Det första jag gjorde när jag klev ur bilen var att titta mig omkring efter Rebecca. Hon skulle vara här i vilken sekund som helst nu, tillsammans med sina föräldrar. ”Jag kan inte fatta att hon ska åka, min lilla flicka har blivit så stor” snyftade mamma sorgset bakom mig i pappas famn. Hon hade varit hjälplöst ledsen sedan två dagar tillbaka, då denna dagen närmat sig med onaturlig hastighet.

En svart bil körde in på parkeringen och jag kände genast igen den, Rebecca. På några snabba sekunder hade jag sprungit från min förra plats och stod uppspelt och väntade på att min bästa vän skulle kliva ur bilen. När dörren öppnades flög hon bokstavligt ut ur fordonet och kastade armarna om mig. ”It´s finally happening!” tjöt hon glatt och skakade galet på huvudet. ”Jag kommer aldrig vänja mig vid att ni pratar engelska” skrockade hennes pappa som precis stängt bildörren bakom sig och klappade mig på axeln. Jag log stort åt det han sagt och vände mig sedan till Rebecca igen. ”Are you ready?”.

Vi gick tillsammans, jag,mamma,pappa,Rebecca,hennes mamma och hennes pappa in på flygplatsen.

De två timmarna vi fick vänta gick fortare än vad någon kunde ha anat och plötsligt stod vi inför något av de största vi skulle få uppleva i våra liv. Vi skulle flytta. ”Mum I need to go” snyftade jag när hennes kram dröjde kvar för länge. Hennes tårar hade inte slutat rinna och pappa var tvungen att gå med åtminstone en arm om henne för att hon inte skulle brista helt och hållet. Rebeccas mamma var i princip lika dan, hon stod med en näsduk och hade röda ögon tack vare allt gråtande. ”Våra stora tjejer, jag minns det som igår när ni började prata om era planer” suckade pappa och drog in mig i nästa kram. ”Same here” fnissade jag och drog handen under ögonen för att torka upp den eventuellt utsmetade mascaran.

”We really need to go now, our plane will deport soon guys” snyftade Rebecca och blinkade med ögonen för att få bort tårarna. Jag nickade instämmande och tog tag i min väska, som pappa tidigare hållit i. ”I promise to call as fast as we get to the apartment. Okay?” ropade jag samtidigt som vi började gå mot platsen flygplanet skulle stå vid. ”Okej, lycka till tjejer!” ropade Rebeccas pappa och vinkade med handen. Vi slängde iväg tusentals av luft kyssar innan vi tog tag i varandras händer och gick. Jag kände mammas blick i ryggen och kämpade för att inte vända mig om och börja lipa igen. Det var jätte jobbigt att ta farväl, men det var jag beredd på att det skulle vara. Mamma däremot verkade inte vara beredd på det. Jag har aldrig sett henne gråta så mycket som hon gjorde idag.

”Come on, we don´t wanna miss the plane. Do we?” fnittrade Rebecca glatt och klämde åt min hand. ”Nope we don´t” skrattade jag och lättades över att jag redan kände mig på bättre humör.

 ~~~~~~~~~~~~~THEFIRSTLINEISHEREOHMYGOD~~~~~~~~~~~~

Ungefär tre timmar senare klev vi ur den svarta taxin och betalade mannen som kört oss. ”I hope you´ll enjoy your time here in England. You seem very nice so I hope things will go well for you” hälsade chauffören när vi var på väg att stänga bildörren. ”Oh thank you, same to you. Maybe we´ll see each other again sometime? Have a nice day sir!” skrattade jag glatt och stängde sedan dörren. Rebecca stod redan framme vid porten till lägenheten och om jag inte visste bättre skulle jag gissa på att hennes ögon var formade till hjärtan. ”I can´t believe we´re here” pustade jag imponerat ut och såg upp på den vita byggnaden. Många ungdomar som gjorde så här hade oftast inte råd att hyra lägenheter i jätte bra skick, men du förstår våra pappor är envisast i hela världen. Innan du blir helt förvirrad så ska jag förklara för dig hur det ligger till. Min pappa och Rebeccas pappa äger tillsammans ett av Sveriges mest framgångsrika företag, och har därför rätt gott ställt med pengar. Så dagen de insåg att vi var seriösa när vi pratade om att flytta till England bestämde dom sig för att tillsammans köpa en lägenhet till oss, i smyg. Det var givetvis en av de bästa överraskningarna jag fått i mitt liv, men det kändes lite bortskämt när man tänkte för mycket på det.

”Are you coming in or are you planning on sleeping here tonight?” flinade Rebecca som nu stod och höll upp portdörren.

”Oh right, I zoomed out” sa jag och räckte ut tungan. Jag hasade upp min väska på axeln igen och gick efter Rebecca bort till trappan. ”I can´t understand that this is our home now” fnissade hon glatt och trummade med fingrarna på trappräcket.

Vi behövde bara gå upp en våning innan vi stod utanför vårt nya hem.

”Okay, I´ll open the door on three. One.. two.. three!”. Den bruna dörren gled upp och blottade vår nya hall. ”I´ve only seen the hall and i´m already in love” tjöt Rebecca hysteriskt och hoppade in på den svarta mattan.

”I can only agree” instämde jag stumt och drog en hand längs med den vita väggen. Det var helt perfekt. Jag stängde dörren bakom oss och tog av mig skorna, för att ställa dom intill väggen. Rebecca härmade mig och släppte ner sina väskor för att kunna skutta ännu längre in i lägenheten.

”OH MY GOD”, hörde jag Rebecca skrika och i halvt om halvt panik sprang jag mot hennes röst för att rädda henne från det som nu skrämt henne. ”What are you screaming for?!” tjöt jag upprört när jag såg att hon hade öppnat frysen.

”THEY HAVE A FREAKING ICE MACHINE I JUST FORGOT HOW TO BREATHE” skrek hon överexalterat och hoppade på stället. Jag lät min haka falla till marken, delvis för att hon hade skrämt mig över en sådan sak, och delvis för att vi faktiskt hade fått en is maskin. ”We´ve found heaven” viskade jag mer eller mindre för mig själv, men Rebecca hörde ändå. ”I know, imagine when this is filled with Ice and Ben and Jerry, we´ll die of happiness” skrattade hon glatt och stängde frysen igen. Jag nickade instämmande och drog in henne i en kram. ”I´m so happy we´re here together” mumlade jag och tittade sedan upp mot henne. Rebecca har alltid varit längre än mig, men det gjorde bara våra kramar ännu mer perfekta än vad dom redan var.

 ~~~~~~~~

Jag satt i min nya säng i mitt nya rum och hade telefonen pressad mot örat. ”It´s so lovely, You´ve got to visit us soon and see it!” sa jag och lyssnade på mammas ord. ”Yes, my room is wonderful. I feel like a princess. This whole apartment is like a dream mum”.

Vi pratade i ungefär en halvtimma innan jag blev för trött och kände att det var dags att säga hejdå. Eftersom att klockan var tio i Sverige så var den bara nio här, men det gjorde fortfarande att jag var tröttare än vad jag skulle ha varit vid nio tiden egentligen. ”Vanessa?” ropade Rebecca från sitt rum som låg vägg i vägg med mitt.

”Yes?”

”We need to shop a lot of things tomorrow, we have nothing at all besides ice”. Jag nickade innan jag kom på att hon inte kunde se mig och ropade ett snabbt ”Yep” tillbaka.

”Oh and Nessa?”. 

”Yeees?”

. ”We´re in London. Our dream came true”  

HELLO GUESS WHO`S BACK BACK AGAIN YEAH I`M BACK TELL YOUR COMPUTER OR SOMETHING I DON`T KNOW.

Jag är inte super nöjd med det här kapitlet, men någonstans måste man ju börja. Jag hoppas hur som helst att ni tycker om det, och är sugna på att ta del av resten av storyn ;) 

Ni som inte uppskattar att även den här novellen handlar om Niall och Harry behöver inte oroa er, Louis,Liam och Zayn har i princip lika stora roller, men på andra sätt (: 

10 kommentarer till nästa kapitel? ;) xxxxx (Kommer antingen upp i morgon eller på lördag)