Marions perspektiv

Jag klev av flygplanet och sträckte på armarna. Äntligen hemma igen. Den här månaden har nog varit den värsta jag har varit med om, samtidigt den bästa.

Luke och Jai slöt upp vid min sida och började gå mot våra väskor. Efter några minuter såg jag min rosa väska komma åkandes till sällskap av flera andra. Jag tog tag i den och ställde den bredvid mig medan jag väntade på att Luke och Jai skulle få tag i sina.

”Så.. redo för att gå?” flinade Luke och la en arm över mina axlar. Jag skakade på huvudet och fick en snabb förvirrad blick av honom.

”Jag vill säga hejdå till alla först” sa jag bestämt och började gå mot gruppen. Efter några inlagda nummer på mobilen och massor av hejdå kramar så försökte jag hitta Danielle.

Hon stod en bit bort med Liam och kramades. Försiktigt smög jag bort till dom och försökte få kontakt med Danielle.

”Marion!” utbrast hon och slingrade sig ur Liam´s grepp. Hon gav mig en varm kram innan hon backade undan.

”Jag ringer dig så får vi hitta på något någon dag!” log hon och la ena armen och Liam´s midja.

Liam tittade på mig med ett par osäkra ögon innan han började gå emot mig. Jag tänkte inte mer utan gick bara emot honom och klev in i hans famn. Jag vet inte om jag inbillade mig, men det lät som om han snyftade. Jag kikade över hans axel och såg Danielle stå och le med tårade ögon. Jag backade undan och drog snabbt handen under mitt öga. Det var inte tillfälle att gråta nu, det visste jag. Jag blev lite halvt chockad när jag såg hans tårade ögon, ändå så antog jag ju att han grät. Det kändes bara så konstigt.

”då så, hejdå” log jag och vände mig om. Just som jag skulle gå så kom resten av killarna. Harry tittade på mig med ledsna ögon och ett litet besviket leende på läpparna.

Jag gick fram emot honom och klev in i hans öppna famn.

Efter en kram av alla fem lämnade jag killarna och Danielle utan ett ord. Det blev för mycket.

När jag väl kom ut ur flygplatsen stod Luke och Jai vid en taxi och väntade på mig.

Jai log frågandes mot mig men skiftade sedan blicken mellan mig och flygplatsen. Jag skakade på huvudet innan jag la in väskan där bak och hoppade in i taxin. Luke la armen om min midja och lät mig vila mitt huvud mot hans axel. Killarna förstod, fastän de inte hade en aning.

 

Ett litet leende smög sig upp på mina läppar när jag såg de välbekanta bruna husen vi åkte förbi. Om några få minuter skulle jag vara i pappas famn, allt skulle bli bra och jag skulle kunna glömma killarna åter igen. Just som jag tänkte blunda igen så såg jag en välbekant figur gå längs trottoaren. Hanna.

Förutom det att hon såg mer sliten ut så gick hon vingligt och var nära på att ramla gång på gång.

”stanna!” ropade jag och blev nästan chockad när Taxin tvärnitade. Jag klättrade snabbt över Jai och hoppade ur taxin.

”Hanna!” skrek jag och sprang ifatt henne. Hon vände sig om med ett ryck och brast ut i tårar när jag var några meter ifrån henne.

”Hanna?” viskade jag fram och kände hennes kropp skaka i min famn.

Jag vinkade snabbt till Luke och såg taxin försvinna ur min syn.

”vad har hänt?” frågade jag samtidigt som jag gav henne min munkjacka. Jag menar, kanske inte det bästa att gå i ett linne när det är oktober?

Hon skakade bara lätt på huvudet och började gå med blicken nere i marken.

Jag stannade upp henne och fick en chock när jag såg hennes ansikte. Hennes ena öga var ju helt blått? Jag måste varit blind eftersom jag inte la märke till det tidigare.

Hon log bara slött mot mig innan hon gick vid sidan av mig mot mitt hus.

Jag öppnade dörren och bad henne kliva in i värmen när jag hörde steg från köket.

”Mi..” jag hyschade pappa direkt och kastade en menande blick på Hanna. Han stannade chockat upp och stirrade på henne innan han fick fram ett litet leende.

”Kan du komma ner till mig sen?” sa pappa och log ett brett leende mot mig. Jag nickade och log tillbaka innan jag gick upp på mitt rum med Hanna.

 

 

~doyouseethelinehere~

 

Chockat satt jag med halvöppen mun och stirrade på Hanna. Hon hade dragit hela historien från när hennes mamma började dricka tills igår.

”varför berättade du inget? Hur har du stått ut?” kved jag och kramade om henne.

”Jag ville inte vara ett problem för dig och ansåg att det var bäst att låta bli att berätta..” hon drog ett hackigt andetag ”.. det här kommer låta löjligt, men det var på det sättet jag blev förälskad i One Direction, de fanns alltid där för mig. Varse sig det var på datorn eller teven. Jag har suttit vid flera tillfällen och pratat ut med Niall. Dock har han varit en affisch på min vägg, men han har alltid lyssnat och aldrig ställt jobbiga frågor.. bara funnits till” suckade hon och lutade huvudet mot väggen.

Jag kände mig helt tom. Killarna som gjort att jag velat ta livet av mig ibland, är samma killar som fått Hanna att stanna i livet.

”Marion?” jag rycktes ur mina tankar och tittade på Hanna.

”vad sägs som att du får ta en dusch, låna kläder och sen går du och jag och tar en mysig fika någonstans?” föreslog jag och visade vägen till badrummet. Hon tog tacksamt emot ett par jeans och en munkjacka innan hon försvann in i badrummet. Så fort dörren stängdes joggade jag ner till pappa och in i hans famn.

”Min lilla flicka.. Hur har du haft det?” jag drog in hans doft och suckade ljudligt.

”Det har varit underbart” log jag och bestämde mig för att utesluta allt om killarna.

”Antog det du, men vad har hänt med Hanna?” Han tog tillbaka sitt ”pappa” utseende och tittade oroligt upp mot trappan.

”lite bråk hemma bara, men det löser sig” skrattade jag och började gå mot trappan. ”Just det ja! Vi tar en sväng till stan sen” hojtade jag innan jag hoppade upp för de tre sista trappstegen. Jag öppnade dörren till rummet och såg Hanna stå och fingerborsta sitt hår.

Jag log mot henne och gick vidare mot min garderob. Jag bytte ut mina kläder mot ett par svarta tights och en hoodie. Det var ju bara en liten mysig fika, ingen mening med att klä upp sig.

”Är du redo?” frågade jag och vände mig mot Hanna. Hon flinade bara och pekade på sitt blåa öga. Jag försvann snabbt in i badrummet och öppnade mitt badrums skåp. Efter att ha vält ner tre flaskor i handfatet och stökat runt i hyllan hittade jag min foundation.

”Här, försök täcka över så gott det går” sa jag och kastade tuben till henne. Hon log tacksamt och gick bort mot spegeln innan hon började täcka över sitt blåa öga.

”Så.. Redo?” frågade jag ännu en gång. Hon nickade och följde med mig ner till hallen.

Jag drog på mig mina Converse och lämnade huset med Hanna hack i häl.

 

 

 

---

 

Förlåt för den sjukt dåliga uppdateringen! :O Är hos min kompis hela helgen, så jag har inte jäätte mycket tid över till att skriva och ladda upp en nytt kapitel ^^ Men jag loovar att bättre mig till nästa vecka! ^^

Tror vi ska ha en twitcam till i kväll ^^

 

 

PUSS PÅ ER MINA TOMATER

//EMILIA xoxo<3

4 komentarer till nästa del? ;)