Keely´s Point of View

 

 

Zayn satt tyst hela vägen fram till sjukhuset och fokuserade surt på vägen framför honom. Han såg ut att vara lika förvirrad över sitt eget beteende som jag var. Hans blick var stel och han drog ena handen längs sin käke när vi parkerat utanför sjukhuset. Jag vände mig halvt om och tvingade på ett leende när jag mötte hans mystiskt mörka ögon.

”uhm, thank´s for the ride..” mumlade jag och knäppte loss mitt bälte. Han nickade svagt och väntade på att jag skulle öppna dörren.

”Would you mind coming over to my house later? I can pick you up at your house. I mean, if your mum´s going to stay in there for a few days” sa han med sin självsäkra ton och nickade upp emot den stora vita byggnaden. Osäker på vad jag skulle svara ryckte jag meningslöst på axlarna och tittade ner på mina skor som plötsligt blev mycket mer intressanta.

”Give me your number, and then i´ll call you later so you can decide, ey?” Hans röst lät ansträngd. Som om han aldrig frågat någon om något, utan alltid tagit allting för givet. Jag nickade tveksamt och tog emot hans mobil för att kunna skriva in mitt nummer. Jag sparade det under mitt namn som ” Keely ” och gav tillbaka mobilen innan jag försiktigt stängde dörren och började gå emot ingången. Motorn på bilen drog igång och jag hörde hur bilen gasade iväg ifrån parkeringen och förmodligen hem till Zayn och killarna igen. Ett par vita sjuksköterskor mötte mig vid receptionen och såg uttråkat på mig när jag kom fram.

”I´m going to visit Chrisa Ceverlyn” muttrade jag och såg hur hon knappade in namnet på en stenåldersdator.

”Just follow this corridor and then take left. Room 144”

Jag nickade och gick med snabbare steg ner för korridoren innan jag slutligen stannade upp utanför rummet med numret 144.

”Mum?” viskade jag försiktigt när jag öppnat dörren och kikade in i det mörkbelagda rummet.

”Keely? Oh darlin´come over here” jag log osäkert åt mammas svaga röst och gick bort till sängen som stod uppställd intill väggen. Hennes ben var gipsat och hängde i någon konstig lina till taket, hennes annars så vackra hud var täckt av blåmärken och hon såg så sliten ut. Mina ögon tårades av synen och jag satte mig med en duns ner på sängen bredvid henne och började gråta.

”Honey, i´m fine” Jag tittade irriterat upp och torkade ögonen.

”Fine? You´re not fine mum!? Your leg is broken, you have scars and bruises all over your body and god knows what!” tjöt jag och ångrade mig genast när jag såg mammas sorgsna min.

“I´m sorry. I didn´t mean to scream at you”

“it´s okay love. I´m pretty scared to” mamma sträckte ut armarna och drog skakigt och så gott som möjligt in mig i sin famn. Jag gömde ansiktet vid hennes axel och lät snyftningarna rymma ur mig en efter en.

Vem fan var så jävla korkad att de släppte lös en bil, utan förare, när man klart och tydligt ser bilarna på långt håll? Varför skulle någon vilja skada min mamma? Frågorna cirkulerade runt omkring och fick mig att skakigt dra efter andan.

”When will you get home?” mumlade jag tyst och gav henne en lös puss på kinden. Hon ryckte suckandes på axlarna men hindrade sig själv när en ogillande grimas spred sig över hennes ansikte.

”I don´t know. They told me that they wanted to keep me here for few days atleast.” Jag knep ihop ögonen och lät mina armar lämna mammas varma kropp och falla slappt vid min sida. Jag drog ena handen under ögat och suckade frustrerat när den svarta mascaran hade spridit sig ner över mina kinder.

”just call me if you want to talk. Or if you need something” uppmuntrade min mamma mig när jag drog på mig munkjackan jag hade valt som outfit. Jag nickade och la ner mobilen i fickan på jeansshortsen. Mamma kisade försiktigt upp emot mig när jag gick fram och gav henne en lätt puss i pannan.

”Get well soon mum, i miss you already” sa jag långsamt och började sakta lämna rummet. Hon tittade på mig med ett brett leende och la sig bekvämare ner i sjukhussängen när jag stängde dörren. Om man nu kan sova bekvämt i en sådan säng..

Jag log emot en sjuksköterska som jag passerade när jag gick ner igenom korridoren och tittade mig omkring. Rum efter rum, och i de flesta låg folk som var döende eller mindre sjuka. En otäck rysning gick igenom min kropp, jag har aldrig tyckt om sjukhus. Jag snabbade på stegen när jag såg glasdörrarna och drog in ett djupt andetag av den varma sommarluften som svävade runt omkring oss. Det var bara tre veckor kvar innan vi skulle gå på lov, och du kan ju ana att jag längtade. Jag tittade mig omkring och tog upp min mobil för att smsa tjejorna. Jag skulle behöva en del tjejsnack just nu. Jag låste upp mobilen och skrev in ett sms till min, Lovisas, Moalinns och Annas grupp.

 

”Wanna catch up? Time for some girly talk? X”

 

From Anna: 4:50 pm

What do you think..? Where are you and where do yah wanna catch up girl?”

 

From Moalinn: 4:52 pm

YAH WHAT THE HELL HAPPENED IN SCHOOL I JUST SAW YOU WALKING AWAY WITH THAT GIRL AND OH MY GOD WHERE ARE YOU

 

From Lovisa : 4:55 pm

Ali, you need to breath! I wanna catch up to! What about.. starbucks in half an hour? X

 

To Lovisa,Moalinn,Anna 5:00 pm

Sounds good to mee. See yah in a bit then.

 

Jag la ner mobilen igen och började styra stegen åt närmsta busshållplats. Zayn´s ord ringde fortfarande i mina öron. Would you mind coming over to my house later? I can pick you up at your house. I mean, if your mum´s going to stay in there for a few days. Trodde han på fullt alvar att jag skulle komma hem till honom frivilligt? Han var ju dödsläskig och dessutom så hade han ju praktiskt taget kidnappat mig. Och slått mig. Jag ruskade frustrerat på huvudet och drog fingret längs tidtabellen i busskuren medan jag planerade hur jag skulle ta mig till vårt alldeles egna Starbucks. 

Jag la ner mobilen I fickan och vände mig om ifrån stolen jag satt på och såg Moalinn,Lovsa och Anna kliva in I caféet. Anna fick syn på mig först och rusade fram med armarna utsträckta. Jag tog emot hennes kram och gav de två andra en snabbis också innan vi slog oss ner.

“So, What happened?” frågade Moalinn nyfiket och trummade lätt emot det tunna bordet.

“Well, My mother were on her way to pick me up. And then suddenly a big crash was heard and a few people wondered what it was. Including me. So we..” Jag berättade om den röda volvon utan förare, hur mamma blivit förd till sjukhus och hur jag fått hjälp av någon tjej som gick på skolan. Hur Zayn sedan kommit och tröstat mig, när vi körde till sjukhuset, hans plötsliga humör och sedan avslutade jag med att jag smsade tjejerna.

“Wow.. So you mean that Zayn was sorry for the thing he did to you? Like, hitting you and all?” frågade Lovisa och tittade på mig med vida ögon.

“Yah, I think so”

“That´s good” mumlade Anna och skrollade som vanligt igenom twitter på sin mobil.

“Anyway, do you girls want something?” frågade jag för att bryta den dystra stämingen och reste mig ifrån bordet. De sa sina vanliga beställningar och jag gick med glatta steg fram till disken för att beställa våra olika sorters kaffe. 

 

 

---

Tadum badum! Hej Jeennyyy ;-) & alla andra! =D

Foop or poop? Kommentera! x