Ett år senare..

Marions perspektiv: 

Trots att det snart var slutet på augusti var det fortfarande varmt vissa dagar, men inte idag.

Regnet öste bokstavligen ner och vinden gjorde det inte mycket bättre. Med snabba steg skyndade jag mig från busshållplatsen och bort mot lokalen. Jag stoppade in nycklarna i låset och vred om innan jag drog upp dörren och klev in. För en främmande person så skulle den här lokalen inte vara något speciellt på något sätt. Men för mig var det hemma, doften,väggarna allt som har och göra med den här lokalen är mitt hem.

Jag klängde av mig min hoodie och rätade till min sport-BH innan jag vek upp mysbyxorna till knävecken. Musiken sparkade igång och ”Without you” med David Guetta ljöd i lokalen.

Jag stretchade i ungefär 20 minuter innan jag satte på ”Dance again” och lät musiken ta över min kropp.

~jagskrivernågothär~

jag stängde av musiken och fixade till kläderna igen innan jag började gå mot dörren, det var först då jag insåg att jag haft publik. En blond figur stod lutandes mot dörren och log mot mig.

Jag log osäkert tillbaka och öppnade dörren.

”Du är sjukt bra, vet du det?” påpekade hon och nickade bak mot platsen där jag nyss stod.

”Uhm.. tack.. tror jag” svarade jag och började gå mot busshållplatsen.

”Mitt namn är Hanna Sundström föresten” skrattade hon och sträckte fram sin hand.

”Marion Smith, jag antar att du inte kommer härifrån?” log jag och inspekterade henne smått i smyg. Hennes blonda hår nådde nästan svanken när hon gick, hon var något längre än mig också.

”Nix, jag har bott i Sverige hela mitt liv, men flyttade hit för tre dagar sen, så det är lite nytt för mig” flinade hon och drog in händerna i sina jeans. Hon hade snygg stil, det kunde jag inte neka. Ett par slitna jeans, en grå tröja och en röd/rosa skjorta över det.

”Har du alltid bott här?” frågade hon glatt.

”Nej, jag bodde i Oxford förut, eller, för 9 år sedan” flinade jag , och hoppades på att hon inte skulle fråga vidare, vilket hon gjorde. Jag tog ett djupt andetag och började berätta allt från när mamma lämnade oss tills att vi flyttade hit. När jag var klar blinkade jag bort tårarna som börjat bildas i mina ögon och tittade upp mot Hanna. Hon gick med halvt öppen mun och tom blick.

”Vilket datum störtade planet?” stammade hon fram, fortfarande med lika tom blick.

”26 september” Svarade jag frågande. Hon stannade upp och drog snabbt händerna under ögonen. Grät hon? När hon såg min blick så log hon svagt och kom sedan upp bredvid mig.

”Min bror var med på det planet” sa hon nervöst och drog gång på gång händerna under ögonen. Jag vände mig mot henne med utsträckta armar och kramade om henne samtidigt som mina tårar började byggas upp igen. Hon skakade lätt när vi stod där och grät ut i varandras armar mitt i en park, det såg antagligen konstigt ut, men det var något jag behövt göra sen mamma försvann ur mitt liv.

Någon som varit med om exakt samma sak och som kände samma smärta som en själv.

Jag,Josh och pappa har pratat mycket om det här, vi delar smärtan och kämpar sida vid sida, men någon i min egen ålder var något helt annat.

Vi började gå mot busshållplatsen i lagom tid för att se sista bussen försvinna ur vårt sikte. Jag slängde ur mig ett ”fan” och tog upp min mobil.

HANNAS PERSPEKTIV

Vi klev in i busskuren och ställde oss tätt för att inte frysa. Jag såg hur hon tog upp mobilen och drog tummen över skärmen några gånger. Hennes kinder var fortfarande smått våta efter alla tårar, lika så mina.

”Josh? Kan du hämta upp oss?” hon blev tyst i några sekunder innan hon suckade högt, ”Varför? Jo för att vi vill plåga dig” sa hon med ironi i rösten. Jag flinade svagt, men kände ett sting i magen när jag förstod att det var hennes bror hon pratade med. Hon mumlade något i stil med ”Tack” innan hon la ner mobilen igen.

”Han är här om fem minuter” log hon och gömde händerna innanför sin hoodie.

”Vart ska han släppa av dig?” jag sa adressen till henne och såg sedan en snygg bil svänga in vid busshållplatsen. Marion drog med mig till bilen och öppnade sedan dörren åt mig. Själv hoppade hon in i framsätet och kramade om sin, vad jag antog var, bror.

”Tack” flinade hon och klappade honom lätt på benet.

”Så min fina dam, vart ska jag släppa av dig?” frågade han glatt och fann min blick genom backspegeln. Jag sa återigen adressen och försökte få bort den lilla rodnaden som visades på mina kinder.

~~

”Tack för skjutsen!” ropade jag och stängde bildörren efter mig. Marion vinkade glatt innan bilen försvann ur sikte. Vi hade bytt nummer och bestämt för att ta en fika på stan någon dag . Mamma slängde upp dörren och drog in mig i hallen.

”Vart har du varit?!” fräste hon och stirrade in i mina ögon.

”ute och gått, precis som jag sa till dig. Men med tanke på att du jämt är stupfull så är det inte så konstigt att du inte kommer ihåg!” fräste jag tillbaka. Jag såg hennes hand komma farandes och knep ihop ögonen, som om det nu skulle dämpa smärtan.

Hon gick med bestämda steg in i köket igen och försvann in i sin egna värld.

Jag tog sammanbitet av mig skorna och gick upp mot mitt rum. När jag vält stängt dörren så visste jag inte om jag skulle vara överlycklig eller gråta. Mamma har varit såhär sen min pappa dog 5 år efter olyckan med min bror. Hon fixade det helt enkelt inte, och fann vägen ut ur all sorg genom alkohol.

Jag vred om nyckeln till rummet och drog av mig kläderna och satte på mig mina pyjamas shorts. Jag stannade upp när jag skulle dra pyjamas tröjan över huvudet och gick upp på knä i min säng. Niall´s vackra ansikte prydde väggen ovanför min säng och hans blåa ögon borrade sig in i mina. En salt tår rann ner för min kind i följd av flera till. Hade jag inte haft Niall hade jag inte varit här idag. Han har hjälpt mig igenom alla svåra stunder jag haft, bara funnits där för mig och lyssnat. Även om det bara var igenom bilder eller videoklipp så är han min hjälte.

Jag blev ett fan av One Direction för något år sedan. Jag hade suttit hemma vid datorn och surfat runt på internett när en video på One direction visades. När jag första gången såg han i musikvideon till ”What makes you beautiful” så föll jag pladask. Efter det så sökte jag upp varenda video och bild jag kunde komma åt på honom och killarna. Jag kan ju inte direkt säga att de andra killarna inte var något speciellt, men Niall hade det där lilla extra.

När min syn blev för suddig för att jag skulle kunna se hans vackra ansikte så lät jag mina läppar lätt placeras mot hans på planschen innan jag backade undan.

”Godnatt, jag älskar dig” mumlade jag och la mig sedan tillrätta i sängen.

MARIONS PERSPEKTIV:

När jag kom innanför dörren så rusade jag direkt till högen med post som låg på köksbordet.

Jag och mitt dansgäng var med i en uttagning för en turné som skulle hållas under hela september. Vi väntade alla lika spänt på att vårt brev skulle komma. Idag var sista dagen man hade chansen att komma med, så om mitt brev inte låg i den här högen var det kört för mig.

Luke och Jai var de ända som kommit med än så länge. Jag lästa snabbt igenom texten på alla brev innan min blick fastnade på ett brunt brev med mitt namn på. Jag tog upp brevet och med två lätt skakande händer så öppnade jag.

”Till Marion Smith”

”Vi har glädjen att meddela dig att du kommit med som dansare inför turnén som kommer att ske 1-30 september.

Vi står för dans tillbehör samt boende...”

Jag läste ivrigt vidare och log större och större tills jag kom till sista meningen i brevet. Jag öppnade munnen halvt och kände en klump i magen som bara växte sig starkare.

Helvete.. 

Vad är det som är ett helvete? Det får ni reda på i nästa kapitel! ;)

Ni ska veta hur glad ni gör mig när ni komenterar och läser ^^

4 komentarer till nästa? :))

//Emilia xox