HARRYS PERSPEKTIV

Jag såg Marion och Luke försvinna in bland mängden av fans.

”Det var ju..pinsamt” suckade Niall frustrerat och drog handen igenom sitt ostyriga hår.

”japp, men jag antar att vi får vänja oss” muttrade Louis och slog sig ner vid bordet igen.

”Seriöst, jag kan inte koppla av med alla dom här utanför, kan vi inte dra hem till.. mig?” sa jag och nickade diskret mot fönstrets riktning. Killarna nickade och reste sig återigen från bordet.

Vi blev visade in i köket och ut på bakgården, för att där bli upphämtade av en rätt grinig Paul.

”Ni vet vad jag har sagt om att sticka ut utan vakter” muttrade han surtnär vi suttit oss till rätta.

”Tror du på fullt allvar att de skulle döda oss?” skrattade jag och svängde med mina lockar. Han gav mig en menande blick i backspegeln vilket fick mig att bli en aning osäker.

”Kanske inte döda er, men det skulle kunna gå riktigt illa. Du minns ju vad som hände med Niall och Liam sist..”

Jag minns mycket väl när Niall och Liam kom ingåendes, båda två skadade och med söndriga kläder. Jag glömmer inte heller Paul´s blick i första taget..

”Jaja” suckade jag och tittade ut genom fönstret.

Några minuter senare parkerade Paul bilen på vår uppfart.

”Se till att ha någon med er nästa gång” flinade Paul när vi alla klev ur bilen. Jag bugade och gjorde någon honnör samtidigt som jag hojtade ”Yes sir!” och log. Han skrattade lätt åt mig och började sedan rulla ut bilen.

”Jag behöver nog inte varna er för Marion, ni såg ju hur hon var förut” skrattade jag och öppnade dörren.

Så fort dörren öppnats täcktes luften med musik. Jag flinade lätt åt killarna och klev in i hallen. Eftersom jag knappt hörde mina egna tankar, antog jag att hon inte skulle ha hört mig om jag ropade heller.

Jag sparkade av mig skorna och började gå upp för trappan. Min haka föll till golvet, och jag såg i ögonvrån hur killarna stannade upp precis bakom mig.

Marion stod i shorts och en sport-bh och dansade. Hennes kropp såg inte ut att innehålla några ben, inte på det sättet hon rörde på sig. Det kanske inte var världens schystaste sak att stå och titta när en tjej dansar i smyg, men vem tar inte chansen om man får den?

Hon avslutade sin lilla dans med fyra piruetter och gjorde någon avslutnings gest innan hon skuttandes gick fram till vår stereo.

Jag vände mig om i ren panik och skulle precis börja fösa ner killarna för trappan när hon harklade sig bakom mig.

”Vad är det här för fasoner?” skojade hon och drog en hoodie över huvudet.

”Öh, asså, vi.. vi kom nyss och..” stammade jag fram, jag tror vi alla blev lika chockade över att hon inte fräste eller lät helvettet braka loss. Hon avbröt mig med en lätt fnysning.

”Man tjuvkikar inte i alla fall, och nästa gång, var noggrannare med att sticka innan musiken tystnar.

Ett lätt leende visades på hennes läppar samtidigt som hon passerade oss och vidare bort mot duschen. När dörren väl stängts bakom henne andades killarna ut.

”Det där var riktigt..skumt” sa Louis halvt chockat. Jag nickade stumt och vände mig mot killarna. Just som jag öppnade munnen hörde jag ett lyckligt skrik inne ifrån badrummet.

MARIONS PERSPEKTIV:

Jag hade precis tagit av mig shortsen när min iphone började vibrera på golvet. När jag insåg vem det var ifrån gav jag ifrån mig ett högt skrik och skyndade mig med att svara. Min mobil pep till och visade att jag bara hade någon procent eller två kvar.

”vänta” pep jag till personen i luren och rusade ut ur badrummet, fullt medveten om killarnas chockade blickar. Just som jag landat i köket, fått ner pulsen och suttit telefonen på laddning insåg jag att jag sprungit ner i trosor och sport-bh. En lätt röd nyans spred sig över mina kinder när jag tog upp telefonen mot örat.

”Babe!” jag gav ifrån mig ännu ett litet tjut när jag hörde Hanna´s tunna röst.

”Oh herre gud, hur är det med dig? Vart är du? Hur har du det?” babblade jag på, men blev snabbt tystnad.

”Det var därför jag ringde. Jag har det bra, har bott hos min moster en bit utanför London ett tag. Fått rensa hjärnan och så. Händelsen kan fortfarande komma tillbaka som en chock, men jag har liksom..vant mig typ..” -suckade hon och forsatte - ”.. så jag undrade om jag skulle kunna få bo hos dig ett tag, tills jag hittat en egen lägenhet? Saknar London” skrattade hon nervöst fram.

”visst! Det är bara att komma! När kommer du?” flämtade jag glatt och hoppade lätt på stället.

”går det bra om jag kommer.. i morgon under dagen?” jag nickade ivrigt och pep ett snabbt ”toppen”.

Vi pratade en stund, innan blickarna i ryggen, eller ska jag säga blickarna över hela kroppen, brände för mycket. När jag slutligen lagt på vände jag mig om mot gruppen av killar.

”Hanna kommer hit i morgon!” tjöt jag, och fick ett gäng förvirrade ansikten riktade mot mitt ansikte, för en gångs skull. Jag joggade glatt upp mot badrummet igen och låste ordentligt om mig. Kläderna åkte av i ett svisch, medan jag plockade fram vad jag skulle ha.

När Schampo,balsam,tvål och en rakhyvel låg framme klev jag in i duschen, och lät dess varma strålar träffa min kropp.

 En lätt rysning spred sig längs ryggraden när jag kände kylan slå emot mig då jag skulle ägna mig åt mina orakade ben.

Jag öppnade badrumsdörren så tyst som möjligt, drog handduken tätare om mig och tassade bort till mitt rum. Väl inne på mitt rum bytte jag snabbt om, drog på mig ett par mysbyxor och ett linne, och gick ner mot köket.

”Harry?!” Det kändes konstigt att ropa hans namn, men samtidigt något enormt bra.

”Yeah?” muttrade han från vardagsrummet. Jag tittade fram i dörröppningen och såg killarna sitta som hösäckar i soffan och spela fifa.

”När kommer pappa och Anne hem?” frågade jag och försökte att trycka bort den irriterade tonen i rösten. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn och vände sedan blicken mot teven.

”Hur har du tänkt att jag skulle veta det?” skrattade han och slängde en snabb blick på mig igen. Jag suckade, lite väl högt, och gick sedan tillbaka in i köket.

Min iphone hade nästan laddat klart, så det fick räcka för ikväll.

”När kommer ni? X” skickade jag snabbt iväg till pappa och gick sedan ut i vardagsrummet. Louis var den första som förvirrat tittade upp mot mig när jag klev närmare dom.

”får jag plats någonstans?” frågade jag och gick ännu närmare.

Harry tittade upp på mig, satt stilla i några sekunder innan han reagerade på min fråga.

”öh, här?” sa han och hoppade närmare Zayn. Jag kröp ihop på den lilla platsen i soffan och drog närmaste filt om mig.

”Ska ni spela eller glo på mig?” flinade jag när de haft spelet pausat i några minuter, samt haft sina blickar på mig.

”Ska du inte typ.. fräsa åt oss?” frågade Niall förvånat ifrån hans fåtölj. Hans fråga fick mig att tänka efter en del. Visst, jag hade all rätt att vara sur, fast samtidigt inte. Det var ju deras val, jag kan ju inte tvinga dom att hålla kontakten med mig?

Just som jag tänkte svara honom kommer minnena från de sömnlösa nätterna, de enormt tomma dagarna och smärtan från de sms jag aldrig fick, tillbaka. Tårar började sakta bildas i mina ögon, medan halsen snörpte ihop sig. Jag reste mig snabbt från soffan och lämnade kvickt vardagsrummet. Jag tror inte jag är redo.. inte än. Jag skyndade mig vidare mot mitt rum och smällde igen dörren med en hög smäll. Tårarna började rinna över i ögonen och vidare ner över kinderna när jag slängde mig på sängen. Jag torkade ögonen med kudden några gånger, lugnade ner andetagen och la mig på rygg.

Min blick var fastklistrad på ränderna i taket medan jag sakta lät tankarna,minnena och allt som hade med killarna att göra komma tillbaka. Alla lyckliga minnen, kyssen från Harry. Smeknamnen och hemlisarna som jag och Louis delade, kramarna, kyssarna på kinden.

Precis allt, om det ändå kunde komma tillbaka.

Jag hörde fotsteg i trappan, och sedan hur en irländsk stämma harklade sig utanför dörren.

”Marion?”

Vad säger ni nu då? ;)

Tack för kommentarerna! ^^   5 till nästa? ;))))) 

//Emilia xoxo