Zayn´s point of view

Så fort jag lämnat dörren bakom mig spottade jag bort det vidriga leendet på mina läppar och rätade till mitt hår. Även om Keely lockar fram det bästa hos mig är ett leende något av det mest onödiga jag vet. Varför ska man le för? Vem var det som kom på den korkade iden med att le? Varför kan man inte få gå och se neutralt sur ut? Jag skakade av mig de irriterande tankarna och gick tvärs över gatan. Lika bra att gå hela vägen hem, lite motion skadar aldrig.

Ellinor´s point of view

 Jag skrek frustrerat till och sparkade på närmaste mur. Fan ta Zayn. Fan ta Louis. Fan ta Andrew. Fan ta alla. Utan att veta vart jag skulle gick jag trevande längs gatorna i Bradford och tänkte igenom stunder med killarna. Mina tankar fastnade på dagen Zayn kommit och tagit över vårt ställe tillsammans med den där Louis. Jag och Andrew hade inte vidare mycket mer val än att gå med i deras gäng. Andrew hade inga problem med det från första början, eftersom att han var trött på vårt gamla gäng, men jag var inget vidare pigg på tanken. Att lämna alla vänner jag hade, att lämna honom. Det var något av det svåraste jag gjort, och ändå tvingade min egen bror mig att undvika all kontakt med honom. Han har säkert glömt av att jag existerar. Han minns nog inte ens vem jag är. Allt är Zayn´s fel. Medan jag gick omkring förbi affär efter affär såg jag ett par personer jag kände igen. Det var några av Keely´s kompisar, som hon brukade hänga med efter skolan. Ja, Zayn bad mig hålla koll på henne så jag har rätt god kunskap om vilka hon umgås med. Jag gick osäkert närmare tjejerna och hoppades på att de skulle känna igen mig, vilket de gjorde. En av tjejerna stannade upp och kisade åt mitt håll. Hennes ljusbruna hår låg vilandes över ena axeln och ett svagt leende lekte över hennes läppar. Hon lyfte solglasögonen och placerade dom i sitt hår innan hon sträckte upp ena handen i luften och vinkade. Jag vände mig förvånat om för att se vem det var hon vinkade till, men sen slog det mig. Det var ju mig hon vinkade till. Jag vinkade försiktigt tillbaka och kände en liten lättnad sprida sig inom mig när hon närmade sig.

”Ellinor, right?” frågade hon glatt och skakade min hand. Jag nickade och släppte ut en ljudlös pust.

”I´m Anna. And this is Lovisa” presenterade hon sig och kompisen bredvid henne, vilket jag antog var Lovisa.

”So what are you doing here all alone?” frågade hon förvånat, och kanske för att föra igång ett samtal.

”I got mad, so i just went outside to calm my mind” erkände jag och ryckte lätt på axlarna.

”Mad at who..?” Hennes nyfikenhet glänste i hennes ögon.

”My brother, Andrew. The tall guy who´s with Louis and Zayn”. ”Brother? I thought he was your boyfriend..” mumlade hon och lyfte upp glasögonen som höll på att halka ner.

”No ew” skrattade jag och äcklades av tanken på att dejta min egen bror.

”We´re gonna go for some coffee, wanna come?” frågade hon efter ett tags mumlande med Lovisa och kisade mot mig. Jag sken upp i ett brett leende och nickade ivrigt

. ”I´d love to” ”good” Anna krokade fast sin arm i min och den andra med Lovisa innan vi började gå mot närmsta café. När vi satt runt det lilla bordet, med varsin kaffekopp rykandes framför oss tog Lovisa upp sin kopp med en pust.

”So Ellinor, i want to get to know you. How did you became a member of Zayn´s gang?” Anna lutade sin haka i sina händer och tittade upp mot mig.

”Oh, My father died when i was three, so i don´t remember him that much. Me,Andrew and mum were just like a normal family until that day when Andrew started to do drugs. Mum freaked out when she found her son in jail. She couldn´t handle it. She started drinking, she said I was the reason of her death husband,it was a living hell. So i moved out with Andrew when i was sixteen. He said he knew a guy who offered us a place to stay. We became a gang, and then one day, Zayn Malik and his friend Louis took it all. Andrew had no problem with the new gang, but I missed my old. And i´ve lived with Zayn,Andrew and Louis since then” Anna nickade fundersamt och om jag inte såg helt fel hände något i hennes blick när jag nämde Louis. Men jag bestämde mig för att inte nämna det.

”Why don´t you get your own apartment then? I mean if you don´t want to stay with the boys” undrade Lovisa och tittade på mig med sina stora blåa ögon.

”I can´t afford a place like that, I have no job and stuff. That´s why” sa jag dystert och drack lite av den varma drycken.

“Oh that´s too bad. I dont want to be rude but I need to ask. Why did you guys do that to Keely´s mother?” Anna tittade osäkert på mig som om hon undrade om frågan var okej.

“It wasn´t my idea, that´s for sure. I was so pissed on Zayn, and so was Louis. You could tell by the way he looked at Zayn” muttrade jag och ställde ner min kopp på bordet igen. Lovisas mobil plingade till och hennes uppmärksamhet drogs till skärmen. “sorry girls, Liam needs me” en stark ton av röd spred sig över hennes kinder när hon insåg hur fel meningen lät och släppte ut gulligt fniss. Jag skrattade åt hennes generade ansikte och nickade. Anna däremot tittade på Lovisa och vickade lätt på ögonbrynen.

“oh shut it perv! Bye Ellinor” Hon räckte ut tungan åt Anna, vinkade åt mig och gick bort mot dörren för att lämna cafét. Så fort hon var utom hörhåll vände jag mig mot Anna.

“Louis, ey?” flinade jag och svalde ner ännu mer kaffe. Hon satte chockat I halsen och stirrade på mig.

“what?” frågade hon med ett osäkert leende och började fumla med hennes fingrar. “How long?” forsatte jag och stödde mig på ena handen. Hon gav ifrån sig en djup suck och täckte ansiktet med sin ena hand. Hon kikade fram mellan två fingrar och mumlade ett

“a year more or less”. Jag tittade på henne med vida ögon och kände ett litet skratt bubbla upp inom mig.

“and why haven´t you told him..?”

“Are you out of your mind? He´s freaking Louis Tomlinson. He don´t want a girlfriend!” tjöt hon snabbt och blundade. “How do you know that?” frågan verkade få henne att tänka till, då hon satt med halvt öppen mun, redo för att prata. Men inget ljud kom ut.

“Exactly. I can help you if you want to” föreslog jag och log mot henne.

“I don´t know if that´s a good idea..” mumlade hon generat och virlvade runt sin sked I kaffet.

“Trust me, I know what i´m doing” skrattade jag och sträckte mig över bordet så att jag kunde klappa henne på handen. “Okay..” pustade hon ut och lutade sig bak I stolen. Jag tror att jag börjar få nya vänner. Efter att vi spenderat över två timmar på cafét och enbart pratat om saker som vi ville berätta skiljdes vi åt utanför köpcentret.

”it was nice meeting you Ellinor. Call me if you want to hang out sometime!” ropade Anna medan hon backade ifrån mig och vinkade. Jag vinkade tillbaka och vände mig om för att börja gå hemåt. Min blick drogs längs alla skyltfönster och alla klädesplagg som var synliga ifrån mitt håll. Klänningar, tighta jeans, snygga tröjor, allt du kunde tänka dig i varenda skyltfönster. Jag tänkte precis vända blicken mot gatan framför mig när herraffärerna började tona upp sig. Min blick drogs hastigt tillbaka till skyltfönstret och jag kände hur jag själv kippade efter andan. Kan det vara han? Knappast. Personen vände sig om och i takt med att hans blick mötte min stannade hela världen upp. Hans leende.

Vem är det hon ser? ;)