Jag försökte gång på gång få Liam´s uppmärksamhet genom att skrapa min penna mot bordet. I två hela dagar hade han betett sig som om jag inte existerade, som om jag inte syntes. Jag hade ingen aning om varför han betedde sig så underligt, och det var det som frustrerade mig. ”Liam” väste jag så tyst jag kunde och hoppades på att han åtminstone skulle vrida huvudet åt mitt håll, han satt trots allt bara en bänk framför mig. Jag tänkte sträcka mig över till honom och peta honom i ryggen när Mr Davies harklade sig. ”Miss Campbelle, is there something you´d like to share with the class?”. Jag rodnade lätt av alla blickarna jag fick och sjönk tillbaka i mitt säte.

”No, i´m sorry”. Jag började rita små figurer i mitt matte häfte och försökte att se intresserad ut när jag läste talen i matte boken. Mr Davies blick hängde kvar vid mig alldeles för länge och fick mig att känna mig mer än nödvändigt obekväm.

Klockan slog över ett och jag samlade snabbt ihop mina grejer. ”Liam, wait!” viskade jag argt när jag insåg att han redan var på väg ut ur klassrummet. Jag följde bestämt efter hans svartklädda ryggtavla och ökade på stegen.

”For gods sake Liam! I said wait!” röt jag nu mer irriterat än förvirrat, varför stannade han inte?

”What? What do you want?”. Han vände sig argt om och korsade armarna över bröstet. Jag försökte att ignorera blickarna ifrån eleverna som gick förbi. ”Why are you avoiding me? Have I done something?” frågade jag förstört och ryckte hopplöst på axlarna. ”Are you kidding me? You disappeared at five am in the morning and never called me. You didn´t even text me, do you know how fucking worried I was?” röt han och jag backade skrämt vid hans ton, han hade aldrig svurit inför mig förut. Jag tuggade lätt på min underläpp och tänkte på vad han precis sagt. Han hade rätt. Jag hade helt och hållet glömt av att höra av mig efter att Zayn hämtat mig.

”I´m sorry Liam, I forgot to call you. Zayn took me to this house in the forest and I-” ”House? In the forest? Did he hurt you? What did he do? Are you okay?”, frågorna kom som en storm. Hans tidigare ilskna humör hade helt och hållet försvunnit och bytts ut mot den oroliga och omtänksamma Liam. ”No he didn´t hurt me, he told me that I couldn´t stay in my house for the weekend. He said it was the best for me” svarade jag lugnt och viftade med huvudet så att mitt hår föll ner från mina axlar.

”What´s best for you?”. Jag vred mig sakta om och mötte Zayns bruna ögon. ”Nothing, I just told Liam about what happened after you kidnapped me”, sa jag och hoppades att han skulle höra den sarkastiska tonen i min röst. ”Oh, what did you tell him then?”, Zayn lade upp sin arm över min axel och flinade brett åt Liam. Liam i sin tur muttrade något oförståeligt innan han höjde på ögonbrynen. ”Yeah Zayn, why did you take her like that? You mentioned something about keeping her safe I heard?”. Flinet som bredde ut sig över Liam´s läppar var något jag inte sätt förut. Zayn´s kropp spändes bredvid mig och jag tittade förvånat upp.

”You disgust me Liam, now leave us alone before I ruin your pretty face” morrade Zayn och hans grepp om mina axlar blev starkare. ”Zayn! Stop being so rude to everybody” muttrade jag och knuffade min höft mot hans. Liam log svagt mot mig innan han nickade och gick därifrån. ”Wait, what happened?” Frågade jag förvirrat men hann inte få något svar innan Zayn drog iväg mig åt andra hållet. Han hade sin arm stadigt placerad runt min midja vid det här laget och tittade sig stört över axeln, som om någon stirrade på honom bakifrån. ”Zayn what are you looking at?”, nyfikenheten hade alltid varit en ouppskattad sida hos mig, men jag kunde inte hjälpa det. ”Oh, nothing. I just thought i heard someone..” mumlade han och log sedan övertygande mot mig.

”Okay, where are we walking anyway?”, jag insåg just nu att jag följde med Zayn vart han nu var på väg.

”To your locker, I´ll walk you to class” förklarade han och ryckte på axlarna. ”How nice of you” skrattade jag och försökte att inte visa hur mycket jag njöt av hans närvaro.

”Hey, i´ll see you after school, right?” frågade Zayn när vi stannat upp utanför lektionssalen. ”Yeah sure, meet me in the parking lot at three, okay?” sa jag och stötte upp mitt arbetsblock på höften, precis som om det vore mitt barn. ”Sounds great to me. Uhm by the way I need to, sort of ask you something”, hans röst gick ner i en mörkare ton och han lät nästan nervös.

”Shoot, what do you want to ask?”. Han drog händerna längs sitt ansikte och lät ett humorlöst skratt lämna sin kropp. ”You see, I´ve wanted to ask you this for a long time.. But I just, you know. I wonder if, uhm”, han fortsatte att rabbla nonsens och jag höjde på ögonbrynen. ”Wondering what?”.

”Fuck it, nevermind”.

Han lämnade mig oförstående utanför dörren till mitt klassrum och svängde runt hörnet för att försvinna ur min syn. Vad var det precis som hände?

Jag klev ut ur klassrummet och gick bort mot mitt skåp, mina tankar var fortfarande kvar på det som hände med Zayn tidigare idag. Vad var det han försökte säga och varför såg han så rädd ut? Uppslukad av mina egna tankar märkte jag inte den svartklädda gestalten som stod lutad mot skåpet bredvid mitt. Jag tittade upp i från marken men hann inte se efter vem det var förrän någon hade snurrat runt mig. Zayn hade ett brett flin på läpparna trots att hans blick inte var nere på mig, den stirrade intensivt på personen som stod vid mitt skåp. ”Who is it?” frågade jag och försökte vända mig om, men Zayn grep snabbt tag i mina axlar och höll mig på plats. En kall vindblåst blåste över oss och jag rös fruset till. Zayn´s kropp slappnade av igen och han släppte sakta sitt grep om mig. Som om ingenting hade hänt lade han upp sin arm över min axel och började gå fram mot mitt skåp igen. Personen var borta.

”Wait, who was the person? Where did he go?” frågade jag förvirrat och tittade mig omkring i den helt tomma korridoren. Zayn höjde på ögonbrynen och log ner mot mig, ”Who? There´s only you and me here” skrockade han släppte mig så att jag kunde öppna mitt skåp. ”But you saw him, you stared at him. He stood right here, I know what I saw!” upprepade jag upprört och viftade med armarna. Jag hade klart och tydligt sett att det stod någon här, Zayn hade också sett honom annars hade han inte reagerat så som han gjorde.

”Let it go, you´ve been in school for too long baby. It´s only a few days left before the christmas break” påminde han och stängde skåpet för mig när jag hängt upp väskan över axeln. Jag nickade och försökte att inte tänka för mycket på personen som stått och väntat på mig, men hur lätt var det att förtränga något som det?

”Why are you following me around anyway?..” jag insåg hur elakt det lät och rodnade lätt ”not that I mind but like, you know”. Han skrockade lågt vid min sida. ”I like to take care of you I guess, I don´t like it when other people are staring at what´s mine” förklarade han och ryckte på axlarna. Som var hans? ”So what, i´m yours?” frågade jag fundersamt och knäppte min svarta jacka. ”Yep”.

Vi gick i tystnad ut ur skolan och bort till parkeringsplatsen. Zayns mobil pep till och han läste smset som han precis fått. ”Crap, Niall´s out tonight and he took the keys with him..” muttrade han och lade ner sin mobil i fickan igen. ”Oh, so you´re locked out?”. Han nickade och kliade sig över den korta skäggstubb som växte över hans haka. ”Could I.. Or would it be okay if I, you know since I don´t have anywhere to go” mumlade han en aning nervöst och jag tänkte snabbt över saken i mitt huvud. ”If you slept at my place? Sure, you can borrow our guest room. I don´t know how my mum will react though” skrattade jag och fiskade upp bilnyckeln ifrån fickan. ”Seriously? Wow thanks. I think I have a bag of clothes in my car, let me just pick them up”. Han joggade bort över parkeringsplatsen och låste upp sin bil. Några sekunder senare var han på väg tillbaka igen med en väska i handen och ett brett flin på läpparna.

Vad hade jag gett mig in på?

Jadu Samantha, vad har du gett dig in på? ;) (JAG ÄR DEN ENDA SOM VET MAWHAH)

Ni är bäst! x  

Ps, jag har inte läst igenom texten utan ska rätta den helt innan jag lägger mig. Enjoy! xx