Hennes ord dröjde sig kvar i mina öron, de sved som om någon stuckit en kniv igenom mitt hjärta. Kalla mig mesig,kalla mig för vad du vill men det var så det kändes. ”O-okay”, jag harklade mig för att få tillbaka styrkan i min röst.

”Drive us to the lake house” sa jag lågt samtidigt som jag mötte Niall´s blick i backspegeln. ”What? No! I wanna go home” svarade Samantha hastigt och grimaserade av vad jag antog var smärta. ”you can´t go home like that, your mum will kill you” suckade jag och drog en hand igenom mitt hår.

”I don´t care, Liam take me home” snyftade hon hjälplöst och tittade in i hans bruna ögon. Till allas förvåning skakade han på huvudet. ”I´m sorry love, but Zayn is right. You need to be taken care off before you can go home”. Samantha tittade på Liam som om han skojade, men när hon insåg att han var seriös bröt hon ihop.

”You can´t leave me here! What if he hurts me?!” tjöt Samantha upprört och kastade sig om halsen på Liam. Det gjorde ont inom mig på platser jag inte visste existerade. ”We´ve discussed this Samy, you can´t go home like this” mumlade Liam med rösten fylld av skuldkänslor. Jag grimaserade när jag hörde smeknamnet han givit henne. Om hon bara visste hur jobbigt kär jag var i henne, om jag inte hade varit så förbaskat feg och vågat säga hur jag känner så hade vi inte suttit i den här situationen. Det hade varit mina armar runt hennes lilla kropp, inte Liam´s.

”Come on baby” suckade jag trött och sträckte ut en hand mot henne. Hon skakade frenetiskt på huvudet och vände sig till Liam ännu en gång. ”I´ll pick you up tomorrow, you need to get cleaned up and get some sleep” uppmanade han henne och släppte hennes midja. Tårar rann fortfarande ner för hennes kinder. Liam gav henne ett sista leende innan han vände sig om och hoppade in i bilen. Niall gav mig en nickning och backade sedan ut ifrån den snötäckta grusplanen. Min bil stod fortfarande orörd i kanten av gräsmattan. Jag tittade på Samantha med sorgsna ögon och funderade på om jag skulle gå fram eller inte. Hon såg så sårbar ut, så liten och oskyldig.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Bakluckan på Niall´s svarta bil försvann ut ur min syn samtidigt som osäkra steg kom allt närmare. Jag var inte rädd för Zayn, jag visste att han aldrig någonsin skulle skada mig, men någonting fick mig att tveka. Jag hade fått låna ett par mysbyxor av Louis i bilen då det var kallt och jag var barbent. Min kropp sved under kläderna jag bar och för att vara helt ärlig så ville jag inte ens veta hur jag såg ut under plaggen. ”Sam..?” sa Zayn hest och jag knep plågsamt ihop ögonen. En del av mig ville slänga sig i hans famn, samtidigt som en annan del av mig aldrig någonsin ville se honom igen.

”Sam please, talk to me baby”, hans röst lät så bedjande att det gjorde ont inom mig. Jag bet tag i min läpp för att inte bryta ihop och vände mig om.

”I want to shower” sa jag känslokallt och började gå upp mot ytterdörren. Om jag skulle vara här i ett dygn så var det bara att göra det bästa av det. Zayn suckade bakom mig och följde sedan efter. Han låste upp dörren och lät värmen ifrån stugan omfamna oss båda i ett svep. Jag klev in i den smala hallen och tog försiktigt av mig skorna, trots att jag brann av alla möjliga känslor ville jag inte smutsa ner i ett sådant fint hus. Fånigt, jag vet. Med bestämda steg och Zayn´s brinnande blick i ryggen gick jag bort mot badrummet. Golvet knarrade lätt under mig när jag gick och jag stängde sedan med en lättad suck badrumsdörren.

 ~~AREUGUYSEXCITEDABOUTMIDNIGHTMEMORIESCAUSEISUREASHELLAM~~

Jag klev ut ur duschen och rynkade på näsan när jag såg min spegelbild. Det var ett mirakel att jag inte hade ondare än vad jag hade. Min ena kind hade fortfarande ett rött märke från en hand, mina nyckelben var fulla av inte så uppskattade sugmärken som mannen placerat ut på mig när jag led. Sekunden innan Zayn sparkade in dörren hade han viskat ”I can´t wait to fuck you”, så att jag var tacksam över killarnas timing är inte en lögn. Jag vill inte tänka på vad som skulle kunna ha hänt om killarna inte hade kommit just då, på fullaste allvar. Mina ben var täckta av blåmärken och lika så var mina armar. Jag hoppades innerligt på att märkena skulle tyna bort så fort som möjligt och tog tag i den vita handduken som hängde på väggen. Jag torkade slarvigt mitt hår innan jag virade handduken runt min kropp. Med kvicka och lätta steg förflyttade jag mig till dörren och knuffade upp den på glänt. När jag var säker på att ingen, och med ingen syftar jag på Zayn, inte var i rummet trippade jag in. Garderoben stod öppen och visade de få klädesplaggen vi hade med oss. Det var då det slog mig, jag hade inga andra underkläder. Jag sparkade argt till garderobsdörren och röt åt situationen.

”Zayn?” ropade jag halvt högt och knep ihop ögonen. Snabba steg hördes mot golvet och det dröjde inte länge innan Zayn stod i dörröppningen. Hans haka hände nere vid golvet och jag kunde inte stoppa rodnaden som letade sig upp över mina kinder. ”W-what is it?” frågade han med darrig röst och slickade sig om läpparna. Det var precis som förr, han gjorde mig knäsvag med endast en blick.

”I..uhm I haven´t got any underwear with me, so can I borrow something of yours?”, jag undvek all möjlig ögonkontakt och stirrade ner i det mörka golvet. ”Oh right, yes of course you can” mumlade han och skyndade sig över till garderoben. ”I´ll wait for you in the kitchen” sa han och slängde ett par mysbyxor, ett par kalsonger och en svart t-shirt på sängen. Jag nickade stumt och väntade på att han skulle lämna rummet. Så fort dörren stängdes efter honom släppte jag handduken och drog på mig kläderna. Jag var tacksam över att tröjan var svart, annars hade man sätt på tok för mycket då jag inte hade tillgång till någon bh. Jag drog på mig en av hans många hoodies och flätade mitt hår i en slarvig fläta. Med nervösa och en aning darriga ben begav jag mig ut mot köket.

”I made some tea, do you want a cup?” frågade Zayn med ett svagt leende och höll ut en kopp åt mig. Jag kunde inte säga ner.

”Thank you” mumlade jag och tog emot den rykande vätskan. Stämningen var så stel, det var inte alls så här vi brukade ha det. Våra fingrar snuddade vid varandra och jag kände hur hela mitt inre blixtrade till. Dumma kärlek. Jag gick in till vardagsrummet och satte mig ner i den mjuka soffan.

”So..” började Zayn och slog sig ner bredvid mig. Han verkade bråka med sig om vad han ville säga, då han gång på gång öppnade munnen utan att låta något ljud komma ut. ”I´m so sorry Sam, for everything. Really, I didn´t know how you would react so I thought it was the best if I..” -jag hade fått nog av hans ursäktande babbel och avbröt honom med en fnysning. ”You thought it was the best to not tell me? Risking my life to avoid a small fight? Really? Well thanks to you I almost got raped, how´s that? A stranger kidnaped me, talked to me like if he knew who I was. People stared at me with sad eyes, a man started to beat me and I had no fucking idea why he did it. I coulnd´t understand, but then he told me. The man who punched me, the man who beat the crap out of me told me things about the boy I love, things I couldn´t believe. I knew that you were trouble when I fell for you, but I never thought you were this.. bad”. Mina ögon hade återigen tårats och min röst var tjock av gråt.

”You.. you still love me?” viskade Zayn förskräckt och jag släppte ifrån mig ett högt ljud, i en blandning av ett skratt och en snyftning. ”I told you that this morning, remember? Before you got mad and made me run straight into your enemies arms”.

”I thought you.. like lost your love for me today” erkände han och kliade sig lätt på den knappt synliga skäggstubben. ”My love for you won´t go away that easy, trust me” suckade jag och ställde ner te koppen på bordet. ”I wish it did though..”, de sista orden var nästan enbart för mig men trots det så lyckades Zayn höra. ”why?” frågade han förstört och om jag inte var helt blind såg det ut som om hans ögon faktiskt tårades. Men Zayn kunde inte gråta, eller hur? ”Why not? You clearly don´t love me back, and this far it´s only gotten me into more trouble” muttrade jag och drog handen under mina ögon för att hindra eventuella tårar att falla. Tystnaden lade sig som ett tjockt täcke över oss innan Zayn började prata. ”I´m so sorry..” viskade han hest och hans röst bröt sig mitt i meningen. Jag tittade på honom med en förvånad blick, inte för att han bad om ursäkt utan för att det faktiskt rann en tår ner för hans smutsiga kind. Han märkte det samtidigt som mig och drog irriterat bort den med tröjan på sin arm. ”If I wouldn´t have been such a coward I would´ve told you how.. I.. , and then everything would be different”, hans röst var så tunn, så ödmjuk. Jag hade aldrig sett Zayn så här förut. ”Told me what..?” frågade jag med sprucken röst och drog upp benen mot mitt bröst.

”I.. Love you Samantha, I´ve been so deeply in love with you since the second I saw you in school” 

Jadu... Vad säger man nu? O.o