Utan några armar tillgängliga var jag tvungen att dra upp knät för att klicka på knappen som ringde upp till lägenheten jag bodde i. ”Yeah?”, Niall´s hesa röst tydde på att han förmodligen hade somnat. ”Open up and get down here, i need your help” grymtade jag tröttsamt och tog ner knät igen. Det tog inte längre än fem minuter innan en sömndrucken Niall stod på andra sidan dörren i bara mysbyxor. Hans ögon blev större när han såg vad jag hade med mig och i ett snabbt svep öppnade han dörren till yttervärlden. ”What the fuck did you do?”.

 

Jag lade ner Samantha i soffan och drog en hand igenom mitt hår, frustrerad.

”For real Zayn, what did you do?” väste Niall hest och såg häpet på den livlösa flickan. ”Some creep beat her up and tried to rape her or something, i couldn´t leave her there” muttrade jag tröttsamt och vred mig mot Niall.

”Get her some water and bring me those cotton pads drenched in that alcohol thing”. Niall gick längre in i den lilla lägenheten medan jag satte mig på huk bredvid Samantha. Jag tog försiktigt bort halsduken ifrån hennes hals och flyttade mig sedan så att jag nådde hennes skor. ”Here, should i dab her forehead?” frågade Niall samtidigt som han klev in i rummet. Jag skakade av någon anledning på huvudet.

”No, uh i´ll do it”. Jag ställde glaset med vatten på soffbordet och tog upp en bomullstuss. Samantha låg fortfarande livlöst framför oss men började sakta vakna till liv när jag började tvätta bort det torkade blodet ifrån hennes panna.

Samantha´s point of view

Blod...sår...smuts...smärt- AJ! Jag satte mig snabbt upp, för snabbt, och grimaserade av den otäcka huvudvärken.

”Lay down again” ljöd en mörk röst och jag höll på att sätta mitt eget saliv i halsen. ”Wh..what are you doing here? Where am i ? What happened?!”, Paniken ströp mig inifrån samtidigt som jag tittade mig omkring i rummet jag låg i.

”Would you stop being so annoying and lay down again?!” röt Zayn surt och jag la mig tveksamt ner i den svarta soffan igen. Han förde tillbaka det vita bomulls föremålet han höll i till min panna och smärtan kom som ett slag. ”Aouch” muttrade jag och kämpade för att varken skrika eller gråta. Jag grep tag i soffan och knep ihop ögonen, allt för att försöka stänga ute smärtan. ”Can you be still for at least two seconds?!” fräste Zayn när jag ännu en gång drog undan huvudet ifrån hans hand. Jag skulle precis be om ursäkt men knuffade istället iväg hans hand.

”No i won´t. I want to go home” suckade jag och ännu en våg av panik for över mig när jag såg klockan. Var den redan halv tio?! ”Where´s my phone?” frågade jag nervöst och ställde mig vingligt upp ifrån soffan. Zayn gav ifrån sig ett konstigt ljud innan han ställde sig upp bredvid mig. Han lade ifrån sig bomullstussen och drog händerna längs med sina trasiga jeans.

”Look, just lay down and i´ll get it for you, okay? I don´t want you to faint again” han mumlade det sista mer för sig själv, trots att jag hörde. ”What?”. Han tittade förvånat upp men den minimala rodnaden på hans kinder byttes ut mot hans hårda, svarta blick. ”I said just lay the fuck down, i´ll get your phone for you”. Jag ryckte nonchalant på axlarna och svor lågt för mig själv när jag kände de små fjärilarna vakna till liv i min mage. Varför fick de för sig att fladdra omkring just nu? Jag satte mig ihop sjunket ner på soffan igen och försökte få mitt huvud att sluta värka. När min blick var stadig igen och huvudvärken lugnat ner sig passade jag på att ta en blick runt omkring mig. Jag befann mig i något slags vardagsrum, det enda som prydde det lilla rummet var soffan jag satt i, en teve och en bokhylla. Var det här Zayn bodde? Vart var hans föräldrar? Mina tankar avbröts när en röst harklade sig ovanför mig. Jag tittade upp och kände den röda färgen ta över mina kinder, och precis som innan så svor jag för mig själv. ”Here” grymtade han och kastade mobilen till mig. Alla andra tankar släppte när jag såg mammas missade samtal, hennes oroliga sms och inte nog med det så hade mina kompisar också försökt att få tag på mig.

”Could you leave for a moment? I´d like to talk to them alone” frågade jag så snällt jag kunde och tittade upp på hans hårda ansikte. Ett brett flin trädde upp över hans läppar och jag rös av obehag. Tror jag.. Skärp dig Samantha. Jag skakade förvirrat på huvudet och fortsatte att titta på honom i väntan på ett svar. ”Nah babe, i´ll stay”. Han slog sig ner bredvid mig och lade sin muskulösa arm runt mina axlar. Mina ögon var fortfarande uppspärrade och jag kände hur chocken sakta lade sig i min kropp.

”Excu-” jag blev avbruten av att Zayns hand grep tag i min axel. Han gav mig en sträng blick och jag teg sakta. Varför hade en sådan makt över mig?

Jag gav ifrån mig en hög suck och Zayn log, förmodligen nöjd över att han vunnit. Mina tummar slog in numret till min oroliga mamma och jag lyfte upp luren till örat.

”SAMANTHA WHERE HAVE YOU BEEN YOUNG LADY!” skrek hon argt i luren och Zayn tittade med höjda ögonbryn på mig, då jag plötsligt ryckte till.

”I´m sorry mum, my phone died so i couldn´t call you” . Ljög jag och bet tag i min läpp.

”Mhpf, where have you been then? It´s been four hours since i called you! Do you know how worried i´ve been?”

”Yes and once again, i´m sorry mum. My friend called me and asked if i could help her with some homework, and i guess we just lost time”

”You better be telling me the thruth. But i believe you this time. When will you get home?”

”I´ll leave in just a minute. I love you” Jag knep ihop ögonen och hoppades på ett ”I love you too” tillbaka, vilket i sådana fall skulle betyda att hon inte var allt för arg.

”I love you too, oh and i think you need to call your friends. I kind of got them worried”

”Okay, bye”.

~

Jag lade ifrån mig mobilen med en djup suck och lutade mig tillbaka i soffan

. ”So how did it go?” frågade Zayn, konstigt nog nyfiken, slängde upp sitt cigarettpaket på bordet. Jag stirrade ogillande på det i några sekunder innan jag vred blicken till honom. '”Well my friends said that they´re going to kill me tomorrow, but my mum´s not that mad so i think i will survive” skrattade jag och försökte att lätta upp stämningen lite, då allting var så dystert. Jag vred förvånat på huvudet när jag hörde skrattet som bullrade inne i Zayn´s bröstkorg. Fick jag precis världens seriösaste människa att skratta? ”Oh..” sa han plötsligt och fastnade med blicken på mig. På mitt ansikte. ”What? Do i have something on my face?” frågade jag en aning nervöst men försökte att inte låta det synas igenom mitt ironiska leende. Han nickade och ställde sig upp ifrån soffan. ”Wha-” ”Your forehead is bleeding again” förklarade han och rev loss en ny bit papper. Jag knep ihop ögonen och försökte att fokusera på något annat. Blod var det värsta som existerade i mitt liv. Zayn närmade sig mig igen och puttade lätt på min axel så att jag lade mig raklång i soffan. Jag blundade ännu en gång och kände när han pressade det blöta materialet mot min panna, strax under mitt sår. ”Does it hurt?” mumlade han försiktigt och jag höll på att kvävas av mitt eget saliv. Vad är det för fel på honom och varför pratar han som om han bryr sig? Jag grimaserade lätt, osäker på vad jag skulle svara. Tystnaden lade sig runt omkring oss medan han sakta baddade runt omkring såret i min panna. ”Well how are you gonna explain that to your mum?” frågade Zayn och bröt tystnaden. Han hjälpte mig att sätta mig upp och slängde sedan pappret i papperskorgen som stod intill väggen. ”I´ll tell her i fell. I´m quite clumsy so she will believe me” skrockade jag och lade allt mitt hår över ena axeln.

”Can you drive me home?”. Jag kunde knappt tro att jag vågade ställa frågan, men just nu hade jag inget val. Det var antingen att gå hem i mörkret, ifrån en helt främmande plats. ”Uhm sure” muttrade han och det tråkiga humöret föll tillbaka över honom. Jag reste mig ifrån soffan och plockade upp halsduken som låg slängd på golvet. Mina fötter följde efter ljudet av Zayn och slutligen så fann jag mig i ett trapphus, på väg ner mot yttervärlden.

”Ey where are you going?” hördes en bekant röst och både jag och Zayn vände oss om. Jag såg Niall komma gåendes med en cigarett i handen. ”Oh you´re awake” spottade han otrevligt fram och slängde cigaretten på marken. Jag undvek hans brinnande blick och fokuserade istället på glöden ifrån cigaretten. Zayn muttrade något jag inte uppfatta innan han slog sin näve mot Niall´s och drog med mig ut. Jag blev förvånad när jag kände det starka greppet om min arm, då han tidigare nästan varit ödmjuk. ”Come on bitch i don´t have all day” morrade han och försökte att dra i mig ännu mer, så att jag kunde hänga med i hans snabba steg. Mitt huvud snurrade av all ansträngning och jag fick kämpa för att hålla ögonen uppe. ”Zayn, slow down i´m getting dizzy” stönade jag tröttsamt och knep ihop ögonen. Farten saktades ner men hans grepp var fortfarande hårt om min arm.

”I don´t care, jump inside”. Jag öppnade ögonen igen och såg att vi stod framför en svart bil. Med en skeptisk blick åt Zayns håll drog jag upp passagerare sidan och hoppade in i framsätet.

”You touch , you die. Simple as that, okay?” varnade han samtidigt som han startade motorn och nickade mot föremålen som låg slängda i bilen. Jag nickade försiktigt och stirrade ut i mörkret. Jag trodde då aldrig att jag skulle sitta i samma bil med killen som fick mig att koka över av alla sorters känslor.

 

”Where here, get out” röt han ännu en gång och väckte mig ur mitt dagdrömmande. ”Wha-how do you know where i live?” frågade jag skrämt och knäppte upp mitt säkerhetsbälte. ”That´s none of your fucking buisness. Get the fuck out of my car”. Jag öppnade snabbt dörren och hoppade ur bilen, en aning skrämd över hans plötsligt ilskna humör. Han smällde igen dörren efter mig och innan jag hann blinka så körde han i full fart ner för min gata och försvann ut ur min syn.

Vad är det för fel på honom?

---

I´m back on traaaack! Jag insåg precis att Zayn & Samantha´s shipnamn blir "Sayn eller Zamantha" och det låter precis som deras namn.. Well that´s not too funny..

Kan ni komma på något annat shipnamn?

13 kommentarer till nästa kapitel ( Tisdag ) ! xxx