~Prologue~

28 Augusti 2012

Jag klev ut urr klassrummet tillsammans med resten av eleverna, glad över att förmiddagen äntligen var över. Mina skor klickade lätt mot golvet när jag rörde mig genom den elevfulla korridoren. Skåp öppnades och stängdes, dörrar flög upp ifrån salarna och onödiga ljud studsade mellan väggarna. Jag höll hårt anteckningsblocket mot mitt bröst och försökte att inte snubbla över allt som låg slängt på golvet. Det kanske är dags att presentera mig själv? Mitt namn är Samantha Campbell och nej, min släkt har ingenting med skomärket Campbell att göra. Jag gömmer mig oftast bakom mitt mörkröda hår och kikar då och då upp bakom mina svarta glasögon. Mina ljusrosa läppar har sällskap av två smilgropar, något jag faktiskt är rätt stolt över.

Människorna i den här skolan skulle nog beskriva mig som den tystlåtna personen, flickan man lämnade i fred helt enkelt. Jag ägnade mig åt läxor och prov, det fanns inte tid över till att vara en social bitch som försökte få varje kille att dregla efter hennes urringande linnen. Jag hade temperament, jag kunde bli rasande rent ut sagt och komma ut ur min fasad helt, men det var inte många som hade bevittnat den sidan.

Jag blängde lätt på killarna som busvisslade när jag passerade förbi. Utan att ge dom en extra tanke öppnade jag dörren ut till skolgården och tog ett djupt andetag. Sommardoften hängde fortfarande kvar i luften trots att det var närmare september, men det var ingenting jag klagade på. Så länge jag fick snö och vinter så var jag nöjd.

Min skola består av tre delar. En stor del är endast till för matsalen och biblioteket, och de två andra delarna består av korridorer och olika salar. Det ljuvliga fågelkvittret jag nyss hörde skrämdes iväg av ett gällt skrik. Jag stannade förvirrat upp i mina steg och försökte att lyssna vart ljudet kom ifrån. Dämpade stön och något som lät som slag fick mina ögon att växa sig större. Jag släppte anteckningsblocket på den bruna bänken som stod intill mig och smög runt hörnet. Till min fasa såg jag en ynklig pojke ligga på marken, han höll sig krampaktigt runt magen. Runt om honom stod ett gäng killar med breda flin. Jag tassade försiktigt närmare och såg hur en av dom tog tag i pojkens tröja och ryckte upp honom från marken. Han gav pojken flera slag över käken och jag drog förskräckt upp handen till munnen. På några få sekunder vände jag mig om och rusade in i den största byggnaden, in till rektorns kontor. Vår rektor, Mr Henry, tittade på mitt rödflammiga ansikte med höjda ögonbryn. ”You have to come quick...”. Mina flämtande andetag avbröt min mening och jag grep snabbt tag i rektorns arm. Han följde förvånat med men slutade inte att fråga vad som hade flugit i mig. När vi rundade hörnet såg vi båda två tydligt hur den mörkhåriga killen siktade in en sista spark i pojkens mage innan de vände sig om för att gå. Mr Henry harklade sig högt och killarna vände sig förvånat om innan färgen försvann ifrån deras ansikten. ”My office, now” röt han barskt och killarna började trumpet gå in mot skolan igen.

”Can you take him to the school nurse? I´ll be with you in a few minutes” sa han snabbt innan han drog med sig killarna bort. Jag ignorerade de hatfulla blickarna i ryggen och satte mig på knä bredvid den nedslagna pojken. ”Oh my godness, can you walk?” frågade jag försiktigt och lade en arm runt pojkens smala midja. Han såg nästan ut att vara i samma ålder som mig, men hans smala kropp och korta figur fick honom att se yngre ut. ”Ye-yes i can walk, th-thank you for helping m-me” . Jag hjälpte honom upp på fötter och bad till gud att gänget som nyss varit här fick en rejäl bestraffning. Den främmande pojken haltade hjälplöst vid min sida och fick gång på gång räta till sina trasiga glasögon.

En halvtimma senare satt jag utanför skolsysterns rum och bet nervöst på mina naglar. Dörren gled upp och hon log brett mot mig igenom springan som blev större. ”We´ve called his mum, would you mind waiting with him at the parking lot?” frågade hon osäkert och jag nickade snabbt. ”Of course I can”. Pojken klev ut bakom skolsystern med sin arm omlindad i ett litet bandage, hans högra öga hade börjat svullna och den lila färgen prydde hans bara ben. Jag ville inte ens veta hur han såg ut där killarna hade sparkat honom. Han log smärtsamt mot mig och hoppade ut ur rummet medan jag höll upp dörren.

”So, why did they do this to you?” frågade jag försiktigt och hjälpte honom att gå framåt. ”I don-don´t really know. It´s not the first time Zayn do-does something like that” stammade han försiktigt så fort vi klev ut på asfalten igen. Han tittade sig skrämt omkring. ”Zayn? As in who?” frågade jag ännu en gång, fortfarande förvirrad över vem denna Zayn var. ”Yo-you don´t kn-know who he is?”. Jag skakade på huvudet. ”I don´t know who you are either”, flinade jag och lät ett lågt skratt lämna mina läppar. ”Oh i´m so-sorry, i´m Marcel”,han rodnade lätt och tittade ner i marken medan vi gick. ”No need to apologize, i´m Samantha, but call me Sam”. Marcel nickade förstående och pekade åt hållet vi skulle. Han mamma kom körandes längs med vägen och saktade in bredvid oss på trottoarkanten. ”My little baby, thank you for helping him”, hon gav mig en vänlig blick innan hon la armarna om sin omtumlade son. ”Mum, stop it” mumlade han tyst och jag kunde inte hjälpa att le.

Jag gick i tystnad tillbaka in i skolan och tog upp min mobil för att smsa tjejerna. Jag hade ju trots allt missat halva lektionen. Just som jag fick upp våran sms dialog smälldes en dörr upp framför mig och jag stannade chockat upp. ”You, you son of a bitch!” röt den mörkhåriga killen och jag ryggade skrämt tillbaka. Så detta var alltså Zayn? Vad hade jag gjort honom? Han tog hotfullt ett steg mot mig och stirrade stint in i mina ögon. ”I´m fucking suspended because of you, but i´ll tell you what nerd. I´ll be back, and when i am you better watch that fucking life of yours”.

What do ya think ´bout it? :3