”Hello!” ropade jag samtidigt som jag hängde av mig den blöta jackan.

”Hi love, how was your day?” frågade Niall glatt och kom gåendes ifrån köket. Han borstade lätt av händerna mot sina gråa chinos. ”Amazing, our boss took us out to eat lunch at this really expensive restaurant, she told us that we´d done a great work and so on. I had really fun” skrattade jag och satte upp mitt hår i en lös knut. Utan att bry mig vidare mycket om hur jag såg ut gick jag fram till Niall och ställde mig på tå. Han lade vant armarna om min midja, delvis för att hjälpa mig att hålla balansen, och för att kunna sammanlänka våra läppar. Jag var på väg att backa undan igen men Niall hade andra planer i sina tankar. Han mumlade ett tyst ”jump” mot mina läppar och jag hoppade kvickt upp i hans famn. Han gick in till köket , utan att släppa kontakten mellan våra läppar och satte ner mig på köksbänken. Jag backade undan ännu en gång för att få luft och log mot Niall. Mina ben var fortfarande lindade runt hans midja och hans händer låg på vardera sida om mina lår.

”Melanie..”,hans röst var seriös och hans blåa ögon gnistrade till. Jag nickade nyfiket och lät mina fingrar leka med de små lockarna i hans nacke.

”I´m going on tour soon..” började han och tog ett djupt andetag, ”and i´d like for you to come with me. I understand if it´s impossible to follow me around for so long, but atleast for a while?”. Hans mening chockade mig. Ville han att jag skulle följa med på turnén? Jag svalde ner den stora klumpen i magen och log överlyckligt.

”Of course Niall! I´d love to come with you” skrattade jag och putade med läpparna i en ”kyss-mig-gest” . Niall lutade sig glatt framåt och sammanlänkade våra läppar ännu en gång. ”It´s going to be the best tour ever”

Jag drog av mig mysbyxorna och kröp ner under täcket med Niall. Värmen fick mig att rysa av välbehag och det dröjde inte länge innan Niall´s arm låg över min midja. ”What did you do today?” viskade jag och drog lätt fingret över hans t-shirt klädda bröst.

”we recorded a few things on our next single, it was fun” gäspade han trött och hans andetag blev stadigare än förut. ”Goodnight Melanie, I love you” var det sista jag hörde innan små lätta snarkningar lämnade hans kropp. Jag lutade huvudet mot hans arm och slöt ögonen. Istället för att somna, som jag hade tänk att göra, låg jag vaken på grund av alla tankar. Jag fick inte en lugn stund. De vidriga kommentarerna cirkulerade runt i mitt huvud och jag hade ingen stans att ta vägen. Niall trodde att allt hade blivit bättre, vilket jag ville att han skulle fortsätta tro. Om han fick reda på hur det verkligen låg till skulle han få fnatt och gud vet vad han skulle göra. Jag visste mycket väl om att fansen skulle leta rätt på mig om jag var anledningen till att One Direction splittrades, det var något jag inte hade planerat.

Klockan var kvart över två och jag vred mig otåligt omkring i sängen. Det kändes som om någon hade ett stryptag runt min hals. Jag fick inte tillräckligt mycket luft. I ren panik satte jag mig upp och lät täcket hasa ner från min kropp. Kylan fick min hud att knottra sig när jag lät mina fötter nudda det kalla golvet. Mina händer famlade blint efter tyget från mina mysbyxor och jag andades lättat ut. Med kvicka drag klev jag i de gråa byxorna och ställde mig upp. Jag tassade försiktigt bort till stolen och drog på mig en hoodie och ett par strumpor. Med en sista blick på Niall´s sovande kropp tog jag tag i min mobil och gick ner mot dörren.

Det var dödstyst ute. Någon bil lät i fjärran men annars var det knäpptyst. Jag körde ner händerna i fickan på hoodien och ökade på stegen. Jag hade ingen aning om vart jag skulle gå, det enda jag ville var att komma härifrån. Tankarna jagade mig och jag hade ingen stans att ta vägen. Jag var fast. Vad jag än gjorde, vad jag än såg, vad jag än sa så fick det mig att tänka på fansens kommentarer.

Jag tog djupa andetag och försökte att fokusera på något annat, jag försökte att fokusera på allt som fanns omkring mig. Ingenting fungerade. Det enda jag såg framför mig var hur äcklig jag var, hur fet och otroligt vidrig jag var. Det var det enda som existerade i mitt liv just nu. Det svalde mig långsamt inifrån och jag var orolig för att jag inte skulle orka mer. Hur ska jag klara av att åka på turné, åka till människor som önskar att jag vore död? Var skulle jag ta vägen om det blev för mycket? Jag hade ingen att vända mig till, inte ens ett husdjur.

Mina fötter hade tagit mig till platsen jag besökt en gång tidigare. Platsen som gjorde att jag kunde slappna av, blunda för en sekund och låtsas att allt bara var en dröm. Platsen som ibland fick mig att tänka på möjligheterna jag hade. Jag stirrade ner i det iskalla vattnet och drog hoodien tätare kring min kropp. Bron jag stod på var kort, men det var tillräckligt högt från vattenytan för att jag skulle hissna. Det svarta vattnet porlade snabbt fram under mig och jag klev försiktigt upp på den steniga kanten. Något i mig fick mig att fortsätta. Ett steg och all smärta skulle vara över. Ett steg och jag skulle aldrig någonsin behöva höra hur ful jag var, hur patetisk jag var som inte insåg att jag var värdelös. Ett steg och mardrömmarna skulle försvinna. Jag skulle äntligen få slappna av, slippa gömma mig för omvärlden och våga ta ett riktigt andetag. Om man nu andades i himlen, jag vet inte ens hur det är där uppe. Men jag är rätt säker på att det är bättre där än vad det var här nere. Jag vinglade osäkert till och svalde ner den vidriga klumpen i min hals. Skulle jag verkligen göra det här?

”Don´t do it”. Rädsla, ilska och besvikelse fyllde min kropp medan jag vred huvudet åt röstens håll. En liten flicka, inte äldre än femton, gungade sakta fram och tillbaka på sina små fötter. Jag kom på mig själv med att blänga på henne innan jag vred tillbaka blicken till havet.

”Please don´t do it Melanie”, gnydde hon ängsligt och den här gången klev jag argt ner ifrån bron. ”why? Why would i want to live anymore? I can´t fucking do it, it´s too much. It´s everytwhere. The hate is everywhere. It doesn´t matter if i´m in the shower, or if i´m asleep. The hate kills me so why not kill myself before that?!” skrek jag och kände hur mina ben förlorade styrka. Jag sjönk förstört ner på knä och grät hysteriskt i mina händer. En liten hand lades på min rygg och jag insåg plötsligt vad jag hade gjort. Jag hade nästan tagit livet av mig, och flickan framför mig var anledningen till att jag inte var död.

”than..Thank you” stammade jag, fortfarande med tårar rinnandes längs med mina kinder.

”I´m so sorry, i didn´t mean to yell at you” snyftade jag fram och försökte att samla mig själv. ”It´s okay, i´ve seen what you´ve been going through. I hate some of the fans too” viskade hon sympatiskt och satte sig ner bredvid mig. Hände det här verkligen?

 Jag kramade om flickan, vid namn Agnes, och ökade på stegen för att hinna hem innan Niall vaknade. Det var dags att göra det rätta. Jag kunde inte leva på det här sättet, det funkade inte så. Ingen levande människa ska behöva gå igenom det jag har gått igenom.

Jag öppnade tyst ytterdörren och tassade upp till vårt rum, noga med att inte vecka Niall. Mina händer tog vant fram ett papper ifrån byrålådan och jag lät stiftet från pennan lägga sig mot den blanka ytan.

 The writers point of view

Niall gäspade efter en lång natts sömn och sträckte sig över till Melanies sida. Han öppnade förvånat ögonen när hans hand nuddade den kalla madrassen. I stället för hennes varma kropp låg ett fint ljusbrunt kuvert på kudden, med texten ”Dear Niall” skrivet på framsidan. Niall satte sig förvirrat upp i sängen och greppade tag i kuveret. Hans hjärta pumpade hårt och paniken fyllde sakta den blåögda pojken. Hans ögon skannade brevet och hans ögon tårades mer och mer efter varje rad han läste.

Dear Niall

I don´t know how or where to start, but this is a goodbye. I´m leaving. Not only for a few days, but forever. These past few weeks made me realize that i´m not ready for this. This has nothing to do with you, so don´t you dare blame yourself. You´re wonderful guy and I feel so bad for leaving you like this. I wish I was stronger, I wish I dared to tell you everything i´ve seen and been through.

I do realize that i´m not ready for this. I´m not ready for the rumors, for the fans, for the media, and most of all, i´m not ready for the hate.I´ve tried to block it out, just like Eleanor and Lucy does, but it doesn´t help. I´m stuck inside my own mind and i´m slowly turning into a monster. I hate myself more than the fans does, and that´s quite a lot.

You´ll find your princess one day Niall, she´s out there, waiting for her prince to find her. You´ll find a girl who´s able to handle this, who´s good enough for a wonderful person like you.But that girls isn´t me. I wish you the best of luck in your life, and please don´t look for me.

I love you Niall, you´ll always have a part of my heart with you.

Sincerely yours, Melanie. 

Oh my god, it´over... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det känns bara tomt.. 

Vad tycker ni?  xx

Vill ni ha en epilouge? x