Jag knuffade ännu en gång upp dörren till caféet och rusade fram till första bästa bord för att kunna släppa ner de tunga matkassarna. Rebecca kom skyndandes efter mig och släppte ner ytterligare två påsar på platsen bredvid. ”I´ll have arms like the hulk after this” skrattade hon och masserade sina armar. Att bära matkassarna från affären var inte något jag hade planer på att göra igen, mina armar kändes som spagetti och jag var rätt säker på att jag inte skulle kunna bära saker på en lång tid framöver.

”You´re back!” skrockade en röst som vi både kände igen. Zayn kom gående mot oss och höjde på ögonbrynen när han såg våra plågade ansikten. ”What happened?”. Jag nickade mot påsarna och pustade ut.

”We didn´t think our plan through when we decided to carry the bags”.

“Ah I see, poor girls” skrattade han och tänkte precis börja prata igen när en annan person bakom honom klev fram. ”So I guess you´re Vanessa and.. Reb something?”. Jag nickade men såg i ögonvrån hur Rebecca korsade armarna över bröstet med ett litet flin på läpparna.

”Reb something? I prefer Rebecca thank you very much”. Killen, vem han nu var, log retsamt och kliade sig på hakan, ”Nah I think i´ll stay with Reb something, or R”. Både jag och Zayn beskådade Rebecca och främlingen med höjda ögonbryn, de betedde sig som två småbarn som nyss blivit introducerade till varandra av deras mammor. ”Yeah anyway, this is Louis. He works here with me and he´s also known as my best friend” sa Zayn och gav Louis en lätt klapp i ryggen. Han log stolt och ställde sig på tå, så att han kom upp i samma höjd som Zayn. “That´s me, but you can call me Lou”. Rebecca skakade med ett leende på huvudet och jag antog att hon försökte komma på en passande hämnd med hans namn.

”Right, my boss wants to see you. Follow me” sade Zayn plötsligt och började gå bort mot köket. Jag och Rebecca följde vilset efter och stannade inte upp förrän vi stod framför en grå, stängd dörr. ”One question before we go in, is he scary?” frågade jag nervöst och tittade på Zayn med oroliga ögon. Han lät ett brett flin sprida sig över hans läppar innan han log och gick. Skumt.

Jag hade lyckats skapa någon bild av hur den här chefen skulle se ut, och i min egna värld var han inte vidare trevlig. Därför höll jag nervöst andan när Rebecca öppnade dörren och klev in på det lilla kontoret. Till min stora förvåning var det inte en elak gråhårig gubbe som kom gåendes, utan en söt kvinna som såg ut att vara runt sextioårsåldern. ”Hello, I´m Louise and i´m the one who owns this place” sa hon och sträckte ut sin hand med ett skratt. Hon såg så.. hemtrevlig ut. Jag fick nästan samma känsla som jag får när jag är hos mormor och morfar.

”Hi, I´m Rebecca and this is Vanessa. We talked to Zayn before and he told us that you might have a job for us?” frågade Rebecca artigt efter att vi båda skakat om Louises hand. Hon satte sig ner på stolen framför oss och knäppte ihop fingrarna i sitt knä.

 “Yes yes I know, he went straight to me the second you left this building and started asking me if you could work here. I just wanted to meet you, a few of the girls who´s asked for a job are only interested because Zayn and Louis works here. It´s quite funny to see actually, but as you might understand I don´t want any dumb idiots working in my cafée, and luckily enough you two seems to be really nice”. Jag nickade tyst bredvid Rebecca, osäker på vad jag skulle svara eller säga. ”Don´t look so afraid girls, I promise I won´t bite you” skrockade Louise roat och ställde sig upp från stolen igen. ”You can start on monday, just to see if it works out. Like a small test. Louis,Zayn and Liam will be here then so they´ll help you”. Rebecca lös upp bredvid mig och klappade händerna i ren lycka, “Really? Thank you so much, we really appreciate it!”.Jag nickade instämmande. “Yes, we promise we won´t let you down”. Jag följde efter Louise och Rebecca ut ur rummet. Louis och Zayn stod vid kassan och pratade, omedvetna om att vi marscherade fram mot dom.

”Oh hello” hälsade Louis när han väl såg oss. ”They´ll start on Monday, so I was hoping that you could be here to help them” förklarade Louise och lutade sig mot bänken vid sidan av Louis. Han lade ena armen runt hennes axlar och rufsade om hennes hår med den andra, ”of course we will, have we ever made you disappointed?”. Louise höjde bara på ögonbrynen som svar, vilket fick oss alla fem att brista ut i skratt. Det var så lustigt, jag hade känt dom här människorna i mindre än en dag och de kändes redan som ett trygg sällskap. Jag kände mig redan hemma.

Rebeccas point of view

 

”What do you say about a cup of coffee before we have to say goodbye?” föreslog Louis när Louise hade försvunnit in i köket igen. “I don´t wanna waste my money, but I don´t mind sitting with you guys while you drink” förklarade jag och ryckte på axlarna. Louis lade en arm om min midja och skakade på huvudet, som om han pratade med en treåring som just gjort ett fel. ”Reb.. Reb.. Reb.. we who works here doesn´t have to pay, unless we´re really hungry and wants to eat a lot of stuff. But we´re allowed to drink coffee or tea”. Jag stötte min höft mot hans och flinade när han tappade en del utav sin balans. ”Well I didn´t know that, but know when I do, yes i´d love a cup of tea”.

“Nessa, help me find a table!” tjöt Louis plötsligt och släppte min midja för att dra med sig Vanessa. ”What do you mean? All of them are empty Louis..” hörde jag hennes förvirrade röst säga innan ett högt skratt lämnade hennes kropp. Jag vände tillbaka mitt fokus till Zayn, som nu stod och fyllde på tre koppar med kaffe och en med te.

”Boobear”

”what?”

”That´s a good nickname if you want to tease him, his mum used to call him that and I know he hates it. You´re welcome” skrockade han och räckte mig koppen med te.

”Oh, well thank you Zayn. This shall be fun”. När jag höll både min kopp med te och Louis kopp med kaffe begav jag mig bort till bordet Louis och Vanessa satt vid. ”Here you go, Boobear” sa jag så tydligt jag kunde och ställde ner kaffet framför honom. Hans ögon vidgades för en sekund innan han vred blicken till Zayn som kom gåendes. ”You dick! You didn´t have to tell her” stönade han irriterat, men leendet på hans läppar visade att han inte var sur över huvudtaget.

”You call me Reb, I´ll call you Boobear. Easy as that” flinade jag retsamt och sörplade på mitt rykande te.

~~~~~~ifyoucanreadthiswritesomethingaboutcandyinyourcomment~~~~~~~

“Oh god it´s already six O´clock. We need to go” sa Vanessa efter att vi suttit och pratat med Louis och Zayn i evigheter. Louis ställde ifrån sig sitt kaffe och tittade på henne med förvirrad blick. ”Why? It´s Friday”. ”Yeah I know but we still need to get home, my mum´s waiting you see” flinade hon och ryckte på axlarna. “I thought she lived in Sweden?”. “Well she does, but she wants to skype with me. She´s been texting me since four O´clock”.

“Can we change numbers or something? It kind of, you know, makes things easier” frågade Zayn när vi ställt oss upp från bordet. ”Of course, give us your phones”. Jag tog emot Louis och skrev in mitt nummer, innan jag bytte med Vanessa och skrev in det på Zayns med. ”Text us so we´ll get your numbers too” sa jag och gjorde mig mentalt redo för att lyfta de tunga påsarna. Tack och lov så var det inte jätte långt från caféet till vår lägenhet.

”I´ll text you then!”

“Do so, bye for now”

 ~~~~

I samma sekund som jag öppnade dörren till vår lägenhet började Vanessas mobil att ringa. ”Oh god can she not? I told her I´d call her when I had time over” stönade hon irriterat och stampade in i köket för att släppa ner matkassarna. Jag flinade åt hennes reaktion och ställde även ner mina påsar innan jag gick tillbaka till hallen för att ta av mig mina skor. ”Um Rebecca, would it be okay with you if I just talked to my mum for a bit? If you just put the food that needs to stand in the cold in the fridge, then I´ll take the rest once I come down”. Jag nickade. “Sure, say Hi from me”. Vanessa log brett och gick sedan bort till sitt rum.

Jag började plocka upp varorna ifrån påsarna och ställde in ungefär hälften i kylskåpet innan min telefon avbröt mig. Nyfiket tog jag upp mobilen ifrån fickan och läste smset som stod på skärmen.

From: Unknown number: Hi, it´s me, Zayn. There´s a party tonight and Louis told me to ask you. Like, if you wanted to come?

Jag lade snabbt till hans nummer som en kontakt och skrev sedan ett svar tillbaka.

To: Zayn : ) : Hello! Sure, I need to ask Vanessa though, I´ll text you in a second!

Jag lämnade min mobil på köksbordet och gick bort till Vanessas rum för att försiktigt putta upp dörren. ”Nessa? Zayn asked if we wanted to come with him and Lou to a party tonight. Do you want to go?”. Vanessa sken upp i ett brett leende och nickade, “Sounds fun, I´ll be down in the kitchen in a few minutes”.

”Who´s Zayn? What kind of part is it? Are you sure it´s not dangerous?”

“Zayn´s a friend of ours, and I promise you mum. It won´t be dangerous”

 

---

Förlåt once again för mitt velande, men jag har bestämt mig för att inte vara ett svin och skriva klart novellen :) Nu börjar skolan igen, så jag vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva, men jag ska göra mitt bästa för att hålla uppdateringen så punktlig som möjligt (:

För er som vill ha en personbeskrivning, here it is:

Vanessa Walker är en nittonårig tjej med passion för att skriva och läsa. Hon har mörkt, ganska långt hår och blåa, nästan gråa ögon.. Hon är klassad som kort, med sina 165 cm, men det är ingenting som stör henne, hon trivs med att vara kort. Hon tycker om att fokusera på det positiva i livet och göra det bästa utav allting. 

Allt som allt är hon en glad, sprallig och barnslig person som älskar varenda sekund av hennes liv.

Rebecca Collins är i princip motsatsen till Rebecca, men samtidigt en kopia. Hon har mörkrött hår, som stannar strax nedanför hennes axlar. Hennes ögon är en blandning mellan blå och grön, och förutom det är hon rätt lång med sina 173 cm. Hon har, precis som Vanessa, en passion för att skriva och läsa, så det är det hon vill jobba med i framtiden.

10 kommentarer innan kapitel 4 kommer upp (: xxx