”A bit shy, are we?” flinade han och jag gömde snabbt ansiktet bakom händerna. Jag skakade förtvivlat på ansiktet och ville sjunka igenom golvet när jag hörde hans skratt. Det lät som musik, bättre än musik. Efter några minuters tystnad kikade jag upp mot klockan. Vi slutade om mindre än två minuter. ”I guess we have to study outside of school too, so what do you say about my place at friday? We can order pizza if we get hungry or something” föreslog han och reste ifrån bänken. Jag svalde ner den nervösa klumpen i mitt bröst och tog ett diskret,djupt andetag. ”Th-that sounds great”. ”Good, I´ll see you in a few days then” skrockade han och samlade ihop sina saker.

”Oh and Felicia?..” Jag tittade frågandes upp mot Harry ”.. i think you´re really cute when you blush”.

Jag lät mina knogar slås mot den gråa dörren och rätade nervöst till min halsduk. Steg hördes inifrån huset och jag fick samla mig själv för att inte svimma. En lång, vacker kvinna öppnade dörren och i samma sekund som hon såg mig spreds ett leende över hennes läppar. Man såg vart Harry hade fått sitt leende ifrån, så jag antar att det här var hans mamma. ”Hi dear, you must be Felicia?” frågade hon rart och lät mig kliva in i hallen. Jag nickade och kände mig en aning lugnare när jag skakade hennes hand.

”That´s me..”. Jag böjde mig ner för att ta av mig mina skor och försökte att inte tänka på Harry´s mamma , vars blick brände hål igenom mig. Med en aning darriga händer hängde jag upp min jacka och tog ännu en gång tag i min väska. ”Harry´s upstairs, the second door on the right” förklarade hon och nickade mot den bruna trätrappan som ledde till övervåningen. ”Okay, thank you” sa jag snabbt och skyndade mig bort mot trappan. Låg musik hördes ifrån våningen och jag ökade i nyfikenhet på stegen en aning. Min blick fastnade på den vita dörren som, om jag förstod hans mamma rätt, tillhörde Harry. Musiken kom ifrån hans rum, men det lät inte som om han spelade den på någon högtalare. Det lät som om han själv spelade. Jag fick mina misstankar bekräftat när jag knackade på dörren. Gitarrspelandet avbröts och tunga steg rörde sig mot dörren.

”Wha- oh” han kliade sig i nacken och tittade ner på min korta figur.

”I´m sorry I got stuck in my own world” suckade han uppgivet och lät mig kliva in i rummet. ”It´s okay” försäkrade jag honom om och hoppades på att jag lyckades dölja min nervositet något hyfsat. Hans rum var täckt i mörka färger. Väggarna skiftade i en mörkblå nyans, golvet var i någon form av trä och taket var vitt. En stor,blå, fluffig matta täckte största delen av golvet och det var den som fångade min blick. Utan att tänka på hur det skulle se ut i Harry´s ögon gick jag fram och slog mig ner på det något mjuka tyget.

”Why are you sitting on the floor? I thought we could sit in the bed” frågade han med ett höjt ögonbryn och drog ut handen mot sängen. Jag rodnade lätt och bet tag i min läpp.

”Uhm, i like.. the floor?”. Mitt konstaterande kom ut som en fråga.

”Not my fault if you hurt that cute butt of yours then” skrockade han och skakade på axlarna. Jag skyndade mig med att plocka upp materialet ifrån min väska i ett försök att gömma mina illröda kinder. När jag tittade upp igen satt Harry på sin säng och stirrade på mig med sina gröna, alldeles för underbara ögon. ”What? Stop staring at me” väste jag nervöst. Harry öppnade munnen för att svara men blev avbruten när dörren flög upp. Den mörkhåriga kvinnan jag tidigare mött stod i dörröppningen med ett brett leende och ett fat med kakor. Hon gick in i rummet, ställde ner fatet på Harrys skrivbord och vände sig mot mig. Harry stönade generat bakom henne och lade ena armen över sitt ansikte i skam.

”I didn´t get enough time to introduce myself before, I´m Anne, Harry´s mum” skrattade hon glatt och sträckte ännu en gång ut sin hand. ”It´s nice to meet you Anne, i´m Felicia, which you already knew”. Anne´s breda leende smittade av sig på mig. ”So how long have you and my son been dating?” frågade hon nyfiket och slängde en blick på Harry. Jag lekte nervöst med fingrarna i mitt knä och kikade upp på henne.

”We´re not dating, i´m his job partner for a projekt in school”. ”oh” muttrade Anne besviket och började gå mot dörren. ”It was nice meeting you anyway ,Harry´s not girlfriend!” hon fnissade lätt åt sina egna ord innan hon stängde dörren efter mig. Harry lade sig raklång i sin säng och lät en djup suck lämna hans kropp.

”Kill me”.

Samantha´s point of view

”What´s your favourite colour?” frågade Liam och lät vita rökmoln bildas efter varje andetag. Jag funderade en aning innan jag öppnade munnen, ”Blue i think, yours?”. Liam erbjöd sig att följa mig en bit på vägen eftersom att det var både mörkt och kallt. Promenaden mellan våra hus tog ungefär en halvtimma så jag var glad över sälskapet jag fick halva vägen. För att underhålla oss själva föreslog Liam att vi skulle fråga varandra frågor, så att vi på så sätt fick reda på mer saker om varandra. Liam var mycket snällare och helt klart mycket roligare än vad jag trott att han skulle vara.

”Uhm, purple” svarade han rörde sina händer, som vid det här laget var röda. ”You should´ve brought your gloves, you must be freezing. Here, we can share” sa jag snabbt och visade utrymmet mellan min hand och min vante. Liam höjde tveksamt på ena ögonbrynet innan han försiktigt lirkade ner sin hand bredvid min. Min vante var vid det här laget mycket bredare än vad den egentligen skulle vara, men jag ville inte att Liam skulle bli sjuk på grund av mig.

”Thank you” suckade han lättat och en rysning for igenom min kropp när hans kalla fingrar sakta lirkade sig samman med mina. Jag låtsades inte som om jag märkte något men kunde inte få de små fjärilarna i min mage att ligga still. Mina kinder blev sakta rödare och jag hoppades innerligt på att han inte skulle märka någonting.

”Can i ask you a question?” frågade han plötsligt och bröt den bekväma tystnaden. ”Liam, we´ve been asking each other questions since we left your house” skrattade jag men tystnade när jag såg hans seriösa min. Han stötte lätt sin höft mot min och log svagt. ”But sure, ask me anything”.

”Is there something between you and Zayn?”, hans röst var skakig, precis som om han vore nervös. ”Ew no, why would you think that?”. Jag grimaserade äcklat och vred upp blicken mot den långa figuren som gick bredvid mig.

”Well since he gave you a hickey, everyone said you had sex and he sat with you at lunch. So i was a bit curious” erkände han och drog upp luvan över sitt huvud med sin lediga hand. ”Oh.. well it´s a bit weird when you say it like that. But no, i would kill myself if i even thought about him and i dating”.

Jag vände mig om mot Liam och blåste ut den kalla röken ifrån mina lungor. ”It was really nice being with you, even though we only did our homework. Thank you for following me” sa jag tacksamt och ställde mig på tå för att kunna krama om honom. Han lindade armarna om min midja och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev förvånad. Hans grepp var hårt men samtidigt försiktigt kring min kropp, och kramen varade mycket längre än vad en kram egentligen ska vara.

”Thank you, maybe we can study tomorrow too? After school?”, hans kinder var smått rosa medan han drog ut sin hand ifrån min vante. ”That would´ve been nice. Bye Liam!” jag vände mig om och skyndade mig ner längs med gatan, min kropp suktade efter ett varmt bad vid det här laget.

Jag tittade mig gång på gång över axeln, känslan av att vara förföljd satt fortfarande kvar inom mig.

Min blick for längs med dom stenfärgade väggarna och jag är säker på att mitt hjärta slet sig loss från mitt bröst. En svart gestalt stod lutad mot väggen, armarna korsade i en överlägsen gest och ett brett flin på läpparna. Han blåste ut den sista röken ifrån cigaretten och kastade den sedan i marken. Zayn. Min mun blev alldeles torr och jag tittade mig snabbt efter en utväg, fanns det ingen genväg? Jag drog upp luvan på min kofta och hoppades på att han inte kände igen mig. Med små lätta steg skyndade jag mig förbi honom och kände lättnaden sväva igenom min kropp. Det var förstås innan jag vred på huvudet och såg att han började gå efter mig. Hans breda flin täckte hans äckliga läppar samtidigt som han ökade på stegen. Jag vred tillbaka blicken och lät mina fötter snubbla fram längs med vägen. Min kropp skrek emot av trötthet, men jag tvingande mig själv att springa. Jag hade ingen lust att möta honom ensam i mörkret. Bara för att han räddade mig sist så betyder inte det att han inte skulle få för sig att göra något nu. Andetagen bakom mig kom närmare vilket fick min puls att stiga till månen.

”Get away from me!” skrek jag ut i den svarta natten och hörde hur personen bakom mig rörde sig allt fortare och fortare. Det kändes som om mina lungor skulle spricka.

En stark hand grep tag om min arm och drog runt mig. Min rygg pressades mot tegelväggen bakom mig och en varm andedräkt flämtade mot mitt ansikte.

”Nobody runs away from me, Baby girl”

VAD SÄGER NI NU DÅ MAWHAHAHAHA Aw i ship... Samiam...? Or Limantha... vilket föredrar ni? ;)