Tre dagar..

tre dagar kvar att bo ensam med mamma och Carl, sen kommer Marion hit..

När klockan slog 5 så ekade en knackning genom huset. Jag fixade snabbt till mitt hår innan jag sprang ner till dörren.

Louis stod utanför med ett brett leende och kramade snabbt om mig innan han började gå bak mot bilen igen.

”Hejdå mamma!” ropade jag och grep tag i min jacka, jag rusade ut och stängde dörren efter mig. Louis, gentleman som har var, höll upp bildörren åt mig och gav mig en flörtig slängkyss.

”euw, ni kan syssla med det där när vi inte tvingas att titta på” muttrade Zayn äcklat, dock på skoj. Jag himlade lätt med ögonbrynen och trängde in mig i baksätet bredvid Niall.

Paul körde, Liam satt bredvid honom i framsätet.

Jag satt bredvid Niall, och framför mig satt Louis och på hans höger fanns Zayn.

”När kommer Marion hem då?” frågade Louis försiktigt och tittade på mig.

”Tre dagar tror jag, det lär bli ett helvette..” muttrade jag och drog en hand igenom mina lockar. Louis nickade sammanbitet och tittade ut genom fönstret.

”tre minuter kvar grabbar” suckade Paul stressat och föste in oss i ett rum. Vi slog oss ner i en vit soffa som stod vid kanten av rummet och fixade snabbt till våra frisyrer. Någon sekund senare rusade en blond man in och log stressat mot oss. Han fixade snabbt till sitt hår och slog sig sedan ner i fåtöljen som stod placerad bredvid soffan.

Några kamera män kom in rummet med kameror och mikrofoner innan mannen sa:

”Vi sänder om tre..två..” han tog bort det sista fingret och vände sedan blicken mot kameran.

”Hej och välkomna till oss här i SugarScape. Vi är tacksamma att kunna presentera att vi har One Direction på besök!”

Vi log mot kameran och vände sedan blicken mot kameran.

Frågorna rullade på som vanligt, tills en viss fråga fick mig att bli lite obekväm där jag satt.

”Så Harry, det är rykten om att du fått nya familjemedlemmar? Vad har du att säga om detta?”

”Det finns inte så mycket att säga. Jag har fått två halvsyskon..” log jag och rätade på mig ”.. och en katt!” skrattade jag och log stort. Killarna skrattade åt mig samt han som intervjuade oss.

”Så vi lär få se tre nya människor runt dig och Anne nu då?”

”Antar det” log jag och skrattade lätt.

+

Intervjun gick fort och det dröjde inte länge innan vi var på väg ut igen. Som vanligt var trottoaren full av fans när vi klev ner för trapporna. Skriken var öronbedövande, men uppskattade.

”Kom ihåg att ni ska till studion och spela in i morgon,tisdag och onsdag. Ni ska dit rätt tidigt så jag antar att ni blir släppta rätt tidigt då också” sa Paul när vi hoppade in i bilen. Några minuter senare släppte vi av Niall och Zayn. de vinkade glatt åt oss innan de försvann bort mot sina hus.

Själv blev jag avsläppt sist, vilket jag dock inte hade något emot.

Jag vinkade glatt åt Paul innan jag drog upp dörren och klev in i värmen.

Mamma kom ut genom gaveln till köket och torkade händerna på sitt förkläde. Jag log mot henne och sparkade av mig skorna.

En lätt harkling fick min blick att flyga upp mot hennes när jag drog av mig jackan.

”Det bor fler än du här” påpekade hon och slängde en menande blick på mina skor. Jag suckade högljutt och ställde upp skorna på skostället.

”Åh just det ja, du kommer ihåg att Marion kommer i morgon bitti va?” hojtade hon när jag var på väg upp för trappan.

”I morgon?! Hon skulle ju inte komma förrän om tre dagar” ropade jag och suckade. Deras katt, Tenshi, kom jamandes från rummet som senare skulle bli Marion´s rum. Tenshi hade flyttat med Carl samma dag som han kom hit. Jag plockade upp katten i min famn och strök henne sakta över huvudet.

De senaste dagarna har han varit iväg och köpt möbler och fixat i Marion´s rum, allt för att hon skulle trivas.

Jag rusade upp på mitt rum och stannade i dörröppningen.Det såg helt enkelt ut som om någon hade rusat runt i mitt rum och rivit ner allt på golvet. Tenshi krånglade sig ur min famn och tassade glatt iväg när jag med trötta steg gick fram emot min säng och började plocka undan alla kläder.

Fast egentligen, hon har alltid varit van vid att jag och killarna är rätt slarviga, så helt ärligt skulle hon nog inte bli särskilt förvånad.

Efter några minuters snabbröjning i rummet slängde jag en blick på klockan. Eftersom jag skulle upp tidigt i morgon så hade jag behövt lägga mig innan 12, dock var klockan bara 7.

”Älskling?..” jag kikade ut genom dörröppningen och ner mot trappan. Mamma stod halvvägs upp och log mot mig, ”..Skulle du kunna gå ner till affären? Jag behöver mjölk och ägg”

Eftersom jag ändå inte hade något att göra så nickade jag svagt och började gå ner mot dörren. Hon gav mig en summa pengar och försvann sedan in i vardagsrummet. Själv drog jag på mig skorna igen och lämnade huset. Stämningen på gatan var knäpptyst, det ända ljud som hördes var mina andetag och knastrandet under mina skor. Mörkret hade börjat lägga sig över London och fick hela området att se betydligt mysigare ut.

Jag körde ner händerna i fickorna på mina jeans och ökade på stegen en aning.

När jag närmade mig affären drog jag upp luvan för att dölja mig så gott som möjligt. Även om det var ett rätt ”litet” område vi bodde i, och jag kan ju inte säga att den lilla livsmedelsbutiken var direkt känd, så var det några få människor som alltid kände igen mig.

”Shit, är det där Harry Styles?!”

MARIONS PERSPEKTIV:

När jag såg en liten livsmedelsbutik närma sig saktade jag in farten och pausade Justin röst för ett tag. Jag tog några djupa andetag och passade på att stretcha mina vader. Bara samma väg hem nu då. Jag skulle precis låta Justin sjunga vidare när ett par tjejer framför mig började bete sig konstigt.

”Shit, är det där Harry Styles?!” Alla tre stannade upp och började hoppa på stället. Min blicks drogs mer åt höger där jag såg att tjejernas blickar var fästa. En skugga gick några meter ifrån dom och styrde stegen mot affären. Han gick med huvudet nerböjt och hade luva på sig. Tjejerna ,antar jag, trodde att det var någon annan då han inte verkade reagera på namnet. Besvikna började de gå åt samma håll de var på väg. En snabb tanke sköts förbi i mitt huvud och fick mig att stanna lite.

Om vi ändå skulle bli ”syskon”, så måste jag kunna prata med honom, right?

Jag vände mig osäkert om och fick snabbt panik när han började gå in i byggnaden.

”ey!” förvånad över att det var jag som ropade kände jag pulsen öka ner han klev ut igen. Han tittade sig förvirrat omkring tills hans blick föll på mig. Jag tog några ostadiga steg framåt och log svagt mot honom.

”Marion?” viskade han och gick snabbare emot mig.

”Jepp, tänkte bara fråga vart du skulle” Harry tittade på mig med ett höjt ögonbryn, och när jag väl insett vad jag frågade började jag skratta nervöst.

”A, eller nåt..” flinade jag och hängde hörlurarna runt halsen.

”Mamma bad mig köpa några grejer tills i morgon”

”rätt konstigt va?”

Jag tittade frågandes upp mot honom och fastnade i hans ögon.

”Jag menar, allt som händer just nu, det känns bara så..skumt” flinade han nervöst och kliade sig på hakan. Jag nickade sakta och skannade av hans ansikte. En liten, tunn skäggstubb började växa ut runt hans sexiga käke. En ljus röst inne i mitt huvud sa åt mig att hålla käften, hans käke var inte sexig.

”Du behöver raka dig”. När orden väl lämnat min mun for min hand upp och höll för de andra orden som var på väg ut. Harry tittade chockat på mig innan han började skratta. Jag stämde nervöst in och var samtidigt en aning lättad över att han inte tyckte det var skummare än så.

”Ja, jo det har du rätt i” flinade han när han väl slutat skratta. Jag nickade lätt och ryckte lätt på axlarna.

”Jag antar att vi syns i morgon då?”

Jag nickade svagt och skulle precis backa ifrån honom när hans starka armar omfamnade mig.

”Jag har saknat dig” viskade han i mitt öra, och fick hela min kropp att spänna sig. Jag log halvhjärtat mot honom innan jag vände mig om och skyndade mig därifrån..

Två månader senare..

Jag la ner min pyjamas i resväskan och drog handryggen längs pannan. Två månader har passerat förbi som om de aldrig hade existerat. Pappa hade fått sålt huset och flyttat över de flesta grejerna till deras hus. Jag har knappt pratat med Harry, bara de gånger jag känt mig tvingad eller blivit frågad om saker.

I morgon skulle sista flyttbilen gå, sen bodde vi officiellt hos familjen Styles.

Josh,jag och pappa har bestämt att jag ska bo hos honom i några dagar så att pappa och Anne hinner vänja sig vid att bo med varandra. Också för att jag inte tycker det ska bli jätte roligt att dela hus med pojken som tog mitt hjärta,krossade det och nu ska bli min halvbror.

”Marion! Är du klar snart eller?!” ropade min bror från nedervåningen. Jag nickade snabbt åt min spegelbild innan jag slet åt mig väskan, tog en sista blick i rummet och traskade ner för trappan.

Josh stod påklädd i hallen med ett halvt irriterat ansiktsuttryck och såg på när jag stoppade i fötterna i mina skor. Pappa kom ut ur köket med ännu en kartong. När han såg att vi var redo för att åka släppte han ner kartongen som med ett dovt ”duns” landade på mattan.

Han log lätt och svepte armarna om oss båda.

”mina fina barn,ha?, vad skulle jag ha gjort utan er” suckade han lyckligt och gav oss varsin kindpuss.

”Ja, man kan ju undra” flinade Josh och vickade retfullt på ögonbrynen mot mig. Jag kämpade för att hålla mig för skratt när jag insåg vad Josh syftade på. I behov av något annat att koncentrera mig på slet jag åt mig min svarta jacka och till sist min mössa.Som en reflex sökte jag min spegelbild och la halva håret på vardera axel. Något jag alltid gjorde när jag hade mössa på mig.

Snön kunde komma vilken dag som helst då det redan hunnit bli November. Inget mig emot dock, jag älskar att sitta inne på vintern och mysa. Lika mycket älskar jag att vara ute i snön och känna mig som fem år igen.

Minnen från när jag,mamma och Josh brukade leka i snön spelades upp framför mig och fick mig att lämna verkligheten för ett tag.

”Jorden anropar Marion” skrattade Josh och viftade med sin högra hand framför mitt ansikte. Jag rycktes bakåt av närheten av hans hand innan jag rodnade svagt. En tendens jag alltid gör när jag råkat ”drömma” mig bort.

Vi lämnade en vinkandes pappa i dörröppningen när Josh svängde ut från vår uppfart.

”så, saknat Hailey något?” flinade Josh och fixade till backspegeln.

Jag gav ifrån mig ett svagt ”iiih” och nickade ivrigt. Han skrattade lätt och började fiffla med växelspaken innan vi åkte.

”Kom bara ihåg att hon är MIN. Inte din” påpekade han och hötte med fingret i luften. Jag log bara som svar på meningen och lutade mig bakåt i sätet.

”Hur går det mellan dig och Harry? Hur ska du fixa att bo med honom?” frågade han sedan i en allvarligare ton.

”Vet inte riktigt, antar att vi får låtsas som att vi inte kände varandra tidigare och försöka glömma det som hänt”.

Han nickade tveksamt och svängde in framför deras hus.

”konstigt nog går den här resan fortare och fortare varje gång jag åker hit”, skrattade jag och öppnade bildörren. Han flinade bara svagt åt mig innan han låste bilen och började traska in mot huset. Jag hängde väskan över axeln och små joggade sedan ikapp Josh.

”baaaabe!” skrek Hailey och rusade ut från huset. Josh ställde sig i en ”kram-position”, men fick ett snopet ansiktsuttryck när hon rusade förbi honom och vidare fram till mig.

”SHHHIEEEET vad jag har saknat dig!” skrattade jag och kramade om henne. Jag kikade över hennes axel och såg Josh stå med ett förvirrat ansiktsuttryck.

”så, nu är hon din” flinade jag och gick förbi honom. Väl innanför dörren kikade jag ut igen och såg det kära paret stå och hålla om varandra. Jag himlade snabbt med ögonen för mig själv innan jag sparkade av mig skorna. Gästrummet skulle bli mitt de få dagar jag skulle få bo här, eller snarare stå ut. Allt deras ”gulli gullande” kunde lätt få mig att må illa, särskilt då jag vet att det hade kunnat vara jag och Harry som hållit på så.

Jag tog av mig jackan och mössan och hängde de prydligt på krokarna innan jag gick vidare mot gästrummet.

Min resväska hamnade på golvet bredvid sängen samtidigt som jag stupade rakt ner i sängen.

Allt packande,slängande,flängande,körande och stressande tar ut sin rätt trots allt..

”MIDDAG OM EN HALVTIMMA!” hörde jag Josh ropa innan Hailey smällde upp dörren till mitt rum.

”berätta aaalllllt” flinade hon och slängde sig i min säng. När vi båda suttit oss i en bekvämare ställning så började jag berätta från dag ett, då vi lämnade flygplatsen här i London..

+

”Oh jesus krist” muttrade Hailey och drog händerna igenom sitt blonda hår. Jag nickade bara stumt till svar och försvann in i mina tankar igen.

”MATEN ÄR KLAR!” hojtade Josh från undervåningen, vilket fick oss båda två att rycka till. Jag tog sats och sköt upp mig själv från sängen och började gå mot dörren. Hailey kom upp vid min sida och la ena armen om mina axlar. Väl nere i köket tittade Josh förvånat på oss och sedan på dukningen på bordet.

”Ni ser ut som om någon har dött” muttrade han och placerade ut en kastrull med spagetti samt en gryta med någon läskig köttfärs.

Jag himlade med ögonen och började sedan lassa upp mat på tallriken.

”Tack älskling, ser jätte gott ut” fjäskade Hailey och gav honom en slängkyss. Jag skrattade lätt åt dom innan jag högg in på lasset som låg framför mig.

En kvart senare reste jag mig från bordet för att ställa ner tallriken i diskmaskinen.

”Jag tror jag går en sväng” ropade jag medan jag sprang upp för trappan. Jag hörde inte riktigt vad de svarade, men för att vara helt ärlig, jag brydde mig inte ett skit. Jag flängde upp dörren till mitt rum och hoppade ur mina kläder för att sedan dra på mig ett par jogging byxor. Jag sträckte mig efter min hoodie och krängde på mig den innan jag greppade tag i mina hörlurar, samt min iphone. Jag små joggade ner till hallen där jag fixade håret till en hästsvans.

”Hej svejs!” skrattade jag och öppnade dörren. Jag höll upp mina iphone hörlurar och satte sedan in rätt hörlur i rätt öra.

Med några drag över skärmen började albumet ”Believe” spelas.

Musiken till ”All around the world” kickades igång och fick mig att genast börja gå ner för backen, in i min egna lilla värld..

Lilla kapitel 15 nu då! :D

Hoppas ni gillar det ;)) Ska skriva häcken av mig i helgen, så att jag förhoppningsvis kommer ligga några kapitel i förväg. Seeen om ni har tur kanske det blir två stycken kapitel lördag/söndag ;))

3 + kommentarer till nästa del? ;)<3

//Emilia xxoxo

HARRYS PERSEPKTIV

Jag tackade Paul för skjutsen och joggade sedan mot ytterdörren. Jag kan ju tacka gud för att den var öppen.

”jag är hemma!” ropade jag in genom huset och sparkade av mig skorna. Min blick slets till ett par skyhöga svart,vita skor som stod bredvid två andra par. Antagligen mammas ”kille” och hans barn. Utan att ägna en tanke åt det gick jag in i vardagsrummet och såg sällskapet sitta runt matbordet. Dock såg jag inte flickans ansikte, hon satt nerböjd över sin tallrik och petade försiktigt i potatisen som låg framför henne. Jag fixade snabbt till håret innan jag klev fram emot folket.

”jag antar att du är Carl?” log jag och sträckte fram handen. Han skakade den hjärtligt och log ett bländade leende mot mig. Mannen kan ju inte vara äldre än 30. Eller så hade han bara grym tur med sitt utseende.

”Josh,Marion. Det här är Harry, min yngste son” jag vände chockat blicken till mamma innan jag vände den till de två ungdomarna som nu tittade på mig. Stirrade kanske är bättre ord, fast jag kan ju inte säga att jag stirrade mindre.

Min blick mötte de grön/blåa ögonen i en kort sekund innan hon vände blicken ner i tallriken. Så Marion är dotter till mannen min mamma dejtade? Jag försökte spela över det, och log därför mot de båda.

”Trevligt att träffas Harry” log hennes bror och växlade blicken mellan mig och Marion.

”Ja..” ljöd en liten ljus röst vid sidan av Josh. Min första instinkt var att slänga mig över bordet och aldrig släppa taget om henne. Dock fick den idén vänta. Jag nickade osäkert och satte mig sedan ner vid bordet.

Mamma, smart som hon var, märkte förstås inte den stämda spänningen som spred sig mellan alla oss ungdomar. Jag mötte Gemma´s blick över bordet och avfyrade ett litet leende.

Själv skakade hon bara lätt på huvudet och stirrade ner i sin tallrik.

”Uhm, vart är toaletten?” frågade Marion och ställde sig upp. Mamma pekade bort mot korridoren som ledde till toaletten. Jag såg hennes ryggtavla sakta försvinna runt gaveln och andades sedan ut, så tyst som möjligt.

Resten av middagen gick rätt fort. Marion kom tillbaka efter några minuter och tillbringade resten av kvällen tyst. Jag växlade några ord med Gemma och Josh, men annars satt jag också rätt tyst. Så fort jag sökte efter Marion´s blick så tittade hon envist på något annat eller så började hon prata med någon av de vuxna.

MARIONS PERSPEKTIV:

Det kändes som om en evighet hade gått när pappa äntligen tackade för sig själv och reste sig från sin fåtölj. Harry tittade på varenda rörelse jag gjorde när jag tog på mig mina skor.

”Inte lätta att gå i, huh?” Jag tittade chockat upp när jag insåg att Harry hade ställt frågan.

”man lär känna dom.. de är trots alltid de samma som tidigare” sa jag och flikade in ett halvt fejk skratt medan jag drog åt mig jackan. Jag antog att han fattade piken i meningen, för han svalde lätt och stirrade ner på sina händer.

”Vi hörs!” hojtade Josh innan jag greppade tag i min hand och drog ut mig från huset.

Pappa klev ut bakom oss med ett brett leende på läpparna, lika så hade de fått röd färg från Anne´s läppstift.

Josh fattade läget och la en tröstande arm över mina axlar.

”Marion kan stanna hos mig de första dagarna när ni flyttar och så” jag spärrade upp ögonen och tittade på Josh innan jag vände blicken och stirrade på pappa.

”vilken jävla flyttning?!” utbrast jag upprört och slog ut med händerna. Pappa blängde på Josh innan han klev fram till mig.

”Ja vi pratade om det när du var på toa. Både jag och Anne lever för det mesta ensamma. Du är borta hos kompisar,hos Josh, och så är du iväg och dansar. Varken Gemma eller Josh bor hemma, och Harry jobbar för det mesta..”Hans ögon börjades tåras en del av osäkerhet. Jag slog armarna runt honom och begravde mitt ansikte i hans bröst.

”förlåt, det kom som en chock bara..” suckade jag och kämpade för mitt liv för att tårarna inte skulle börja rinna. Efter ett antal blinkningar och lugnande andetag log jag mot pappa och fattade hans hand.

”När drar allt i gång då?” frågade jag och försökte låta så intresserad som möjligt.

”Det lär nog dröja ett tag..” suckade pappa och drog en hand genom sitt rufsiga hår.

”Jag tror det här kommer bli suuuper ” flinade Josh och klev upp vid vår sida. Jag log mot honom och greppade liknande tag i hans hand.

~doyouseetheline~

HARRYS PERSPEKTIV:

Mamma kysste glatt Carl innan hon vinkade av honom och stängde dörren. När hon vände sig om satt ett sött leende fastklistrat på hennes lätt målade läppar.

”Trevlig familj det där” log jag och såg hur hon sken upp i ett ännu större leende.

”Ni anar inte hur glad jag är att det funkar mellan er barn..” både jag och Gemma blängde på henne. ”.. ungdomar” hon fick på något sätt ”Barnungdomar” till ett ord, vilket faktiskt lät rätt snyggt. Hon passerade oss smått nynnandes och gick vidare in till köket. Så fort hon började stöka omkring där inne vände sig Gemma sig om.

Hon nickade upp mot trappan och gick sedan efter mig på väg mot mitt rum.

”Hur är det mellan dig och Marion?” slängde hon ur sig så fort hon stängt dörren. Jag gned händerna i ansiktet innan jag kastade mig bakåt i sängen.

”Åt helvete” mumlade jag och såg upp på henne.

Hon vankade fram och tillbaka i rummet med armarna i kors.

”Vadådå?” jag stötte upp mig själv på armbågarna och studerade min syster.

”Du fattar att hon antagligen kommer bli din halv syster om det nu funkar mellan mamma och den där Carl, va?” suckade hon och gled ner på sängen.

”Uh, har inte riktigt tänkt på det så...” muttrade jag och kände ännu en klump växa i bröstet.

”Jag hoppas det löser sig för er i alla fall. Nu ska jag sova, ska bege mig hemåt i morgon förmiddag. Godnatt brorsan!”

Gemma gav ifrån sig ett lätt flin innan hon lämnade mig ensam i rummet.

Tankarna flög tvärs och kors i mitt huvud och verkade inte vilja lägga sig till ro.

Det bästa är att prata med Marion, men jag antar att jag får vänta tills det är bestämt att hon blir min halvsyster..

Mår såååhär dåligt över uppdateringen.
Har inte haft tid helt enkelt, jag har faktiskt ett liv ;)
Nu när jag börjat 8:an så är det läxor efter läxor, prov efter prov och liknande saker...

Looovar er ett långt kapitel i morgon,senast tisdag. Sen funderar jag på att byta så att de pratar på engelska.
Känns mer trovärdigt ^^

JAJA, hoppas ni har det bra och har FANGIRLAT över LWWY lika mycket som jag har gjort ^^

//Emilia xoxoxo

Marions perspektiv

”MARION.UPP MED DIG!” jag satte mig upp med ett ryck, för snabbt helt enkelt, mitt huvud bultade i några sekunder och fick mig att knipa ihop ögonen. Huvudvärken försvann lika snabbt som den kom. Jag hasade mig upp ur sängen och placerade fötterna på det kalla golvet.

En rysning for genom kroppen när jag kände kylan sprida sig i kroppen.

Jag tog några snabba steg och hoppade sedan fram på min fluffiga matta. En snabb blick på klockan sa mig att den redan var 12. Jag drog på mig ett par mysbyxor och ett linne innan jag satte på mig ett par mjuka och varma strumpor.

Jag styrde stegen mot dörren och hoppade smidigt ner för två trappsteg i taget.

”Vi ska åka härifrån om fyra timmar. Så att du har koll. Och snälla, för min skull, ta inte en klänning. Det är snart vinter” flinade Josh och slog till mig lätt på armen. Jag lipade åt honom och gick vidare in i köket.

Efter en snabb frukost och lite prat begav jag mig upp på rummet igen. Fast nu i full färd efter att hitta något snyggt att ha på mig. Jag öppnade garderoben och bläddrade igenom plagg efter plagg. Jag drog fram en vinröd stickad tröja tillsammans med ett par svarta jeans. Jag höll upp det framför mig och nickade glatt, det skulle bli perfekt.

Jag höll upp den framför mig och log smått.

Jag vek ihop kläderna och la den på sängen innan jag gick vidare till min dator.

Spotify kom upp så fort jag öppnade datorn. Jag gick vidare in på min ”dance” spellista och satte på ”boyfriend” med Justin Bieber. Jag körde igenom lite olika övningar jag lärt mig från balettskolor jag gått på.

Fram med foten, peta i marken, bak igen och upprepa samma rörelse med spända ben.

Efter ett tags uppvärmning satte jag på ”Thought of you”, också med Justin, och började svänga lätt på höfterna. När refrängen kom så svängde jag på höfterna i en åtta och gick ner så långt jag kunde samtidigt. Sedan gick jag samma väg upp, fortfarande svängande med höfterna..

~Doyouseethelinehere~

Jag klev ur duschen och handduks torkade håret snabbt. När jag öppnat dörren och klargjort att ingen var i mitt rum trippade jag ut på golvet. Jag snappade upp min sminkväska och gick fram till spegeln. Eftersom det bara var pappas ”tjej” så behövde jag inte se jätte sminkad ut. Jag menar, om det blir någonting i mellan dom så kommer hon ju i vilket fall se mig utan smink?

Jag drog några lager mascara, målade lite kajal runt ögonen och slutade med en ljus ton ögonskugga.

Jag granskade min profil i spegelbilden och log nöjt åt min sminkning. Sedan gick jag emot min garderob, drog på mig ett par vita spetsunderkläder och outfiten över det. Ett gulligt halsband fick göra mig sällskap medan jag gick ner mot pappa och min bror.

”När jag sa ”inte klänning” så menade jag inte att du skulle välja kläder som kommer få hela London att dregla efter dig” skojade Josh samtidigt som han -klantigt nog- lyckades riva ner allt på hatthyllan.

”Vad duktig du är på att ta på dig skorna. Ska jag hjälpa dig kanske?” flinade jag och räckte ut tungan åt honom. Han himlade med ögonen och slängde upp allt på hyllan igen innan han satte på sig sina svarta skor. Jag drog åt mig min jeansjacka över och en halsduk tillsammans med ett par vit/svarta klackskor. Jag kommer sakna sommaren..

Pappa satt redan i bilen när vi kom ut och trummade på ratten. Jag skrattade lätt åt honom medan jag tog plats där bak. Han suckade nervöst och startade bilen med ett svagt muller.

När vi väl var på väg kände jag en liten bubbla nervositet sprida sig i magen.

Efter något som kändes som fem ynka sekunder var vi framme. Pappa klev glatt ur bilen och började gå emot det vita huset. Jag och Josh följde förvirrat efter och såg hur dörren öppnades av en söt kvinna.

Hon bar en vit blus tillsammans med ett par ljusa jeans. En riktigt söt tjej om du frågar mig.

”Annie!” utbrast pappa och gick med snabbare tempo mot henne. De omfamnades i en rätt lång kram, soppas lång att Josh fick harkla sig när vi stått och stirrat ett tag.

”Hej! Ni måste vara Marion och Josh?” frågade hon glatt och skakade hand med oss båda.

”antar det” flinade Josh och klev in i huset. Halvt förvirrad följde jag efter och tog av mig skorna. En tjej som såg ut att vara runt 20 kom nergåendes för trappan. Hon hade mörkt axellångt hår och ett par bruna ögon. När hon klev ut ur skuggan så föll min haka till golvet, och lika så hennes.

”Gemma?!” utbrast jag och kramade om henne. Hon tittade fortfarande chockat på mig,

”säg inte att du är Carl´s dotter?” stönade hon och satte handen i pannan. Jag tittade först förvirrat på henne innan jag kände hur något stort föll ner i min mage. Mitt hjärta.

”Harry..” det lät mer som en viskning än ett ord. Hon nickade sammanbitet innan hon drog in mig i sin famn.

Just som vi skulle sätta oss vid matbordet, fortfarande med en klump i magen, hörde vi hur ytterdörren öppnades och stängdes igen.

”jag är hemma!” ljöd en bekant,för bekant, stämma. Jag bet mig lätt i läppen och stirrade intensivt i min mat.

”Hey! Du måste vara Carl!” skrattade han och gick fram emot pappa. Vad jag hörde i alla fall.

”Josh,Marion. Det här är Harry, min yngste son” sa Annie och fick oss båda att vända blicken mot Harry. Våra ögon möttes samtidigt som han skakade lätt på huvudet.

”Trevligt att träffas Harry” log Josh osäkert och växlade blicken mellan mig och Harry.

”Japp” log jag också, lika osäkert och tittade sedan ner i min mat igen..

Helvette...

bildlöst sista minuten inlägg ;)

Det blev rätt kort,men jag har inte haft en sekund ledig de senaste dagarna :O

Så, nu kommer storyn äntligen igång! :D

3 kommentarer till nästa del? //Emilia xox

HANNAS PERSPEKTIV:

Jag tittade förvirrat på det okända numret som visades på min mobil, som just nu var i färd på att vibrera ivrigt i min hand. Jag svepte med tummen över den gröna luren och förde telefonen mot örat. En ljus stämma började prata långsamt och lungt med mig. Men när jag kopplat i hop orden ”Catrine Sundström”, ”komma till sjukhuset” och några få ord till så hördes inte rösten lika högt längre. Rummet började vingla till samtidigt som tårar bildades i mina ögon. Jag hade ingen koll på min kropp, som i sin tur hade börjat skaka helt frenetiskt. Mina ben vek sig och jag föll ihop på golvet. Någonstans i fjärran kände jag Marions armar slingra sig runt mig som ormar, ormar som försökte kväva mig. Kaos, allt i min kropp var kaos, allt i mitt huvud var kaos. Var mamma sjuk på riktigt? Skulle hon bli frisk, eller ännu värre, var hon död? När orden slagit sig till ro i mitt huvud kände jag illamåendet välla upp inom mig.

”Pappa!” skrek Marion och på några få sekunder stormade hennes pappa in i rummet.

Chockat stannade han upp i dörröppningen innan han rusade fram till oss.

Jag lyssnade inte på vad som sas runt omkring mig, det enda jag hörde var mammas sista ord innan hon föll ihop..

Mina ögon började svartna samtidigt som jag kände medvetandet lämna min kropp.

~doyouseethelinehere~

Vitt, allt var vitt. Dock minns jag inte hur jag kommit till sjukhuset. När jag vaknat till ordentligt såg jag Marion sitta på stolen bredvid mig med armarna runt mig. Hennes pappa stod en bit bort med tårar i ögonen och pratade med en tant i vit rock.

”Marion?” muttrade jag och sträckte lite på mig. Figuren bredvid mig ryckte till innan hon sken upp i ett osäkert leende.

”Hej” suckade hon och strök mig lätt över ryggen. Känslorna slog över mig som en våg igen och fick mig att häftigt dra efter andan.

”Hanna Sundström?” jag tittade åt höger för att se Marion´s pappa och en sjuksköterska stå och titta på mig. Jag nickade mot henne och bet mig i läppen för att inte brista ihop en gång till.

”kan jag prata enskilt med dig?” sa hon och log vänligt. Jag reste mig darrande upp och fick hennes arm runt mig innan hon började gå längs korridoren.

MARIONS PERSPEKTIV:

”Hm, älskling?” jag tittade bort från hållet Hanna nyss försvunnit ur och vände blicken mot pappa.

”Hannas mamma klarade det inte, de gjorde allt de kunde men hon var helt enkelt för svag. Jag har ingen aning om vad som ligger i deras förflutna, men som jag förstod har hon ingen i familjen kvar. Så jag pratade med sjuksköterskan, Hanna kommer få bo hos sin moster under en viss tid. Innan hon är redo att flytta tillbaka.”

” Vad händer med Hanna nu?” mumlade jag och kände hur tårar började välla upp i ögonen. Visst, jag kände inte Hannas mamma, och som jag förstod det så var hon inte jätte snäll mot Hanna. Men ingen ska behöva gå miste om sin familj. Jag kommer väl i håg hur jobbigt det var när mamma gick bort, men då hade jag ju pappa och Josh som stöd. Hanna har ingen kvar..

”Hennes moster är på väg hit just nu och ska hämta upp henne, så vi har egentligen inget här att göra nu” suckade han och drog en hand igenom sitt rufsiga hår. Om det var något som jag verkligen älskade med pappas utseende var det hans tjocka mörka hår.

Med en djup suck reste jag mig från stolen och klev in under pappas arm. Tillsammans lämnade vi sjukhuset och började köra hemåt i en chockerad tystnad.

”Jo just det ja, du minns kvinnan jag träffar just nu?” flinade han svagt. Jag nickade mot honom och log smått.

”Hon har bjudit över oss på middag. Hon har en dotter vad jag vet, som är något år äldre än dig om jag inte räknat fel.” Ju mer han pratade desto bredare blev hans leende. Jag kom på mig själv med att sitta och le som en fåne åt just hur gullig han var.

”Josh kommer om någon timma eller två tror jag” sa han snabbt och svängde in på vår parkering. Det hade börjat mörkna ute något rejält, vilket fick mig att inse hur trött jag var

Jag hoppade ur bilen och sprang upp på mitt rum. När jag puttat igen dörren så drog jag av mig kläderna och kröp ner i sängen. Tenshi slank in i mitt rum och hoppade jamandes upp i min säng. Hon la sig tillrätta vid de många kuddarna jag har i min säng och slöt ögonlocken.

Det dröjde inte många minuter innan jag också seglade iväg och hoppade i mellan olika drömmar..

Jag satte mig yrt upp och gned handen i pannan. Vad fan var det som hade landat på mig?

Jag tittade snabbt omkring mig i sängen och såg en potatis ligga på huvudkudden.

En snabb harkling fick min blick att riktas mot dörren då jag sken upp i ett brett leende.

”Josh!” skrattade jag och kastade potatisen på honom i stället. Han flyttade sig med ett flin och lät potatisen studsa ut. Jag kastade mig ur sängen och sprang fram till honom. Han backade undan och skrattade åt mig.

”Klä på dig först eller något” flinade han. Jag tittade ner på mina kläder och insåg att jag stod i underkläder. Jag räckte ut tungan åt honom innan jag hoppade i mina pyjamas shorts och drog min ”mickey mouse” tröja över huvudet.

”Nuu kan du få en kram” log han brett och sträckte ut armarna. Jag klev glatt in i hans famn och tryckte mitt ansikte mot hans bröst.

”Pappa berättade om Hanna, fy fan vad hemskt!” utbrast han och kramade om mig hårdare.

Jag nickade svagt och tittade sedan upp på honom.

”ska du med till Annie i morgon?” jag tittade förvirrat på honom och insåg sedan att det var kvinnan pappa dejtade.

”Jupp, du då?”

”Pappa bad så snällt, så jag får väl följa med då. Föresten, hur var turnén? Tog Jai och Luke hand om dig?” flinade han och vickade retsamt på ögonbrynen.

”Helvette! Jag glömde ju av dom i morse!” utbrast jag och började leta efter min telefon.

När jag slutligen fann den skrev jag snabbt ett sms till Luke och förklarade vad som hade hänt. Han skrev ett snabbt ”okej” och hoppades att det skulle lösa sig för Hanna.

Min blick fastnade på klockan, 9 på morgonen.. Jag trodde minsann att det var kväll jag..

”Jag går och lägger mig igen!” ropade jag ut genom dörren och dök sedan ner i sängen igen.

Hanna kom upp i mina tankar och stannade där resten av kvällen.

Stackars lilla,oskyldiga Hanna. Hon måste vara helt förstörd vid det här laget. Själv ligger man i sin varma säng med sin pappa och bror på nedervåningen.

Jag hoppas att hon den där Annie är schyst i alla fall...

Sådär, vad tror ni nu då? är Marion redo för dagen som kommer förändra hennes liv? ;)

hoppas ni gillar det iaf, nu ska jag gå och lägga mig, känner mig redan halv död hehe ;)

Just det ja, tack för kommentarerna! :D

6 kommentarer till nästa också? ;)<3

//Emilia xoxo

FÖRFATTARENS PERSPEKTIV:

”Här?” frågade Hanna och nickade in mot ett café . Marion betraktade det vita lilla huset några sekunder innan hon höll upp dörren och klev in.

”Jag tar ett bord så beställer du? Jag vill ha en latte och en chokladboll” sa Marion och gick bort mot ett av borden. Hanna gick fram emot kassan och väntade på att någon skulle komma.

Hon harklade sig några gånger innan en blond tjej visade sig i öppningen.

”Oh shit! Sorry, jag hörde inte att någon hade kommit!” utbrast hon och skyndade sig fram emot oss. Hanna log mot henne och halade fram sin plånbok.

”Två latte och två chokladbollar” skrattade hon och såg på när blondinen plockade fram det dom skulle ha. Hon betalade snabbt och enkelt med sitt kort innan hon gick bort mot bordet där Marion väntade.

”Så, berätta nu då!” Sa Hanna med rösten full av förväntan.

”Berätta vad?” frågade Marion dumt och gjorde en grimas. Hanna himlade med ögonen och höjde retfullt på ögonbrynen.

”om hela den här månaden miffo!” skrattade hon och tog upp sin chokladboll.

I två hela timmar satt de på cafét och pratade om månaden som gått.

”Men jag fattar inte, varför tyckte du det var så jobbigt att träffa killarna?” frågade Hanna chockat och tittade fundersamt på Marion.

”Har jag inte berättat?” Hanna skakade på huvudet åt Marions fråga och fick höra hela historien från början.

”så du menar.. att du var typ på ”G” med Harry, och bästa vän med killarna innan x-factor?”

Marion nickade besviket och stirrade ner i sin kaffe.

”Men du, skit i dom nu” log Hanna och la sin hand på Marions axel. Hon nickade sammanbitet och smuttade lätt på sin kaffe latte.

Hanna tog ett bett på sin chokladboll och studerade Marions profil, det är sjukt hur vackra vissa människor får vara.

”Pappa har tydligen hittat en tjej, jag ska få träffa henne i övermorgon” log Marion och tittade upp på Hanna.

”Vad kul! Vet du något om henne?”

”Nja, bara att hon tydligen har bra humor, är rätt ung och gör pappa helt till sig” flinade hon och drack upp det sista av sin kaffe.

”Ska vi gå?” sa Hanna och reste sig från bordet. Marion hängde på och kikade ut genom fönstret. Det var molnigt ute och skulle antagligen börja regna.

”Vi får skynda oss” muttrade Hanna och höll upp dörren för de båda. Just som de lämnat cafét så öppnade sig himlen över dom. Regnet öste ner och på några sekunder var båda tjejerna dygnsura.

”JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ!” skrek jag upp mot himlen. Hanna skrattade åt mig och härmade mitt förslag genom att räcka himlen fingret. Marion drog upp luvan på sin hoodie samtidigt som Hanna drog upp luvan på sin munkjackan. Hon började springa och drog med sig Marion i sin hand. De sprang in på närmsta busshållplats och såg regnet ösa ner utanför.

Marion fiskade upp sin mobil och slog in sin pappas nummer. Efter några minuter la hon ner telefonen igen och log mot Hanna.

”Han kommer så fort han kan” flinade hon och slog sig ner på bänken.

Sagt och gjort, fem minuter senare kom hennes pappa körandes.

”Hoppa in tjejer!” hojtade han genom regnet. Marion sprang fram och höll upp dörren medan de båda kastade sig in i baksätet.

”Helvete vad det ska regna” fräste Marion och tog av sig luvan. Hon fick en menande blick av sin pappa igenom backspegeln och log oskyldigt. Att svära var något av det värsta han visste.

Hade inte Hanna varit här nu så hade hon nog fått en och en annan tillsägelse.

”så, hur är det hemma då Hanna?” Hanna frös till och kände en kall ilning längs ryggen.

Ännu en gång kom skuldkänslorna som en våg över henne och hennes mammas ord ekade i huvudet.

”Hm, bra. Kan du skynda dig, jag fryser?” muttrade Marion osäkert och gav sin pappa en kall blick.

MARIONS PERSEPKTIV: 

Jag drog av mig hoodien och slängde den i en hög tillsammans med mina dygn sura tights.

När jag väl stod och letade fram kläder så hörde jag Hannas telefon ringa. Hon tittade på sin telefon med en grimas innan hon svepte med fingret över skärmen. Jag tittade nyfiket på när hon förde den mot örat och började lyssna spänt. Jag hoppade i ett par mysbyxor och drog en långärmad tröja över huvudet. Hanna stod knäpptyst med halvt öppen mun när jag återigen tittade på henne. Jag tänkte precis fråga vem det var när hon lättade greppet om mobilen och lät den falla till marken. Hon sjönk i hop på marken och började skaka helt hysteriskt. Jag skyndade mig fram till henne och kramade om henne.

”Hanna?” viskade jag tröstande och strök henne sakta över håret. Helt plötsligt började hon skrika och skaka ännu värre. Jag har då aldrig sätt någon uppträda på ett sånt här vis.

Med andan i halsen och blodet uppe i huvudet så försökte jag lugna ner henne. Efter några minuter så tystnade hon stirrade tomt framför sig.

”Mamma...” snörvlade hon och stirrade tomt framför sig. Hela min kropp frös till is och jag förstod med ens vem samtalet kom ifrån..

Sådär! Hela kapitel 11 ute nu  ^^ La in en bild på Marion också, så att ni får se hur hon ser ut och hur jag har tänkt mig henne ^^ Kommer nog upp någon bild på Hanna också tror , får se när det blir :)           Ska skriva så mycket jag hinner under veckan och hoppas på att ligga några kapitel framför ^^ 

Nu ska jag göra i ordning mig och sedan krypa till kos och läsa noveller ^^^^^^^   

Ska vi se om ni fixar 5 kommentarer till nästa del? ;)

//Emilia xoxo<3
 

Marions perspektiv

Jag klev av flygplanet och sträckte på armarna. Äntligen hemma igen. Den här månaden har nog varit den värsta jag har varit med om, samtidigt den bästa.

Luke och Jai slöt upp vid min sida och började gå mot våra väskor. Efter några minuter såg jag min rosa väska komma åkandes till sällskap av flera andra. Jag tog tag i den och ställde den bredvid mig medan jag väntade på att Luke och Jai skulle få tag i sina.

”Så.. redo för att gå?” flinade Luke och la en arm över mina axlar. Jag skakade på huvudet och fick en snabb förvirrad blick av honom.

”Jag vill säga hejdå till alla först” sa jag bestämt och började gå mot gruppen. Efter några inlagda nummer på mobilen och massor av hejdå kramar så försökte jag hitta Danielle.

Hon stod en bit bort med Liam och kramades. Försiktigt smög jag bort till dom och försökte få kontakt med Danielle.

”Marion!” utbrast hon och slingrade sig ur Liam´s grepp. Hon gav mig en varm kram innan hon backade undan.

”Jag ringer dig så får vi hitta på något någon dag!” log hon och la ena armen och Liam´s midja.

Liam tittade på mig med ett par osäkra ögon innan han började gå emot mig. Jag tänkte inte mer utan gick bara emot honom och klev in i hans famn. Jag vet inte om jag inbillade mig, men det lät som om han snyftade. Jag kikade över hans axel och såg Danielle stå och le med tårade ögon. Jag backade undan och drog snabbt handen under mitt öga. Det var inte tillfälle att gråta nu, det visste jag. Jag blev lite halvt chockad när jag såg hans tårade ögon, ändå så antog jag ju att han grät. Det kändes bara så konstigt.

”då så, hejdå” log jag och vände mig om. Just som jag skulle gå så kom resten av killarna. Harry tittade på mig med ledsna ögon och ett litet besviket leende på läpparna.

Jag gick fram emot honom och klev in i hans öppna famn.

Efter en kram av alla fem lämnade jag killarna och Danielle utan ett ord. Det blev för mycket.

När jag väl kom ut ur flygplatsen stod Luke och Jai vid en taxi och väntade på mig.

Jai log frågandes mot mig men skiftade sedan blicken mellan mig och flygplatsen. Jag skakade på huvudet innan jag la in väskan där bak och hoppade in i taxin. Luke la armen om min midja och lät mig vila mitt huvud mot hans axel. Killarna förstod, fastän de inte hade en aning.

Ett litet leende smög sig upp på mina läppar när jag såg de välbekanta bruna husen vi åkte förbi. Om några få minuter skulle jag vara i pappas famn, allt skulle bli bra och jag skulle kunna glömma killarna åter igen. Just som jag tänkte blunda igen så såg jag en välbekant figur gå längs trottoaren. Hanna.

Förutom det att hon såg mer sliten ut så gick hon vingligt och var nära på att ramla gång på gång.

”stanna!” ropade jag och blev nästan chockad när Taxin tvärnitade. Jag klättrade snabbt över Jai och hoppade ur taxin.

”Hanna!” skrek jag och sprang ifatt henne. Hon vände sig om med ett ryck och brast ut i tårar när jag var några meter ifrån henne.

”Hanna?” viskade jag fram och kände hennes kropp skaka i min famn.

Jag vinkade snabbt till Luke och såg taxin försvinna ur min syn.

”vad har hänt?” frågade jag samtidigt som jag gav henne min munkjacka. Jag menar, kanske inte det bästa att gå i ett linne när det är oktober?

Hon skakade bara lätt på huvudet och började gå med blicken nere i marken.

Jag stannade upp henne och fick en chock när jag såg hennes ansikte. Hennes ena öga var ju helt blått? Jag måste varit blind eftersom jag inte la märke till det tidigare.

Hon log bara slött mot mig innan hon gick vid sidan av mig mot mitt hus.

Jag öppnade dörren och bad henne kliva in i värmen när jag hörde steg från köket.

”Mi..” jag hyschade pappa direkt och kastade en menande blick på Hanna. Han stannade chockat upp och stirrade på henne innan han fick fram ett litet leende.

”Kan du komma ner till mig sen?” sa pappa och log ett brett leende mot mig. Jag nickade och log tillbaka innan jag gick upp på mitt rum med Hanna.

~doyouseethelinehere~

Chockat satt jag med halvöppen mun och stirrade på Hanna. Hon hade dragit hela historien från när hennes mamma började dricka tills igår.

”varför berättade du inget? Hur har du stått ut?” kved jag och kramade om henne.

”Jag ville inte vara ett problem för dig och ansåg att det var bäst att låta bli att berätta..” hon drog ett hackigt andetag ”.. det här kommer låta löjligt, men det var på det sättet jag blev förälskad i One Direction, de fanns alltid där för mig. Varse sig det var på datorn eller teven. Jag har suttit vid flera tillfällen och pratat ut med Niall. Dock har han varit en affisch på min vägg, men han har alltid lyssnat och aldrig ställt jobbiga frågor.. bara funnits till” suckade hon och lutade huvudet mot väggen.

Jag kände mig helt tom. Killarna som gjort att jag velat ta livet av mig ibland, är samma killar som fått Hanna att stanna i livet.

”Marion?” jag rycktes ur mina tankar och tittade på Hanna.

”vad sägs som att du får ta en dusch, låna kläder och sen går du och jag och tar en mysig fika någonstans?” föreslog jag och visade vägen till badrummet. Hon tog tacksamt emot ett par jeans och en munkjacka innan hon försvann in i badrummet. Så fort dörren stängdes joggade jag ner till pappa och in i hans famn.

”Min lilla flicka.. Hur har du haft det?” jag drog in hans doft och suckade ljudligt.

”Det har varit underbart” log jag och bestämde mig för att utesluta allt om killarna.

”Antog det du, men vad har hänt med Hanna?” Han tog tillbaka sitt ”pappa” utseende och tittade oroligt upp mot trappan.

”lite bråk hemma bara, men det löser sig” skrattade jag och började gå mot trappan. ”Just det ja! Vi tar en sväng till stan sen” hojtade jag innan jag hoppade upp för de tre sista trappstegen. Jag öppnade dörren till rummet och såg Hanna stå och fingerborsta sitt hår.

Jag log mot henne och gick vidare mot min garderob. Jag bytte ut mina kläder mot ett par svarta tights och en hoodie. Det var ju bara en liten mysig fika, ingen mening med att klä upp sig.

”Är du redo?” frågade jag och vände mig mot Hanna. Hon flinade bara och pekade på sitt blåa öga. Jag försvann snabbt in i badrummet och öppnade mitt badrums skåp. Efter att ha vält ner tre flaskor i handfatet och stökat runt i hyllan hittade jag min foundation.

”Här, försök täcka över så gott det går” sa jag och kastade tuben till henne. Hon log tacksamt och gick bort mot spegeln innan hon började täcka över sitt blåa öga.

”Så.. Redo?” frågade jag ännu en gång. Hon nickade och följde med mig ner till hallen.

Jag drog på mig mina Converse och lämnade huset med Hanna hack i häl.

Förlåt för den sjukt dåliga uppdateringen! :O Är hos min kompis hela helgen, så jag har inte jäätte mycket tid över till att skriva och ladda upp en nytt kapitel ^^ Men jag loovar att bättre mig till nästa vecka! ^^

Tror vi ska ha en twitcam till i kväll ^^

PUSS PÅ ER MINA TOMATER

//EMILIA xoxo<3

4 komentarer till nästa del? ;)

MARIONS PERSPEKTIV:

Jag fingrade nervöst på armbandet som vilade lugnt min handled. Sista konserten för One Direction skulle snart gå av stapeln. Killarna stod i en ring med armarna runt varandra och rabblade upp peppade meningar och ord åt varandra. Själv stod jag vid kanten av scenen där jag och några av dansarna skulle springa in. Danielle stod vid andra kanten med hälften av dansarna. Hon räckte upp tummen åt mig och sken upp i ett brett leende. Jag log nervöst tillbaka och hörde hur musiken drog igång ute på scen. Killarna försvann och lämnade en döds tyst spänning bakom sig. På andra sidan väggen så skrek eller grät fansen av lycka. Jag förstod dom till en viss del, men så fasligt underbara är inte killarna. Inte för mig i alla fall.

Jag tog ett djupt andetag och fick en svag nickning från Danielle, på samma signal joggade vi ut på scenen och antog våra platser. Dansen satt som fastklistrad i mitt huvud och lät mig göra dansen utmärkt.

~Itsalinehere~

”Grymt jobbat!” utbrast Paul när vi klev av scenen. Det kändes som om jag hade dansat i en bastu. Att killarna fixar att uppträda i den här värmen, fast jag antar att de har vant sig.

Killarna kom strax efter oss dansare och spred glädje och energi runt sig så det räckte och blev över. Ett leende smög sig upp på mina läppar trots att jag egentligen inte ville. Luke kom upp bakom mig och gav mig en snabb sidokram. Jag la armen runt hans midja och gick bort mot resten av gruppen. Killarna kom emot oss med breda leenden och kramade om de flesta i gruppen. Eller ja, alla förutom mig. När Harry närmade sig med en osäker blick så vände jag ryggen till och började skriva ett sms till Hanna.

”Hej! Sista konserten avklarad nu (Y) saknar dig. Du får stå ut med att jag våldgästar dig i morgon! ;) xx” jag skulle precis lägga ner mobilen när den vibrerade till. Fasen vad snabb kvinnan var på att svara.

”OMG, kom hem nuu! Och varför inte ta killarna med dig?;) Fika i morgon dåå? Xxx”

jag skrattade osäkert åt hennes sms innan jag suckandes knappade in ett svar. En varm andedräkt fläktade i min nacke och fick mig att hastigt vände mig om samtidigt som jag tjöt till.

”LUKE!” tjöt jag och slog honom lätt över bröstet. Han flinade bara åt mig innan han nickade mot telefonen.

”När ska du berätta för henne att det är dina vänner..”- han gjorde citat tecken med fingrarna innan han fortsatte-”.. som hon är totalt förälskade i?” frågade han och tittade på mig.

HARRYS PERSPEKTIV:

Jag skulle precis svänga runt hörnet när jag hörde två bekanta röster prata med varandra bakom draperiet. Jag backade försiktigt undan, men stod tillräckligt nära för att höra vad de sa.

”När ska du berätta för henne att det är dina vänner som hon är totalt förälskad i?” rösten tillhörde antingen Luke eller Jai. Vem av dom det var vet jag inte.

”För det första, de är inte mina vänner. För det andra. Varför skulle hon behöva veta? Det är lika bra att glömma det förflutna, killarna vill inte ha något med mig att göra i alla fall. Så varför tänka tillbaka på den tiden och plåga sig själv? Från och med nu så känner jag inte killarna och har inget med dom att göra. Punkt slut” Varenda ord högg som en kniv in i hjärtat på mig. Allt jag ville var att springa fram och krama om henne, säga att jag älskar henne och att vi alla killar har saknat henne något enormt. Men skulle hon acceptera det? Knappast.

Jag andades försiktigt in medan hon fortsatte prata, dock med en lägre röst. Jag hörde knappt vad hon sa innan hon började snyfta. Det kändes så fel att höra på när någon annan kramar om tjejen du älskar. Jag ska stå där han står nu.

”Varför? Varför plågar jag mig själv med att tänka tillbaka? Hans sista blick när han hoppade in i bilen.. När hans läppar nuddade mina för sista gången. Jag.. jag..”- hon andades hackigt mellan alla snyftningar- ”..Jag älskade ju honom” när hon viskade det sista så hörde jag hur hon bröt ihop. Hennes snyftningar blev högre och hennes andning blev oregelbunden. Själv stod jag där bakom draperiet med ett litet leende på läpparna. Sa hon precis att hon älskade mig? Harry... du lämnade henne. Hon hatar dig förmodligen nu.. jag försökte få ut alla negativa tankar ur huvudet, men de ville inte lämna. Förmodligen så hade min hjärna rätt. Hon hatade antagligen mig och resten av killarna.

Men i morgon bär det av hemåt och då är den här mardrömmen över..

FÖRFATTARENS PERSPEKTIV:

Hanna vaknade långsamt och satte sig upp med ett ryck. Hon hade drömt om Niall..igen..

Hon skakade irriterande på huvudet och försökte vakna till ordentligt. Efter några minuter gick hon på vingliga steg fram till sin garderob och drog fram sina träningskläder. Sen Marion hade åkt så hade Hanna gått ut en promenad varje morgon för att rensa tankarna och vakna till liv. Hon hoppade i sina träningsbyxor och ersatte pyjamas tröjan med ett linne. Håret fick hänga i en rätt stram hästsvans. Hon greppade tag i sin mobil och sina hörlurar innan hon smög ut i huset. Som vanligt låg huset i tystnad så här på morgonen. Elizabeth, Hannas mamma, vaknade aldrig innan tolv nu för tiden. Så tyst som möjligt klev Hanna in i hallen och drog på sig sina gympa dojor. Hon fångade upp nycklarna och låste efter sig innan hon klev ut i morgon diset. Efter att ha pluggat in hörlurarna satte hon på ”One More Night” med Maroon 5 och begav sig ut på sin vardagliga morgon runda.

ITSAFUCKINGLINEHERE

Svettig som hon var drog hon ut hörlurarna och låste upp dörren. Hon klev in och sparkade av sig skorna medan hon la sin iphone i fönstret. Ett par dova dunsar hördes i trappan innan hennes mamma kom vinglandes. Hon stirrade tomt på Hanna innan hon gick fram och grep tag i hennes axlar.

”Vart... vart har du varit?” röt hon svamligt och ruskade i henne. Hanna rös till av sin mammas

hårda röst och försökte lugna ner henne. Hanna la sina händer på sin mammas axlar och tittade henne djupt in i ögonen. Just som hon skulle öppna munnen för att be sin mamma lugna ner sig så fick hon en hård smäll över ena kinden. Hennes vänstra hand for upp till hennes kind innan hon chockat stirrade på sin mamma. Hon pekade hotande mot Hanna innan hon grep tag i hennes hår. Chockat stirrade Hanna på sin mamma, men började tappa kontrollen när hon gång på gång slogs in i väggen. Vad i hela friden hade hänt?

”mamma! Sluta!” kved Hanna när hon såg hur rummet började gunga. Hon fick ett snabbt slag över sitt högra öga innan hon flyttade sig ur vägen för nästa slag. Louise, Hannas mamma, slog sin knytnäve i väggen där Hannas huvud just varit innan hon vände sig om. Ursinnigt så började hon på vingliga steg gå mot Hanna, som i sin tur började backa in i vardagsrummet.

”Det är ditt fel! Du.. du dödade min man! Du.. du.. Zac!” på en kort sekund var hon så nära att Hanna insåg att hon inte kunde fly innan hennes mamma sjönk i hop på golvet.

Lättat andades hon ut innan hon insåg att hennes mamma inte andades.

”Mamma!Mamma!” skrek hon av ren panik och sjönk ner på knä bredvid henne. Hon ruskade om henne snabbt innan hon drog upp iphonen ur fickan. På darriga fingrar så slog hon in numret till ambulansen. Efter ett kort,snabbt och panikartat samtal så la hon på igen. Hanna strök sin mamma försiktigt över håret medan hon nynnade på olika låtar. Lyckligtvis så lyckades hon hålla sig lugn till ambulansen kom...

Ni får ursäkta om det är stavfel mm! är svin trött och har feber -.-

Men nu fick ni kapitlet i alla fall ^^

Nu börjar det hända grejer i novellen, vilket känns rätt bra ^^

den är inte lika långtråkig :)

vad säger ni.. 4 kommentarer till nästa kapitel? ;))

//Emilia xoxox

                                MARIONS PERSPEKTIV:

jag satte mig ner i soffan med en djup suck. De senaste veckorna har varit sjukt hektiska och stressiga. Vi har tränat in dans efter dans, uppträdande efter uppträdande och flugit runt hela världen enligt mig. Vi skulle haden sista konserten om två dagar här i Sverige och sedan börja bege oss hem igen. Träningen hade gått grymt bra idag och jag antar att alla är riktigt taggade för konserten. Danielle och jag har blivit rätt tajta nu under de veckorna vi har varit här och bestämt oss för att hålla kontakten när allt det här är över. Min dagbok har lyckats bli halv full av alla känslor och tankar jag burit inom mig. Så fort någon av killarna har varit i närheten så har jag hållit mig undan eller flytt från platsen. De lever sitt liv och jag lever mitt, två skilda vägar. De negativaste med den här resan är att Luke har blivit vän med killarna. De var ofta här i vårt rum vilket fick mig att stanna i sovrummet eller fly bort mot Danielle. Jai hängde oftast med Moose och var inte jätte mycket med någon av oss.

”Babe?” Luke´s röst fick mig att vakna till liv och låta mina tankar vandra vidare utan mig.

”ja?” hojtade jag och hörde hur dörren smälldes igen. Jag reste mig upp och gick mot dörren när Luke klev emot mig.

”heeeeeeeej” skrattade han och lyfte upp mig. Jag flinade åt honom och skakade lätt på huvudet när han slängde mig över axeln. Han började springa mot vardagsrummet. Jag hade onda aningar och började sprattla som en fisk på torra land. Han tappade balansen och snubblade till lätt vilket fick honom att hamna över mig i soffan. Hans djupa skratt ekade i rummet samtidigt som han rätade på sig och började kittla mig. Jag vred och vände mig och svor åt honom. Eftersom jag knappt fick någon luft av allt skrattande gjorde det mig ännu svagare än vad jag redan var. Han flinade ondskefullt mot mig medan han kittlade mig snabbare. Jag tjöt till och skulle precis försöka kicka iväg en spark när jag hörde skratt bakom honom. Jag antog att det var killarna och försökte återigen komma loss, men Luke gav sig inte. Mitt skratt kom tillbaka medan jag vände mig i hans grepp.

”SLÄPP.. MIG.. DITT..SVIN!” skrek jag skrattandes och lyckades på något sätt vrida mig ur hans händer. Jag reste mig snabbt upp och vinglade till innan jag återfick balansen. Just nu så brydde jag mig inte om killarna var här. Luke skulle precis resa sig från soffan när jag kastade mig över honom. Han föll ner i den med ett stön och tittade chockat upp på mig.

Jag ställde mig vid sidan av honom i soffan med ena foten på hans mage.

”Jag tror minsann jag vann” skrattade jag och hörde killarnas skratt stämma in i bakgrunden.

Luke räckte ut tungan åt mig och reste sig upp. Han gick fram till killarna så jag passade på att smita bort mot sovrummet.

”Marion?” jag stannade suckandes på stället och började av någon anledning räkna på hur många suckar jag släppt ur mig den senaste veckan. Måste vara minst 100..

”Ja?”

”Du kan väl vara med i kväll? Vi ska ut och festa allihopa. Vi lämnar hotellet om två timmar” jag sög på tanken en stund och ropade ett okej till svar innan jag gick in mot sovrummet. Perfekt tillfälle för min nya klänning som jag köpte i Tyskland. En ljusblå axelbandslös klänning som slutar strax nedanför rumpan. Från midjan och neråt så är det svart spetstyg tillsammans med en blå rosett. Jag la klänningen på sängen och gick vidare ut mot badrummet. Jag låste om mig och drog av mig kläderna innan jag klev in i duschen.

Jag klev ur duschen och drog en handduk runt kroppen medan jag snabbt torkade det värsta av mitt hår. Jag fixade i ordning efter mig och klev ut ur badrummet. En kall vind drog förbi och fick min hud att knottra sig. Jag pustade tyst ut och puttade igen dörren efter mig, jag smög vidare till sovrummet och hoppades på att inte stöta på killarna.

”Ser bra ut” jag vände mig snabbt om och såg Luke´s breda flin, följt av fyra rätt chockade ansikten och ett.. nöjt? ansikte. Jag tittade förvirrat på Harry som lätt bet sig i läppen och lät sin blick vandra över min kropp. Jag skakade lätt på huvudet och gick sedan vidare mot sovrummet. Jag hoppade i mina svarta spets trosor och drog på mig klänningen medan jag plockade fram sminkväskan.

Jag ställde mig framför spegeln och började sminka mig lite lätt.

Efter en timma ungefär klev jag ut ur rummet, färdig för en rolig och underbar kväll.

Luke stod i hallen iklädd i ett par chinos och en uppknäppt skjorta över ett vitt linne. Till det hade han på sig ett guldhalsband som liknade en kedja och en silvrig piercing i läppen.

”Ser bra ut” retades jag och härmade honom från förut. Han vickade retsamt på ögonbrynen och lät blicken vandra över min kropp.

”peddo” fnös jag medan jag tog på mig mina glittriga Jeffrey Campbell.

”Jag kan seriöst inte förstå hur ni kan gå i såna där grejor” skrattade Luke och nickade ner mot mina skor när vi lämnade rummet.

”man lär sig” flinade jag och ryckte på axlarna. Jag mötte upp Danielle i lobbyn och omfamnades i en varm kram.

”Redo för en galen kväll?” flinade hon och hoppade lätt på stället.

”Tror det..” skrattade jag men slängde en menande blick på killarna som stod en bit bort.

”Äh, glöm dom för en natt. Ikväll så är det bara du och jag!” tjöt hon och fick många irriterade blickar från folk i lobbyn.

Jag tog ännu en klunk av min öl och kände rummet snurra en aning. Luke klev fram till mig och drog med mig ut på dansgolvet.

”Sista dansen!” skrek han och började dansa framför mig. Jag skrattade åt honom och svängde med höfterna i takt till musiken. 

”Ska vi dra oss hemåt?” hojtade Luke och drog med mig mot hallen. Jag ropade ett hejdå till Danielle innan vi lämnade lokalen bakom oss. Precis när jag tänkte stänga dörren efter mig så hörde jag en allt för bekant röst ropa på mig.

HARRYS PERSPEKTIV:

”Marion! Vänta!” ropade jag och började skynda mig mot dörren. Helt ärligt vet jag inte varför jag ropade, men jag var långt ifrån nykter och ville bara ha henne helt enkelt.

Jag såg henne stelna till i några sekunder innan hon drämde igen dörren och försvann ur min syn. Jag suckade en gång och vände mig sedan mot Louis igen.

”Kanske bäst att låta det vara?” suckade han halvt vaket och försökte fästa blicken på en punkt.

”Kanske..” mumlade jag och började gå mot hallen. ”Jag drar hem, ska du med?” han nickade snabbt innan han följde med mig ut i kylan. Jag stoppade in händerna i fickorna på mina jeans och stirrade ner i marken.

”Du, det kanske är bäst att försöka glömma henne? Hon verkar ju inte vilja ha något med oss att göra ändå” suckade Louis och kom upp bredvid mig.

”Jag vet inte, så fort jag ser henne så fryser hela min kropp till is. Hela hon är så.. underbar. Vi skulle aldrig sagt upp kontakten med henne”. Mumlade jag och kände ögonen tåras av den kalla vinden. Louis nickade sammanbitet och log prövande mot mig.

”Jag är glad att jag har dig Boo Bear” skrattade jag och la armen om hans axlar. Han fnös skämtsamt och sken sedan upp i ett leende.

”Detsamma Curly”

 Vi gick tysta hela vägen till hotellet och dök sedan rakt ner i sängen. Sömnen slog emot mig som en våg och fick hela rummet att gunga till. Jag slöt ögonen och lät tankarna lämna min kropp.

Mamma och pappa stängde av internett innan jag laddade upp kapitlet -.-

Så ni får det nu på morgon kvisten istället ^^ Hoppas ni gillar det! :) 4 kommentarer till nästa? ^^

//Emilia xoxo

MARIONS PERSPEKTIV

”Wakie Wakie!” skrattade Luke och tände lampan i rummet.

”Håll käften” mumlade jag och gömde huvudet under kudden. Om det var något som var negativt med Luke och Jai var att de var sådana sjukt pigga morgonmänniskor. Vem i hela friden går upp frivilligt klockan 9 en helg liksom?! Den enda gången de sover länge är om de varit uppe och festat hela natten eller något liknande.

”Alla dansare ska samlas i Lobyn klockan 10. Klockan är just nu halv 10” skrek Jai i rummet och började dra på sig sina danskläder. Jag reste mig trött ur sängen och drog på mig mina gråa mysbyxor. Jag stängde dörren och vände mig mot garderoben innan jag snabbt drog av mig tröjan och på med sport-BH:n. Mitt korta linne fick göra resten av mina kläder sällskap tillsammans med min adidas jacka.

Jag fick snabbt flätat håret av Luke och drog på mig lite mascara innan jag lämnade hotellrummet med killarna.

”Är min diva lite trött?” flinade Luke och drog mig intill sig. Jag blängde bara på honom och lutade mig mot hans bröst medan vi väntade på att resten av dansarna skulle komma.

”Är alla här?” jag tittade upp och fastnade med blicken på en tjej som såg ut att vara runt 20. Hennes hår var något av det vackraste jag sätt. Man skulle kunna beskriva det som ”galet” eller något liknande. Det var stort och krulligt och hängde långt ner på hennes rygg. Det var folk som henne som fick en att känna sig ful..

hon log stort mot oss alla och räknade tyst in gruppen vilket slutade med att alla var här.

”Okej, då tycker jag att vi kör igång! Jag kanske ska presentera mig först” skrattade hon mjukt.

”Jag är Danielle Peazer och kommer vara med er under den här turnén. Jag ska egentligen inte lära er koreografin men just nu så är Cher inte här idag, så jag fick ta passet.” Hon började gå mot dörren och vinkade till sig oss. Vi följde efter som små,vilsna hundvalpar. Det måste sätt rätt roligt ut ändå.

~Itsalinehere~

”Vi tar det en gång till!” hojtade Danielle och startade om musiken. Jag stod längst fram på höger sida, och Danielle längst fram på vänster sida medan resten av gruppen stod strax bakom oss. Danielle visade snabbt hur jag skulle göra ett visst danssteg. Jag tittade imponerat på när hon mer eller mindre rörde sig lika mjukt som en ål.

Musiken drog igång och både jag och Danielle började svänga på höfterna i takt till ”Dance Again”. Vi gick fram några meter och lät dansstegen ta över våra kroppar. När refrängen drog igång så hängde resten av gruppen på, allt såg skit bra ut enligt mig.

Vi ställde oss i slutpositionerna och andades ut alla på samma gång. Det lät som en enorm suck, vilket fick mig att börja fnissa. Jag gick fram emot min vattenflaska och svalde snabbt ner några klunkar vatten.

”Vad säger ni, en gång till?” log hon och startade om musiken ännu en gång.

Dansstegen satt som en smäck och alla dansare såg ut som riktiga dansare. Inte för att vi var ”låtsas” dansare annars, men man kände sig mer professionell nu.

Jag stod kvar en stund för att rensa tankarna och stretchade snabbt innan jag gick fram emot min väska.

”Är du nervös?” jag vände mig snabbt om och tittade bort mot Danielle. Jag log och ryckte lätt på axlarna.

”Jo, det är väl klart att jag är nervös. Det här är inte direkt något vardagligt” skrattade jag och drog på mig min hoodie över linnet.

”Förstår det, Pitbull är en cool snubbe. Jag pratade snabbt med en tjej förut, men hon tyckte det var roligare att vara på samma ställe som One Direction” flinade hon och stängde av högtalarna. Jag nickade sammanbitet och fick en halvt orolig blick av Danielle.

”Vi är lediga en stor del av dagen, vad sägs som att ta en fika och se oss omkring lite senare?” frågade hon glatt och gick fram emot mig.

”Låter kul, ska vi säga att vi ses i Lobbyn om.. en och en halv timme?” frågade jag och ställde mig upp.

”Jag fick aldrig ditt namn” flinade Danielle.

”Oh, Marion. Marion Smith” log jag och skakade snabbt hand med henne. Något förändrades i hennes blick och hon log genast lite osäkrare.

”Då syns vi!” log hon och visade mig sedan ut genom dörren. Jag började gå tillbaka mot hotellet och funderade på vad det var med Danielle.

~~

”Så.. berätta lite om dig själv” Log Danielle och satte sig ner med sin milkshake framför mig.

”Det finns väl inte så mycket att berätta.. Lever ett vanligt tonårsliv och dansar” skrattade jag och rörde runt med sugröret. Danielle nickade och log mot mig, som om jag skulle fortsätta.

”Sen har väl allas liv några vassa kanter..” suckade jag och stirrade ner i bordet. Jag kände en hand på min axel och tittade upp för att möta Danielle´s förstående blick. Gah, ge mig hennes utseende någon?!

”Liam har berättat” suckade hon och rynkade på ögonbrynen. Då slog det mig, Danielle, det var ju Liams flickvän!?

”åh, jaså” log jag osäkert.

”Du behöver verkligen inte prata om det här, och verkligen inte med mig. Men du ska veta att jag alltid finns till. Men jag tycker vi glömmer dom nu” flinade hon och gav mig en lätt klapp på axeln innan hon lutade sig tillbaka.

”Så, bor du i London förövrigt?” frågade hon snabbt för att byta samtalsämne.

”Jupp, jag antar att du också gör det” log jag och ställde ner min tomma milkshake. Hon nickade och tittade sedan ut mot torget. Det började tömmas på folk och ersattes istället av regndroppar. Jag suckade högt och stirrade tråkat ut på gatorna.

”förlåt om jag frågar.. men var det något på gång mellan dig och Harry?” frågade hon osäkert.

”Jag vet faktiskt inte. Visst, han kysste mig en gång. Men jag antar att det inte betydde ett skit för den jäveln” suckade jag. Hon flinade halvt åt mig för mitt språk innan hon nickade.

”det skulle vara kul att lära känna dig bättre” log Danielle när vi stod utanför hennes dörr. Jag kramade om henne snabbt innan jag vände mig om för att gå. Liam kom gåendes och log osäkert mot mig innan han flackade med blicken mellan mig och Danielle.

”Hej” log jag och fick ännu ett osäkert leende tillbaka. Jag gick vidare bort mot vårt rum och slängde mig halvt död på sängen. Något jag behövde just nu var sömn..

Jag la mig tillrätta över täcket tog fram min mobil. Det var rätt längesen jag smsade Hanna.

”Hej! Vad händer hemma i London?;) Du anar inte hur mycket vi har att prata om när jag kommer hem. Jag antar att vi får ta och fika lite oftare sen ;) xx” I väntan på att hon skulle svara så la jag mig på sidan och blundade. Jag var precis på väg att somna när jag hörde någon kliva in i rummet.

”det är middag, ska du med ner?” jag grimaserade av ljuset som släpptes in tack vare dörren innan jag skakade på huvudet. Jai tittade på mig med ett höjt ögonbryn.

”Nah, jag tror jag stannar här. Fikade med Danielle förut” flinade jag. Han ryckte lätt på axlarna och vände sig om, jag tog chansen och daskade till honom på rumpan. Han vände sig hastigt om och gav mig en iskall,skämtsam blick innan han lämnade rummet. Ett brett flin prydde mina läppar medan jag sakta föll in i en djup sömn.

HARRYS PERSPEKTIV:

Jag spejade ut över restaurangen och hoppades på att få se det kastanjebruna håret någonstans, men fick inte syn på det. Tvillingarna kom in genom dörren men hade inte henne med sig, så jag passade på att gå fram till dom.

”Hej killar ! Uhm, vet ni vart Marion är?” frågade jag osäkert och kliade mig i nacken.

”Öh, ja hon ligger och sover tror jag.. hon var inte så hungrig” mumlade den ena vem jag antog var Luke. Jag nickade sammanbitet och styrde stegen tillbaka till killarna.

”Nå?” frågade Louis nyfiket och började tugga på en morot.

”Hon var tydligen inte hungrig så hon ligger och sover” suckade jag besviket och petade lätt i maten.

”Men gå upp ändå? Det kanske är ända chansen du får till att prata ostört med henne” sa Liam uppmuntrande och log mot mig. Hans hasselbruna ögon var verkligen underbara, så djupa..

Okej skärp dig Harry. Jag reste mig från bordet ytterligare en gång och gick ut ur restaurangen. Tankarna forsade runt som yra hönor uppe i huvudet. Skulle hon låtsas som om hon inte kommer i håg mig? Kommer hon smälla igen dörren i ansiktet på mig? Kommer hon förlåta mig?

Plötsligt stod jag framför dörren. Jag reste nervöst handen och gav dörren tre lätta knackningar. Jag tänkte precis vända mig om och gå när jag hörde steg från andra sidan dörren. Hon tittade chockat på mig där hon stod i en Mickey Mouse tröja som inte ens täckte låren, hennes hår var ostyrigt men på något sätt lyckades hon vara vacker hur hon än gjorde.

”Uh, hej” sa jag nervöst och log smått mot henne. Hon suckade, dock rätt lågt men tillräckligt högt för att jag skulle höra och tappa självförtroende. 

”Kan vi bara.. prata?” frågade jag ännu osäkrare och hoppades på en reaktion. Hon nickade tveksamt och släppte in mig i rummet. Hon stängde dörren efter oss och kröp sedan upp i soffan med en filt. Jag sjönk ner i soffan och gömde huvudet i händerna.

”Så, ville du prata?” frågade hon kallt.. Jag nickade och tittade upp på henne med ängsliga ögon.

”Jag är ledsen Marion... Vi visste att vi inte skulle klara av att inte få träffa dig så ofta som vi ville.. så..”

”Så ni bestämde er för att bara ignorera mig, skita i mig totalt och låta mig tro att ni alla fem inte ville ha något med mig att göra? Att jag inte räckte till? Att jag inte var bra nog? Vad hände med vår kyss Harry? Jag trodde det betydde något för dig? Men jag antar att jag inte var tillräcklig för dig..” det sista mumlade hon, vilket fick mig att må ännu sämre.

”Jag är verkligen ledsen..” suckade jag och tittade på henne. Hon bet sig i läppen, nickade och gick fram emot mig. Hon suckade näst intill ljudlöst och klev in i min famn. Jag drog in doften av henne och tryckte hennes nätta kropp hårdare mot min.

”Jag med..” mumlade hon och gick för att öppna dörren. Jag tittade chockat efter henne och gick sedan snopet ut ur rummet. Hon stängde dörren med en rätt hård smäll efter sig och lämnade mig mer förvirrad än någonsin.

HANNAS PERSPEKTIV:

Jag smällde suckandes igen skåpet och hängde väskan över axeln. Den nya skolan var fin, eleverna var inga mobbare och alla skötte sig. Det enda tråkiga var att ingen någonsin ägnat mer än en blick åt mig. Det hela skulle bli lättare när Marion kommer tillbaka.

Jag tog upp mobilen och såg att jag fått ett sms av Marion. jag svarade snabbt och skrev ett ”jag saknar dig” sms innan jag började traska hemåt.

”Hallå?” ropade jag när jag klev in i vår trånga hall. En stank av cigaretter slog emot mig samtidigt som jag passerade köket. Jag gick vidare till vardagsrummet där jag såg henne ligga sovandes på soffan. Jag gick så tyst som möjligt fram till henne och plockade bort all alkohol och alla cigaretter.

”Jag älskar dig” suckade jag och gav henne en lätt puss på kinden innan jag smög vidare till mitt rum. Niall mötte min blick så fort jag klev in i rummet. Även om det bara var en affisch så kändes hans blick så levande. Jag kan inte förstå att Marion just nu var iväg med One Direction. Jag skulle offrat mitt liv för en sådan chans. Jag vaknade upp ur mina tankar när jag hörde att det slamrade till nere i köket. Med en suck släpade jag mig tvärs igenom rummet för att slå mig ner vid skrivbordet. Jag plockade fram matte boken ur väskan och började sedan räkna.

Jag hann dock inte så långt innan mina tankar svävade iväg till Niall,killarna och Marion..

LOUIS PERSPEKTIV:

Vi packade upp våra grejor och fixade till det sista innan middagen.

”jag drar över till Liam snabbt bara! Vi ses nere vid middagen!” ropade jag och försvann ut innan han hann fråga varför.

”Lou! Vad händer?” frågade Liam och slog sig ner i soffan. Jag dunsade ner bredvid honom och gömde ansiktet i händerna.

”Hon är här” mumlade jag sammanbitet, men tillräckligt högt för att Liam skulle höra.

”Vem?” jag gav honom en lååång blick tills han spärrade upp ögonen och tittade chockat på mig.

”Hon, som är hon?!” utbrast han och tog sig för pannan.

”Hon som är vem?” frågade Harry som kom in genom hallen. Jag gav Liam en seriös blick och reste mig.

”En tjej jag såg på planet. Hon har varit med på nästan alla skivsigneringar och liknande” flinade Liam och tog på sig skorna. Harry gav oss en misstänksam blick, och jag tackade gud för att Harry inte var den smartaste personen på den här jorden.

Vi gick ner till restaurangen och fick ett eget bord. Jag sneglade bort mot det andra bordet och såg Marion skratta åt något en kille sagt. Bredvid honom satt en kille som såg precis lika dan ut läskigt nog, och bredvid honom en kille med riktigt krulligt hår.

Ska bli kul att lära känna alla och få veta vad alla heter först och främst.

Vi fick menyerna och beställde in maten när jag såg Harry titta bort mot bordet. Jag vet inte om han hade sätt henne, men i så fall gjorde han ingen stor grej av det. Han riktade blicken åt maten igen och högg in.

MARIONS PERSPEKTIV:

”Hej! Vi får ta fikat en annan dag ;) hoppas du har det bra nu och att vi hörs av så fort jag kommer hem! Saknar dig <3” jag la ner mobilen i fickan och väntade på svar av Hanna.

”Mina damer, det här är Moose” flinade Jai och nickade mot oss, och sedan mot en rätt snygg kille som stod bredvid honom. De satte sig ner mitt emot oss och tog tag i varsin meny. Luke tittade på mig, vickade på ögonbrynen och grep tag i sin meny. Jag hade ju en aning om vad han skulle göra, så jag satt lugnt och kollade på när han smällde till sin bror i huvudet när han var inne i sin meny.

”Dam kan du vara själv din tant” skrattade Luke medan Jai gned sin hand uppe på huvudet. Han räckte ut tungan åt Luke och låtsades flörta med honom. Fnittrig som jag var, så började mitt fnitter sprida sig i rummet. Luke och Jai tittade på mig med höjda ögonbryn innan alla tre började fnittra hysteriskt och härmade mig, vilket fick mig att bryta ut i as garv. Just nu så brydde jag mig inte om någon tyckte att jag var dum i huvudet, eller om killarna la märke till mig. Jag älskade mina kompisar, killarna räknades inte som en del i mitt liv längre.

”Oh gud, hur står jag ut med dig?” flinade Luke när jag tagit några djupa andetag.

”Så.. exakt vad står ut när du är med henne?” sa Moose med en mörk, pedofil röst. Luke satte händerna framför ansiktet och skrattade medan Jai la ner huvudet i tallriken. Jag följde Lukes sätt och gömde mitt skratt i händerna, vilket inte lyckades särskilt bra. Tårarna började rinna längs mina kinder, vilket fick mig att skratta mer. Det var som en ond cirkel.

Moose pekade på mig och höll sig för magen och skrattade ännu mer när mina tårar började spruta. Jag reste mig skrattandes upp från stolen och skyndade mig ut ur restaurangen. Väl ute så började jag -skrattandes- torka bort tårarna och tog gång på gång djupa andetag.

Min humor var ju inte bäst.. Efter ett tag så öppnade jag dörrarna och klev in i restaurangen. De flesta på bordet gav mig skumma blickar och tittade på mig som om jag var dum i huvudet.

Luke höll handen för munnen och skrattade åt mig medan Jai och Moose lyckats lugna ner sig.

Jag tittade snabbt åt höger för att se alla killarna titta chockat på mig. Jag vände skrattandes bort blicken och slog mig ner vid Luke igen. Snacket drog igång inne i restaurangen och mitt utfall var som bortglömt.

~~

”Det var det roligaste jag varit med om på länge, asså du började ju gråta!..”-skrattade Moose och pekade anklagande på mig- ”.. Jag trodde jag skulle dö, du skulle sätt allas blickar när du sprang ut”. Jag skrattade lätt och tog sedan sats för att hoppa upp på Jai´s rygg som gick några meter framför oss.

”Hörruru, jag e ingen häst” skrattade Jai och grep tag i mina ben. Han sprang upp i korridoren och vände sedan för att springa tillbaka till Luke och Moose. Jag tjöt till när han vinglade till men lyckligtvis nog så fick han tillbaka balansen. Han saktade in och gick sedan i samma takt som de andra. Jag hörde ett par upprörda röster bakom mig och vände mig om för att få snabb ögonkontakt med Harry. Jag log smått och vände sedan tillbaka blicken. Han var en sångare i ett band. Jag hade ingen anledning till att vara sur? Jag känner ju inte killen.

Det gjorde rätt ont att tänka så, men det funkade.

HARRYS PERSPEKTIV:

”jag kommer inte fixa det här!” utbrast jag irriterat när vi gick längs korridoren.

Louis började babbla på, men jag hade stängt av mina öronen. En bit fram gick två välbekanta figurer. Två av killarna som suttit med Marion under middagen. Hennes kompisar? Pojkvän? Bror? Nej vänta.. han dansade inte..

Ett högt tjut hördes i korridoren innan en kopia av killen framför oss kom springandes emot oss med ingen mindre än min lilla Marion på ryggen. Hon vände snabbt på huvudet och mötte min blick. Jag var beredd på att få ta emot ett finger eller en och en annan hat blick, men konstigt nog log hon mot mig. När hon sedan vände sig om igen fick jag en förvirrad blick från Louis. Tro mig, jag kände mig mer förvirrad än någonsin.

Hon stannade upp vid sin dörr och väntade på att den ena killen skulle fiska upp nyckeln.

Hans -vad jag antog var- tvilling log mot oss och klev fram med handen utsträckt.

”Jai” log han och knuffade fram en kille med krulligt hår.

”Moose” flinade han och skakade snabbt hand med oss. Efter honom presenterade sig Luke för oss.

”Marion” log hon och skakade hand med oss alla. Hon försvann in i rummet igen. Va?! Louis kliade sig i pannan och knep ihop ögonen. Rätt söt om du frågar mig. Men.. tillbaka till ämnet. Vad hade hänt med Marion? Minns hon inte oss, eller vill hon inte minnas oss?

Förvirrad gick jag bort mot vårt rum och kastade mig i sängen.

”Fuck!” utbrast jag och dunkade huvudet i kudden återupprepade gånger.

MARIONS PERSPEKTIV:

Väl innanför dörren bröt jag ihop totalt. Tårarna började rinna och min näsa blev tät på några få sekunder. Jag drog händerna under ögonen för att få bort tårarna, men det var lönlöst.

Moose gav mig en förvirrad blick innan jag kastade mig mot badrummet. Jag antog att Luke eller Jai berättar för honom. Jag satte mig på golvet och lutade huvudet mot väggen. Mina tankar gick huller om buller uppe i huvudet och fick mig att bli ännu mer rädd och osäker än vad jag var. När tårarna började bli för mycket och jag knappt fick någon luft grep jag tag i närmaste handduk och höll den för ögonen medan jag lugnande ner mig själv. Jag antog att jag spelade rätt bra där ute, eftersom alla killarna såg förvirrade ut, medan Moose log som om allt var normalt. Oh Gosh, Moose måste tro att jag är någon jävla lipsill. Jag reste mig upp och studerade spegelbilden. Jag såg mer eller mindre ut som en rödflammig tvättbjörn. Jag tvättade snabbt av ansiktet innan jag låste upp dörren med en djup suck. Killarna satt alla i soffan med fifa på och var helt inne i en match när jag gick förbi på väg mot sovrummet.

”Jag går och lägger mig” gäspade jag och skulle precis öppna dörren när någon kramade om mig bakifrån. Luke´s doft spred sig runt mig och med ens så kände jag mig trygg.

”Jag älskar dig bästis” mumlade han och pussade mig lätt på huvudet.

”Jag älskar dig mer” suckade jag och kramade om honom. Hon gav mig en lätt klapp på ena axeln innan han satte sig ner bredvid killarna igen. Moose och Jai vinkade lätt till mig innan jag stängde dörren efter mig. Det blev genast mörkt i rummet , så mörkt att du inte kan urskilja din hand om den så är tio centimeter ifrån ditt ansikte. Jag kröp snabbt ur kläderna och drog på mig mina gröna pyjamas shorts tillsammans med pappas gamla t-shirt. Jag hade klippt vid halsen så att den inte var så tight runt halsen. Jag kan inte gå med sådana tröjor, jag dör.

Jag la mig tillrätta i sängen och tog upp min dagbok.

”Kära dagbok, idag är det den 1 september..

Vi lämnade flygplatsen runt 8 och begav oss mot Paris, vårt första mål.

Jag tror jag är förälskad i Paris.. vårt hotell är nästan olagligt lyxigt.

Smidig som jag är så lyckades jag skämma ut mig under middagen och fick på så sätt visa killarna att jag är här. Jai och Luke presenterade sig för killarna när vi skulle gå in på våra rum, så jag gjorde lika dant och skakade hand med dom som om de var normala personer. Jag antar att de blev rätt chockade... det hade jag blivit.

Det är så många känslor som svämmar över i min kropp just nu..

Ena stunden vill jag springa över till killarna och glömma allt som hänt och låtsas som om de aldrig ignorerade mig för ett helt år, medan jag i andra sekunden vill ge dom varsin fet käftsmäll och skälla ut dom alla fem. Men jag tog flykten genom att låtsas som om jag inte kände dom..

Visst, jag har Luke och Jai, jag älskar dom över hela mitt hjärta. Men platsen som killarna tog med sig kommer aldrig kunna helas igen, den kommer alltid tillhöra dom.

Får se hur det löser sig, jag antar att jag får spela på ”jag känner inte er” biten nu när vi är här och försöka glömma allt när jag kommer hem.

Ska bli intressant att få koreografin till första dansen i morgon, är riktigt taggad.

Nu ska jag sova bort sorgen och försöka se allt från ett bra perspektiv..

xoxox din Marion”

Jag la suckandes ner dagboken i resväskan igen och drog täcket tätare omkring mig. Jag la mig på rygg och knöt händerna över magen. Saknade killarna mig? Ägnade de en tanke åt mig? Tyckte de att jag var en pina som dök upp här? Hade de ens tyckt om mig från början? Varför sa de upp kontakten? Var jag inte tillräckligt bra för dom? Var jag inte värd deras uppmärksamhet? Räckte jag inte till?

Jag skakade äcklat bort alla tankar och vände på mig ytterligare än gång innan jag sjunk in i mörkret.

”Harry?” viskade jag och la mig närmare honom. Han la sin arm om mig och gav mig en lätt puss på pannan.

”jag älskar dig” viskade han ut i mörkret och strök bort några slingor som hamnat i mitt ansikte. Han lutade sig upp och tog stöd av sin armbåge medan han böjde sig ner och pussade mitt ansikte. Han lät de enkla pussarna bli till kyssar som vandrade runt min hals. Jag suckade nöjt och lekte lätt med lockarna i hans hår. Han drog av mig tröjan och började placera kyssar från min mage och uppåt. Plötsligt kände jag en outhärdlig smärta i bröstet, som om någon högg dig med en kniv. Jag öppnar ögonen och ser Harry stå med mitt hjärta i handen. Han flinar stort och går sedan fram till fönstret. Det droppar blod från hans hand medan han tar de sista stegen. 

”så här mycket betyder du för mig” flinar han och kastar ut mitt hjärta i natten. Hans existens börjar avta och han blir sakta men säkert suddig.

”Harry?!” skrek jag desperat medan tårarna rann ner för mina kinder. Han vinkade retsamt innan han försvann helt och hållet.

Jag satte mig snabbt upp och blinkade till några gånger innan jag insåg att det bara var en dröm. Mitt hjärta var kvar i min kropp, fast bara fysiskt. Harry hade redan tagit det med sig när han stack. Jag började torka mina kinder som vid det här laget var dränkta i tårar och försökte få ner min andning.

”Babe?” viskade Jai och klev in genom dörren. Jag tittade förvirrat dit och såg hans bekymmer fulla ansikte.

”mhm” mumlade jag trött tillbaka och la mig ner igen.

”är allt som det ska? Du skrek på Harry flera gånger” suckade han oroligt och kom fram till mig. Han böjde sig ner och gav mig en snabb puss på kinden innan han lämnade rummet med dörren på glänt. Jag blundade och kände tröttheten slå emot mig som en våg. Långt där borta någonstans så hörde jag Luke och Jai´s röster nämna mitt namn och de lät inte direkt lugna.. men just nu såg jag bara fram emot att få sova och slippa tänka. Mörkret slöt sig kring mig och jag kunde äntligen somna på riktigt.

Bara för att ni är så underbara och fixade 3 kommentarer så snabbt! ^^

Här har ni kapitel.. vad blir det, sju? xD Tror det kan bli riktigt bra det här ;p

Tack för att ni kommenterar och läser, ni gör mina dagar!<3

3 kommentarer till nästa del? ^^

//Emilia xoxo

 

MARIONS PERSPEKTIV:

”Varför sa du inte något?!” utbrast jag i telefonen medan Luke suckade i andra sidan luren.

”Så du menar att om jag sagt till dig att vissa av konserterna var av One Direction och resten av Pitbull, så hade du åkt med?”

”Det är väl klart?” fnös jag skämtsamt och hörde honom skratta svagt.

”Jahopp, men då syns vi I morgon? Vi möts vid busshållplatsen klockan halv 7 så tar vi taxi tillsammans till flygplatsen då? Planet går runt 8.” frågade han lite gladare.

”Sure! Vi hörs, puss på dig” suckade jag och la på. Jag tittade igenom sista delen på pappret igen och satte händerna framför ansiktet.

”Vi hoppas att du kommer trivas och får en bra tid!

// Pitbull & One Direction”

”fanfanfanfanfan” upprepade jag medan jag la undan pappret, lika bra att försöka göra det bästa av situationen. Jag och Hailey, min brors flickvän, hade kommit rätt nära varandra och var goda vänner. Trots att hon var 2 år äldre än mig så kändes det som om vi var jämn gamla.

Något av det bästa med att han var tillsammans med Hailey var att jag fick mina naglar fixade gratis, eftersom hon höll på med manikyr och grejer.

To: Haileeeyy<3

Mina naglar behöver hjälp.. kan dom komma över?? ;)) x”

From: Haileeeyy<3

Dina naglar är så välkomna så, du kan väl hänga med du med?? ;)) x”

jag skrattade och gick ut i hallen. Mobilen åkte ner i jeansfickan medan jag tog på mig mina jeffrey campbell skor och lämnade huset. Pappa var på sin andra dejt med någon kvinna, jag har ingen aning om vem hon är, men hon gör pappa lycklig, och då tycker jag också om henne.

Han har sagt att han ska ta med mig på restaurang med henne någon dag så vi får lära känna varandra.

Jag öppnade dörren till Haileys hus och klev in.

”Hej! Vad kul att du kunde följa med dina naglar över!” skämtade hon och gav mig en kram.

”Allting för dom vettu” flinade jag och gick efter henne in i köket. Hon hade redan plockat fram massvis med saker som jag inte ens visste namnet på.

”Så.. hur går det med killarna och allt?” frågade hon medan hon började ta bort resterna från mitt gamla nagellack. Hailey var en av dom få som visste om hela historien med killarna.

”Hade ju kunnat vara bättre..” suckade jag ”men nu ska jag ju tydligen vara bakgrundsdansare för dom och Pitbull” hon tittade chockat upp på mig, så jag fick dra hela ”uttagnings” saken igen. Först hade jag ju varit överlycklig, sen så ångrade jag mer än något annat att jag följde med och deltog.

"Men ska de uppträda samtidigt? jag menar, ska någon av dom vara förband för den andra?" frågade hon och gjorde en rolig grimars. jag skakade lätt på huvudet.

”Nope, men en del av konserterna är för One Direction, andra är för Pitbull. Så vi kommer åka omkring med One direction medan Pitbull dyker upp på platserna där han ska uppträda när det är dags” log jag.

”Men du, upp med hakan! Se det som en chans för dig att få mer dansjobb!Du behöver ju inte prata eller vara nära dom, right?” sa hon uppmuntrande och log mot mig.

”Tack Hailey!” skrattade jag och kramade om henne innan jag lämnade huset. Hailey var duktig på att få en att tänka om och se från andra perspektiv.

Jag inspekterade naglarna och log stort för mig själv. Två rosa naglar, resten var vita med rosor och diamanter på.

~~ITSALIINEHERE~~

Jag stoppade in sista biten av mackan i munnen och började gå upp mot mitt rum. Jag drog fram min rosa resväska och la upp den på sängen. Plagg efter plagg åkte ner i väskan tillsammans med lite annat nödvändigt. Som smink, hår och kropp produkter och liknande.

Slutligen så satte jag mig på väskan och drog igen dragkedjan. Jahopp, då bär det av i morgon..

Jag kände en liten klump av nervositet som växte sig starkare i magen medan jag drog av mig kläderna. Jag la fram ett par mysbyxor och ett slapp linne på skrivbordet innan jag kröp ner i sängen med min nyköpta dagbok. Jag la mig på mage och fattade tag om pennan innan jag förde den mot den tomma sidan.

”Kära dagbok..

det är väl oftast så man börjar?

Hur som helst, får ta och berätta lite om mig själv nu då när jag ska försöka skriva i dagboken regelbundet.

Jag heter Marion Smith och är en 17 årig dansare, fyller 18 den 25 september (woop woop).

Min mamma gick bort när jag var 8 år, sedan dess har jag bott i London med min pappa och bror.

Jag träffade på fem killar i min skola,Harry,Louis,Liam,Niall och Zayn, som efter ett tag blev som mina bröder.

De hjälpte mig igenom stunderna när jag var som svagast, och fick mig alltid att le eller skratta. För sent upptäckte jag att mina känslor för Harry växte sig starkare..

De sökte till x-factor, gick vidare och kom 3:a.

Jag är stolt över dom, trots det dom gjorde..

Vid vecka sex så slutade dom plötsligt svara på mina samtal och sms. Först så trodde jag bara att dom inte hade tid, men det visade ju sig att jag hade fel..

Jag har inte hört ett knyst från dom på ett år, vilket känns rätt tomt..

I går fick jag meddelandet om att jag kommit med som dansare i en turné som kommer åka runt i Europa under september, och självklart så är en del av konserterna för One Direction. Resten är för Pitbull.

Nu ska jag inte deppa mer, utan ska försöka sova.

Känner jag mitt liv rätt kommer det bli en låååång dag i morgon..

Godnatt! Xx”

jag reste mig från sängen och la ner dagboken i väskan innan jag återigen kröp ner under mitt varma täcke.

~~

”håll käften!” fräste jag och smällde till den chockrosa väckarklockan. Den gav ifrån sig ett litet ljud innan den blev tyst. Jag nickade belåtet och klev upp ur sängen. Jag skulle möta Luke och Jai om en halvtimma, så jag behövde inte stressa så mycket. Jag hoppade i mina mysbyxor och drog på mig linnet innan jag gick fram till spegeln. Vi skulle bara sitta på ett flygplan hela dagen, så då brydde jag mig inte om att sminka mig. Mitt hår fick sitta i en slarvig tofs innan jag drog med min resväskan ner till hallen.

”Min fina flicka” suckade pappa och gick fram emot mig. ”lova att ta väl hand om dig?” mumlade han mot mitt hår. Jag nickade och kramade om honom tillbaka.

”Jag lovar, om du lovar att jag får träffa din tjej när jag kommer hem igen?” flinade jag och drog på mig min jeansjacka. Jag tog fram mina converse -dom ända skorna jag hade som inte bestod av klack eller platå- och knöt på mig dom. "Du får ringa hem Josh" log jag och gav pappa en sista kyss på kinden innan jag skyndade mig ut mot Luke och Jai.

”Där kommer ju min tjej!” skrattade Luke och la armen om mig i en snabb kram.

”Heeej, jag kommer dö” skrattade jag och kramade om Jai lika snabbt. Vi vinkade till oss en taxi och stod strax utanför flygplatsen.

”redo?” flinade Jai och tog armkrok med mig, likaså Luke.

”Nix” skrattade jag innan vi gick in. Lite längre bort stod ett gäng med ungdomar tillsammans med någon som jag mycket väl kände igen. Paul. Luke la märke till att jag saktade ner farten och gav mig en enkel knuff i ryggen.

”Kom ihåg, det här är din chans att glänsa. Visa dom att du inte bryr dig om dom, okej? Låtsas att du inte känner dom” viskade Luke nerböjt mot mig. Jag nickade och försökte övertyga mig själv om att killarna inte skulle märka att jag var här. Jag skulle vara en vanlig dansare, punkt slut.

”är alla här?” frågade en annan vakt och började sedan räkna in oss en och en.

Killarna skulle sorligt nog sitta på samma platser som oss.. Pitbull däremot åkte till platserna på eget vis och dök bara uppe dom gångerna han skulle vara på scen.

”Har Marion,Luke och Jai kommit?” hojtade Paul och tittade ner på sitt papper. Vi räckte upp händerna och nickade medan Paul log mot oss och bockade i något på sitt papper.

Flera vakter började gå mot vår gate, så vi hängde på och försökte smälta in.

Jag gick någon meter bakom Luke när vi gick inne i flygplanet. Han nickade in mot ett par säten och satte sig längst in. Precis när han svängde in mot sätet så mötte jag ingen mindre än Louis blick. Hans ögon borrade sig djupt in i mina och hans mun formades till ett litet ”o” .

Jag vek snabbt undan blicken och bokstavligt talat hoppade in bredvid Luke.

”Vad är det med dig?” flinade han och nöp mig lätt i kinden. Jag slog bort hans hand och stirrade in i sätet framför mig. Tårarna envisades med att tränga fram gång på gång, men efter ett par djupa andetag så lugnade jag ner mig. Jag kände ingen av dom, de var bara fem killar som var med i ett band. Herregud, de känner säkert inte ens igen mig! Jag tittade sedan upp mot Lukes oroliga ansikte och tvingade fram ett leende. Han skakade bara lätt på huvudet och la ena armen om mina axlar. När planet var uppe i luften knäppte alla loss sina bälten, jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte på Grease på spotify. Att det var möjligt att älska en film så mycket? Helt underbar! Jag lutade mig mot Luke och somnade till John Travoltas röst.

LOUIS PERSPEKTIV:

Jag lutade mig bakåt i sätet och tittade på alla dansare som satte sig tillrätta vid olika platser. Jag vet inte riktigt hur Pitbull tog sig till platserna, men det var inte mitt problem.

En mörkhårig rätt muskulös kille nickade bak mot någon och hoppade in i sätet några platser framför mig. Just som jag tänkte vända bort blicken så träffas jag av ett par grön blåa, allt för bekanta ögon. Marion. Min blick drunknade i hennes och min haka åkte ner en bit. Fan vad jag har saknat henne. Jag tänkte precis le och gå emot henne när hon vek undan blicken och kastade sig in bredvid killen. Vad hade jag tänkt med? Att hon skulle krama om mig och glömma bort att vi ignorerade henne? Att vi inte tagit upp kontakten på ett år? Att Harry kysst henne och sen stuckit? Harry och Niall kom skrattandes genom gången i flygplanet och slog sig ner på sätena bredvid mig innan planet lyfte. Liam och Zayn kom också gåendes djupt försjunkna i sina egna tankar innan de slog sig ner på de två platserna höger om mig.

Liam tittade upp och jag passade på att ge honom en ”Vi-måste-prata” blick. Han nickade diskret och satte sig till rätta. Jag satte själv på ”grease” på ipaden och försökte somna till filmen. Tankarna gick omkull uppe i huvudet tills allt plötsligt stod still. Jag blundade och lät drömmarna sakta men säkert ta över mitt sinne.

~~

”Woah!” utbrast en kille i gruppen när vi klev ur bilarna framför vårt första hotell. Om jag inte hade varit med i ett band hade jag nog reagerat lika dant, men man hade vant sig vid lyx. Rätt tråkigt om ni frågar mig. Jag såg Marion och den där killen en bit framför oss och saktade därför ner en bit. Om Harry skulle få reda på att hon var en av dansarna skulle han flippa ur..

Liam fattade vinken och gick bredvid mig, eftersom vi båda gick rätt segt så hängde de andra killarna på.

”Okey, Liam,Niall och Zayn får egna rum som vanligt. Harry och Lou, ni delar” förklarade Paul och gav oss nycklar till rummen. Dansarna hade redan fått nycklarna till sina rum och försvunnit upp längs korridorerna..

Nu börjar den här novellen komma igång lite, har varit lite segt i början ^^

Hoppas ni gillar det här kapitlet ! ;)

Vad sägs som 2 komentarer till nästa del? :)

//Emilia xoxox

Ett år senare..

Marions perspektiv: 

Trots att det snart var slutet på augusti var det fortfarande varmt vissa dagar, men inte idag.

Regnet öste bokstavligen ner och vinden gjorde det inte mycket bättre. Med snabba steg skyndade jag mig från busshållplatsen och bort mot lokalen. Jag stoppade in nycklarna i låset och vred om innan jag drog upp dörren och klev in. För en främmande person så skulle den här lokalen inte vara något speciellt på något sätt. Men för mig var det hemma, doften,väggarna allt som har och göra med den här lokalen är mitt hem.

Jag klängde av mig min hoodie och rätade till min sport-BH innan jag vek upp mysbyxorna till knävecken. Musiken sparkade igång och ”Without you” med David Guetta ljöd i lokalen.

Jag stretchade i ungefär 20 minuter innan jag satte på ”Dance again” och lät musiken ta över min kropp.

~jagskrivernågothär~

jag stängde av musiken och fixade till kläderna igen innan jag började gå mot dörren, det var först då jag insåg att jag haft publik. En blond figur stod lutandes mot dörren och log mot mig.

Jag log osäkert tillbaka och öppnade dörren.

”Du är sjukt bra, vet du det?” påpekade hon och nickade bak mot platsen där jag nyss stod.

”Uhm.. tack.. tror jag” svarade jag och började gå mot busshållplatsen.

”Mitt namn är Hanna Sundström föresten” skrattade hon och sträckte fram sin hand.

”Marion Smith, jag antar att du inte kommer härifrån?” log jag och inspekterade henne smått i smyg. Hennes blonda hår nådde nästan svanken när hon gick, hon var något längre än mig också.

”Nix, jag har bott i Sverige hela mitt liv, men flyttade hit för tre dagar sen, så det är lite nytt för mig” flinade hon och drog in händerna i sina jeans. Hon hade snygg stil, det kunde jag inte neka. Ett par slitna jeans, en grå tröja och en röd/rosa skjorta över det.

”Har du alltid bott här?” frågade hon glatt.

”Nej, jag bodde i Oxford förut, eller, för 9 år sedan” flinade jag , och hoppades på att hon inte skulle fråga vidare, vilket hon gjorde. Jag tog ett djupt andetag och började berätta allt från när mamma lämnade oss tills att vi flyttade hit. När jag var klar blinkade jag bort tårarna som börjat bildas i mina ögon och tittade upp mot Hanna. Hon gick med halvt öppen mun och tom blick.

”Vilket datum störtade planet?” stammade hon fram, fortfarande med lika tom blick.

”26 september” Svarade jag frågande. Hon stannade upp och drog snabbt händerna under ögonen. Grät hon? När hon såg min blick så log hon svagt och kom sedan upp bredvid mig.

”Min bror var med på det planet” sa hon nervöst och drog gång på gång händerna under ögonen. Jag vände mig mot henne med utsträckta armar och kramade om henne samtidigt som mina tårar började byggas upp igen. Hon skakade lätt när vi stod där och grät ut i varandras armar mitt i en park, det såg antagligen konstigt ut, men det var något jag behövt göra sen mamma försvann ur mitt liv.

Någon som varit med om exakt samma sak och som kände samma smärta som en själv.

Jag,Josh och pappa har pratat mycket om det här, vi delar smärtan och kämpar sida vid sida, men någon i min egen ålder var något helt annat.

Vi började gå mot busshållplatsen i lagom tid för att se sista bussen försvinna ur vårt sikte. Jag slängde ur mig ett ”fan” och tog upp min mobil.

HANNAS PERSPEKTIV

Vi klev in i busskuren och ställde oss tätt för att inte frysa. Jag såg hur hon tog upp mobilen och drog tummen över skärmen några gånger. Hennes kinder var fortfarande smått våta efter alla tårar, lika så mina.

”Josh? Kan du hämta upp oss?” hon blev tyst i några sekunder innan hon suckade högt, ”Varför? Jo för att vi vill plåga dig” sa hon med ironi i rösten. Jag flinade svagt, men kände ett sting i magen när jag förstod att det var hennes bror hon pratade med. Hon mumlade något i stil med ”Tack” innan hon la ner mobilen igen.

”Han är här om fem minuter” log hon och gömde händerna innanför sin hoodie.

”Vart ska han släppa av dig?” jag sa adressen till henne och såg sedan en snygg bil svänga in vid busshållplatsen. Marion drog med mig till bilen och öppnade sedan dörren åt mig. Själv hoppade hon in i framsätet och kramade om sin, vad jag antog var, bror.

”Tack” flinade hon och klappade honom lätt på benet.

”Så min fina dam, vart ska jag släppa av dig?” frågade han glatt och fann min blick genom backspegeln. Jag sa återigen adressen och försökte få bort den lilla rodnaden som visades på mina kinder.

~~

”Tack för skjutsen!” ropade jag och stängde bildörren efter mig. Marion vinkade glatt innan bilen försvann ur sikte. Vi hade bytt nummer och bestämt för att ta en fika på stan någon dag . Mamma slängde upp dörren och drog in mig i hallen.

”Vart har du varit?!” fräste hon och stirrade in i mina ögon.

”ute och gått, precis som jag sa till dig. Men med tanke på att du jämt är stupfull så är det inte så konstigt att du inte kommer ihåg!” fräste jag tillbaka. Jag såg hennes hand komma farandes och knep ihop ögonen, som om det nu skulle dämpa smärtan.

Hon gick med bestämda steg in i köket igen och försvann in i sin egna värld.

Jag tog sammanbitet av mig skorna och gick upp mot mitt rum. När jag vält stängt dörren så visste jag inte om jag skulle vara överlycklig eller gråta. Mamma har varit såhär sen min pappa dog 5 år efter olyckan med min bror. Hon fixade det helt enkelt inte, och fann vägen ut ur all sorg genom alkohol.

Jag vred om nyckeln till rummet och drog av mig kläderna och satte på mig mina pyjamas shorts. Jag stannade upp när jag skulle dra pyjamas tröjan över huvudet och gick upp på knä i min säng. Niall´s vackra ansikte prydde väggen ovanför min säng och hans blåa ögon borrade sig in i mina. En salt tår rann ner för min kind i följd av flera till. Hade jag inte haft Niall hade jag inte varit här idag. Han har hjälpt mig igenom alla svåra stunder jag haft, bara funnits där för mig och lyssnat. Även om det bara var igenom bilder eller videoklipp så är han min hjälte.

Jag blev ett fan av One Direction för något år sedan. Jag hade suttit hemma vid datorn och surfat runt på internett när en video på One direction visades. När jag första gången såg han i musikvideon till ”What makes you beautiful” så föll jag pladask. Efter det så sökte jag upp varenda video och bild jag kunde komma åt på honom och killarna. Jag kan ju inte direkt säga att de andra killarna inte var något speciellt, men Niall hade det där lilla extra.

När min syn blev för suddig för att jag skulle kunna se hans vackra ansikte så lät jag mina läppar lätt placeras mot hans på planschen innan jag backade undan.

”Godnatt, jag älskar dig” mumlade jag och la mig sedan tillrätta i sängen.

MARIONS PERSPEKTIV:

När jag kom innanför dörren så rusade jag direkt till högen med post som låg på köksbordet.

Jag och mitt dansgäng var med i en uttagning för en turné som skulle hållas under hela september. Vi väntade alla lika spänt på att vårt brev skulle komma. Idag var sista dagen man hade chansen att komma med, så om mitt brev inte låg i den här högen var det kört för mig.

Luke och Jai var de ända som kommit med än så länge. Jag lästa snabbt igenom texten på alla brev innan min blick fastnade på ett brunt brev med mitt namn på. Jag tog upp brevet och med två lätt skakande händer så öppnade jag.

”Till Marion Smith”

”Vi har glädjen att meddela dig att du kommit med som dansare inför turnén som kommer att ske 1-30 september.

Vi står för dans tillbehör samt boende...”

Jag läste ivrigt vidare och log större och större tills jag kom till sista meningen i brevet. Jag öppnade munnen halvt och kände en klump i magen som bara växte sig starkare.

Helvete.. 

Vad är det som är ett helvete? Det får ni reda på i nästa kapitel! ;)

Ni ska veta hur glad ni gör mig när ni komenterar och läser ^^

4 komentarer till nästa? :))

//Emilia xox

Marions perspektiv. 6 veckor senare

jag tittade ännu en gång på telefonen i hopp om att se ett meddelande visas, men det var tomt. Efter att ha väntat i ytterligare en halvtimma utan framgång slängde jag äcklat bort den halvt uppätna mackan. Varför svarar han inte?! Det dröjde max en kvart innan han svarade, och nu har det snart gått en vecka..

”Kom igen, du har knappt ätit något på två dar!” utbrast Josh när han såg min slängda macka i diskhon. Jag skakade bara lätt på huvudet och gick upp på mitt rum. Min mage skrek av hunger, men smärtan i mitt bröst var större, och det slutade med ännu en dag utan riktig mat

Jag tog upp min macbook och gick in på youtube. Som vanligt letade jag upp killarnas video dagbok från x-factor och tittade in på det nyaste, vecka 6.

Bara av att höra killarnas röst fick mig att dra efter andan. Louis var lika omogen som vanligt, men fick mig ändå att skratta. Jag insåg inte hur mycket jag saknat resten av killarna också.

Efter ett tags surfande på internett så smällde jag igen datorn med en djup suck. Ville han inte prata med mig? Min mobil vibrerade till och jag tog hastigt upp den ur fickan.

Amaya, dansgruppens ”hövding” hade smsat mig om en träning i kväll i parken.

En snabb blick på klockan visade att jag skulle vara i parken om 40 minuter. Varför inte komma lite tidigare? Jag drog på mig ett par mörkgråa mysbyxor och en chockgrön magtröja till det.

Min dansgrup ”The Hip trust” var ett skönt gäng på fyra killar och fyra tjejer.

Jag,Jenna,Amaya,April,Luke,Jai,Beau och Zac. Vi var som en enda stor familj, dock var Amaya och Beau tillsammans, och var gruppens ”hövdingar” om man säger så. Luke var den som var mig närmst i gruppen. Inget kunde skilja oss åt. Inga förutom Luke,Jenna och Jai visste om att jag är kompis med killarna, eller var..

jag närmade mig parken när en svart skugga kom utspringandes från dungen.

”Babe!” utbrast April och sprang emot mig. Jag slets ur mina egna tankar och log stort mot henne.

”Vad händer i kväll?” frågade hon glatt och la armen om mina axlar.

De flesta i gruppen var mellan 18-20 år. Alltså var jag yngst, men det märktes knappt.

”Inget tror jag.. vadårå?” skrattade jag.

”Bra, för du ska med mig hem, hela gänget ska med plus Jennas syster Tilde” flinade hon och sprang de sista metrarna fram till platsen där gänget alltid samlades. Luke sprang emot mig med öppna armar och ett brett leende. Strax bakom honom kom Jai gåendes med ett retsamt leende på läpparna. Tro mig, känner du dom inte så ser du ingen skillnad på dom. Mer lika tvillingar får du leta efter. Jag kramade snabbt om dom innan vi slöt oss till gruppen.

Aya stod -som vanligt- i mitten och babblade på om något uppträdande vi skulle göra.

”Har ni fattat?” flinade Aya plötsligt och tittade runt på var och en.

”Vänta, fattar vi vad?” frågade jag efterblivet och fick en halvt irriterad blick av Aya. Jag log oskyldigt vilket fick hela gruppen att skratta åt mig.

”Det är en turné som går av stapeln om ett tag, de söker dansare och ska ha en audition om några dagar. Jag vill att vi alla anmäler oss så att vi får en chans här i livet” skrattade Aya och började plocka ihop alla saker.

Efter många frågor,svar och funderingar så insåg vi att det kunde vara ett bra sätt att visa upp oss och sprida vårat namn runt i trakten.

”Vi syns i kväll!” ropade jag och lämnade sedan gruppen efter ett svettigt danspass.

Jag hörde steg efter mig och vände mig om för att se Luke komma springandes mot mig.

”hej” sa han glatt och saktade in.

”hej?” skrattade jag och tittade upp på honom. Det negativa med att vara bästis till långa killar.

Luke och Jai hade nyss flyttat hemifrån och bodde i en lägenhet inte så långt ifrån mitt hus.

Jag tillbringade mesta dels av min tid där, annars låg jag på rummet och gick igenom alla minnen med killarna gång på gång.

”Du ska inte tänka på dom har vi ju sagt!” suckade Luke, jag tittade förvirrat upp mot honom och höjde ena ögonbrynet.

”Åh kom igen! Det är alltid lika dant! Du biter dig i läppen och får en bekymmers rynka mellan i pannan. Jag skrattade lätt åt honom och hävde mig sedan upp på hans rygg.

”Skynda dig nu hästen. Jag tror det börjar regna snart” skrek jag högt och manade på honom.

Han skakade skrattandes på huvudet och började små jogga längs trottoaren.

”Ska vi hämta upp dig vid 8?” flinade han och släppte ner mig på marken utanför mitt hus.

”Jag smsar dig” jag gav honom en lätt puss på kinden innan jag sprang in och vidare upp för trappan. Jag slängde en snabb blick på min iphone och gav ifrån mig en irriterad suck när skärmen lös upp tom.

To : Luuukeee

”Ledsen, tror jag stannar hemma i kväll. Krama Aya från mig. Puss”

Fron : Luuukeee

”Det är dom eller hur? Vet du, jag smsar Aya. Puss”

Jag slängde mobilen på sängen och begav mig sedan mot badrummet. Kläderna fick hamna i en hög på golvet innan jag klev in i duschen. Vattnet strålade varmt mot min kropp där jag stod djupt inne i mina egna tankar.

När jag var klar och benen var nyrakade så klev jag ur duschen och drog en handduk runt kroppen innan jag virade in håret i ännu en.

Jag tassade in rummet och la fram ett par ljusblåa matchande spets underkläder, ett par mysbyxor och ett linne.

Jag slängde bort handduken och drog snabbt på mig underkläderna. Mysbyxorna och linnet åkte också på innan jag tog fram min macbook.

Jag fick upp en hemsida där de skrev om Harry Styles och någon Caroline Flack. När jag läste att de dejtade fick jag en klump i magen, som vägrade att gå över. Hon var ju typ dubbelt så gammal som honom?! Betydde kyssen han gav mig någonting alls för honom? Hade han glömt mig? Hade resten av killarna också glömt mig? Betydde jag ingenting för dom?

Med alla dessa frågor -som tog kål på mig- i huvudet så gick jag ner mot köket.

pappa skulle inte komma hem förrän sent i natt så jag var tvungen att fixa middag/kvällsmat själv.

Äcklat tog jag fram en morot ur kylen och tog sedan upp en kniv. Jag skalade snabbt moroten innan jag inspekterade kniven. Jag la den slött mot handleden och rös till när bladet nuddade min tunna hud.

Jag skulle precis pröva att trycka lite hårdare när dörren flög upp. Luke kom in rusandes, och tack vare dropparna som rann längs hans ansikte antog jag att det börjat regna ute.

Hans leende utbyttes snabbt mot en orolig blick innan han gick med bestämda steg mot mig och ryckte bort kniven från min hand. Han tittade snabbt igenom mina handleder innan han stirrade in i min blick. Jag log så oskyldigt jag kunde, men han såg igenom det.

”Tänk inte ens tanken!” röt han och la ner kniven i vasken.

”sorry..” suckade jag och bet av en bit av moroten.

”Nu vågar jag ju inte lämna dig ensam igen.. jag tog med några filmer i alla fall” mumlade han och hämtade en påse från hallen. Jag log slött mot honom när han kom emot mig. Han svarade leendet och satte sedan på The Curse Of The Black Pearl . Jag gav ifrån mig ett litet glädje tjut innan jag plockade upp filten och satte mig till rätta i soffan medan Luke plockade upp en godispåse plus resten av filmerna. Han satte sig bredvid mig med en suck och la armen runt mig. Jag la en bit av filten över hans axlar och fick ett tacksamt leende tillbaka.

Om det var någon som fick mig på andra tankar var det Johnny Depp, eller Jack Sparrow som var min absoluta favorit.

När han kommer seglandes på sin lilla båt så spricker jag. Luke skrattar åt mig när jag börjar hyperventilera och nynna i takt med låten.

”Andas, han är bara påhittad” suckade Luke och flinade lätt åt mig. Jag vände snabbt på huvudet och stirrade in i hans ögon.

”Min..Man..Är..Inte..påhittad..” Fräste jag och gav honom ett litet, retfullt leende innan kriget var igång. Jag satt på hans mage och kittlade honom medan han vred sig av skratt.

”Okejokej!” pustade han ut när jag slutat.

Jag satte mig tillrätta igen med ett nöjt leende som prydde mina läppar.

”Du är sjuk..” flinade han och drog handen igenom sitt hår.

”Och det är därför du älskar mig” sa jag överlägset. Han knuffade mig lätt i sidan med en suck.

”Antagligen”

Kapitel 4 gott folk! ^^

lite halvt onödigt kapitel sådär mitt i allt, men snart kommer den igång på riktigt! tror det här bli en rätt bra novell ändå! ^^ ledsen för inget kapitel i går! skolan kom i vägen ;)

4 komentarer till nästa del? :D<3

//Emilia xoxo

HARRYS PERSPEKTIV:

Jag tog ett djupt andetag innan jag hoppade in i bilen tillsammans med Louis och mamma.

Niall,Zayn och Liam åkte i Liams bil med hans pappa. Vi skulle åka tillbaka till London för att tävla i ”The x-factor”. Om vi har tur, så stannar vi i 10 veckor och vinner allt. Jag hade grubblat över det här rätt länge, men bestämde mig för att det var det bästa.

mamma svängde in vid Marions parkeringsplats och knuffade lätt ut mig ur bilen. Jag tittade oroligt upp mot huset innan jag långsamt började gå upp mot dörren.

Louis gjorde tummen upp mot mig medan mamma log sitt gulliga leende.

Efter några djupa andetag lät jag knogarna slås mot dörren två gånger och hörde sedan hur någon gick i trapporna.

Dörren öppnades långsamt och en trött Carl visades i dörren. Han spärrade upp ögonen och log sedan mot mig.

”Hej Harry!” sa han glatt och försökte kväva en gäspning. Klockan var ju visserligen bara halv 6, men ändå.

”Jag tänkte bara säga hejdå till Marion, men jag antar att hon sover?” flinade jag och blev visad in i huset. Carl försvann upp för trapporna, ljudet av en dörr avslöjade att han gått in och väckt Marion. Efter några minuter hördes snabba steg i trappan och en figur kom snabbt emot mig. Hon kastade sig i min famn och knöt händerna bakom min rygg. Fjärilarna blev med andra ord sjövilda i magen, men jag försökte att inte visa det.

”jag kommer sakna dig” suckade hon mot mitt bröst. Jag strök henne sakta över håret och drog sedan en hand igenom det. Hon kisade upp mot mig och bet sig lätt i läppen.

”Det finns en sak jag måste göra innan jag åker..” babblade jag nervöst och tog ännu ett djupt andetag. Hon kikade upp på mig med en frågande blick och ett leende.

MARIONS PERSPEKTIV

Jag tittade upp mot honom och gav honom en frågande blick. Längre än så hann jag inte.

Hans blick flackade mellan mina ögon och mina läppar. Jag svalde ljudlöst och försökte att inte se så nervös ut, men jag misslyckades antagligen .

Han närmade sig med ansiktet, och sekunden senare slöt sig våra läppar till varandra. Det blev en lätt puss, innan vi båda drog oss tillbaka. Jag log stort mot honom och bet mig lätt i läppen.

Han tittade nöjt på mig innan han tog tag i mina händer.

”Jag kommer sakna dig” suckade han

”Vi fixar det här. I värsta fall är det bara 10 veckor tills vi syns igen” log jag och knuffade honom lätt mot dörren.

”Vi får smsa och ringa varandra hela tiden” mumlade han och kramade om mig en sista gång innan han backade ut på trappen. Han drog med mig ut vilket fick mina ben att knottra sig. Jag stod ju faktiskt bara i ett tunt linne och ett par pyjamas shorts. Han lutade sig närmare och lät snabbt sina läppar finna mina innan han gick bort mot bilen.

Han vinkade snabbt innan han öppnade dörren och hoppade in. Bilens bakdel försvann ur min syn och jag gick suckandes in i huset igen.

Jenna stod bakom mig med stora ögon och ett brett flin på läpparna.

”vadå?” utbrast jag och slog ut med armarna.

”HAN KYSSTE DIG!” skrek hon och hoppade på stället. Jag skrattade åt henne, men insåg sedan vad det var som hade hänt och började hyperventilera på stället där jag stod.

Harry hade ju faktiskt kysst mig, det betyder väl något eller?! Visserligen skulle jag kanske inte se honom på 10 veckor..

~~

Jag tog leendes upp mobilen och skickade ett ”lycka till! Jag hejar på er! Xx” till Hazzzaa. Några minuter senare fick jag ett ”Tack! Saknar dig xx” tillbaka. Jag log slött mot skärmen och tog ett bett på min smörgås.

Jenna hade nyss åkt hem och jag satt ensam hemma och åt frukost. Eller lunch med andra ord då klockan hade blivit halv 2.

Efter att ha pratat med pappa en stund hade jag fått pengar att shoppa för, något av det bästa med att bo i en hyfsat rik familj. Det sämsta med det var ju att min pappa knappt var hemma.

Jag gick upp mot rummet och rotade runt i min garderob efter något snyggt att ha på sig.

Sommaren började äntligen närma sig och det var hyfsat varmt ute.

Jag tog på mig en svart tub-BH och ett USA linne över med fransar. Till det fick det bli ett par jeansshorts och lite smycken.

Väl ute i hallen knöt jag på mig mina slitna vita converse och ett par solglasögon och lämnade huset. Det kändes kontsigt att gå i så platta skor då jag oftast går i klackar.

Jag pluggade in hörlurarna i öronen och började gå mot bussen.

~~

Jag lämnade Victoria´s secret och började gå mot närmaste Starbucks. När jag suttit mig ner med en latte så gick jag igenom vad jag köpt och var nöjd med dagen. Det var rätt komiskt att titta på folk som skyndade sig fram och tillbaka längs gatorna.

Min blick fastnade på en kvinna som lugnt lunkade fram mellan affärerna. Hennes orange lockiga hår flög i vinden och lyfte fram hennes is blåa ögon. hon påminde något enormt om min mamma. Ett klump av saknad spred sig i bröstet och jag fick hastigt dra efter andan för att inte börja gråta.

Chapter 3 gott folk! ^^

5 komentarer till nästa del? :)<3

 MARIONS PERSPEKTIV

”Så.. hur går det i skolan?” frågade Jenna när vi stod framför filmhyllan. Jag förstod precis vad hon menade, men passade på att driva lite med henne.

”Det går nog rätt bra, VG i de flesta ämnena, Kommer i tid till lektioner och så vidare” mumlade jag och höll fram ”Paranormal activity,” ”Grease” och ”Mean Girls”.

Hon stod med armarna i kors och med höjda ögonbryn mot mig, med blicken ”Du vet mycket väl vad jag menar”. Jag flinade åt henne och ryckte lätt på axlarna.

”Sådär faktiskt..” suckade jag efter många om och men, och försökte att inte se allt för intresserad ut av konversationen.

”Sådär..?” fortsatte Jenna trevande.

”Du vet Harry?, Mina känslor för honom vill liksom inte sluta växa.. det går inte en dag utan att fjärilarna i min mage blir sjövilda i hans närhet” mumlade jag snabbt och bestämde mig sedan för Grease och Mean Girls. Jenna skrattade lätt åt mig innan hon sken upp i ett brett leende.

”snäääälaaaa rara söööta Marion..” sa Hon och prutade med läpparna. Hon höll ”The Lion King” i ett fast grepp.

”sure” suckade jag och gick bort mot godisavdelningen.

Efter någon halvtimma var vi på väg hem med en påse mellan oss. Jag stönade och tog ett bättre grepp om påsen.

”snälla, inte här” muttrade Jenna på skoj. Jag blängde på henne, och fick samma blick tillbaka.

Två sekunder senare bröt vi ut i as garv och lät påsen stå själv på trottoaren. Jag höll ena handen för magen och lutade mig mot en tegelvägg medan Jenna stod och vek sig dubbel av skratt och försökte hitta min blick. Jag tittade mot henne och slängde ur mig ett ”vafan skrattar vi åt egentligen?”.

”jadu..” fnissade hon och försökte dämpa sitt andra skrattanfall. Jag skakade lätt på huvudet åt oss båda innan jag tog ett djupt andetag och greppade tag om påsen.

dom som såg oss nu skulle nog lätt kunna missta oss för ett par fulla ungdomar som inte hade något vett i skallen, men det var sådana vi var, flummiga.

JENNAS PERSPEKTIV

efter några skrattanfall och flummiga gångstilar var vi äntligen innanför dörren hemma hos Marion. Jag ställde skorna intill väggen och hängde av mig vårjackan innan jag gick efter Marion ut i köket. Hon tömde godispåsen vi köpt i en skål innan hon räckte över den till mig.

Själv tog hon vår chipspåse plus coca colan.

Jag ställde godisskålen på sängbordet innan jag utmattat slängde mig i hennes säng.

”Någon är tydligen trött” skrattade Marion när hon satte på ”Grease”. Jag fnös åt henne på skoj sträckte mig efter godisskålen. Hennes mobil vibrerade till och ett brett leende spred sig på hennes läppar.

”låt mig gissa.... Harry?” flinade jag. Hon räckte ut tungan åt mig och förde tummarna över skärmen snabbt innan hon låste iphonen och la sig till rätta i sängen.

”såå vad skrev han?”

”Han undrade bara vad jag gjorde och om jag hade kul” sa hon lätt och ryckte på axlarna. Jag knuffade henne lätt i sidan och vickade på ögonbrynen åt henne innan jag fäste blicken vid teven igen.

”jaag älskar den här scenen!” utbrast jag när Sandy har bytt stil och Danny får syn på henne.

”OH han är så sexig!” skrattade Marion och ställde sig upp i sängen. Jag hängde på och började härma filmen. Låten drog igång och både jag och Marion sjöng som idioter.

När Sandy och Danny lyfter med sin bil så la vi oss utmattade på sängen. Dörren öppnades till rummet och pappa tittade in.

”vad håller ni på med?” flinade han med ett höjt ögonbryn. Jag slängde en snabb blick på Marion, och fick en lika dan innan vi båda bröt ut i massor av fnissningar, som sedan övergick till skratt. Carl skakade lätt på huvudet innan han skrattandes lämnade rummet.

”nästa film?” frågade jag glatt. Marion nickade och satte sedan på Lejon kungen.

~~

”Ska du berätta för Harry?” gäspade jag och drog täcket tätare omkring mig.

”Nej! Är du galen?” utbrast Marion från sin del av sängen. ”dessutom så ska han iväg till x-factor med resten av killarna på måndag.

”Då vet du ju inte om han tycker om dig tillbaka?, ofta?! Vad coolt” flinade jag, trots att hon inte kunde se det.

”Jag vill inte veta om han tycker om mig eller inte.. det skulle bli så fel..” suckade hon.

”Tänk på saken, godnatt snygging”. Mumlade jag ner i kudden. ”Godnatt bejb” svarade hon trött innan tystnaden la sig i rummet.

Nu går det fort ;)  det var en tjej som undrade vem Jenna var, men eftersom hon inte kommer vara med så mycket mer än det här så orkade jag inte lägga ner tid på någon personbeskrivning. Men tjejen på bilden är lik henne i mina tankar, så då kanske ni får en uppfattning om hur hon ser ut :)

Hoppas ni gillar det här lika mycket som det förra :))                                                                                     så.. två komentarer till nästa kapitel? ;)<3

//Emilia xoxo