I sex år blev jag retad för den jag var. I sex år gick jag omkring och hatade allt som hade med mig, min kropp och mitt beteende att göra. I sex år ville jag att allt skulle ta slut, men det fortsatte. Jag minns så väl dagen jag kom till min nya klass, jag var så stolt över att kunna bära klänningen jag nyss köpt. Jag minns hur hårt jag kramade om mammas hand när vi klev in i det fullsatta klassrummet. Jag minns de konstiga blickarna jag fick när jag slog mig ner på min egna, bruna bänk. Redan första dagen i skolan fick jag en kommentar av en tjej, som senare visade sig vara klassens ”bästa” tjej. Hon tyckte att jag var för fet för att bära kläderna jag bar, och att jag var för fet för att gå i deras klass. Jag försökte att inte ta åt mig och gick senare samma dag och mötte mamma utanför grinden. Liten som jag var förklarade jag för mamma och tro mig, hon blev rasande. Efter ett antal möten med mig, min mamma, flickan som kallat mig fet, hennes mamma och rektorn skulle allt bli bra igen. Dock hade de alla fel. Flickan vid namn Emelie fick genast klassen att vända sig mot mig och om jag pratade med mamma om vad som hände hotade de mig med att skada mig. I sex hela år pågick samma process om och om igen varje dag. Jag blev kallad fet, tjock, hora, äckel, fetto. Mina klasskompisar bad mig att skära av en del fett, de bad mig att sluta prata med dom då de blev äcklade. De bad mig att dö. Så när jag förklarar för er att jag är osäker i mig själv nu när jag är arton, så antar jag att ni inte blir så förvånade. Jag slutade att äta när jag gick i sexan och fick inte långt där efter ätstörningar, vilket senare utvecklades till anorexia. Mitt humör var lågt, jag var trött jämt och ständigt och mådde inte bra över huvudtaget. Men mitt i allt kaos så fann jag lugnet, jag fann mina bröder. Eller ja, de vet inte om att de är mina bröder än, men så är det ibland. Jag var nästan sjutton när jag en dag slog mig ner framför datorn och skrollade igenom min tomma facebook. Jag hade mina klasskompisar och min familj som vänner, inte en kotte mer. Nyfiken som jag egentligen var kunde jag inte låta musikvideon en tjej i min klass länkat vara, och var därför tvungen att klicka upp den på helskärmen och luta mig bakåt. Jag började genast stampa foten i takt med musiken och gillade nästan direkt vad jag såg. Det var inte förrän han vände sig om mot kameran som mitt hjärta började klappa fortare. Han, den blonda killen med snea tänder. Han som fått ett antal ogillande kommentarer. Han vars ögon lyste av lycka. Han vars namn är Niall Horan. Jag kan inte säga att Harry,Zayn,Louis och Liam var dåliga men ingen av dom lös igenom så mycket som Niall. Det var första dagen min inre fangirl tittade fram, och det skulle förändra mitt liv för alltid. Det dröjde inte länge innan jag gjorde mitt egna tumblr konto vid namn UpOnNiall och började stalka killarna på riktigt. För första gången på sjutton år kunde jag vara mig själv, skriva precis vad jag tyckte och känna mig omtyckt av andra. Tack vare One Direction, tack vare alla Directioners så hittade jag slutligen mig själv och såg min framtid i klara banor. Jag skulle bli Niall Horan´s flickvän, jag skulle bo i London och jag skulle läsa vidare på högskolan där. Allt på grung av Niall Horan. Och vem säger att man inte får drömma?  

Den här prologen blev lite annorlunda, i mina ögon i alla fall. Det blev mer personligt tror jag, haha. Vad tycker ni än så länge? Jag ska försöka skriva halva kapitel ett nu i natt, men det lär inte komma upp förän om två-tre dagar, såååå kommentera nu mina fina grönsaker! xx

Oh just det ja, har du tumblr eller instagram? Följ mig så följer jag dig defenitivt tillbaka!

Tumblr: http://uponnialll.tumblr.com/

Instagram: UpOnNiall