Tidigare i He´s Back:

Get away from me!” skrek jag ut i den svarta natten och hörde hur personen bakom mig rörde sig allt fortare och fortare. Det kändes som om mina lungor skulle spricka. En stark hand grep tag om min arm och drog runt mig. Min rygg pressades mot tegelväggen bakom mig och en varm andedräkt flämtade mot mitt ansikte.

 ”Nobody runs away from me, Baby girl”

”Look at me”. Jag knep ihop ögonen hårdare, allt för att undvika hans vidriga ansikte. Lögn, det fanns ingenting med hans ansikte som är vidrigt.. ,viskade mitt inre och jag ville spy, eftersom jag visste att rösten hade rätt. Jag öppnade försiktigt ena ögat och tittade upp på Zayn som stod lutad över mig. Han hade händerna mot tegelväggen på varsin sida av mitt huvud, hans blick var elak och flinet på hans läppar var större än någonsin. ”Scared?” viskade han otrevligt och lutade sig närmare min kropp.

”Zayn let go of me” stönade jag tröttsamt, då jag försökte dölja hur nervös och knäsvag han gjorde mig. ”Aw so you´re afraid” skrockade han och strök sin smutsiga tumme längs med min kind. ”That´s such a same, cause you ain´t going nowhere”.”What do you mean?” frågade jag osäkert och försökte att lirka mig under hans arm. Han flyttade sin arm och lade den runt min midja, så att min rygg var pressad mot hans bröst. Hans andedräkt fläktade över mitt öra och jag svalde ner klumpen i min hals.

”Let´s take a walk”. ”What?Where?Why?What?” frågade jag och försökte att streta emot när han började gå längs med trottoaren. Jag fångade en glimt av hans mörka ögon och såg hur stora hans pupiller var.

”Zayn? Are you on drugs?”, så fort meningen var sagd slog jag en hand över min mun. Ännu en gång snurrade världen framför mig och jag stod pressad mot väggen igen. Zayns andedräkt kom ut i små pustar mot min hud och han andades tungt, alldeles för tungt.

”who do you think you are?” väste han hest och tryckte sitt lår mot väggen mellan mina ben. Jag drog hastigt efter andan. Hans bruna ögon blev sakta mörkare, innan de tog en helt annan vändning och en gul färg blixtrade till. Den bruna färgen kom tillbaka och jag stod som frastfrusen.

”What was that? Your eyes changed colour!” min viskning blev högre och paniken rusade runt i min kropp. Zayn tittade på mig med höjda ögonbryn innan han reagerade på vad jag sagt. ”You´re fucking crazy” morrade han surt. Han knyckte irriterat på nacken och slängde en blick över sin axel, in i mörkret bakom honom.

”Leave”

”Huh?” frågade jag förvånat och stirrade häpet på honom när han släppte mig.

”I wasn´t talking to you”. Jag tittade förvånat på honom innan jag,precis som han, stirrade in i mörkret bakom oss. ”But what if i don´t wanna leave?” ljöd en mörk röst och en rysning gick igenom min kropp. Inte den goda sorten. Zayns kropp frös fast innan han lyckades vakna från sitt dagdrömmande. Han borrade in sin blick i min.”You need to leave. Now” morrade han, precis som om han vore ett djur.

”Leave”. Hans ord var hårda, hans blick var inte sig själv och sättet han uppförde sig på gav mig kalla kårar. Utan att tvivla en sekund till vände jag på klacken och sprang därifrån. Mina ben sved, mina kinder var illröda och flämtande andetag lämnade mina läppar. En bekant gestalt gick en bit framför mig och jag kände tack och lov igen hans jacka. Skulle jag be om hjälp? Hade jag något val? ”Liam!” skrek jag för allt vad jag var värd och såg hur han stannade upp. Han vred förvånat på huvudet medan ett leende trängde sig fram över hans läppar. Leendet försvann lika fort som det kom dit när han såg mig på närmare håll. Att döma av hans uttryck såg jag förmodligen vettskrämd ut.

”Oh my god what happened?” han drog snabbt in mig i sin famn och strök sin arm upp och ner över min rygg. ”I..I met Zayn”. Jag bet tag i min läpp och kikade försiktigt upp på Liam. Hans käke var spänd och blicken han gav hållet jag kom ifrån såg ut att kunna döda.

”He didn´t do anything” sa jag snabbt, vilket bara lät dumt.

”Oh so that´s why you came running back to me? Looking like you´ve seen a ghost?”, han höjde retsamt på ögonbrynen. ”I.. I mean like, he.. he talked to me”. Liam suckade vid min sida och började långsamt styra stegen hemåt. ”Can i stay at yours for a little while, or do you have plans for tonight?” frågade jag snabbt och joggade i takt till hans snabba steg, människan gick ju som om han hade eld i baken.

”Yeah sure, you can stay” mumlade han nästan surt och jag fick genast skuldkänslor. ”Let´s talk about what happened when we´re inside, yeah?” sa jag i ett försök till att få honom lite muntrare. ”Sounds good to me”. Han placerade återigen armen runt min midja och log brett med hela munnen.

 ~~

”Uhm Sam? I don´t think you can think you can go home” muttrade Liam som kom gåendes ifrån köket. Jag satte mig snabbt upp i soffan och tittade bak på honom.

”What?Why?”. Han pekade mot det stora fönstret inne i köket och jag gick nyfiket efter honom. Jag kände ångesten krypa igenom mig när jag såg de svajande träden,det fallande regnet och den extremt mörka himlen. ”It´s a storm outside, i can´t let you walk in this weather” förklarade Liam och lutade sig mot fönsterbrädan. Utan att lyssna vidare på vad han sa tryckte jag näsan mot rutan och fokuserade på de alldeles för stora regndropparna. Det var inte regn, det var...snö.

”OH MY GOD IT`S SNOWING” tjöt jag, utan att tänka på att Liam förmodligen fick hörselskador. Jag hoppade lätt på stället och placerade händerna mot den kalla rutan, som om jag hoppades på att jag skulle få känna snön på mig. När Liam inte svarade tittade jag, med det största leendet jag någonsin burit, på honom. Hans blick borrade sig in i min medan hans mungipor sakta gled uppåt. Jag tittade ut igen och kände lyckan sprida sig inom mig. Gud, jag älskade snön.

”You´re so cute” mumlade Liam och ställde sig närmare mig. Jag försökte att inte bry mig om vad han sa och fortsatte att stirra ut på de vita snöflingorna som seglade igenom luften.

Felicia´s point of view

Jag försökte att inte bry mig om Harry´s brinnande blick, trots att det var det enda jag kunde tänka på. Spetsen på min penna rörde sig mot pappret men jag hade ingen aning om vad jag skrev. ”Come on, i want you to sit on the bed” mumlade Harry plötsligt och klappade på platsen bredvid sig. Jag knep uppgivet ihop ögonbrynen och samlade ihop mina grejer. ”Fine”. Harry lade glatt ut två kuddar mot väggen, så att jag kunde luta ryggen mot något. När jag suttit mig bekvämare på den mjuka madrassen lutade jag mig bakåt och lät mig själv slappna av. Jag tog upp mitt skrivhäfte och greppade tag om pennan.

”So, any ideas yet?” frågade jag för att försöka bryta den tysta stämningen som lagt sig i rummet. ”Nope, not a single one. You?”, Harry hoppade närmare mig och jag kände hur det började krypa i mina ben. Han lutade sig närmare för att titta ner på mitt tomma papper. Jag kände hans andedräkt mot min axel och fick nypa mig själv i benet för att inte svimma. ”Uhm, maybe.. or what do you like to do?”, jag satte mig rakare upp och hoppade samtidigt en pytteliten bit ifrån Harry. Jag visste inte varför, men hans närvaro gjorde att jag inte kunde kontrollera mig själv. Han märkte vad jag gjorde och putade lätt med läpparna.

”I like music” sa han plötsligt. ”Well me too and i´m pretty sure the rest of the class does too.” svarade jag och skrev snabbt ner ´music´ på den tomma sidan. Harry nickade instämmande bredvid mig och lade en hand på mitt lår. Mitt blod frös till is och min hjärna började snurra. Fokusera Felicia, fokusera..

”Should we play some music? I can sing if that´s to any help. Otherwise we can just talk about different types of music and stuff”.

”You can sing?” frågade jag exalterat och klappade ihop händerna. Harry höjde på ögonbrynen. ”Yes, what´s so exciting?” ”I just.. uhm i kind of like people who can sing?”. Harry skrockade vid sidan av mig och stötte sin axel mot min. Jag bet nervöst på insidan av min kind och satte benen i kors.

”I can sing a bit from my song, if you want to”, erbjöd han sig och sträckte sig efter gitarren som stod bakom hans säng. Så det var han som hade spelat förut?

Han placerade gitarren i sitt knä och drog försiktigt fingrarna över gitarrsträngarna. En ljuvlig melodi spred sig i rummet . Jag slöt ögonen och kände hur min kropp sakta smälte när Harry började sjunga.

 (Press play)

I know you´ve never loved the sound of your voice on tape

you never want to know how much you weight

you still have to squeeze into your jeans but

you´re perfect to me.

And i´ve just let these little things slip out of my mouth

cause it´s you

oh it´s you

it´s you they add up to

And i´m in love with you

and all your little things...

”I.. Wow” mumlade jag stumt när han lagt ifrån sig gitarren. Han kliade sig generat i nacken och satte sig till rätta i sängen igen.

”You have an amazing voice Hary, did you write this all by yourself?” frågade jag nyfiket. Hans röst gav mig gåshud över precis hela kroppen.

”Thank you and yes, i love to write music. I can express my feelings in the lyrics when it´s too hard to say them”. Harry lade sin ena arm runt min rygg och jag kunde inte hindra mig själv från att luta huvudet mot hans breda axel.

Aw, vad sött.^^ Do you ship them guys? ;) Jag har inte orkat läsa igenom allting då jag nyss blev klar med kapitlet och mitt huvud består endast av ord. 

ENJOYYY AND DON`T FORGET TO COMMENT BELOW