och hämtade snabbt min väska ifrån baksätet. Mina fingrar skrev vant in koden till lägenheten och jag gick sakta upp för den långa spiraltrappan. Det kändes så konstigt att vara hemma. Konstigt men på ett bra sätt.

Jag tog upp nyckeln ur fickan och satte försiktigt in den i nyckelhålet. Dörren gick upp och jag höll nervöst efter andan. Allting såg precis lika dant ut, förutom det faktum att det var rent och inte fanns ett tecken på något liv. Inte någon blond pojke som kom gåendes emot mig, ingen som väntade i köket med en varm famn... Melanie, skärp dig, väste den otäcka rösten i mitt huvud och jag rös lätt. Jag skakade av mig tankarna och släppte ner min väska med en duns i hallen. Jag var hemma.

Min mage kurrade till och jag insåg först nu att jag inte ätit sedan jag åkte hemifrån i morse, vilket var för över åtta timmar sedan. Jag la ner min mobil och plånbok i handväskan jag burit med mig innan jag lämnade lägenheten igen. Ett år hade gått så extremt fort, det kändes som om jag lämnade London igår. Trots att det kändes som en evighetsen jag lämnade brevet bredvid Niall.. Han hade ringt helt hysteriskt under veckan efter att jag flugit tillbaka till Sverige, och det dåliga samvetet låg som ett svart moln och gnagde i mig.

One Direction fortsatte med sitt kändisskap, de var ute på ännu en turné just nu vad jag har hört, vilket lät mig bo in mig i  min lägenhet i lugn och ro. Jag raderade mitt twitter och tumblr konto på vägen hem ifrån England, och på så sätt kunde jag inte längre få hat. Jag skapade visserligen två nya konton igen, men det är ingen som vet om att det är samma Melanie som brukade dejta Niall Horan.

Jag svalde ner klumpen i magen och ökade på mina steg. Min blick var fastklistrad på det lilla caféet som låg strax nedanför backen, caféet som jag jobbade i under en kort period trots alla odds. Minnena kom tumlandes över mig och jag drog ansträngt efter andan.

Efter att jag landat i Sverige så smsade jag Lucy,Emma,Connor och Alva. Jag skrev vad som hade hänt och sa att jag tänkte stanna i Sverige ett tag. Vi chattade då och då, men kontakten mellan oss var nästan helt bruten. Det var riktigt synd då jag funnit äkta vänner, vänner som gick att lita på. 

Jag kom på mig själv med att stå utanför caféet och tryckte lätt upp glasdörren. Pinglan ovanför dörren skramlade till och Connor kom rusandes ut ur köket och borstade av sina mjöliga händer.

”What can i do for yo.. Mel?!”, han skyndade sig runt disken och innan jag visste ordet av det var jag uppslängd i hans famn. ”Oh my god you´ve grown like.. at least a centimeter” skrattade han lyckligt och släppte slutligen ner mig på golvet igen. ”Woah really? I must have changed a lot”, jag gav honom ett retsamt leende innan jag lade mina armar om hans midja. ”It´s nice to be back” erkände jag glatt och gav honom ännu en kram innan jag backade undan.

”You´re going to stay, right? London is quite boring without you” flinade han och gav mig en lätt klapp på rumpan. Jag vände mig blängandes om och räckte ut tungan. ”Yeah cause i´m the funniest man alive”.

”woman”, rättade Connor snabbt. ”Whatever, so do you have time for a coffee? I need a sandwich too” muttrade jag och tittade på maten som låg bakom disken. ”Since there´s no people in here besides us, yes i do have time” skrockade han och hängde av sig sitt

~~~

Connor slog sig ner framför mig med en rykande kopp kaffe. ”Did you enjoy your time in Sweden?”, frågade han och smuttade lätt på den svarta drycken i hans kopp. ”It was really nice to be able to be lazy, you know. Just relaxing in bed, only taking a short walk to the store to buy Ben&Jerry..” skrattade jag och upprepade Connor´s rörelser. Det varma kaffet brände smått på min tunga innan jag med en grimas svalde ner den varma drycken. ”Sounds... fun?”, hans påstående lät mer som en fråga. Jag nickade och himlade med ögonen.

Vi satt och pratade i nästan en halvtimma innan dörren gav ifrån sig ett högt ljud bakom oss. Connor reste sig som vanligt ifrån stolen och gick fram till disken. Jag fortsatte att dricka på mitt kaffe och var på väg att vrida mig om, nyfiken på hur kunderna såg ut. ”Yeah i´ll take the same”, ljöd en hes röst och jag frös till is. Det kunde väl inte vara... eller? De skulle ju inte vara tillbaka förrän nästa vecka? Vad gjorde jag nu?

Jag la håret så täckande som möjligt över mitt ansikte innan jag reste mig ifrån stolen, fortfarande med ryggen mot killarna och Connor. Killarna verkade inte känna av min närvaro och fortsatte att beställa sin lunch till Connor. Just som jag nådde dörren hörde jag Connor´s korkade röst. ”Melanie, why are you leaving?” frågade han högt, vilket fick mig att sucka övertydligt. Det var nu eller aldrig. Rösterna tystnade bakom mig medan jag vände mig om. Min blick var fastklistrad på Connor och jag var noga med att inte titta på de fem förvånade ansiktena bredvid disken. ”I´m tired, bye”. Jag ryckte upp dörren och rusade ut på gatan, alldeles för skakig för att kunna tänka klart. Låg min lägenhet åt höger eller vänster? Dörren öppnades bakom mig och jag hörde någon harkla sig. Jag tvingade mig själv att inte vända tillbaka och bestämde mig för att gå höger.

”Melanie?” ljöd samma röst så fort jag började gå och jag knep besvärat ihop ögonen.

”Uhm, Hi” mumlade jag generat i samma sekund som min blick mötte hans. Hans havsblåa ögon lös av sorg och skuldkänslorna slog över mig igen. Det blev knäpptyst mellan oss innan han öppnade munnen igen.

”Why didn´t you answer my calls?” frågade han försiktigt och körde ner händerna i fickorna på sina jeans. Jag var på väg att svara när något brast inom mig. Minnena kom flödandes tillbaka, de missade samtalen, hur jag gång på gång lagt på varje gång han ringt. Raderat alla sms, praktiskt taget raderat mig själv ifrån hans liv. Tårar började byggas upp bakom min ögonlock och jag tog ett djupt andetag för att samla mig. Orden var som fasthäftade på min tunga och i stället började tårar rinna ner för mina kinder.

”I don´t know Niall, i´m sorry” snyftade jag häftigt och ville slå mig själv för hur patetisk hela situationen var. Niall tittade på mig, osäker på vad han kunde göra, men tog försiktigt ett steg mot mig. När han såg att jag inte flyttade på mig tog han osäkert några steg till innan han stod alldeles bredvid mig.

”Can.. uhm, can i hug you?” frågade han, fortfarande extremt osäkert och vaggade fram och tillbaka på sina fötter. Jag svarade inte utan nickade hjälplöst, fortfarande med tårar rinnandes ner för mina kinder. I samma sekund som Niall´s armar lades runt min midja släppte allt och jag började skaka. Mina ben gav vika och jag fick gång på gång ta djupa andetag för att inte svimma i Niall´s famn.

”Breathe, Melanie you have to breathe” uppmanade Niall och först nu hörde jag att han också grät. Jag lugnade ner mig själv så gott som möjligt och begravde försiktigt huvudet vid hans nacke. Osäker på om han var arg och inte ville ha mig för nära. När han drog min kropp närmare sin tog jag tillfället i akt och lade armarna om hans nacke. ”I´m so so so sorry Niall, I was so scared” viskade jag snyftandes och slöt mina ögon. Niall nickade förstående och strök en arm över min rygg. ”I understand, i should´ve been a better boyfriend. I should´ve been on your twitter more often, not only ask you” snyftade han och drog mig, om möjligt, ännu närmare min kropp.

”I´ve missed you so much” viskade jag försiktigt, rädd för hans reaktion. ”I´ve missed you more” mumlade han tillbaka, vilket fick mitt inre att slappna av.

”Can i kiss you?” frågade han försiktigt och backade undan, fortfarande med armarna om min mijda. Jag bet tag i min underläpp och nickade, längtan efter honom var alldeles för stor. Niall lutade sig sakta fram, jag kände hans andedräkt mot mina läppar och slöt försiktigt ögonen. Hans mjuka läppar tog kontakt med mina och det har aldrig känts så bra att kyssa någon. Vi tryckte oss närmare varandra och kunde inte få nog av varandras läppar. Niall gav ifrån sig ett lätt stön när jag tog tag i hans hår och fördjupade kyssen. Hans händer letade sig ner till bakfickorna på mina jeans innan han klämde åt min rumpa. Innan saker och ting hann gå för fort harklade sig någon bredvid oss och vi bröt andfådda kyssen.

”Well well well... this is what i call real real love..” flinade Louis, tillsammans med resten av killarna och Connor. ”Real real love?” upprepade Connor frågandes och vred huvudet mot Louis. ”Yes, you see this love last forever”

Lite sött sådär :') Nu känns det jätte tomt, jag saknar redan Nelanie (?), :/

Jag hoppas att ni gillar min epilog! :D

Ny information om den nya novellen, frågor osv kommer upp på Onsdag. Ha en bra tisdag! :D x