Jag stampade nervöst med foten i den snötäckta asfalten och spanade efter något tecken på liv. En svart bil förstörde den skumma tystnaden som lagt sig över området, dock var det inte så konstigt eftersom det var rätt tidigt. Bilen saktade in vid trottoaren och vevade ner ena förarrutan. Så fort Danielle´s svarta hår syntes i fönstret greppade jag tag i min vita tygväska och joggade fram till bildörren. Bilföraren, vem han nu var, gasade på så fort jag suttit mig till rätta och körde ut på den ödsligt tomma gatan. 

"träffas ni så här tidigt varje dag?" gäspade jag trött och tog upp mobilen. Danielle sträckte sig ifrån framsätet och gav mig en tröstande klapp på axeln med orden "I bland, men man vänjer sig".  Jag nickade trött och kisade emot den digitala klockan, 08:12. 

"Jag är Jazon föresten" mumlade mannen i framsätet tyst. Jag vred lätt på huvudet och scannade honom i profil medan han höll blicken fastklistrad på den hala vägen. Hans svarta hår låg ostyrigt runt hans ansikte och fick hans ljusa ögon att se.. magiska ut. Jag skakade lätt på huvudet och lutade mig bakåt i de svarta skinn sätena medan jag blundade.

 

"Sömntuta, vi är framme" skrattade Danielle och ruskade om min axel. Jag tittade mig yrt omkring och försökte skaka liv i min efterblivna blick. Jag tog tag i min tygväska och hängde den över axeln innan jag hoppade ur bilen. Danielle la ena armen om mina axlar och hasade upp sin väska högre på sin axel.  

Vi klev in igenom en svart dörr som ledde oss till något som liknande en oändlig korridor.  Danielle tog tag i min hand och drog med mig en bit in i korridoren, innan hon svängde av och hamnade framför en genomskinlig glasdörr.

"Redo?" flinade hon och knuffade upp dörren med sin axel. Ett fåtal människor stod utspridda i den stora lokalen och stretchade samtidigt som de förde livliga konversationer om något ointressant. Jag gick smått nervös efter Danielle och stannade upp framför en man som såg ut att vara runt 25 års ålder, kan man kalla honom man? 

Han log vänligt emot mig och drog upp sina pösiga mys byxor så att de fastnade vid hans vader. 

"Jag antar att du är Marion? Danielle har pratat en del om dig" skrattade han och skakade vänligt min hand.

"Går ni och byter om tjejer? Så kör vi igång lite smått".  Jag nickade,igen, och små joggade efter Danielle som börjat gå emot en av de hundratals dörrarna i lokalen.  Bänkar stod uppradade längs väggarna, med speglar här och var. Jag hängde imponerat av mig väskan, jackan och sparkade av mig skorna. 

På några snabba svep klev vi ut i danslokalen igen, klädda i lämpligare kläder. Jag bar ett par ljusgråa mys byxor, ett par gymnastik skor och min vita "dans tröja" som jag gärna kallade den.  

"Hitta en plats så går vi igenom några steg lite smått!" hojade mannen som stod längst fram av alla dansare. 

Han gick igenom ett par av de steg som var svårast inom korriografin, innan han började gå igenom första delen av dansen.

Efter en svettig timma satt första delen av dansen hyfsat bra. Han log mot oss alla innan han stegade iväg till sin iphone som var kopplad till våra högtalare. Låten vi lyssnat på dämpades samtidigt som "Party Rock Anthem" började spelas i lokalen. Basen gjorde att blodet i kroppen började hoppa i takt till musiken, och fick kroppen att hamna i en ljuvlig rytm. 

 

 

"Bra jobbat! vi syns i över morgon, det är inte långt kvar innan ni ska åka" flinade mannen, som tydligen hette Chad. Jag höjde förvånat på ögonbrynen emot honom och drog handen längs min svettiga panna.

"Uhm, just det ja! Marion, Stephani slutade ju som sagt, så vi undrar om du vill ta hennes plats på hel tid? inte bara för den här turnén alltså". 

"Ska tänka på saken, när kan jag höra av mig senast?" frågade jag leendes och började sakta gå baklänges.

"Så snart som möjligt, du var grym idag!" Jag log emot honom och vinkade snabbt innan jag försvann in i omklädningsrummet med resten av tjejerna.

"Nå vad tyckte du?" pustade Danielle och drog av sig sin pösiga t-shirt. 

"Skit kul, saknat dansen den tiden jag inte dansade" flinade jag och skyndade mig med att byta kläder. Jag rynkade äcklat på näsan när den välkända doften av svett spred sig runt mig.

"Ta´t lungt, du får duscha när du kommer hem" Danielle blinkade med ena ögat emot mig och tryckte ner sina danskläder i hennes egna väska. Vi sa hejdå till de tjejerna som var kvar och gick ut emot den svarta bilen.

"Är han din personliga chaffuör?" skrattade jag och nickade emot James som log emot oss.

"nope, min bror faktiskt. Eller ja, halv bror" flinade hon och vinkade tillbaka. Jag höjde ännu en gång förvånat på ögonbrynen och hoppade in i bilen efter Danielle.

"Har du suttit här hela dagen?" frågade jag chockat när jag insåg att klockan faktiskt var två på eftermiddagen.

"Nix, har kört omkring här i London för att utforska allt nytt" flinade han igenom backspegeln och backade ut ifrån parkeringen. Chad´s ord började ringa i mina öron, och fick mig att inse vad han faktiskt hade sagt.

"Danielle, vad var det för Turné Chad pratade om?" 

"Sa jag aldrig det?" frågade hon förvånat och vände sig om i framsätet. Jag skakade bestämt på huvudet och lutade mig en bit framåt.

"Jo, LMFAO ska ju uppträda på några ställen i Frankrike, någon enstaka konsär i Tyskland och sedan tre stycken här i England, så det blir en mini turné" förklarade hon leendes. 

Under hela bilresan hem satt jag tyst och funderade på hur jag skulle göra, att åka på turné var ju inte en dålig idé. Med tanke på att jag får ett jobb,lön och lyckas göra det jag älskar samtidigt. Det enda negativa är ju att jag blir borta ett tag.

"Uhm, tack för skjutsen, och du Danielle. Kan du hälsa Chad att jag mer än gärna åker med?" skrattade jag och hoppade ur bilen. Danielle nickade leendes och vinkade till mig, lika så Jazon. Jag tittade efter bilen med ett leende innan jag vände mig om och gick in i huset.

 

 

Paul höll upp dörren för oss och lät oss komma ut ur det vita rummet vi nyss blivit intervjuade i. Intervjun i sig var rätt rolig, med alla frågor från fansen och så vidare. Men Cristin, som intervjuaren hette, hade fjäskat sönder för oss alla vilket vi tröttnade på rätt fort. Det var alltid saker som "Charmiga Harry","söta Niall" och liknande saker som lämnade hennes mun. Jag drog tröttsamt en hand igenom mina små lockar och fick en kompis klapp på axeln av Liam. "Vi åker hem i morgon" suckade han glatt och gned sina händer vid ögonen. Veckan här i L.A hade varit hektiskt och stressad, inte en enda lugnt minut. Intervju efter intervju, och sedan direkt till en photoshoot och sedan vidare. Så gick det om och om under en hel vecka. Louis,Niall och Zayn klev ut bakom oss innan Paul stängde dörren med en smäll och började dra med oss ut mot bilen.

"Kan man bli mycket jobbigare?" frågade Niall irriterat och kastade en blick bak emot dörren. Paul flinade lätt och skakade på huvudet.

"Tycker faktiskt synd om er, även om ni förtjänar det ibland.." Jag drog förolämpat efter andan, dock på skoj, och stannade upp där jag stod. Paul fortsatte gå i sitt egna lunkande tempo med Liam bredvid sig. Jag gav Louis en menande blick, vickade på ögonbrynen och började springa ifatt Paul. Någon decimeter innan jag skulle ha krockat in i honom tog jag sats och hoppade upp på hans rygg. Han skrattade frustrerat och drog ner mig på marken igen. Jag räckte retsamt ut tungan emot honom och borstade av mina byxor innan jag började gå i normal takt med Niall och Louis.

"Men alla dessa jävla komplimanger!" muttrade Niall irriterat och gestikulerade med armarna. Dock kan jag förstå honom när det gällde hennes komplimanger. Det ända Niall fick höra var hur söt och charmig han var en gång i minuten, lika så hur fantastiskt det var att en tandställning kan passa så bra på en människa. Jag menar, seriöst?

 

 

 

Jag vek ihop de sista plaggen och tryckte ner dom i min överfulla resväska. Sedan la jag fram ett par jeans och en vanlig hoodie längst ner på hotellsängen och kröp ner under det vita duntäcket. Jag greppade tag i min mobil och knappade vant in min kod. Marion´s ansikte lös upp min bakrund och fick mina mungipor att rycka lätt. Jag klickade mig in på sms och letade fram Marion´s och min konversation.

 

"Om tio timmar är jag på väg hem till dig..Miss u a lot xx" 

Min mobil gav ifrån sig ett svagt läte och lät Marion´s sms visas på skärmen.

 

jag skrattade lätt för mig själv innan jag låste och la undan mobilen. Det vita duntäcket la sig mjukt runt min kropp när jag sjönk ner i sängen och drog in doften av kudden. Dock doftade den ingenting.. bara nytt.. och okänt. Men det var som sagt bara tio timmar kvar tills jag skulle sitta på flygplanet, på väg hem till England.