Ugh
2013-08-09 This Love Last Forever - chapter 11
Tidigare i This Love Last Forever:
Jag tog av mig skorna och gick in mot mitt rum. Ett smalt leende kröp upp på Melanie´s läppar när hon sjönk ner bland madrasserna. Jag knöt försiktigt upp hennes converse och ställde dom bredvid sängen innan jag gick bort till min garderob. ”Here, you can change while i´ll lock the doors” sa jag och lade en av mina gråa t-shirtar bredvid henne. ”Thanks Niall” sa hon sömndrucket och väntade på att jag skulle lämna rummet. En behaglig känsla låg och värmde i min mage medan jag låste dörrarna och kröp sedan ner under filtarna i soffan.
Melanie´s point of view
Jag sträckte ut mina armar och gäspade. Minnena från gårdagen slog emot mig som en våg och illamåendet var värre än någonsin. Jag satte mig försiktigt upp, rädd för att stöta emot mitt ben. Min blick gled över Niall´s rum och jag log av tanken på att han hade stoppat om mig i hans säng, trots att jag i stort sett betett mig som ett svin.
”Uhm.. hello?” ropade jag försiktigt och drog en hand igenom mitt hår. Jag måste se ut som ett troll. Fotsteg hördes ifrån ett rum intill och sekunden senare dök Niall upp i dörröppningen. Hans blonda hår låg rufsigt över hans hvud och han fick gång på gång dra bort det ifrån sin panna. ”Hi” sa han lågt och log snett.
”How are you feeling?” fortsatte han och gick in mot sängen. ”My leg hurts, i have a tiny headache but i live” skrattade jag osäkert och hasade mig upp så att jag satt med ryggen lutad mot väggen. Niall satte sig på sängkanten och nickade.
”I don´t remember anything from the hospital Niall, but i hope i said that i´m sorry, i really am” suckade jag och förvånades över ljudet som kom ifrån Niall. Han.. skrattade? ”What´s so funny?” frågade jag förvirrat och drog upp ena benet till midjan.
”You had an amnesia so you loss your short memory. You couldn´t remember the stuff that happened just minutes ago and you did apologise a several times..” förklarade han med ett flin och ryckte på axlarna. ”Oh..” sa jag tyst och bet tag i min läpp.
”But still i´m sorry, i shouldn´t have left the studio like that and i should´ve answered your texts” mumlade jag och stoppade en hårslinga bakom örat.
”Don´t worry about that, i forgave you and so did Harry and Lucy. But i´m just a bit qurious about that guy from cafée.. are you a, thing or something?” Hans röst blev djupare och tjockare efter varje ord. ”Connor?” sa jag och kände hur ett litet leende trädde fram på mina läppar. Niall höjde på ett ögonbryn och såg halvt om halvt sårad ut.
”Niall, Connor´s gay.. So no, there´s nothing between us. And i have you so why would i be dating another guys?” babblade jag och spärrade upp ögonen när jag insåg vad jag precis sagt. ”I mean... i don´t have you, you´re not mine or anything i just.. uhm i mean” Niall avbröt mig genom att hålla upp handen.
”He´s.. gay?” sa han förvånat och andades lättat ut. ”Yep” svarade jag simpelt och drog mig längre bak i sängen. ”So i´m forgiven..?” fortsatte jag försiktigt och tittade upp på honom under mitt blonda hår, som ännu en gång envisades med att vara i vägen. ”Of course, i told you that you´re forgiven back in the hospital, but you don´t remember that”
”oh that´s good” jag nickade till mina egna ord och drog bort täcket ifrån min kropp, bara för att sekunden senare gömma mig under det igen. Jag glömde helt av att jag bara hade Niall´s t-shirt på mig. Niall insåg varför jag drog över täcket igen och reste sig ifrån sängen. Han återvände några minuter senare med ett par mysbyxor i famnen.
”Can you do it yourself or do you need help?” sa han medan han räckte över klädesplagget till mig.”I think i need help, i can´t reach my toes on this leg” suckade jag och försökte att nå min tå, men smärtan i mitt smalben blev för starkt. ”Wait i gotcha” sa Niall snabbt och satte sig ner på huk framför mig. Jag rodnade starkt när jag tänkte på vilken position vi satt i. Niall såg min rodnad medan han drog upp byxorna för mitt ena ben och flinade.
”Why are you blushing?” skrattade han roat innan han ansträngde sig för att inte slå emot mitt ben när han drog mysbyxorna så att kanten låg precis ovanför mitt gips. ”Nothing, thank you” sa jag snabbt och drog upp byxorna hela vägen upp. Niall reste sig upp och sopade av händerna på sina ben. ”So you´re one of those dirty minded girls?”.
”No i´m not” försvarade jag mig snabbt och korsade armarna över bröstet. ”and you want me to believe you?” flinade han och klättrade snabbt upp i sängen så att han satt med ryggen lutad mot väggen. Jag vred mig om och räckte ut tungan innan jag satte mig bredvid honom. Stämningen i rummet blev tystare och jag lutade mig sömnigt mot Niall´s axel , något han blev förvånad över. Jag satte mig snabbt upp igen och rodnade svagt. Niall la upp en arm bakom min rygg och drog mig närmare honom igen, så att vi satt ansikte mot ansikte. Hans blick borrade sig in i min och allt runt omkring oss stannade upp, precis som om vi vore i en film. Jag svalde ljudlöst när han sakta lutade sig in mot mig och tittade forskande in i mina ögon. Ljudet pulserade i mina öron och hela jag skrek av olika känslor. Just som våra läppar skulle mötas vred jag bort huvudet och stirrade ner i det vita täcket vi satt på. Niall harklade sig förvånat och stelt. Tystnaden låg mellan oss i några extremt pinsamma sekunder innan Niall bröt den.
”Melanie, what happened back in the studio..?” stämningen blev spänd och jag fumlade nervöst med mina händer. Efter att ett antal lögner passerat förbi i mitt huvud bestämde jag mig för att ta mod till mig och berätta. Berätta sanningen om min uppväxt.
”A lot of things passed my mind when Harry told us that we looked like a couple. Things like the hate i´ll get from the fans, and I don´t know if I will be able to handle that. The truth is, i´ve been bullied since first grade for my weight and stuff. So when I was thirteen I started to starve myself. I got an eat disorder which lead to anorexia. I´ve been insecure about my self since then and I´m scared that things will go back to the way it was before.. I can´t get this stupid names out of my mind you know, the things they called me. I was a whore, a fat cow, they told me that I was just a waste of time Niall, they wanted me to be dead” Först nu insåg jag att små salta tårar rann längs med mina kinder. Niall satt tyst vid min sida men lade sedan armarna om min kropp för att dra mig emot honom. Jag brukade aldrig öppna upp mig för någon, ingen annan än min familj visste om det förflutna.
”Oh god i had no idea Melanie, i´m so sorry” viskade han tröstande medan jag begravde mitt ansikte vid hans axel. Han drog upp mig i sitt knä och virade armarna starkare runt min midja. Jag snyftade patetiskt till och släppte fram ett halvt skratt. ”I´m sorry Niall, you must think i´m some sort of freak” sa jag hest och försökte att ta mig ur hans grepp, men han höll kvar mig. ”No i don´t” viskade han förstående och hans blåa blick borrade sig in i min. Tiden rusade förbi när jag satt där i hans famn, med hans armar starkt virade runt min midja. Vi pratade ut ordentligt, jag grät en hel del och Niall fanns alltid där för mig. Det var en underbar känsla. När klockan slog halv tre muttrade Niall något ohörbart och vände sig till mig.
”I have to be in the studio soon, is it okay to be here alone or do you want me to call someone?” suckade Niall och hjälpte mig att flytta mig ifrån hans varma och trygga famn. ”I´ll be fine” log jag övertygande och hasade mig upp ifrån sängen med hjälp av kryckorna niall lånat mig. Kryckorna som varit med på så många bilder ifrån när Niall skadade sitt ben. Niall reste sig osäkert ifrån sängen och hjälpte mig att ta mig ut till köket.
”Thanks Niall, for everything” sa jag tacksamt när Niall släppte mig. Han log och öppnade armarna för att dra in mig i hans famn. Jag andades in den goda doften och gnuggade lätt min näsa mot hans vita t-shirt.
”I´ll see you in a bit, okay?” viskade han och pussade mig uppe på huvudet innan han försvann ut ur lägenheten. Nu gällde det bara att kunna underhålla mig själv med ett brutet ben tills niall kommer hem.
Jag är svin trött och börjar bli yr, så jag ber om ursäkt för stavfel osv. Jag hoppas att ni blir någorlunda nöjda ändå :/ Kapitel 12 kommer inte i morgon, men jag ska försöka få upp det under tisdagen :) 20 kommentarer tills dess! x
This Love Last Forever - Chapter 10
Niall´s point of view
En stor sten lyftes ifrån mitt bröst, men jag kunde fortfarande inte släppa killen ifrån caféet. De såg så.. kära ut när vi klev in. Mitt tänkande avbröts att Melanie och vi tittade alla tre lika förvånat på henne. ”I´m sorry” sa hon nervöst och lät sina fingrar leka med varandra.
”You´ve already apologised Melanie” konstaterade Harry förvånat och växlade blicken mellan mig och henne. ”Oh okay” sa hon lättat och lutade sig bak mot den vita kudden, bara för att någon minut senare sätta sig upp igen.
”I´m sorry, i don´t know why i´m sorry because i can´t remember what i did. But i just have this feeling, i need to say that i´m sorry. You know what i mean?” sa hon snabbt och växlade blicken mellan oss tre. ”Melanie?” sa Harry frågandes och reste sig ur sin stol. Hon tittade beundrande upp på honom när han ställde sig vid hennes säng och lade en hand i hennes panna. Hennes blick ändrades och hon tog bort Harry´s hand.
”What are you doing? Why am i in here, what happened?!” hennes röst gick upp i en ljus ton och hon fick plötsligt panik. ”Uhm i´m going to find that.. Lizy” sa Liam chockat och skyndade sig ut ur rummet. Jag gick fram och ställde mig bredvid Harry för att se att Melanie nu låg och grät alldeles tyst. Tårarna rann ner för hennes kinder innan hon torkade bort dom, snyftade till och satte sig upp. ”I´m sorry” sa hon med en djup suck och tittade upp på oss. Harry gav mig en orolig blick och strök försiktigt Melanie över håret.
”We discussed this a few minutes ago, remember? We said that we were friends again, okay?” sa han tydligt och tittade in i hennes ögon. Hon såg förvirrad ut och lät blicken svepa fram över rummet. ”why am i in a hospital? What happened? Did i get hurt? Why are you here? I´m sorry” Jag kände hur mitt inre själv började få panik över att se henne så.. borta. Till våran räddning kom Lizy in igenom dörren och log lugnande mot oss.
”She got a concussion and a small amnesia thanks to the fall. She can´t remember the accident and she can´t remember things that happened just a second ago. Oh and she has an broken leg” Det förklarade ju varför hon bad om ursäkt och undrade vad som hade hänt hela tiden, tänkte jag lättat och lade en arm om Harry´s rygg. Hennes ben kommer att så småning om att bli bra igen, och det gav mig flera tillfällen för att vara nära henne och hjälpa till.
“We want to keep her for at least five hours. Then she´s ready to go home. Are you her brothers?” Hon hade hur som helst ingen koll på vilka vi var, vilket var skönt. “Uhm no but he´s her boyfriend” ljög Harry och gav mig en menande blick. Någonting fladdrade till inom mig och jag rös av orden “Her boyfriend”.
“Okay then, we have no right to keep her here so if you can pick her up at eleven that would be great”. “What are you talking about? Who´s got an concussion?” sa Melanie nyfiket och log mot oss.
”No one honney, try to get some sleep” mumlade Lizy lugnt och vände sig mot oss i en ”lämna-rummet-utan-frågor” gest. Vi gick tillsammans ut ur rummet där Liam väntade på oss. ”So?” sa han frågandes när vi började gå ner mot utgången.
”She got an concussion, a broken leg and a small amnesia. But it will disapear pretty soon” sa jag och suckade. ”That sucks” mumlade han sorgset och lade sin arm om min midja. Det var något av det bästa med killarna, de var som mina bröder och vi tog hand om varandra så fort någon verkade nere eller deppig. Vi fick dock försöka att behärska oss på öppna platser eftersom att fansen blir galna, och jag menar galna, när de ser att vi håller handen eller tröstar varandra. Jag menar titta på Louis och Harry, de kan knappt gå bredvid varandra utan att det blir bråk mellan våra tjejer. Jag skakade av mig alla tankar och drog på mig solglasögonen när ett antal paparazzis stod utanför sjukhuset, hur de nu fått reda på att vi kommit hit. ”why can´t they get a proper job?” Harry imiterade Liam´s gamla tweet och jag stämde genast in trots Liam´s suck. ”Yeah i mean such a dick”.
”Oh come on guys i got mad, okay?” skrattade han tröttsamt och la upp armarna om våra axlar och styrde oss mot Paul´s svarta bil.Fyra timmar och fyrtiofem minuter senare klev jag ut ur sjukhusrummet med Melanie i min famn. Eftersom att hennes ben var brutet var det svårt för henne att gå, och istället för att låna en rullstol ifrån sjukhuset kunde hon lika gärna använda rullstolen som stod hemma hos mig. Jag fick den som en gåva ifrån ett sjukhus när jag skadade mitt knä, vilket var rätt komiskt. Inte varje dag man fick en rullstol som en gåva. ”Niall?” mumlade Melanie sömnigt och tittade upp på mig. ”Yes?” sa jag medan jag stannade upp innanför den sista dörren ut.
”Thank you” log hon svagt och grimaserade när hennes gipsade ben kom i kontakt med min arm. Jag tog ett bättre grepp om hennes lilla kropp och tittade ut för att se om jag kunde få en glimt av Paul. Till min lättnad kom han gåendes med två solglasögon i händerna och tog över Melanie i sin famn. Om fansen skulle se bilder ifrån mig, bärandes på en flickas kropp ifrån sjukhuset skulle världen gå under av rykten, tro mig. Jag satte försiktigt på Melanie glasögonen och tog sedan på mig mina egna.
”Ready?” frågade jag Paul och han nickade med ett leende. Jag knuffade upp dörren och fick anstränga mig för att inte dra upp mitt pekfinger när kamera blixtarna drog igång. Det ska bli intressant att läsa vad de skrivit om oss i morgondagens tidning. Melanie gnydde förfärat till i Pauls famn medan människorna runt omkring oss kom för nära, och en del gick emot hennes fot. Jag täckte ytan bredvid hennes ben medan vi knuffade oss fram till Pauls bil. Jag klev ur bilen och tackade för skjutsen innan jag bar upp Melanie för trapporna. Hon låg så sött i min famn att jag nästan ville ta kort och visa upp för min mamma, varför jag nu skulle göra det. Jag tog av mig skorna och gick in mot mitt rum. Ett smalt leende kröp upp på Melanie´s läppar när hon sjönk ner bland madrasserna. Jag knöt försiktigt upp hennes converse och ställde dom bredvid sängen innan jag gick bort till min garderob.
”Here, you can change while i´ll lock the doors” sa jag och lade en av mina gråa t-shirtar bredvid henne. ”Thanks Niall” sa hon sömndrucket och väntade på att jag skulle lämna rummet. En behaglig känsla låg och värmde i min mage medan jag låste dörrarna och kröp sedan ner under filtarna i soffan.
Sådär, 29 kommentare som sagt.. Ni är typ.. superhjältar eller något O.o
Förlåt för felstavning / grammatikfel men jag är jätte trött och då kan det bli svajigt. Ska försöka få upp kapitel 11 i morgon, 25 kommentarer till dess! puss xx
Hey bebs!
This Love Last Forever - Chapter 9
En hög suck for ur mina läppar medan jag vände mig om för att kunna begrava huvudet i kudden. Innan jag träffade Niall, den riktiga Niall, så var min största dröm att få träffa honom i verkligheten. Det var det ända jag drömde om och jag fortsatte att hoppas trots att folk alltid påstod att jag var galen och skulle skaffa ett liv. Men nu, nu när jag har blivit en ynklig liten del av hans liv är jag inte så lycklig som jag trodde att jag skulle vara. Minnena ifrån åren då jag blev mobbad låg fortfarande kvar och rev bakom allt jag gjorde, och jag visste mycket väl om att hatet från alla fans kunde knäcka mig som om jag vore en sticka. Men jag visste också att jag höll på att falla för den riktiga Niall, och jag höll på att falla hårt. Jag satte mig surt upp i sängen och drog en hand igenom mitt blonda rufs till hår. Min mobil pep till vid sidan av mig och nyfiket tog jag upp den för att se ännu ett sms ifrån Lucy. Jag knep ihop ögonen och öppnade smsen som genast bländade mig.
Unknown: Hi it´s Lucy. I just want to apologise for earlier.. I hope you´re not too mad..? x
Unknown: Did i say something stupid? I´m sorry, i thought you guys were pretty close.. /Harry Jag sparade Lucy´s och Harry´s mobilnummer.
Harry: I´m not your dad but what you did was pretty confusing. Niall haven´t been with many girls and to be honest, he´s destroyed right now. He don´t know why you got so mad, he don´t know why you left and he´s blaming everything on himself. Care to call or at least text back??
Skuldkänslorna vällde in över mina axlar och jag bet försiktigt tag i min underläpp för att hålla mig själv samman. Jag kom fram till Niall´s sms och tog ett djupt andetag.
Niall : What happened? Why aren´t you answering our calls? Harry meant no harm you know, either did Lucy. Why did you get so mad?
Niall: Melanie, please answer me.
Mina händer slog darrigt in ett sms till Niall,Harry och Lucy. jag läste igenom det tre gånger innan jag klickade på skicka och kröp ner i sängen.
To Lucy,Harry and Niall : I´m sorry guys, i panicked and i had to get away.. Once again, i´m sorry. / Melanie
Jag slöt ögonen och hörde hur min mobil genast plingade till vid min sida. För nervös och osäker för att läsa smset vred jag mig om och försökte få någon sömn innan min första arbetsdag.
~NextMorning~
En hög gäspning lämnade min mun när jag gnuggade bort sömnen ur ögonen och drog ut telefonladdaren ur väggen. ”A new wonderful day” sa jag sarkastiskt och knuffade bort mitt täcke. En lång och kall rysning spred sig igenom min kropp när jag försiktigt snuddade vid golvet med mina tår. Min blick svepte över det lilla rummet och jag log triumferande när jag kom ihåg att jag slängt in ett par tofflor under sängen sen dagen innan. Jag lade mig på mage och hängde ner med överkroppen så att jag enkelt kunde se in i det mörka utrymmet under min säng. Mitt hår föll ner och jag blev nästan äcklad när jag insåg att mitt hår släpade i , det inte så rena, golvet. Jag sträckte snabbt ut handen och tog tag i de rosa tofflorna innan jag smidigt körde ner fötterna i dom. Med en glad vissling reste jag mig ifrån sängen och gick ut till köket. Min frukost bestod som vanligt av en kopp te, en smörgås och ett glas mjölk. En vanlig strandad jag haft sen jag fyllde åtta. Jag åt upp min frukost och gick tröttsamt tillbaka till rummet för att välja ut en bekväm outfit till mitt första arbetspass. När jag tjugo minuter senare drog på mig skorna var klockan tio i tio, alltså hade jag tio minuter på mig att ta mig ner till caféet. Jag stängde och låste dörren bakom mig för att sedan kunna jogga ner för trapporna och ut på trottoaren. Min blick var fäst på det lilla caféet nedanför backen medan jag passerade platsen jag mött killarna på för första gången. Jag vågade fortfarande inte läsa smsen som Harry,Lucy och Niall skickat efter mitt svar.
”Oh there you are darling!” sa Susan glatt när dörrklockan ringde och avslöjade att jag hade gått in igenom dörren.
”Here you go, come on i want you to meet someone” sa hon glatt och gav mig en namnbricka med ”Melanie Brown” inristat att sätta ovanför bröstet. Hon tog tag i min hand och drog med mig bak till ett fika rum. En blond/brunette gestalt klev ut ur rummet just som vi kom hit och Susan stannade upp.
”Connor, this is Melanie Brown. She´s new here and she´s going to work with you for a while” sa hon lyckligt och drog blicken mellan oss. Jag nickade osäkert och vred upp blicken mot Connor. Han var två huvuden längre än mig, hans bruna hår lyfte fram hans gråa ögon och hans leende var värt att dö för. ”Hello there” sa han artigt och sträckte fram handen. ”Hi” svarade jag snabbt och skakade om hans hand. Susan lämnade oss ensamma och gick bort till bakborden för att göra i ordning för de första bakelserna. Jag och Connor skulle ta emot folk i kassan och servera ut vad kunderna beställt, medan Susan och en kvinna vid namn Sophie skulle fixa själva beställningen. Jag blev mindre och mindre nervös i Connor´s närvaro och efter att två timmar hade passerat skrattade jag högt åt ännu ett av hans usla skämt.
”So how long have you been working here?” frågade jag nyfiket och hoppade upp på den tomma disken i väntan på att nästa kund skulle komma. Ett gammalt par satt längre in i bland borden med varsin kaffe och två andra bord var upptagna, annars var det rätt tomt. Jag fingrade på datorn och kortmaskinen bredvid mig i väntan på att Connor skulle svara.
”Well Susan is my mother´s friend, who i´ve known for my entire life so i guess this is my third year working here. But i´m only here on the weekends” Jag nickade och satte upp mitt hår i en bättre bulle. Connor hade fått mina tankar att lämna det mörka molnet kring killarna och jag kände mig uppriktigt glad.
”Susan told me you were knew here, in London?” Connor satt på kassastolen framför mig och jag vilade mina fötter på den tomma ytan mellan hans särade ben. ”Yeah i´m from Sweden. I..” Jag tystnade och försökte att få det att låta som om jag enkelt gjorde något konstigt ljud efter min mening. Mitt humör hade nyss stigit och jag ville inte dra ner det igen på grund av min bakgrund.
”You what?” sa Connor och tittade på mig med en ”fortsätt-meningen-jag-är-nyfiken” blick. ”I was tired of sweden and i´ve always been in love with Great Britain” svarade jag enkelt och sparkade enkelt och retsamt till hans vita byxor. Han gav mig ett lömskt flin. ”What about you? Have you always been living in London?” frågade jag nyfiket och såg på det svarta märket som lämnades efter min sko, tur att Connor inte märkte någonting. ”Nope i lived in Bradford but i got bullied so me and my family moved here” sa han simpelt och jag chockades över det han sa. En kille som Connor, mobbad?
”I´m sorry but you, bullied? How?” frågade jag och rodnade över min framfusighet. ”I´m gay. I realised that i was gay when i was fifteen, and when i told my best friend he left me. He spread rumours about me and nobody wanted to be my friend. They said i were disgusting and stuff and so i changed school” Min haka var nere vid golvet, det kändes så i alla fall, och jag nickade sammanbitet.
” Do you think i´m weird?” frågade han för första gången osäkert och jag skakade snabbt på huvudet. ”Not at all, would you like to me my bestfriend? I´ve always wanted a best friend who´s gay. It´s like, every girls dream” jag babblade på och när jag vände upp blicken mot Connor igen såg det om som om han skulle spricka. Hans kropp började skaka innan ett högt och härligt äkta skratt lämnade hans kropp i följd av flera till. Han vek sig dubbelvikt och jag kunde inte låta bli att smittas av hans glada humör. När vi lugnat ner oss drog jag händerna under ögonen för att fånga upp den mascara som runnit och andades tungt. Jag gjorde mig redo för att hoppa ner ifrån bänken och råkade i samma veva dra foten över Connor´s andra ben, vilket han märkte den här gången. Han stirrade ner på de svarta fläckarna och ställde sig sedan upp framför mig. Jag fick vrida upp blicken rejält för att kunna se in i hans ögon och räckte retsamt ut tungan. ”Nobody touches mah pants” sa han divigt och knäppte med fingrarna medan han följde rörelsen med huvudet.
”Oh i´m so scared” flämtade jag retligt och vände mig om för att lägga in min mobil i den lilla hyllan under kassan. Sekunden senare greppade ett par händer tag i min midja och tjöt till. Kunderna som tidigare suttit inne i caféet hade lämnat och Susan och Sophie satt inne i fika rummet. ”Oh so you´re ticklish, eye?” skrattade Connor ondskefullt och höjde på ena ögonbrynet. ”No, nope” sa jag snabbt och höll mig för midjan, som om jag på något sätt kunde skydda mig ifrån honom. Han lade huvudet på sne och skrattade med ett flin. Med ett simpelt kliv var jag fast i hans ena arm medan han, med den andra armen, kittlade mig som om det inte fanns någon morgondag. Tårarna yrde omkring mina ögon och jag kunde inte hejda skratten och skriken som for ur min kropp.
”Con..Connor stop.. stop it” skrattade jag gråtandes och kippade samtidigt efter andan. Connor lät sin hand vara still i några sekunder och just som jag reste mig upp för att vila började han kittla mig igen. Jag vred mig i hans famn och tjöt till när hans fingrar grävde sig djupare in i min hud. Connor var för upptagen med att kittla mig och på grund av mina skratt och skrik hörde vi inte dörrklockan ringa. En röst harklade sig vid kassan och Connor släppte mig så att jag föll ner på marken med en lätt duns.
”Asshole” skrattade jag flämtande och reste mig upp för att kunna torka bort mitt smink som, ännu en gång, runnit. Jag vände mig om för att se vilka kunder det var Connor pratade med och satte mitt egna saliv i halsen.
24 kommentarer på kapitel åtta... Ni skulle ha sett min min när jag såg siffrorna O.o Tacktacktacktacktack mina älskade potatisskruvar! Jag har redan börjat skriva på kapitel tio och det ser ut att ljusna angående uppdateringen! Ska försöka att uppdatera varje dag, men jag hoppas att ni förstår att det kan bli svårt ibland....
20 kommentarer till nästa kapitel, i love you guys! x