En hög suck for ur mina läppar medan jag vände mig om för att kunna begrava huvudet i kudden. Innan jag träffade Niall, den riktiga Niall, så var min största dröm att få träffa honom i verkligheten. Det var det ända jag drömde om och jag fortsatte att hoppas trots att folk alltid påstod att jag var galen och skulle skaffa ett liv. Men nu, nu när jag har blivit en ynklig liten del av hans liv är jag inte så lycklig som jag trodde att jag skulle vara. Minnena ifrån åren då jag blev mobbad låg fortfarande kvar och rev bakom allt jag gjorde, och jag visste mycket väl om att hatet från alla fans kunde knäcka mig som om jag vore en sticka. Men jag visste också att jag höll på att falla för den riktiga Niall, och jag höll på att falla hårt. Jag satte mig surt upp i sängen och drog en hand igenom mitt blonda rufs till hår. Min mobil pep till vid sidan av mig och nyfiket tog jag upp den för att se ännu ett sms ifrån Lucy. Jag knep ihop ögonen och öppnade smsen som genast bländade mig.

 Unknown: Hi it´s Lucy. I just want to apologise for earlier.. I hope you´re not too mad..? x

Unknown: Did i say something stupid? I´m sorry, i thought you guys were pretty close.. /Harry Jag sparade Lucy´s och Harry´s mobilnummer.

Harry: I´m not your dad but what you did was pretty confusing. Niall haven´t been with many girls and to be honest, he´s destroyed right now. He don´t know why you got so mad, he don´t know why you left and he´s blaming everything on himself. Care to call or at least text back??

Skuldkänslorna vällde in över mina axlar och jag bet försiktigt tag i min underläpp för att hålla mig själv samman. Jag kom fram till Niall´s sms och tog ett djupt andetag.

Niall : What happened? Why aren´t you answering our calls? Harry meant no harm you know, either did Lucy. Why did you get so mad?

Niall: Melanie, please answer me.

Mina händer slog darrigt in ett sms till Niall,Harry och Lucy. jag läste igenom det tre gånger innan jag klickade på skicka och kröp ner i sängen.

To Lucy,Harry and Niall : I´m sorry guys, i panicked and i had to get away.. Once again, i´m sorry. / Melanie

Jag slöt ögonen och hörde hur min mobil genast plingade till vid min sida. För nervös och osäker för att läsa smset vred jag mig om och försökte få någon sömn innan min första arbetsdag.

~NextMorning~

En hög gäspning lämnade min mun när jag gnuggade bort sömnen ur ögonen och drog ut telefonladdaren ur väggen. ”A new wonderful day” sa jag sarkastiskt och knuffade bort mitt täcke. En lång och kall rysning spred sig igenom min kropp när jag försiktigt snuddade vid golvet med mina tår. Min blick svepte över det lilla rummet och jag log triumferande när jag kom ihåg att jag slängt in ett par tofflor under sängen sen dagen innan. Jag lade mig på mage och hängde ner med överkroppen så att jag enkelt kunde se in i det mörka utrymmet under min säng. Mitt hår föll ner och jag blev nästan äcklad när jag insåg att mitt hår släpade i , det inte så rena, golvet. Jag sträckte snabbt ut handen och tog tag i de rosa tofflorna innan jag smidigt körde ner fötterna i dom. Med en glad vissling reste jag mig ifrån sängen och gick ut till köket. Min frukost bestod som vanligt av en kopp te, en smörgås och ett glas mjölk. En vanlig strandad jag haft sen jag fyllde åtta. Jag åt upp min frukost och gick tröttsamt tillbaka till rummet för att välja ut en bekväm outfit till mitt första arbetspass. När jag tjugo minuter senare drog på mig skorna var klockan tio i tio, alltså hade jag tio minuter på mig att ta mig ner till caféet. Jag stängde och låste dörren bakom mig för att sedan kunna jogga ner för trapporna och ut på trottoaren. Min blick var fäst på det lilla caféet nedanför backen medan jag passerade platsen jag mött killarna på för första gången. Jag vågade fortfarande inte läsa smsen som Harry,Lucy och Niall skickat efter mitt svar.

”Oh there you are darling!” sa Susan glatt när dörrklockan ringde och avslöjade att jag hade gått in igenom dörren.

”Here you go, come on i want you to meet someone” sa hon glatt och gav mig en namnbricka med ”Melanie Brown” inristat att sätta ovanför bröstet. Hon tog tag i min hand och drog med mig bak till ett fika rum. En blond/brunette gestalt klev ut ur rummet just som vi kom hit och Susan stannade upp.

”Connor, this is Melanie Brown. She´s new here and she´s going to work with you for a while” sa hon lyckligt och drog blicken mellan oss. Jag nickade osäkert och vred upp blicken mot Connor. Han var två huvuden längre än mig, hans bruna hår lyfte fram hans gråa ögon och hans leende var värt att dö för. ”Hello there” sa han artigt och sträckte fram handen. ”Hi” svarade jag snabbt och skakade om hans hand. Susan lämnade oss ensamma och gick bort till bakborden för att göra i ordning för de första bakelserna. Jag och Connor skulle ta emot folk i kassan och servera ut vad kunderna beställt, medan Susan och en kvinna vid namn Sophie skulle fixa själva beställningen. Jag blev mindre och mindre nervös i Connor´s närvaro och efter att två timmar hade passerat skrattade jag högt åt ännu ett av hans usla skämt.

”So how long have you been working here?” frågade jag nyfiket och hoppade upp på den tomma disken i väntan på att nästa kund skulle komma. Ett gammalt par satt längre in i bland borden med varsin kaffe och två andra bord var upptagna, annars var det rätt tomt. Jag fingrade på datorn och kortmaskinen bredvid mig i väntan på att Connor skulle svara.

”Well Susan is my mother´s friend, who i´ve known for my entire life so i guess this is my third year working here. But i´m only here on the weekends” Jag nickade och satte upp mitt hår i en bättre bulle. Connor hade fått mina tankar att lämna det mörka molnet kring killarna och jag kände mig uppriktigt glad.

”Susan told me you were knew here, in London?” Connor satt på kassastolen framför mig och jag vilade mina fötter på den tomma ytan mellan hans särade ben. ”Yeah i´m from Sweden. I..” Jag tystnade och försökte att få det att låta som om jag enkelt gjorde något konstigt ljud efter min mening. Mitt humör hade nyss stigit och jag ville inte dra ner det igen på grund av min bakgrund.

”You what?” sa Connor och tittade på mig med en ”fortsätt-meningen-jag-är-nyfiken” blick. ”I was tired of sweden and i´ve always been in love with Great Britain” svarade jag enkelt och sparkade enkelt och retsamt till hans vita byxor. Han gav mig ett lömskt flin. ”What about you? Have you always been living in London?” frågade jag nyfiket och såg på det svarta märket som lämnades efter min sko, tur att Connor inte märkte någonting. ”Nope i lived in Bradford but i got bullied so me and my family moved here” sa han simpelt och jag chockades över det han sa. En kille som Connor, mobbad?

”I´m sorry but you, bullied? How?” frågade jag och rodnade över min framfusighet. ”I´m gay. I realised that i was gay when i was fifteen, and when i told my best friend he left me. He spread rumours about me and nobody wanted to be my friend. They said i were disgusting and stuff and so i changed school” Min haka var nere vid golvet, det kändes så i alla fall, och jag nickade sammanbitet.

” Do you think i´m weird?” frågade han för första gången osäkert och jag skakade snabbt på huvudet. ”Not at all, would you like to me my bestfriend? I´ve always wanted a best friend who´s gay. It´s like, every girls dream” jag babblade på och när jag vände upp blicken mot Connor igen såg det om som om han skulle spricka. Hans kropp började skaka innan ett högt och härligt äkta skratt lämnade hans kropp i följd av flera till. Han vek sig dubbelvikt och jag kunde inte låta bli att smittas av hans glada humör. När vi lugnat ner oss drog jag händerna under ögonen för att fånga upp den mascara som runnit och andades tungt. Jag gjorde mig redo för att hoppa ner ifrån bänken och råkade i samma veva dra foten över Connor´s andra ben, vilket han märkte den här gången. Han stirrade ner på de svarta fläckarna och ställde sig sedan upp framför mig. Jag fick vrida upp blicken rejält för att kunna se in i hans ögon och räckte retsamt ut tungan. ”Nobody touches mah pants” sa han divigt och knäppte med fingrarna medan han följde rörelsen med huvudet.

”Oh i´m so scared” flämtade jag retligt och vände mig om för att lägga in min mobil i den lilla hyllan under kassan. Sekunden senare greppade ett par händer tag i min midja och tjöt till. Kunderna som tidigare suttit inne i caféet hade lämnat och Susan och Sophie satt inne i fika rummet. ”Oh so you´re ticklish, eye?” skrattade Connor ondskefullt och höjde på ena ögonbrynet. ”No, nope” sa jag snabbt och höll mig för midjan, som om jag på något sätt kunde skydda mig ifrån honom. Han lade huvudet på sne och skrattade med ett flin. Med ett simpelt kliv var jag fast i hans ena arm medan han, med den andra armen, kittlade mig som om det inte fanns någon morgondag. Tårarna yrde omkring mina ögon och jag kunde inte hejda skratten och skriken som for ur min kropp.

”Con..Connor stop.. stop it” skrattade jag gråtandes och kippade samtidigt efter andan. Connor lät sin hand vara still i några sekunder och just som jag reste mig upp för att vila började han kittla mig igen. Jag vred mig i hans famn och tjöt till när hans fingrar grävde sig djupare in i min hud. Connor var för upptagen med att kittla mig och på grund av mina skratt och skrik hörde vi inte dörrklockan ringa. En röst harklade sig vid kassan och Connor släppte mig så att jag föll ner på marken med en lätt duns.

”Asshole” skrattade jag flämtande och reste mig upp för att kunna torka bort mitt smink som, ännu en gång, runnit. Jag vände mig om för att se vilka kunder det var Connor pratade med och satte mitt egna saliv i halsen.

24 kommentarer på kapitel åtta... Ni skulle ha sett min min när jag såg siffrorna O.o Tacktacktacktacktack mina älskade potatisskruvar! Jag har redan börjat skriva på kapitel tio och det ser ut att ljusna angående uppdateringen! Ska försöka att uppdatera varje dag, men jag hoppas att ni förstår att det kan bli svårt ibland....

20 kommentarer till nästa kapitel, i love you guys! x