FÖRFATTARENS PERSPEKTIV:

”Här?” frågade Hanna och nickade in mot ett café . Marion betraktade det vita lilla huset några sekunder innan hon höll upp dörren och klev in.

”Jag tar ett bord så beställer du? Jag vill ha en latte och en chokladboll” sa Marion och gick bort mot ett av borden. Hanna gick fram emot kassan och väntade på att någon skulle komma.

Hon harklade sig några gånger innan en blond tjej visade sig i öppningen.

”Oh shit! Sorry, jag hörde inte att någon hade kommit!” utbrast hon och skyndade sig fram emot oss. Hanna log mot henne och halade fram sin plånbok.

”Två latte och två chokladbollar” skrattade hon och såg på när blondinen plockade fram det dom skulle ha. Hon betalade snabbt och enkelt med sitt kort innan hon gick bort mot bordet där Marion väntade.

”Så, berätta nu då!” Sa Hanna med rösten full av förväntan.

”Berätta vad?” frågade Marion dumt och gjorde en grimas. Hanna himlade med ögonen och höjde retfullt på ögonbrynen.

”om hela den här månaden miffo!” skrattade hon och tog upp sin chokladboll.

I två hela timmar satt de på cafét och pratade om månaden som gått.

”Men jag fattar inte, varför tyckte du det var så jobbigt att träffa killarna?” frågade Hanna chockat och tittade fundersamt på Marion.

”Har jag inte berättat?” Hanna skakade på huvudet åt Marions fråga och fick höra hela historien från början.

”så du menar.. att du var typ på ”G” med Harry, och bästa vän med killarna innan x-factor?”

Marion nickade besviket och stirrade ner i sin kaffe.

”Men du, skit i dom nu” log Hanna och la sin hand på Marions axel. Hon nickade sammanbitet och smuttade lätt på sin kaffe latte.

Hanna tog ett bett på sin chokladboll och studerade Marions profil, det är sjukt hur vackra vissa människor får vara.

”Pappa har tydligen hittat en tjej, jag ska få träffa henne i övermorgon” log Marion och tittade upp på Hanna.

”Vad kul! Vet du något om henne?”

”Nja, bara att hon tydligen har bra humor, är rätt ung och gör pappa helt till sig” flinade hon och drack upp det sista av sin kaffe.

”Ska vi gå?” sa Hanna och reste sig från bordet. Marion hängde på och kikade ut genom fönstret. Det var molnigt ute och skulle antagligen börja regna.

”Vi får skynda oss” muttrade Hanna och höll upp dörren för de båda. Just som de lämnat cafét så öppnade sig himlen över dom. Regnet öste ner och på några sekunder var båda tjejerna dygnsura.

”JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ!” skrek jag upp mot himlen. Hanna skrattade åt mig och härmade mitt förslag genom att räcka himlen fingret. Marion drog upp luvan på sin hoodie samtidigt som Hanna drog upp luvan på sin munkjackan. Hon började springa och drog med sig Marion i sin hand. De sprang in på närmsta busshållplats och såg regnet ösa ner utanför.

Marion fiskade upp sin mobil och slog in sin pappas nummer. Efter några minuter la hon ner telefonen igen och log mot Hanna.

”Han kommer så fort han kan” flinade hon och slog sig ner på bänken.

Sagt och gjort, fem minuter senare kom hennes pappa körandes.

”Hoppa in tjejer!” hojtade han genom regnet. Marion sprang fram och höll upp dörren medan de båda kastade sig in i baksätet.

”Helvete vad det ska regna” fräste Marion och tog av sig luvan. Hon fick en menande blick av sin pappa igenom backspegeln och log oskyldigt. Att svära var något av det värsta han visste.

Hade inte Hanna varit här nu så hade hon nog fått en och en annan tillsägelse.

”så, hur är det hemma då Hanna?” Hanna frös till och kände en kall ilning längs ryggen.

Ännu en gång kom skuldkänslorna som en våg över henne och hennes mammas ord ekade i huvudet.

”Hm, bra. Kan du skynda dig, jag fryser?” muttrade Marion osäkert och gav sin pappa en kall blick.

MARIONS PERSEPKTIV: 

Jag drog av mig hoodien och slängde den i en hög tillsammans med mina dygn sura tights.

När jag väl stod och letade fram kläder så hörde jag Hannas telefon ringa. Hon tittade på sin telefon med en grimas innan hon svepte med fingret över skärmen. Jag tittade nyfiket på när hon förde den mot örat och började lyssna spänt. Jag hoppade i ett par mysbyxor och drog en långärmad tröja över huvudet. Hanna stod knäpptyst med halvt öppen mun när jag återigen tittade på henne. Jag tänkte precis fråga vem det var när hon lättade greppet om mobilen och lät den falla till marken. Hon sjönk i hop på marken och började skaka helt hysteriskt. Jag skyndade mig fram till henne och kramade om henne.

”Hanna?” viskade jag tröstande och strök henne sakta över håret. Helt plötsligt började hon skrika och skaka ännu värre. Jag har då aldrig sätt någon uppträda på ett sånt här vis.

Med andan i halsen och blodet uppe i huvudet så försökte jag lugna ner henne. Efter några minuter så tystnade hon stirrade tomt framför sig.

”Mamma...” snörvlade hon och stirrade tomt framför sig. Hela min kropp frös till is och jag förstod med ens vem samtalet kom ifrån..

Sådär! Hela kapitel 11 ute nu  ^^ La in en bild på Marion också, så att ni får se hur hon ser ut och hur jag har tänkt mig henne ^^ Kommer nog upp någon bild på Hanna också tror , får se när det blir :)           Ska skriva så mycket jag hinner under veckan och hoppas på att ligga några kapitel framför ^^ 

Nu ska jag göra i ordning mig och sedan krypa till kos och läsa noveller ^^^^^^^   

Ska vi se om ni fixar 5 kommentarer till nästa del? ;)

//Emilia xoxo<3