När dörren öppnades till det vita huset hördes det vart man än var. Den lät så förfärligt mycket att familjen fyra hus bort borde höra. ”Welcome home, love!” Ropade jag och förmodade att det var Niall. ”Hey babe”, svarade han med sin raspiga röst och jag bytte kanal ännu en gång. Jag hade inte gjort något annat än att zappa mellan olika kanaler på tv:n och ätit vindruvor nedbäddad i den stora soffan idag. ”How was your day?” Frågade jag, men det dröjde ett tag innan han svarade. Tystnad. Tystnad. Tystnad. ”Niall?”

”What is it?!” Fräste han irriterat och jag rynkade ögonbrynen. Visst var Niall alltid lite småsur när han kom hem från jobbet – han var direkt inte i den bästa jobbranschen på grund av hans förflutna, men ett jobb hade han. Jag reste mig långsamt upp från soffan och rättade till det vita linnet så att det täckte allting, sedan trippade jag ned för trapporna och möttes av Niall med en keps nedtryckt på huvudet. ”Babe?” Mumlade jag oroligt när jag såg hur hans händer darrade när han knappade på sin mobil. ”Niall, look at me”, beordrade jag.  

När jag klev ned för trappsteget blev jag direkt mycket kortare än honom. ”Niall.”

”Stop it”, protesterade han när jag tog av honom kepsen så hans blonda hår kom fram.

”Oh my god. Oh my god, Niall what is this?” Utbrast jag chockat när jag såg hans ansikte. Ansiktet var helt blåslaget, hans ena öga var nästan helt igenväxt och hans läpp var sprucken.

”What the hell have you done?”

“Nothing, baby, don’t think about it”, sade Niall och skjutsade bort mina trevande händer.

“Don’t think about it?!” Sade jag irriterat, lade armarna i kors och blängde på honom. ”Tell me now.”

Niall suckade och gav efter. Efter 4 år i lägenhet och 3 år i ett hus hade han förstått att jag får igenom vad jag vill.

Han ryckte på axlarna och det såg så gulligt uppgivet ut att jag ville kyssa honom, men det var förstås inte rätt tillfälle.

”I just had a… fight with some guys”, sade han och tog av sig skinnjackan.

”Again, Niall? And who was these guys?” Jag kände hur fasan började komma krypande upp I magen mot hjärtat för att sedan lägga sig där och gro. Han vek undan med blicken, vilket var ett väldigt dåligt tecken. ”Niall, answer me”, sade jag bestämt.

Ett otäck tystnad väcktes mellan oss. Niall tittade långsamt upp, rätt in i mina ögon och skickade stötar genom hela min kropp. Tårarna byggdes upp i mina ögon. ”No Niall, not again. Oh God, not again.”

~~~~

Jag trodde verkligen att det var över. Jag trodde det, men tydligen hade det kommit tillbaka. Det vi flytt från. Niall hade en gång för många år sedan hamnat i fel bråk med fel personer, vilket ledde till att han var skyldig dem en otrolig summa pengar. Niall betalade tillbaka en del, men sedan stack vi och hoppades på att de inte skulle hitta oss. Vi flyttade till Sverige i Norrköping och bosatte oss där. I några månader gick det bra, men sedan började anonyma mordhot komma i vårt brevinkast och vi insåg att vi var jagade igen. Männen ville ha deras pengar, men nu är de betalda. Problemet är att Niall alltid hakar fast sig på saker och inte kan acceptera att någon styr över honom, så förmodligen är vi tillbaka i samma bana igen.

När jag tvättar Nialls sår – trots protester, biter jag mig så hårt i läppen att jag börjar blöda för att inte börja gråta. ”How does it feel now?” frågade jag oroligt efter att jag pysslat om honom så mycket han nu tillåtit mig. Han ryckte på axlarna och gav mig en försiktig kyss i pannan och daskade till mig i rumpan. ”Hey!” Utbrast jag och Niall skrockade.

”We’ve been together for years now, when will you allow me to touch your bum?”

“Never”, svarade jag och gav honom en slängkyss innan jag sprang upp till övervåningen igen och kastade mig i soffan. Efter ett tag hörde jag Nialls steg i trappan och sedan satte han sig i soffan. Jag sneglade på honom. Jag slogs gång på gång av hur vacker han var, egentligen, om man bortsåg från blåtiran och alla sår. Förmodligen skulle han bli förolämpad om han hörde att jag tyckte han var vacker, då han nog ser sig själv som ”sexig eller snygg.”

”What is this for crap you’re watching?” Jag ignorerade hans kommentar och lipade bara åt honom innan jag lade mitt huvud i hans knä och slöt ögonen när hans fingrar började fläta mitt hår. Han hade blivit mjukare under åren, mer… kärleksfull.

”So… what is happening now?” Frågade jag försiktigt och hans fingrar stannade upp ett litet tag. ”I don’t know, love. We’ll see”, svarade han. 

”But what if they find us?”

“I don’t know”, suckade han, och när jag tittade upp byggdes det vanliga, självsäkra flinet upp. ”But I know one thing for sure."

”What?”

”We’re going to have so much fun tonight that you will not be able to walk tomorrow”, flinade han.

“Oh my God, Niall, stop it!” Utbrast jag men kunde inte låta bli att skratta. Niall kysste mig i pannan och hans fuktiga läppar fick mig nästan att slicka mig om läpparna.

Han log när han såg det.

 Niall´s point of view

Jag vaknade upp mitt i natten med Vanessas kropp i mina armar. Hela jag fylldes med kärlek och jag drog undan hennes hår från ansiktet, tittade ned på hennes fridfulla ansikte. ”I love you” viskade jag, men frös till is när röster hördes på undervåningen. Jag måste nästan inbilla mig. Jag satte mig upp i sängen och försökte koncentrera mig på att höra något. Det tog 1 sekund. 2 sekunder. 3 sekunder. Sedan hördes det igen. Den här gången var det på riktigt, och jag visste direkt vilka det var. ”Niall, what is it?” Mumlade Vanessa bakom mig och jag vände mig om och satte fingret över läpparna. Vanessa tittade förvirrat på mig.

”They are here”, viskade jag och Vanessas färg försvann från ansiktet.

”Oh my god”, viskade hon och kastade av sig täcket. ”We have to…”

”Schh, they will come up here any time now, you have to go and hide.” Vanessas skräckslagna blick mötte min och hon torkade irriterat bort tårarna. ”What about you?”

”Don’t worry about me, I will fix this.” Vanessa lutade sig fram och kysste mina läppar. Det sved till lite i såret, men smärtan försvann med vågorna av kärlek och njutning som kom därefter. ”I love you, Niall, okey? So don’t do anything stupid now.” Sedan trippade hon tyst över till dörren som ledde till ett litet förråd som fanns i rummet. Hon låste efter sig, och jag tittade på dörren i några sekunder, för att försäkra mig om att hon var säker.

Jag tog upp mobilen som låg på nattduksbordet och knappade in numret till den svenska polisen. Jag berättade att en grupp med män hade brutit sig in i vårt hus och nu försökte mörda oss, och sedan tog jag upp pistolen som låg i en låda under sängen. Vanessa visste inte att jag hade den, men man kunde aldrig vara för säker. Jag klev ur sängen och gick försiktigt till dörren och öppnade den. Korridoren låg tyst, och det var knappt att man hörde fotstegen i trappen. Jag smög längs med korridoren och tryckte upp mig mot ett hörn nära trappen, där jag kunde se dem men de kunde inte se mig. Hjärtat bankade i min kropp, men jag försökte påminna mig om att jag hur enkelt skulle kunna slå ned dem här med ögonen förbundna. Problemet var bara att de var mycket fler än mig.

”Where are Davis?” Mumlade en mörk röst, och ilskan fyllde min kropp.

”He is looking for the girl”, mumlade någon tillbaka.

“But where is he, you stupid shit! I know that he is looking for Vanessa.”

“In their room”, svarade den andra rösten irriterat tillbaka, och mitt hjärta slutade slå. Vanessa. Världen slutade snurra.

Ett skrik skar tystnaden. Ett skräckslaget skrik fyllt med fasa, en bön om en räddning. ”Vanessa!” Vrålade jag och brydde mig inte om männen såg mig, om någon skadade Vanessa skulle jag göra något värre än att mörda dem. Jag sprang mot sovrumsdörren och röster bakom mig hördes, men så länge de inte började skjuta skulle jag klara mig. Jag slängde upp sovrumsdörren och förväntade mig se Vanessa ligga död på golvet. Men rummet var tomt. ”Vanessa, where are you?!” Skrek jag och slog igen sovrumsdörren om mig och låste den.

”Help me!” Skrek Vanessa från förrådsrummet. Jag kände mig dummare än någonsin. Hur kunde jag inte se till att förrådet var tomt? Jag kastade mig mot dörren i hopp om att den skulle ge vika, men den kunde lika gärna vara gjord av stål. Jag kastade mig mot den igen så att det knakade till i axeln, och precis när jag kom på den briljanta iden att skjuta mig igenom låset, hördes röster bakom mig. ”Drop the gun, or Vanessa dies.” Jag stannade upp, vände mig långsamt om. Där stod de, med svarta kläder och rånarluvor. Jag släppte pistolen på mattan och backade ett steg ifrån den. Dörren bakom mig öppnades och Vanessa släpades ut av en man som höll en dolk mot hennes hals. Hon grät tyst och försökte att inte darra, men hela hennes kropp ryckte som i kramper.

”If you touch her, I will kill you all”, morrade jag, men de bara skrattade åt mig.

”Niall, Niall, Niall, so cocky”, sade ena mannen och klev fram. Smith. Jag skulle känna igen hans röst vart som helst.

”If you give us the money, we will let her go.”

“What money?” Vrålade jag.

“Stop playing dumb”, sade Smith irriterat och knäppte med fingrarna. En man kom fram och pressade ned mig på knä, höll fast mina armar bakom ryggen.

”You will regret this.”

Smith log. “Davis…”

Vanessas skrik hördes igen och jag försökte ta mig ur mannens grepp med ett vrål. ”Don’t touch her!” Vrålade jag när Davis gick fram med Vanessa till mig. Dolken pressades mot hennes hals och hon grät högt och ljudligt nu. ”Niall I love you”, grät hon.

”Let her go!” Skrek jag. Allting kändes hopplöst. De var så många fler. Men så hörde jag ljudet. Ljudet av en räddning. Sirener. Männen stelnade till. Sirenerna kom närmare och närmare. ”We have to go”, väste någon.

”Fuck!” Vrålade Smith, men de släppte både mig och Vanessa. Smith mötte min blick, log. Hans knytnäve kom otroligt fort. Precis innan allting svartnade såg jag Vanessas ansikte framför mig. Tryggt. I säkerhet. Det var allt jag behövde.

N U NÄR DU LÄSER DET HÄR SITTER JAG OCH HYPERVENTILERAR I EN BIL, VI SYNS SNAAART XX