Jag hoppade in i taxin efter att Rebecca lagt in mina kryckor i baksätet. ”I knew i´d meet you two again, are you heading back home or something?” ljöd en bekant röst, vilket fick mig att titta upp ifrån mitt knä. Jag mötte taxichaufförens blick och lät ett brett leende träda upp på mina läppar. Det var samma chaufför som kört oss från flygplatsen när vi kom hit för första gången.

”This is what you call destiny” konstaterade jag med ett skratt och tittade på honom genom backspegeln. ”And to answer your question, yes we´re heading back home. But only for a few days, to celebrate my birthday”. Chauffören nickade intresserat och startade sedan motorn. ”Happy Birthday then, whenever your birthday is” skrockade han och svängde ut på vägen. ”Thank you very much”.

 

Rebecca höll ut kryckorna och hjälpte mig ut ur taxin när den hade stannat. ”Have a safe flight girls, it was nice seeing you again!” ropade chauffören och vinkade glatt med handen innan han körde iväg. Vi vinkade efter honom innan vi båda två började gå in mot flygplatsen. Eller ja, jag hoppade.

Människor rusade, flygplan ropades upp i högtalarna och allting var ett enda stort kaos. ”Okay, our flight should be this way” sa Rebecca och pekade bort mot en avdelning där en del flygplan blev belastade med människor.

Tiden flög förbi och det kändes inte som om det gått mer än en timma förrän vi stod i Arlanda, redo att träffa våra föräldrar igen för första gången på evigheter.

”I can see our parents!” ropade Rebecca och började dra med mig bort mot en klump med människor. Jag kände värmen fylla min mage i samma sekund som jag såg min mamma och pappa. Det var som om vi inte sett varandra på flera år. ”Mum! Dad!” skrek jag så högt jag kunde. Rebecca lade en arm om min midja och tillsammans trängde vi oss mellan alla människor, fram mot våra föräldrar. Mamma vände sig om när hon hörde min röst och hennes ögon fylldes snabbt med tårar.

”Oh min lilla tjej”. Hon lade snabbt armarna om mig och pussade mig gång på gång uppe på huvudet. Jag fick en liten glimt av Rebecca under mammas armar, och kunde se att hon, precis som jag, blev bombad med kramar och pussar.

Pappa klev fram bakom mamma och lade armarna om oss båda.. ”I´ve missed you so much guys” snyftade jag hjälplöst och blinkade med  ögonen för att få bort upp tårarna.

”Tro mig hjärtat, vi har saknat dig mer än vad du skulle förestå” suckade pappa och slängde en snabb blick till Rebeccas pappa. ”Vi går och hämtar era väskor, ni kan gå till bilen då länge”. Jag nickade tacksamt och skuttade till Rebeccas sida. ”It feels good to be back, doesn´t it?” frågade hon med ett nöjt leende på läpparna och tittade sig omkring. ”It feels weird with everyone speaking Swedish, but god yes it´s nice to be back” skrattade jag och lät solen värma upp min kropp sekund vi klev utanför dörrarna på flygplatsen.

”I´ll come to you tomorrow, okay?”. Rebecca gav mig en snabb kram innan hon gick med sin mamma bort mot deras bil. ”Sounds awesome, bye!”. Mamma lade snabbt armen om mina axlar och pussade mig på kinden.

”You know that when grandma and grandpa come you can´t speak english, they don´t understand the language..” skrockade hon och låste upp bilen. Jag bet tag i min läpp och kände smaken av svenska på min tunga.

”Jag ska göra mitt bästa”. En grimas spred sig över mitt ansikte, det var så länge sen jag pratade svenska att det nu kändes normalare att prata engelska. Mamma log glatt åt mina ord och öppnade sedan bildörren för mig, så att jag kunde hoppa in.

 

The Next Day

 

Jag öppnade dörren och lät ett brett leende leta sig upp på mina läppar när jag såg min kusin, som i sin tur sken upp i ett minst lika stort leende.

”Hi Sophie!” utbrast jag och sträckte ut armarna. Hon hoppade glatt in i min famn och vägrade släppa när jag ställde mig upp, så hon satt helt enkelt kvar i min famn. Min fot hade blivit mycket bättre, så jag kunde halta smått utan kryckor.

”Mum, look who came” ropade jag in till köket och bar in Sophie. Mamma tittade upp från köksbordet och klappade ihop händerna. ”Du bara växer och växer” suckade hon och knäppte lätt fingret mot Sophies näsa. Sophie, som bara var sex år gammal, skrattade förtjust och lutade sig ut i luften efter mamma. Jag lät henne byta famn och gick sedan tillbaka till dörren, där min moster och hennes nya man klev fram.

”Hello” hälsade jag artigt kramade om min moster, innan jag simpelt log mot Mikael. Du förstår, Mikael och jag har aldrig.. kommit överens. Under de senaste åren som han varit med min moster, så hade jag knappt varit där och hälsat på. Vi kan väl säga att han var den personen som jag tyckte minst om i min släkt.

Jag vände mig om och mötte mammas blick. Hon höjde på ögonbrynen och skakade på huvudet. Det spelar ingen roll hur många gånger jag träffar honom, jag kommer aldrig någonsin bli trevligare i vilket fall som helst.

Min mamma gick förbi mig med en lätt suck och började sedan prata med min moster, om hur trevligt det var att hon hade kommit hit osv. Jag tog upp min mobil ifrån fickan och såg ett sms från Rebecca.

 

From Rebecca 12:43

I´ll be there in two minutes, be ready princess!

 

To Rebecca 12: 45

Thank god, Mikeal is here... SAVE ME

 

Just som jag lagt ner mobilen ljöd ringklockan igen och min mamma öppnade dörren. ”Åh hej Rebecca, kom in”. Rebecca log och blängde snabbt på Mikeals rygg innan hon tog av sig skorna. ”Hej Rebecca, vad trevligt att se dig” hälsade min moster och sträckte ut handen. Rebecca skakade den och gick sedan bort mot mig. ”Same to you Anna”.

”Here, help me with the cake” skrattade jag och drog med mig Rebecca in i köket. Tårtan som stod på bordet var redan täckt i choklad, men väntade fortfarande på att bli fylld med hallon och delade jordgubbar. Jag sträckte över fatet med jordgubbar till Rebecca innan jag själv började strö över hallonen.

”This looks so tasty, I can´t wait to eat it” skrattade hon suktande och slickade sig om läpparna. ”I´ve felt the same way since mum started with the cake”.

~~~ ~~~~~~~~~ ~~~~~

Jag reste mig ifrån bordet och tittade på alla gästerna som satt kring bordet. Konstigt, ingen saknades, så varför knackade det på dörren? ”Vanessa, går du och öppnar älskling?” frågade mamma och nickade bort mot dörren.

”Sorry I zoomed out, I´ll go get the door” svarade jag snabbt och lämnade bordet. ”Vad sa hon?”. Jag lät ett leende sprida sig över mina läppar vid min mormors röst. Hon tyckte att det var jätte jobbigt när jag pratade engelska, men jag kunde inte hjälpa det.

Mina tankar flög omkring hej vilt medan jag sparkade undan skorna som stod i hallen. Kan det vara någon gammal kompis, som inte vet om att jag har flyttat och vill säga grattis?

Jag tog tag i dörrhandtaget och drog upp dörren. Mitt saliv fastnade i halsen och mina ögon blev tre gånger större.

Vad. I. Hela. Helvetet. 

 

---

Jag hoppas att ni inte blir allt förvirrade med allt bytande mellan svenska och engelska, men ni förstår hur jag menar va? Eftersom att Rebecca och vanessas familjer är svenska så pratar dom givetvis svenska, medan tjejerna föredrar engelska.

Jag vet att ett "förlåt" inte gör upp för hur dålig uppdateringen är, men som sagt, jag går sista terminen i nian och my god vad mycket det har varit. Jag har inte haft någon ork på kvällarna, utan behövt sova så mycket som möjligt. Men nu har jag inga mer saker, så jag kommer kunna skriva mycket oftare. Jag hoppas att ni inte är jätte sura och att ni fortfarande vill läsa..

 

I love you guys XOXOXOXO