Lovisas point of view

Det var med ett brett leende som jag klev in I vardagsrummet hemma hos Anna och snurrade ett varv framför tjejerna. Keely,Anna och Moalinn började busvissla vilket fick mig att rodna vilt innan jag vände ryggen till och täckte för kinderna.

“oh my god Liam will faint” flinade Moalinn och klappade till Keely över benet.

“Yeah, but come on. You need shoes” skrattade Keely och reste sig ifrån soffan för att dra med mig bort emot hallen. Hon öppnade Annas sko garderob och skannade snabbt igenom hyllan innan hon brast ut I ett högt “ah, there you are”. Jag såg med vida ögon på de högklackade skorna hon höll I ena handen och svalde lätt.

“I can´t walk in those!” tjöt jag när hon envisades med att få på mig dom.

“Just try” Jag gav ifrån mig en hög suck och drog på mig skorna. Keely flinade överlägset när jag tog ett par graciösa steg igenom hallen och började applodera.

“Oh shut up” muttrade jag men kände en svag seger sprida sig inom mig, jag hade redan blivit förälskad I skorna.

“Okay girls, Niall just texted me, Liam´s on his way oveeeeer” skrek Moalinn uppspelt ifrån vardagsrummet och jag såg Lovisa frysa till på sin plats. Som sagt. Några minuter senare ringde det på dörrklockan och Keely viskade ett “good luck” I mitt öra och joggade in till vardagsrummet där Moalinn och Anna satt på helspänn. Jag tog skakigt tag I handtaget och öppnade dörren med en svag vindpust. Liam stod där, finare än någonsin, klädd I ett par svarta jeans och en skjorta. Plötsligt kände jag mig en aning osäker, hade jag klätt upp mig för mycket? Han tittade upp ifrån marken och öppnade munnen, men till min förvåning så kom inget ljud ut.

“Uhm, I.. I.. Wow” var det ända som lämnade hans läppar och jag kände den svaga rodnaden krypa upp över mina kinder ännu en gång.

“You look stunning Honey” Han avbröt sitt stammande och stirrade djupt in I mina ögon, och för en gångs skull så var vi nästan lika långa.

“Thank you, you don´t look that bad yourself” flinade jag nervöst och drog åt mig min svarta fake-skinn jacka. Jag kontrollerade att allt var på plats innan jag vände mig om mot Liam och log.

“Shall we?” frågade han glatt och höll ut ena armen. Jag fångade upp hans hand I min och skrattade.

“We Shall”

Liam vägrade att berätta vart vi skulle, det ända han hade avslöjat var att vi strax skulle vara framme.

Wow, vilken ledtråd..

“So Lovisa, what are the girls goin´to do now when i´ve kidnapped you” skrockade han och bröt den bekväma tystnaden. Jag tittade snabbt upp ifrån mitt knä och stirrade på honom.

“How did you know..?” frågade jag med ett finurligt leende.

“I saw them through the window. They were staring at me and then at you, and at me.. and yeah” flinade han. Jag nickade förstårligt och bad mig själv att ge dom alla en rejäl utskällning när jag kommer hem igen.

Plötsligt saktade bilen in och Liam parkerade den på något som påminde om en enorm parkering.

“Come on love” mumlade Liam när han öppnat min dörr och hjälpte mig ut ur bilen.

“Oh, and I don´t think you can walk here with those shoes.. So jump!” Allting gick så fort. Först stod jag förvånat på marken och tittade på den slingriga skogstigen, sekunden senare satt jag uppe på Liams rygg, med armarna om hans starka axlar. Han gick med noggranna steg och verkade veta vart varenda sten och stubbe var placerade. Jag kände mig allt mer bekväm på hans rygg och gungade lätt med benen. Det tog inte särskillt lång tid innan Liam släppte ner mig igen och mina fötter landade mjukt I.. sand? Jag tittade mig omkring och insåg först då att vi var vid en sjö. En liten strand gick längs med vattnet en bit och resten var täckt av skog. En brasa sprakade gott nära vattnet och två tjocka stockar stod vid sidan av brasan. Jag höjde förvånat på ögonbrynen och tittade tillbaka på Liam. Han I sin tur sken upp I ett brett leende, tog av sig sina skor och promenarade bort. Jag följde hans exempel och drog av mig den eländiga klackarna och småjoggade efter Liam. Han slog sig ner på en av stockarna och ropade ut något jag inte hann uppfatta. Förvånat stirrade jag ut mot skogen där en skugga kom gåendes, bärandes på en gitarr. När skuggan kom närmare insåg jag att det inte var någon mindre än Niall I egen person. Jag skulle precis fråga vad han gjorde här när han drog fingrarna över strängarna på gitarren och en ljuvlig melodi spred sig I sommarluften. Min blick drogs hastigt till Liam när hans röst tog ton, och du må tro, jag var helt stum.

(lyssna på ´moments´om ni vill)

the door.. Turn the light off

I wanna be with you

I wanna feel your love

I wanna lay beside you

I cannot hide this.. even though I tired”

Heart beats harder

Time escapes me

Trembling hands touch skin

it makes this harder

and the tears stream down my face..”

 (Stäng av låten)

Han avslutade låten med ett svagt och nervöst leende. Niall försvann lika snabbt som han hade kommit och ljud ifrån en bil ljöd strax där efter. Jag skulle precis börja berömma Liam när jag insåg att jag faktiskt hade låtit ett par tårar glida ner längs mina kinder. Hans röst, den var så.. magisk. Jag reste mig ifrån min plats och gick över till hans stock innan jag slog mig ner bredvid honom. Hans armar fann osäkert sin väg runt min midja medan jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg och suckade.

“That was amazing” mumlade jag, och fortsatte sedan. “you´re amazing”. Han höll mig ifrån sig en bit, fortfarande med armarna om min midja och tittade in I mina ögon.

“No, You´re amazing” uttalade han övertydligt och lutade sig fram. Jag slöt ögonen och kände hur hans läppar svagt pressades mot min panna innan han kramade om mig, ännu en gång. Jag vet inte hur länge vi satt där, skrattandes, pratandes och helt omedvetna om omvärlden. Det var bara vi två som existerade. Våra sinnen fanns bara till för oss, det enda som existerade I våra minnen var oss. Jag, Lovisa Ragnarsson och Liam Payne. Ja, Ragnarsson är ett svenskt efternamn, då min mor är född upp uppvuxen I Sverige.

Liam´s point of view

Från stunden att dörren öppnades till att vi satt här, hand I hand, skrattandes en stjärnklar sommarnatt. Bara hon och jag. Så visste jag att hon var den delen av mitt liv som mitt undermedvetna har saknat. Hon fick mig att känna mig lycklig, hel och fulländad. Det nervösa pirret jag hade haft I magen hade försvunnit så fort jag insåg att hon var minst lika nervös, och kvällen kunde inte ha blivit bättre.

Jag stod på trappsteget nedanför Annas lägenhet och sträckte ut armarna för att fånga in Lovisa I en kram. Hon borrade ner sitt huvud vid min axel och fick fjärilarna I min mage att bli vilda. Hur var det fysiskt möjligt att en person kunde påverka en annan på det här sättet?

“It was an amazing night. Thank you Liam” fnissade hon sömndrucket.

“Yes it was love”

“I´ll see you in school on monday” mumlade jag sedan slött och placerade en försiktigt kyss på hennes mjuka kind. Hon rodnade smått och nickade medan hon backade in I lägenheten. Jag vinkade smått med ena handen och såg på hur hon stängde dörren innan jag vände mig om och gick ner mot min bil. Kvällens stunder passerade I mitt minne och fick leendet på mina läppar att spricka ända upp till öronen. Jag kikade bak I backspegeln och såg Annas lägenhet försvinna bort ur min syn..

Ett sånt där gulligt mellan kapitel här mitt i all drama.. Om ni vill se hur Lovisas klänning ser ut, så finns den på bild i kapitel 10. Jag försökte länka videon till moments, men fanskapet vägrade fungera så ni får fixa det själva ^_^

Kommentera my little poatoes! xox