The writer´s point of view

Det hade gått tre dagar sedan Vanessas sista operation och efter många om och men hade Rebecca och Harry lyckats få hem Niall. Det var först när de hade lovat att hålla koll på henne och se till att inga doktorer gick in och började koppla bort maskinen som han kunde andas ut.

Niall låg utmattad i soffan och stirrade upp i taket. Hans lägenhet var mörk och stökigare än vanligt, då han inte haft någon ork att bry sig ett dugg. Det kan man ju i och för sig förstå.

Något tråkigt teveprogram rullade på teveskärmen men Niall hade inget intresse utav att titta.

Hans mobil gav ifrån sig ett hjärtskärande läte och fångade Nialls uppmärksamhet. Utan att bry sig om att titta vem det var höjde han telefonen till örat och sa ett lågt och hest ”yes?”.

”You need to get your ass back here” utbrast Harry i en konstig ton och Niall kände hur hans hjärta tog ett extra skutt. ”SHE`S AWAKE NIALL”.

De tre få orden fick Niall att slänga på luren i Harrys öra och springa ut till busshållplatsen. När han insåg att det skulle ta 20 minuter innan bussen var hos honom lade han benen på ryggen och rusade längs med trottoaren. Hon var vaken. Hans älskade Vanessa var vaken.

Efter flera minuter av hejdlöst springande kom Niall äntligen fram till sjukhuset. Han sket fullständigt i blickarna som patienterna och sjuksköterskorna gav honom när han joggade fram bland korridorerna. När han såg numret på Vanessas rum började hans ögon fyllas av tårar. ”Niall!”. Rösten som ropade hans namn var inte Vanessas, utan Rebeccas. ”She´s awake” grät hon hejdlöst och fick strax därefter Harrys armar om hennes midja. ”She´s really weak, but she´s been asking for you”.

Niall nickade och försökte samla sig själv så gott som möjligt innan han öppnade dörren till rummet. Rummet var mörkt och endast minimalt med ljus letade sig in bakom de tjocka gardinerna som täckte fönstren. ”Ni-Niall?” viskade en hes röst.

Nialls hjärta började banka allt hårdare och för första gången i sitt liv var han tvungen att bita sig i läppen för att inte brista ut i gråt. Dock hjälpte inte det över huvudtaget.

Tårarna började strömma ner för den blonda pojkens kinder och på bara några sekunder satt han vid sidan av Vanessas säng. ”Hi baby” mumlade han så starkt han kunde och log. Vanessas ansikte var blekt och hennes normalt livfulla hår såg inte ut som vanligt. Men på något sätt såg hon fortfarande helt fantastisk ut. ”How´ve you been?” mumlade hon lågt och letade försiktigt med handen längs sängkanten. Niall kunde inte hjälpa att skratta och lirkade sedan försiktigt samman deras fingrar. ”You´re the only person I know who´s asking someone else how they´ve been after almost dying”. Orden fick Vanessa att grimasera och Niall insåg genast sitt misstag. ”I´m sorry, I didn´t mean to say that”. ”It´s okay.. I don´t remember what the doctors told me. For how many hours have I been gone?” mumlade hon tyst och slöt ögonen en aning. ”A couple of days..”. Hennes ögon öppnades sakta igen och hon tittade på Niall med en förvirrad blick. ”What?”. ”You´ve been gone for four days to be exact” erkände han och grimaserade. ”Wow.. that´s scary”. Han nickade och pustade ut, ”You have no idea”.

Timmarna passerade och kvällen drog sakta men säkert in med sitt mörker över England. ”Mr Horan you´ll have to leave for the night. Vanessa needs her sleep” sa en mörk mansröst, vilket fick Niall att släppa Vanessa med blicken. Innan han hann säga något så öppnade Vanessa munnen. ”Please Mr.. Lee, I really want him to stay”. Någonting mjuknade i Mr Lee´s blick och han nickade sakta. ”Okay, I guess we don´t really have a choice anyway”.

Niall log triumferande och började sätta sig till rätta i stolen som han spederat de tidigare nätterna i. ”You´re not planning on sleeping in that chair, are you?” frågade Vanessa med ett trött men roat leende. ”Uhm actually I am. I´ve slept in this chair the past nights so I think I´ll do just fine”.

”don´t be stupid, you can lay beside me” föreslog hon och hasade sig mörbultat åt sidan. ”No I won´t sleep in that bed with you. What if I randomly hurt you when i´m sleeping?. Nope not a chance I´ll stay in this chair” svarade Niall envist och skakade på huvudet. ”Suit yourself, I´m not the one who´s gonna hurt my back”. Vanessa lät sitt huvud läggas mot kudden igen och blundade. ”I´ve been awake for just an hour or something, and it still feels like I haven´t slept at all”.

Niall bet sig osäkert i läppen och drog en hand igenom sitt hår.

”Uhm Vanessa.. There´s something I need to tell you”. Vanessa öppnade sina ögon och tittade på honom med en sömndrucken blick. ”These past days made me realise something..

It made me realize something that actually sort of freaked me out..” fortsatte han och tog tag i hennes hand, som nästan såg minimal ut i hans händer. ”I´ve been with a lot of girls, sadly that´s the truth. But none of them made me feel the way you make me feel.

Just watching you brings a smile to my face. Your eyes are the most beautiful eyes I´ve ever seen, and your smile.. gosh, I´m honestly in love with your smile. And your hair is just amazing, and your body.. don´t even make me start on talking about your body..”, Vanessa hade vid det här laget en röd rodnad över kinderna och ett brett leende över läpparna. ”What i´m trying to say is that.. I love you.”. Orden smakade konstigt i Nialls mun, men på något sätt kändes det helt rätt att säga dom.

”Wha-what?” frågade Vanessa förvånat och lät sin mun hänga öppen. ”I love you Vanessa. Fucking hell I love you like i´ve never loved anyone before. I´m not complete without you”.

Vanessas ögon fylldes av tårar. Men varken på grund av sorg eller smärta. Det var glädjetårar.

”Oh Niall, I love you too. God I think I´ve loved you since the day you scared me” snyftade hon och sträckte hjälplöst ut armarna. Niall reste sig snabbt ifrån sin stol och kramade försiktigt om hennes ömtåliga kropp.

Deras ögon stirrade in i varandras och allt som hördes i rummet var deras andetag.

Vanessa drog Niall närmare och pressade mjukt sina läppar mot hans.

Fyrverkerier lyste upp rummet och både Niall och Vanessa kände hur något inom dom landade på rätt plats. Som om något, som länge inte riktigt vetat vart det ska, äntligen hade funnit sin väg hem. 

Mot hennes läppar mumlade han två ord, två ord som fick Vanessas hjärta att ta ett extra skutt av lycka samtidigt som rysningar for över hennes kropp.

”You´re Mine”

Sista kapitlet av You´re Mine.. 

Bestämde mig för att inte alls skriva en epilog, då jag inte riktigt vet vad den ska handla om. Hoppas i vilket fall som helst att ni tyckte om slutet och att ni har tyckt om novellen! Jag kommer skriva mer i morgon, om kommande novellen osv.

Puss och kram! xx