MARIONS PERSPEKTIV:

Jag fingrade nervöst på armbandet som vilade lugnt min handled. Sista konserten för One Direction skulle snart gå av stapeln. Killarna stod i en ring med armarna runt varandra och rabblade upp peppade meningar och ord åt varandra. Själv stod jag vid kanten av scenen där jag och några av dansarna skulle springa in. Danielle stod vid andra kanten med hälften av dansarna. Hon räckte upp tummen åt mig och sken upp i ett brett leende. Jag log nervöst tillbaka och hörde hur musiken drog igång ute på scen. Killarna försvann och lämnade en döds tyst spänning bakom sig. På andra sidan väggen så skrek eller grät fansen av lycka. Jag förstod dom till en viss del, men så fasligt underbara är inte killarna. Inte för mig i alla fall.

Jag tog ett djupt andetag och fick en svag nickning från Danielle, på samma signal joggade vi ut på scenen och antog våra platser. Dansen satt som fastklistrad i mitt huvud och lät mig göra dansen utmärkt.

~Itsalinehere~

”Grymt jobbat!” utbrast Paul när vi klev av scenen. Det kändes som om jag hade dansat i en bastu. Att killarna fixar att uppträda i den här värmen, fast jag antar att de har vant sig.

Killarna kom strax efter oss dansare och spred glädje och energi runt sig så det räckte och blev över. Ett leende smög sig upp på mina läppar trots att jag egentligen inte ville. Luke kom upp bakom mig och gav mig en snabb sidokram. Jag la armen runt hans midja och gick bort mot resten av gruppen. Killarna kom emot oss med breda leenden och kramade om de flesta i gruppen. Eller ja, alla förutom mig. När Harry närmade sig med en osäker blick så vände jag ryggen till och började skriva ett sms till Hanna.

”Hej! Sista konserten avklarad nu (Y) saknar dig. Du får stå ut med att jag våldgästar dig i morgon! ;) xx” jag skulle precis lägga ner mobilen när den vibrerade till. Fasen vad snabb kvinnan var på att svara.

”OMG, kom hem nuu! Och varför inte ta killarna med dig?;) Fika i morgon dåå? Xxx”

jag skrattade osäkert åt hennes sms innan jag suckandes knappade in ett svar. En varm andedräkt fläktade i min nacke och fick mig att hastigt vände mig om samtidigt som jag tjöt till.

”LUKE!” tjöt jag och slog honom lätt över bröstet. Han flinade bara åt mig innan han nickade mot telefonen.

”När ska du berätta för henne att det är dina vänner..”- han gjorde citat tecken med fingrarna innan han fortsatte-”.. som hon är totalt förälskade i?” frågade han och tittade på mig.

HARRYS PERSPEKTIV:

Jag skulle precis svänga runt hörnet när jag hörde två bekanta röster prata med varandra bakom draperiet. Jag backade försiktigt undan, men stod tillräckligt nära för att höra vad de sa.

”När ska du berätta för henne att det är dina vänner som hon är totalt förälskad i?” rösten tillhörde antingen Luke eller Jai. Vem av dom det var vet jag inte.

”För det första, de är inte mina vänner. För det andra. Varför skulle hon behöva veta? Det är lika bra att glömma det förflutna, killarna vill inte ha något med mig att göra i alla fall. Så varför tänka tillbaka på den tiden och plåga sig själv? Från och med nu så känner jag inte killarna och har inget med dom att göra. Punkt slut” Varenda ord högg som en kniv in i hjärtat på mig. Allt jag ville var att springa fram och krama om henne, säga att jag älskar henne och att vi alla killar har saknat henne något enormt. Men skulle hon acceptera det? Knappast.

Jag andades försiktigt in medan hon fortsatte prata, dock med en lägre röst. Jag hörde knappt vad hon sa innan hon började snyfta. Det kändes så fel att höra på när någon annan kramar om tjejen du älskar. Jag ska stå där han står nu.

”Varför? Varför plågar jag mig själv med att tänka tillbaka? Hans sista blick när han hoppade in i bilen.. När hans läppar nuddade mina för sista gången. Jag.. jag..”- hon andades hackigt mellan alla snyftningar- ”..Jag älskade ju honom” när hon viskade det sista så hörde jag hur hon bröt ihop. Hennes snyftningar blev högre och hennes andning blev oregelbunden. Själv stod jag där bakom draperiet med ett litet leende på läpparna. Sa hon precis att hon älskade mig? Harry... du lämnade henne. Hon hatar dig förmodligen nu.. jag försökte få ut alla negativa tankar ur huvudet, men de ville inte lämna. Förmodligen så hade min hjärna rätt. Hon hatade antagligen mig och resten av killarna.

Men i morgon bär det av hemåt och då är den här mardrömmen över..

FÖRFATTARENS PERSPEKTIV:

Hanna vaknade långsamt och satte sig upp med ett ryck. Hon hade drömt om Niall..igen..

Hon skakade irriterande på huvudet och försökte vakna till ordentligt. Efter några minuter gick hon på vingliga steg fram till sin garderob och drog fram sina träningskläder. Sen Marion hade åkt så hade Hanna gått ut en promenad varje morgon för att rensa tankarna och vakna till liv. Hon hoppade i sina träningsbyxor och ersatte pyjamas tröjan med ett linne. Håret fick hänga i en rätt stram hästsvans. Hon greppade tag i sin mobil och sina hörlurar innan hon smög ut i huset. Som vanligt låg huset i tystnad så här på morgonen. Elizabeth, Hannas mamma, vaknade aldrig innan tolv nu för tiden. Så tyst som möjligt klev Hanna in i hallen och drog på sig sina gympa dojor. Hon fångade upp nycklarna och låste efter sig innan hon klev ut i morgon diset. Efter att ha pluggat in hörlurarna satte hon på ”One More Night” med Maroon 5 och begav sig ut på sin vardagliga morgon runda.

ITSAFUCKINGLINEHERE

Svettig som hon var drog hon ut hörlurarna och låste upp dörren. Hon klev in och sparkade av sig skorna medan hon la sin iphone i fönstret. Ett par dova dunsar hördes i trappan innan hennes mamma kom vinglandes. Hon stirrade tomt på Hanna innan hon gick fram och grep tag i hennes axlar.

”Vart... vart har du varit?” röt hon svamligt och ruskade i henne. Hanna rös till av sin mammas

hårda röst och försökte lugna ner henne. Hanna la sina händer på sin mammas axlar och tittade henne djupt in i ögonen. Just som hon skulle öppna munnen för att be sin mamma lugna ner sig så fick hon en hård smäll över ena kinden. Hennes vänstra hand for upp till hennes kind innan hon chockat stirrade på sin mamma. Hon pekade hotande mot Hanna innan hon grep tag i hennes hår. Chockat stirrade Hanna på sin mamma, men började tappa kontrollen när hon gång på gång slogs in i väggen. Vad i hela friden hade hänt?

”mamma! Sluta!” kved Hanna när hon såg hur rummet började gunga. Hon fick ett snabbt slag över sitt högra öga innan hon flyttade sig ur vägen för nästa slag. Louise, Hannas mamma, slog sin knytnäve i väggen där Hannas huvud just varit innan hon vände sig om. Ursinnigt så började hon på vingliga steg gå mot Hanna, som i sin tur började backa in i vardagsrummet.

”Det är ditt fel! Du.. du dödade min man! Du.. du.. Zac!” på en kort sekund var hon så nära att Hanna insåg att hon inte kunde fly innan hennes mamma sjönk i hop på golvet.

Lättat andades hon ut innan hon insåg att hennes mamma inte andades.

”Mamma!Mamma!” skrek hon av ren panik och sjönk ner på knä bredvid henne. Hon ruskade om henne snabbt innan hon drog upp iphonen ur fickan. På darriga fingrar så slog hon in numret till ambulansen. Efter ett kort,snabbt och panikartat samtal så la hon på igen. Hanna strök sin mamma försiktigt över håret medan hon nynnade på olika låtar. Lyckligtvis så lyckades hon hålla sig lugn till ambulansen kom...

Ni får ursäkta om det är stavfel mm! är svin trött och har feber -.-

Men nu fick ni kapitlet i alla fall ^^

Nu börjar det hända grejer i novellen, vilket känns rätt bra ^^

den är inte lika långtråkig :)

vad säger ni.. 4 kommentarer till nästa kapitel? ;))

//Emilia xoxox