Jag la tröttsamt ner mobilen i min jackficka och tittade upp mot mamma.

"Yes i can handle myself. And yes, i´ll text you when i´m in school, and when i´m on my way home, okey?"

Mamma tittade upp på mig med ett bekymrat leende över hennes läppar och drog in mig i en kram.

"I promise, you´re gonna thank me when you´re home all safe and lucky in a few years" 

"I´m out of this prison when i´m turning eighteen mum, so in two years, i´ll be gone". Jag vet inte vart ilskan i min röst kom ifrån, den fanns bara där. Lika så som den alltid fanns inom mig. "Och ännu en morgon lämnar jag huset med en plågad mamma bakom mig" tänkte jag surt och drog upp axelbandet stadigare över min axel.

Ett konstig läte for ur mina läppar samtidigt som jag såg bussen komma åkandes runt kurvan. Busschauffören nickade slött mot mig när jag betalade och försvann bak mot alla tomma säten.

 

Tack vare Dan´s frånvaro blev min skoldag ännu segare än vanligt, särskilt då jag var helt ensam. Det var inte så att jag var utstött, eller mobbad, på något vis. Den enda anledningen till att jag inte hade någon speciell "vän" var att ingen ville vara med någon som aldrig fick göra något utan sina föräldrars ögon vaktandes över dom. De få som har pratat med mig tröttnar snabbt efter att de suttit i mitt rum i timmar utan att göra något speciellt, när de flesta egentligen är ute och tjuvröker, super sig fulla och hamnar hemma hos någon kille. 

 

Jag tittade för tvåhundrafemtioelvte gången upp mot den silvriga klockan som ensamt hängde på väggen. Visarna envisades med att minska avståndet för varje steg de flyttade, och en hel evighet hann passera när klockan äntligen slog halv ett. Jag var en av de första att lämna klassrummet och gick i snabb takt bort mot trapporna ner till nedre våningen. Mina låga klackar ekade lätt emot trä trappan när jag studsade ner med mapparna och böckerna i min famn. Folk passerade förbi med samtalsämnen om allt möjligt medan jag så smidigt som möjligt fick upp nyckelknippan ur min jeansficka och vred om den i låset. Med ett "klick" gick låset upp och skåpet öppnade sig framför mig. Jag lät blicken svepa över det färgglada schemat som satt fastklistrat på skåps luckan och la in redskapen i sin fina ordning. Lunch i en halvtimma, sedan var det bara matten,so:n och no:n kvar. Ljuvligt. lektioner som jag älskade så enormt. Med slöa steg styrde jag mot anteckningstavlan som satt uppsatt en bit bort. En vit lapp täckte lite mer än en fjärdedel av tavlan och avslöjade att dagens maträtt skulle bli krämig fisksoppa. Jag skakade äcklat på huvudet och vände mig om för att gå mot cafeterian när jag klampade rakt in i någons bröst. Lyckligtvis nog var det en kille, som var ett helt huvud längre än mig.

"Oh sorry" ursäktade jag mig snabbt och var på väg att lämna honom när han löst grep tag i min arm.

"Thanks, i´m Niall, by the way" log han med en söt rodnad över hans bleka kinder. 

 

~~

 

"I´m sorry people, but the bus won´t start again. You have to find another way to take yourself home. I´m really sorry, but there´s a bus stop a few minutes at that direction."  Det gamla paret började sakta gå mot hållet som busshållplatsen skulle ligga på, och gänget med ungdomar var borta ifrån platsen innan jag ens han blinka. Jag pluggade in hörluren igen och började gå mot busshållplatsen med raska steg. Jag var inte helt trygg med att gå själv i den "mörka" delen av stan. Den delen är folk går omkring i grupper och tror att de äger området. Man har hört mycket ifrån den här platsen, som jag just befinner mig ensam på. Jag ökade på stegen ytterligare när jag insåg att jag tappat farten och låtit parit slippa ur sikte. Jag tittade nyfiket och nervöst in i en av de mörka gränderna, och tyckte att jag såg någon röra sig inne bland skuggorna. Just som jag skulle skynda mig att lämna platsen täcktes en enorm hand över min mun och dämpade skriket som var på väg upp..