Jag satt knäpptyst hela bilresan. Rädd för att säga fel saker och göra Niall arg igen.

”Are you coming or what?” frågade han som nu stod utanför min bildörr. Jag hade varit så djupt försjunken i mina egna tankar att jag inte märkte när vi stannade, eller när han klev ur bilen. Jag hade inte ens märkt att han hade öppnat min dörr. Niall suckade högt och uttråkat, vilket fick mig att bli klar i skallen igen. Utan ett ord klev jag ur bilen och sopade av mina jeans, något jag av ren vana gjorde varje gång jag åkt bil. ”Shall we?” muttrade den blåögda pojken och sträckte ut sin hand mot mig. Jag gick bestämt förbi honom, utan så mycket som titta på hans hand. Mina steg ekade mot marken i den tysta kvällen.

”You´re hiliriaous, you really are” skrockade han roat och gick ifatt mig. Han lade sin arm runt min midja och jag himlade med ögonen. Min tidigare rädsla för honom var som bortflugen, och allt som var kvar var djup, ren ilska.

”You´re taking me out for dinner?” frågade jag chockat när jag såg restaurangen som tonade upp sig framför oss. Niall fnös vid sidan av mig. ”No i´m taking you to see cows, where the fuck did you think I were taking you? To my parents?”.  Jag stirrade ner i marken och bestämde mig för att inte prata mer. Om han skulle bete sig som en grinig skolpojke som fått för lite sömn, så skulle jag bete mig precis lika dant.

Vi klev in i den lilla restaurangen, som låg lite för öde för mitt gillande. Om någonting skulle hända hade det varit tryggt att vara i närheten av storstan, och inte i utkanten av den.

Niall lade sin breda hand vid min svank och förde mig längst bort i restaurangen, till ett utav borden som stod innanför bås. Han lät mig sätta sig ner innan han själv slog sig ner mitt emot, med ett självbelåtet flin på läpparna.

En ung kvinna kom gåendes med ett vitt block och en penna. ”Can I take your orders?” frågade hon artigt och log mot oss båda. Medan Niall beställde sin mat var jag för upptagen med att pilla med mina naglar för att kunna höra när dom var klara.

”And you? What would you like to eat?”. Jag tittade upp och mötte servetrisens vackra ögon. ”Oh, nothing. Thank you” svarade jag innan jag vände ner blicken igen. Niall muttrade något lågt och gav mig en iskall blick. ”She´ll take a.. chicken sallad and a glass of water”. Servitrisen gav mig en skeptisk blick och gick sedan sin väg, omedveten om att jag var här mot min egen vilja.

Jag korsade armarna över bröstet och gjorde mig redo för att möta Niall´s blick. ”Why did you do that?”. Han höjde irriterat på ögonbrynen och la ner sin mobil i fickan på sina jeans.

”I took you out for dinner, which means that we eat. Which also means, if you didn´t understand, that you´d eat too”. “Well I never agreed to go out with you, you basically kidnapped me, remember? And I won´t eat anything if I don´t want to. In fact, I don´t even need to be he-“ “Could you stop being so damn difficult?!” fräste Niall plötsligt vilket fick mig att stänga min mun på bara några sekunder. Hans skiftande humör skrämde mig alltid lika mycket.

”I´m trying my hardest to be polite, but you sure as hell aren´t making it easier. So shut the fuck up and eat your fucking food once you get it”.

Jag bet tag i min under läpp för att hindra mig själv ifrån att säga något dumt och stirrade ner i bordet. Niall drog frustrerat en hand igenom sitt hår och knep ihop ögonen.

”Fuck, I.. I didn´t mean to get so angry. Let´s get out of here”.

Innan jag hann svara eller reagera på vad som hade hänt hade Niall gripit tag i min arm och dragit ut mig ur restaurangen. ”Bu.. Our food?” frågade jag förvånat samtidigt som Niall öppnade bildörren så att jag kunde hoppa in. Han skakade på huvudet och joggade runt bilen för att hoppa in. ”We´ll order pizza instead”.

~~~~~YOU`REAMAZINGGUYS~~

Efter tjugo minuters biltur och ett stopp på en pizzeria parkerade Niall sin bil på en liten grusplan. ”Where are we going? Are we going to eat the pizza in the forest?” frågade jag nervöst och tittade in i den mörka mängden av träd.

”Still so many questions. As I said before, that´s a surprise”.

Niall hade påsen med pizza i ena handen samtidigt som han sträckte sig efter min hand. Jag drog snabbt undan min arm och stoppade ner händerna i fickorna på mina jeans. ”You´re hilarious, aren´t you?” skrockade han och lade sin arm runt min midja. Jag svarade inte utan fortsatte att stirra ut i den mörka skogen. Niall styrde upp oss på en stig, som slingrade sig djupare in i skogen.

Just som om jag började fundera på om han faktiskt hade planer på att döda mig mitt ute i ingenstans drog han med mig till höger, in på en bredare stig.

”Wha-Wow”. Framför oss syntes en liten gräsplätt, som sluttade ner mot en sjö.

 Månen hade tittar fram bakom molnen och gjorde att hela sjön lös av ett glittrande magiskt ljus. Tack vare värmen från de senaste dagarna var gräset torrt, så man slapp ha med sig filtar och liknande grejer. ”Here, come on” sa Niall och gick ut på gräset. Han släppte min midja för att släppa ner påsen med pizza och sedan ta av sig sina skor. Jag härmade honom och knöt upp mina converse innan dom, precis som hans skor, hamnade på marken.

Jag lät min blick sväva ut över sjön och andades in den klara och friska luften.

”God this place is incredible, how did you even find this? Did you just randomly  walk into a forest or something?”. Niall satte sig ner bredvid påsen och började plocka upp pizza paketet. ”Me and my m- well it doens´t really matter. I like being here”. Jag bet fundersamt tag i min läpp och satte mig sedan ner mitt emot Niall, så att pizzan var i mellan oss. Vi högg båda två hungrigt in på pizzan genom att ta varsin slize. ”I have to say, this is better than eating fancy food at a restaurnt” skrattade jag innan jag tog ännu en tugga. Niall nickade. ”I agree, pizza beats everything”.

”No not everything”.

“Yes, yes it does”.

Jag skakde på huvudet. “No, what about your family, or your life, or.. your friends or something!”. Ett flin spred sig över hans läppar efter att han svalt ner det sista av sin pizza bit.

”You´re cute”. Jag var på väg att protestera igen men hans ord fick mig att tappa meningen. ”W-what?”. Niall flyttade pizzakartongen en bit, så att han kunde sätta sig ner bredvid mig i stället. Jag försökte att inte tänka för mycket på det lilla mellanrummet mellan oss och tog ett djupt andetag. Niall märkte mitt nervösa uppförande och skrockade lågt samtidigt som han drog min kropp mot sig.

”No need to worry, I won´t eat you. Even though I´d like to”.

När jag förstod vad han syftade på lämnade ett osäkert fnysande läte min kropp och jag ställde mig upp. Jag skakade skrattandes på huvudet innan jag började gå ner mot sjön igen. Niall ställde sig upp bakom mig och jag kunde höra hans steg närma sig i gräset. Utan att vänta in honom klev jag ut i sjön och började vada i vattnet.

”Watch out for the shark!” skrek Niall plötsligt, vilket fick mig att skrämt vända mig om och tappa balansen. Min kropp föll handlöst och sekunden senare var jag under vatten. När jag ställde mig upp igen hörde jag Nialls skratt. Han stod dubbelvikt och höll på att kikna av skratt. Hade jag inte varit dygnsur och lika kall som en isbit hade jag njutit av synen framför mig, men nu ville jag inget annat än att åka hem.

”You should´ve seen your face! Why on earth would there be a shark in this lake?” skrattade en blåögda pojken och drog handen igenom sitt hår. Jag skyndade mig snabbt upp på land igen och puttade till honom. ”Don´t laugh you dick. You were the one who made me fall, now drive me home before I get sick”.

Niall tog, fortfarande skrattandes, på sig sina skor och väntade på att jag skulle följa efter.

”We need to take this with us, we can´t just leave it Niall” suckade jag och tog upp påsen som nu innehöll skräp. Jag fångade upp mina skor i den andra handen och joggade ikapp honom. ”You know your feet will get hurt, right?”. Niall flinade brett och nickade mot stigen som var full av rötter, stenar och barr. ”I don´t want my shoes on, they hurt” klagade jag och putade med underläppen. Jag älskade mina converse, men gud jag vad mina fötter har fått lida. Niall tittade skeptiskt på mig i några sekunder innan han ställde sig bredvid en stor sten.

”Well, come here then”

. ”What do you mean?”

“Jump on my back, I don´t want you to get hurt”.

Mitt hjärta skrek “Do it, you´ll regret it if you dont!” medan min hjärna skrek “Don´t do it! You´re too heavy and he will get disgusted by your weight!”.

“What are you waiting for? Come on” stönade Niall tröttsamt och sträckte ut handen mot mig. Jag klev halvt om halvt motvilligt upp på stenen och hoppade upp på Nialls rygg. Mitt inre bad mig att hålla tyst, men jag kunde inte låta bli att öppna min mun.

”Tell me if i´m too heavy, okay?”. Jag kände Nialls rygg vibrera under mig, vilket tydde på att han skrattade.

”Baby, stop worrying so much. You´re as light as a feather, okay?”.

En liten del av stenen som vilade i mitt bröst lossnade och jag insåg att jag satt med hakan lutad mot Nialls axel. Det var konstigt egentligen, att vår kväll slutade så här bra, trots att den började med att Niall praktiskt taget kidnappade mig.

Men världen är rätt skum, eller hur?

Jag måste hålla med Vanessa, världen är rätt skum...

Förlåt för att jag inte uppdaterade igår, jag hade en kompis här och glömde helt och hållet av novellen ^_^ Jag hoppas hur som helst att ni tycker om kapitlet och att ni orkar lägga ner en sekund på att skriva..

Eran favoritscen ifrån det här kapitlet i en kommentar :D xx

10 till nästa ;) xx