Ett halvår passerade förbi utan att jag fick se en glimt av Zayn. Ett halvår utan att ha fått se hans magiska ögon, hans mjuka hår eller hans fantastiska kropp. Ett helt halvår utan att få höra hans röst. När han väl hamnade i fängelset tittade poliserna upp hans bakgrund och insåg att han brutit mot alldeles för många regler för att kunna släppas så snart igen. Han förflyttades till en ungdomsgård i utkanten av England, utan någon mobiltelefon eller något annat han kunde nå mig med. Mitt liv rasade ihop framför mina ögon och jag hade aldrig känt en sådan stor saknad tidigare i mitt liv. Efter några veckor lugnade det ner sig och jag kunde förtränga tankarna på att jag inte fick se honom. Det värsta var att jag inte visste hur lång tid det skulle ta innan jag fick träffa honom, ett år? Två år? Mamma ångrade sitt raseriutbrott mer än någonsin och bad om ursäkt i princip varje dag, som om det var hennes fel att han åkte fast. Vilket det delvis var, men det var ingenting som hon behövde veta om. Snön lämnade marken, träden och växterna började blomma, värmen kom tillbaka och plötsligt var det mitt i Juni.

Jag drog en hand igenom mitt hår och tittade ut över skolgården. Liam kom gåendes över gräsmattan med världens bredaste leende och vinkade åt mitt håll. Jag sprang så gott jag kunde i klackskorna jag bar och kastade mig i hans famn så fort jag nådde honom. ”I´m so ready for summer break, this last few months´ve been horrible” suckade Liam nöjt och begravde sitt huvud vid min nacke. ”Me too, but sadly enough we´ll be back in this building after three months” skrockade jag med ett retsamt flin på läpparna. ”Stop, you´re making me depressed..” svarade Liam med ett högt skratt och jag kunde känna hur han vinkade till någon bakom mig. ”Who is it?” frågade jag nyfiket trots att jag hur enkelt som helst hade kunnat vända mig om och titta efter, men det var bekvämare att stå kvar i Liam´s famn. ”Harry and Felicia” mumlade han lågt och släppte min kropp. Jag log mot honom innan jag vände mig om för att se Felicia och Harry komma gåendes, hand i hand. ”Hey Samantha! Have you seen my sister?” ropade Felicia glatt och sprang fram för att krama om mig. Harry härmade henne snabbt därefter innan han började prata med Liam om något som vi inte var det minsta intresserade av.

”Nope I haven´t seen her yet” svarade jag och beskådade Felicias ljusblåa klänning. ”I love your dress, it´s amazing” suckade jag avundsjukt och korsade armarna över bröstet som en envis femåring. ”Pfft, look at your dress. You look like a model” fnissade Felicia rodnandes tillbaka och nickade mot min fluffiga klänning. Jag himlade med ögonen och knuffade lätt min höft mot hennes. ”Hello superstars!” ljöd en hög röst bakom oss och både jag,Felicia,Harry och Liam vände oss om. Alexandra kom gåendes med Emmie, båda två vackrare än någonsin. ”Hiya! Where´s that boyfriend of yours?” frågade jag glatt och drog in dom båda i en snabb kram.

”I don´t know really, he said he´d show up later with a surprise or something.. I didn´t listen but i´m sure he´ll be here soon” skrattade hon ryckte på axlarna. ”Typical you I guess, I mean you never listen” flinade jag retsamt och fick en lätt klapp på rumpan som svar. ”Ow, my bum is for me and myself only” tjöt jag förvånat och gav henne ett ont öga.

”I like your bum, and i´m your friend. Therefore i´m allowed to touch it” försvarade hon sig själv med och viftade med fingret framför min näsa. Jag fnös åt hennes kommentar men kunde inte låta bli att le, jag kunde inte ha fått en charmigare bästa vän. Ett högt tjut for över skolgården och i princip varenda elev grimaserade eller höll sig för öronen.

”Sorry sorry, i´m sorry” ursäktade sig min rektor snabbt och drog allas uppmärksamhet mot scenen han stod på. Det var någon förhöjd engångs-platta som dom hade använt, och sedan målat vit. Det såg inte det minsta modernt eller välordnat ut, men det dög för att komma från min skola. Jag lade armen om Alexandras midja, ställde mig bredvid resten av gänget och väntade på att min rektor skulle fortsätta att prata.

”So chidlren, it´s time for summer break once again..” suckade rektor, också kallad Mr Brandol, vilket fick en del av oss elever att himla med ögonen. Ni förstår, Mr Brandol hade en tendens att få allting att låta så dramatiskt, det var typiskt honom.

”A few of you students will leave this school and never come back, which makes me really sad..” fortsatte han och babbla på, och det var ungefär där de flesta slutade lyssna. ”He´s sad because he knows that there will come a new headmaster soon ” skrockade Liam lågt i mitt öra och petade mig i sidan. Jag hyschade honom genom att sätta ett finger över mina läppar och höja på ögonbrynen. Han räckte snabbt ut tungan och lade sedan en arm över mina axlar.

”And now it´s time for some party!” ropade plötsligt Mr Brandol och skakade på händerna i luften, förmodligen i ett försök att vara häftig. Jag fick en snabb glimt av någon med svart hår på andra sidan scenen och kände hur mitt hjärta svällde efter längtan. Om han ändå vore här med mig.

”Thinking about him again?” frågade Liam medlidande och drog mig bort från Alexandra och in i hans famn. Trots att det var en rätt tempofull låt så började vi dansa någon form av tryckare. ”It´s just so hard, as fast as I see someone with black hair, or here someone say something that starts with either an ”z” or an ”s” I get this longing feeling. My heart is empty, it´s like my whole fucking body is missing him Liam. Even my feet” suckade jag nedstämt men lyckades ändå få Liam att skratta med mina val av ord.

”Gosh I wish I could do something. I mean I didn´t like him, and I kind of made the whole your-mum-hates-Zayn thing start, but none of you deserves this” sa han tröstande och strök en hand över mitt huvud. ”Yeah, but let´s talk about something else” skrattade jag sedan trots att jag inte alls kände för att skratta. Men det hjälpte alltid, att skjuta bort tankarna och saknaden och lossas som om det inte existerade.

Musiken spelade fortfarande högt och en del dansade som om det var sista dagen i deras liv, medan en del satt på bänkarna runt om och antingen pratade eller sög av varandras ansikten.

”Samantha!”. Jag vred förvånat på huvudet för att försöka se vart ljudet kom ifrån. ”Samantha! Over here!” hördes ännu en gång och jag snurrade runt ett helt varv innan mina ögon landade på Felicia. Hon kom springandes, fortare än vad jag någonsin sett henne springa förut, med armarna vilt viftandes. ”What is it?” frågade jag när hon kom närmare och väntade på att hon skulle hämta andan. ”He..´s Jesus Samantha He´s Back!” flämtade hon andfått men lyckades på något sätt behålla det enorma leendet på hennes läppar. ”Who´s back?” frågade jag dumt då jag inte vågade tro på det min hjärna redan listat ut åt mig. ”Zayn! He´s back!” tjöt hon uppspelt och grep tag i min arm.

”Are you kidding me? Where?”. Min puls steg och jag kände hur min hjärna sakta stängdes ner. Felicia drog med mig igenom folkmassan och bort mot parkeringsplatsen. Min blick flög fram och tillbaka över bilarna tills jag fastnade på Niall som stod lutad mot sin svarta bil. En lång figur klev ut framför honom och drog en hand igenom sitt hår. Min kropp började skaka, mina knän kände för att ge vika och mina ögon började rinna som Niagara fallen. Jag log åt samma håll som Felicia stod, tror jag. Med alla tårar i ögonen så var det svårt att se. Mina ben tog sats och jag fann mig själv springandes mot killen som fick mitt hjärta att slå volter.

Jag ville ropa, skrika hans namn men min röst hade försvunnit. Den var helt väck. Marken rörde sig allt snabbare under mina ben och jag hörde hur Niall sa något, trots att det lät alldeles för långt bort.

Jag saktade in farten och blinkade så mycket jag kunde med ögonen för att få bort den suddiga synen. Zayn stod inte mer än tio meter framför mig med armarna utsträckta och hade själv tårar i ögonen. Min kropp slukades upp av hans famn och jag började gråta helt hysteriskt mot hans tröja. Han böjde ner huvudet så att han kunde vila sin haka uppe på mitt huvud och drog gång på gång händerna över min kropp, som att försäkra sig om att jag faktiskt var där. ”You´re back” snyftade jag med ett lätt skratt och försökte att dra honom allt närmare mig själv, trots att vi stod så nära du kunde komma. ”Jump baby” viskade Zayn hest med en sprucken röst och tog tag i min midja. Jag gjorde som han sa och virade benen runt hans midja och höll armarna runt hans nacke. Han satte mig på motorhuven på bilen och började pussa min panna om och om igen. Jag tog tag i hans käke och förde våra läppar tillsammans. Blixtar sköts upp inuti mig och jag kände hur mitt hjärta sakta läkte ihop. ”God i´ve missed you” mumlade jag och tackade gud över att min kropp hade lugnat ner sig. ”I´ve missed you more” stönade han tillbaka och lade armarna om mig ännu en gång. Louis klev ut ur sin bil en bit bort och gick över till oss. ”Good to see you man” skrockade han och sträckte ut armen för att high-fiva Zayn, som i sin tur fortfarande höll en arm tight runt min kropp. Felicia,Harry,Liam,Alexandra och Emmie kom springandes över parkeringsplatsen och stannade inte förrän de stod runt oss. ”I own you a big apologize Zayn, I´m so sorry mate”, Liam bad skamset om ursäkt och sträckte hoppfullt ut handen till Zayn. Det kändes som om vi alla höll andan i minst tio minuter innan Zayn skakade Liam´s hand och gav honom ett snett leende. ”I understood why you did it, I mean I´d do anything to protect my baby from the bad in this world” mumlade han och gav mig en snabb puss på läpparna. Felicia stod i Harry´s armar med ett sött leende på läpparna. Emmie stod bredvid Alexandra, som i sin tur hade Niall´s armar runt sin midja. Louis stod själv med ett brett flin och en cigg mellan läpparna.

Jag tittade upp på Zayn och lade armarna om hans nacke.

”I love you” mumlade jag och log smått när han närmade sig mitt ansikte med sina fantastiska läppar.

”And I love you”

And that my friends.. Is the end of He´s Back..