Hon låg livlös framför mig, med en massa slangar och andra läskiga grejer. Hoppet jag tidigare haft var nästan borta, men jag vägrade att ge upp. Jag vägrade låta dom koppla bort henne från maskinerna och bara låta henne dö.

”Dear boy, I´d say that you need to go home for a bit. Take a shower, eat some real food and get some sleep. You can come back later, or perhaps tomorrow?”.

Jag skakade på huvudet och drog en hand igenom mitt smutsiga hår. ”No, I won´t leave. I´m gonna stay here until she wakes up” envisades jag med att säga. Sjuksköterskan suckade. Hon satte sig ner på stolen bredvid mig och suckade. ”The chances that she´ll wake up are very small at the moment. We will do all we can and tomorrow´s the last operation. I can get you a blanket and some food if you want, I guess you´re gonna stay the night again?”. Jag nickade tacksamt och valde att ignorera de första ord hon sade. Ännu en natt spenderades vid sidan av sjuksängen, men jag fick ingen vidare bra sömn. Vem skulle kunna sova om personen som du älskade låg bredvid dig, knappt vid liv?

20 minuter efter att Vanessas operation var klar, satt jag utanför hennes rum, nervöst bitandes på mina naglar. Harry och Rebecca hade nyligen kommit och satt bredvid mig, minst lika nervösa. Rebecca hade inte fixat att vara här då hon inte kunde sluta gråta, och det störde tydligen folk här på sjukhuset. Men med Harrys hjälp lyckades hon hålla sig hyfsat lugn. Zayn och Louis satt mitt emot oss på varsin stol, båda två med hängande huvuden och sorgsna blickar.

Dörren till Vanessas rum öppnades och en man harklade sig för att få våran uppmärksamhet.

”She hasn´t woken up yet.. There´s still a small chance that she will wake up, but as I just said, those chances are almost too small to even count. You may go in now” ursäktade han sig och lämnade sedan rummet.

Mina ögon blev på bara några sekunder alldeles blöta, och salta tårar började strömma ner för mina kinder. Jag reste mig darrigt upp ifrån stolen och gick in i rummet. Bakom mig hördes Rebeccas snyftningar och Harrys tröstande ord.

”Vanessa baby..?” viskade jag, trots att jag visste att hon inte skulle svara.

Hon låg där, så fridfull och lika vacker som vanligt. Hennes hud var blek och hennes ögon var slutna. Det pipande ljudet ifrån den stora maskinen påminde mig varje gång att hon faktiskt inte andades, utan att det var maskinen som gjorde det åt henne.

Jag satte mig ner på stolen bredvid henne och tog försiktigt tag i hennes hand. ”I remember the first time I met you..”

~Jag drack upp det sista av ölen och tittade ut över dansgolvet. Min blick for över alla dansande kroppar men stannade upp när jag fick syn på en tjej. Hennes hår svängde i luften och matchade rörelserna hon gjorde med höfterna.

Jag styrde bestämt stegen ut på dansgolvet och mötte hennes, vad jag antog var kompis blick. Utan att bry mig vidare mycket om hennes skrämda blick lade jag armarna om flickans midja. Hon drog snabbt efter andan och jag pressade samtidigt hennes rygg mot mitt bröst..

Jag visste att det jag gjorde var fel, och att jag förmodligen skrämt livet ur henne, men det var något med henne som gjorde att jag inte kunde backa undan..~

 ”I scared you, and i´m pretty sure you hated me” skrattade jag och drog en hand under ögonen för att fånga upp tårarna som rann. ”And the time I took your phone, at the cafe. Remember?”

~”Here´s the place, come on now” suckade jag och vände mig om för att blänga på Harry. Han var verkligen seg ibland. Jag öppnade dörren till cafet och hörde med ens hennes ljuvliga röst. ”Did you forget somethin- AUOCH”. Hennes kompis från kvällen innan och tjejen jag velat se stirrade på oss med oroliga ögon. ”We-we´re closed” stammade hon osäkert och gjorde någon konstig grimars. Harry skrattade bakom mig och ryckte på axlarna. ”We just want a coffe”. ”As Vanessa just said, we´re closed. You´ll have to come back in an hour”. Jag skrattade åt deras meningslösa försök till att få oss att gå. Harry lutade sig fram över kassan och tittade in i Rebeccas ögon...~

 (Lyssna medan du läser)

”You hated me, and you had every right to. Even though I was a dickhead you still chose me..” tårarna började rinna igen och jag kände hur hela min kropp började skaka. ”I love you Vanessa..”, jag lutade mig mot hennes hand och lät den fyllas av mina tårar, ”I´ve never loved someone the way I love you. I´m lost if you´re not beside me..”. Mina snyftningar ekade i rummet. "I´ll never let them stop the machine. I won´t give up on you, I´ll never give up, okay? I´ll stay here, day after day for the rest of my life. I will never leave your side.I love you Vanessa, do you hear me? I will never stop loving you, not even after I die”.

En bred hand lades på min axel och jag tittade uppgivet på Harry som stod där. Rebecca lämnade hans sida och tog gråtandes tag i Vanessas andra hand, den som jag inte höll i.

”Niall we need to go” viskade Harry så tröstande han kunde och drog lätt i min hand. ”No” sa jag bestämt. ”No, I won´t leave her”. ”Niall there´s no point in staying here, you´ll only make it harder for yourself”. ”There´s still a chance that she´ll wake up, okay? And I won´t just ignore that fact” sa jag argt och drog irriterat händerna under ögonen.

”It´s a not even a ten procent chance Niall, it´s use-” ”Don´t you dare say that! Don´t you dare say that it´s useless. Vanessa is the strongest person I´ve known and I´m gonna stay here, beside her until she wakes up. I´ve finally found the girl of my dreams, and I won´t let anything take her away from me..”.

Måste erkänna att mina ögon blev blöta, haha. Gud, bara ett kapitel kvar och en epilog.. What´s going on :O

Hoppas att du tyckte om kapitlet och att jag lyckades få dig att bli berörd ;)

Puss O kram xx

Här är länken till min höst novell på Julia tidningen: Klicka här