Niall´s point of view

En stor sten lyftes ifrån mitt bröst, men jag kunde fortfarande inte släppa killen ifrån caféet. De såg så.. kära ut när vi klev in. Mitt tänkande avbröts att Melanie och vi tittade alla tre lika förvånat på henne. ”I´m sorry” sa hon nervöst och lät sina fingrar leka med varandra.

”You´ve already apologised Melanie” konstaterade Harry förvånat och växlade blicken mellan mig och henne. ”Oh okay” sa hon lättat och lutade sig bak mot den vita kudden, bara för att någon minut senare sätta sig upp igen.

”I´m sorry, i don´t know why i´m sorry because i can´t remember what i did. But i just have this feeling, i need to say that i´m sorry. You know what i mean?” sa hon snabbt och växlade blicken mellan oss tre. ”Melanie?” sa Harry frågandes och reste sig ur sin stol. Hon tittade beundrande upp på honom när han ställde sig vid hennes säng och lade en hand i hennes panna. Hennes blick ändrades och hon tog bort Harry´s hand.

”What are you doing? Why am i in here, what happened?!” hennes röst gick upp i en ljus ton och hon fick plötsligt panik. ”Uhm i´m going to find that.. Lizy” sa Liam chockat och skyndade sig ut ur rummet. Jag gick fram och ställde mig bredvid Harry för att se att Melanie nu låg och grät alldeles tyst. Tårarna rann ner för hennes kinder innan hon torkade bort dom, snyftade till och satte sig upp. ”I´m sorry” sa hon med en djup suck och tittade upp på oss. Harry gav mig en orolig blick och strök försiktigt Melanie över håret.

”We discussed this a few minutes ago, remember? We said that we were friends again, okay?” sa han tydligt och tittade in i hennes ögon. Hon såg förvirrad ut och lät blicken svepa fram över rummet. ”why am i in a hospital? What happened? Did i get hurt? Why are you here? I´m sorry” Jag kände hur mitt inre själv började få panik över att se henne så.. borta. Till våran räddning kom Lizy in igenom dörren och log lugnande mot oss.

”She got a concussion and a small amnesia thanks to the fall. She can´t remember the accident and she can´t remember things that happened just a second ago. Oh and she has an broken leg” Det förklarade ju varför hon bad om ursäkt och undrade vad som hade hänt hela tiden, tänkte jag lättat och lade en arm om Harry´s rygg. Hennes ben kommer att så småning om att bli bra igen, och det gav mig flera tillfällen för att vara nära henne och hjälpa till.

“We want to keep her for at least five hours. Then she´s ready to go home. Are you her brothers?” Hon hade hur som helst ingen koll på vilka vi var, vilket var skönt. “Uhm no but he´s her boyfriend” ljög Harry och gav mig en menande blick. Någonting fladdrade till inom mig och jag rös av orden “Her boyfriend”.

“Okay then, we have no right to keep her here so if you can pick her up at eleven that would be great”. “What are you talking about? Who´s got an concussion?” sa Melanie nyfiket och log mot oss.

”No one honney, try to get some sleep” mumlade Lizy lugnt och vände sig mot oss i en ”lämna-rummet-utan-frågor” gest. Vi gick tillsammans ut ur rummet där Liam väntade på oss. ”So?” sa han frågandes när vi började gå ner mot utgången.

”She got an concussion, a broken leg and a small amnesia. But it will disapear pretty soon” sa jag och suckade. ”That sucks” mumlade han sorgset och lade sin arm om min midja. Det var något av det bästa med killarna, de var som mina bröder och vi tog hand om varandra så fort någon verkade nere eller deppig. Vi fick dock försöka att behärska oss på öppna platser eftersom att fansen blir galna, och jag menar galna, när de ser att vi håller handen eller tröstar varandra. Jag menar titta på Louis och Harry, de kan knappt gå bredvid varandra utan att det blir bråk mellan våra tjejer. Jag skakade av mig alla tankar och drog på mig solglasögonen när ett antal paparazzis stod utanför sjukhuset, hur de nu fått reda på att vi kommit hit. ”why can´t they get a proper job?” Harry imiterade Liam´s gamla tweet och jag stämde genast in trots Liam´s suck. ”Yeah i mean such a dick”.

”Oh come on guys i got mad, okay?” skrattade han tröttsamt och la upp armarna om våra axlar och styrde oss mot Paul´s svarta bil.Fyra timmar och fyrtiofem minuter senare klev jag ut ur sjukhusrummet med Melanie i min famn. Eftersom att hennes ben var brutet var det svårt för henne att gå, och istället för att låna en rullstol ifrån sjukhuset kunde hon lika gärna använda rullstolen som stod hemma hos mig. Jag fick den som en gåva ifrån ett sjukhus när jag skadade mitt knä, vilket var rätt komiskt. Inte varje dag man fick en rullstol som en gåva. ”Niall?” mumlade Melanie sömnigt och tittade upp på mig. ”Yes?” sa jag medan jag stannade upp innanför den sista dörren ut.

”Thank you” log hon svagt och grimaserade när hennes gipsade ben kom i kontakt med min arm. Jag tog ett bättre grepp om hennes lilla kropp och tittade ut för att se om jag kunde få en glimt av Paul. Till min lättnad kom han gåendes med två solglasögon i händerna och tog över Melanie i sin famn. Om fansen skulle se bilder ifrån mig, bärandes på en flickas kropp ifrån sjukhuset skulle världen gå under av rykten, tro mig. Jag satte försiktigt på Melanie glasögonen och tog sedan på mig mina egna.

”Ready?” frågade jag Paul och han nickade med ett leende. Jag knuffade upp dörren och fick anstränga mig för att inte dra upp mitt pekfinger när kamera blixtarna drog igång. Det ska bli intressant att läsa vad de skrivit om oss i morgondagens tidning. Melanie gnydde förfärat till i Pauls famn medan människorna runt omkring oss kom för nära, och en del gick emot hennes fot. Jag täckte ytan bredvid hennes ben medan vi knuffade oss fram till Pauls bil. Jag klev ur bilen och tackade för skjutsen innan jag bar upp Melanie för trapporna. Hon låg så sött i min famn att jag nästan ville ta kort och visa upp för min mamma, varför jag nu skulle göra det. Jag tog av mig skorna och gick in mot mitt rum. Ett smalt leende kröp upp på Melanie´s läppar när hon sjönk ner bland madrasserna. Jag knöt försiktigt upp hennes converse och ställde dom bredvid sängen innan jag gick bort till min garderob.

”Here, you can change while i´ll lock the doors” sa jag och lade en av mina gråa t-shirtar bredvid henne. ”Thanks Niall” sa hon sömndrucket och väntade på att jag skulle lämna rummet. En behaglig känsla låg och värmde i min mage medan jag låste dörrarna och kröp sedan ner under filtarna i soffan. 

Sådär, 29 kommentare som sagt..  Ni är typ.. superhjältar eller något O.o

Förlåt för felstavning / grammatikfel men jag är jätte trött och då kan det bli svajigt. Ska försöka få upp kapitel 11 i morgon, 25 kommentarer till dess! puss xx