Jag drog snopet tillbaka handen och tittade efter Marion när hon skyndade sig förbi.

"Du borde prata med henne, jag och Jai sticker ut en stund" mumlade Luke och gav mig en snabb klapp på axeln innan han ropade till sig Jai. Jag stod förvirrat kvar och tittade på de två tvillingarna när de drog på sig sina jackor och försvann ut i snö ovädret. Med en djup suck hörde jag hur vattnet gick på inne i badrummet och började gå tillbaka till vardagsrummet.

Jag slog mig ner i soffan och drog ena handen igenom mina lockar medan jag stirrade ut igenom ett av de stora fönsterna. Hur skulle jag förklara allt utan att det blev fel? Utan att hon skulle sticka eller tvinga mig att lämna huset? Utan att hon skulle bli ännu mer besviken och ledsen?

 

Mitt i allt tänkande gick Marion förbi dörr öppningen i ett par tights och ett linne. Hon tittade sig omkring i huset med ett litet leende gömt i mungiporna innan hon vände blicken mot mig. Hennes leende blåste bort lika fort som det kommit dit innan hon med en djup suck lutade sig emot väggen.

"Vad vill du?" muttrade hon surt.

"Kan du inte komma hit så att vi kan prata?" försökte jag och klappade lätt på platsen bredvid mig i soffan. Hon tvekade i några sekunder innan hon gick och satte sig i fåtöljen en bit ifrån mig. Jag tog in hennes skönhet , dock för länge då hon stirrade på mig med ett höjt ögonbryn. Jag harklade mig lätt och fixade nervöst till mina lockar.

"Jo asså.. Vi hann ju inte riktigt prata om det som hände.." började jag osäkert och sökte efter hennes blick. Hon skakade lätt på huvudet med en trumpen min och började fingra på sina tights. Jag skulle precis börja prata igen när hon avbröt mig. "Varför ljög du för mig?" . Jag blev en aning ställd av hennes fråga, och kunde inte komma på ett vettigt svar.

"Jag vet faktiskt inte.. jag visste väl innerst inne att det var fel av mig och att du skulle bli sårad" mumlade jag och tittade skamset ner på den svarta mattan. Hon suckade lågt och ändrade sits i fåtöljen innan hon fortsatte.

"Vem var det du träffade på stan varje gång då?" frågade hon osäkert, som om hon var rädd för att veta svaret.

"Bara en gammal kompis, Caroline Flack" sa jag snabbt, men hann ändå se hur orden långsamt tog sig in i hennes huvud och fick henne att surt titta upp på mig. 

"Ni har inte bara varit i stan, eller hur?"  Jag skakade ännu mer skamset på huvudet, och tittade upp när jag märkte att hon stod någon ynka decimeter ifrån mig.

"Jag tror det är bäst att du går" muttrade hon och nickade emot dörren. Jag reste mig ifrån soffan och började gå emot hallen när jag vände mig om.

"jag och killarna sticker till USA i morgon, vi blir nog borta mellan två eller tre veckor" hasplade jag ur mig och kikade försiktigt fram för att kunna se hennes reaktion. Hon stod fastfrusen i några sekunder innan hon vände blicken mot mig igen. "varför skulle jag bry mig? Hoppas ni stannar där..". Och med dom orden ringandes i mitt huvud lämnade jag tvillingarnas hus med en ängslig känsla växandes i magen. Jag var förbannad på allt, på Marion för att hon var så jävla underbar, på mig själv för att jag var så oerhört korkad och på Caroline.. för att, jag vet inte riktigt men jag är arg. 

Jag drog jackan tätare omkring mig medan jag irriterat blinkade bort tårarna som ville tränga ut ur min ögonvrå. Men samtidigt, jag och Marion kunde knappast fortsätta så som vi gör. Vi kan vara oss själva mindre än tre gånger i veckan, det funkar inte. Caroline var en utgång, jag känner mig hemsk när jag säger det här, men det är sant. Jag är kille, och det måste Marion förstå. Självklart förstår jag henne, jag hade inte varit jätte glad om hon hade gått bakom ryggen på mig och träffat en annan kille.

 

Med en arg suck sparkade jag till en bit frusen snö och ökade på stegen medan jag började skymta vårt vita hus.

"Harry! Du måste packa klart, Paul ska hämta upp dig i morgon bitti vid fem, så bäst för dig att du lägger dig i tid" ropade mamma igenom huset när jag flängde upp dörren. Jag ropade ett "okej" tillbaka och skakade av mig snön ifrån mina kläder och mitt hår. Mina skor hamnade slängda i en hög vid skostället, där dom förövrigt fick ligga medan jag joggade upp på mitt rum. På vägen förbi passerade jag Marion´s rum och kände klumpen i magen växa ytterligare lite. Varför blev det alltid problem med den tjejen?

"Är du helt säker på att Harry och dom har stuckit nu?" frågade jag pappa för femte gången i det här samtalet. Han mullrande skratt ekade igenom telefonen innan han försäkrade mig om att Harry redan lämnat huset. 

Med en sista suck mumlade jag ett "vi syns" och lyfte upp min väska på ryggen.

"Ring så fort du vill, om vi inte sover.. eller är upptagna.." flinade Luke skämtsamt och gav mig en broderlig kyss på kinden. Jai kikade upp bakom Luke´s axel med ett sorgset leende. "Vi hörs och syns!" hojtade han innan han försvann upp för trappan igen.

"Han ska säkert ringa den där Emy" muttrade Luke och tittade upp efter Jai.

"Emy?" upprepade jag med höjda ögonbryn.

"En brud som Jai har kärat ner sig i , de har varit på dejt ett par gånger" förklarade han snabbt och gav mig en till kram. Jag vinkade lätt innan jag vände mig om och började gå hemåt.

 

 

Jag stannade upp när jag såg den svarta bilen stå utanför vårt hus. Niall stod lutad emot huven med armarna om en tjej som påminde något enormt mycket om Hanna. Min blick gled ifrån sötheten själv och hamnade på Zayn som just klev ut ur bilen. Han kikade bort emot mig, knäppte sin vinterjacka och började med raska steg gå emot mig. Jag försökte hålla min ilska inombords, den var ju trots allt till Harry, inte till Zayn.

"Marion!" skrattade Zayn och drog in mig i en varm kram. Hans doft omringade mig med en lukt av cigarett,mint och någon parfym.

"Hur är det mellan dig och Harry?" viskade Zayn försiktigt när han placerade sin arm runt mina axlar de få meterna som var kvar. Jag himlade med ögonen vilket räckte för honom att förstå. Han nickade med ett besviket leende och lät sin arm glida ifrån mina axlar. På några snabba steg hade han kommit fram till Niall och Hanna, förstört deras söta stund och rufsat till Niall´s hår.

"Vi ska åka nuuu" flinade han och nickade emot bilen. Niall drog Hanna intill sig igen och gav henne en söt puss på läpparna, vilket fick de flesta av oss att dra efter andan.  Med ett oskyldigt leende och ett par rosiga kinder försvann Niall in i den stora bilen med en snabb vinkning till mig. Jag vinkade lätt tillbaka och började gå upp för gången till huset, men hann inte så långt. Jag sparkade av mig skorna och hängde upp jackan på en av krokarna. Med tunga steg släpade jag mig upp för de välkända trapporna. Mina ögon tårades smått av tanken på att jag inte skulle få se killarna eller Harry på någon vecka, kanske mer. Under promernarden insåg jag att jag inte kunde vara arg på Harry för alltid, hur mycket jag än önskar att jag kunde. Och sen så har jag kanske inte ens en anledning att vara sur på honom. Han sa ju bara att de inte alltid träffats i stan, de kanske tog en middag hos henne i stället? Det betydde ju inte att de skulle ha haft..sex, eller hur?

Mitt i mitt grubblande upptäckte jag att jag automatiskt stannat framför min dörr, och öppnade den. Jag slängde in väskan på sängen och lät blicken svepa över mitt städade rum. En bit av min dagbok stack ut under bedd madrassen och fick mig att inse att jag knappt har skrivit i den. Jag skulle precis vända mig om för att stänga dörren när någon stängde den bakom mig. Innan jag han reagera slingrade sig ett par armar runt mig och en härlig bekant andedräkt flåsade mig i nacken. Jag vred försiktigt på huvudet och försökte dölja mitt leende som egentligen ville tränga sig fram.

"Snälla var inte sur på mig, jag fixar inte att åka då" bad Harry och putade med underläppen. Jag skakade långsamt på huvudet och vände mig om i hans famn. Ett litet retsamt leende visade sig på han hjärtformade läppar, de som jag så gärna hade velat kyssa just nu, men även samma läppar som Caroline kanske har rört vid.. Jag backade försiktigt undan ifrån Harry och tittade in i hans bedjande ögon.

"Hade ni.. sex?" frågan for ur min kropp innan jag hann stoppa den. Harry tittade chockat på mig innan han bestämt skakade på huvudet.

"Usch nej, varför skulle vi ha haft det?" frågade han ännu mer chockat.

"Jag vet inte.. när jag frågade om ni varit någon annan stans än i stan fick jag bara en känsla av att det var så.." förklarade jag snabbt och kände hur en tyngd lättade ifrån mina axlar.

"Gud nej, vi har ätit middag hos henne ibland, och annars bara dröst runt" fortsatte han, dock med en skamsen ton i rösten.

"Ska vi glömma all drama?". Jag kikade upp på Harry med ett osäkert leende, ett leende som växte sig betydligt bredare när han närmade sig med sina mjuka läppar.

Jag blundade i samma sekund som Harry´s läppar träffade mina, men också i samma sekund som dörren till mitt rum öppnades. 

"Vad i.." började pappas förvånade röst. Jag kastade mig bakåt ifrån Harry, som om han precis hade bränt mig, och stirrade på pappa. 

"Uhm, Harry de andra väntar på dej.." mumlade han med blicken fäst i Harry´s. Harry nickade osäkert och slank förbi pappa med ett snabbt "Hejdå" och vidare ner för trappan. Jag gav pappa ett oskyldigt leende och följde efter Harry , fortfarande med pappas blick brännandes i min nacke.

"Hejdå tjejer!" skrek Louis med en pipig tjejröst och stängde bildörren på den stora svarta bilen. Paul vinkade snabbt åt oss alla innan han också hoppade in i bilen och startade motorn. Anne och Pappa stod vid dörr öppningen , och gud vet vad de pratade om, medan jag och Hanna stod vid vägen.  Vi vinkade smått åt bilens baklucka innan den försvann ut ur vår syn.

"Så.. du och Niall, ey?" flinade jag och gav Hanna en kram. Hon nickade lyckligt och vände sedan blicken emot huset. "Din pappa ser inte så glad ut" fortsatte hon förvirrat. Jag vände själv blicken och såg pappa stirra på mig med en besviken tomhet i kroppen.

"Ringer du mig sen?" mumlade Hanna innan hon gav mig en tröstande klapp på axeln och stack sin väg.

Jag gick med långsamma steg upp emot huset och vidare in i köket. Pappa satt vid köksbordet tillsammans med Anne och stirrade på mig. "Din pappa säger att vi behöver prata" muttrade Anne osäkert och växlade blicken emellan mig och pappa.

"Kan du förklara för mig varför du och Harry kysste varandra när jag kom?" sa pappa rakt på sak, vilket fick Anne att hastigt vända blicken emot mig.

"Ehm.." mumlade jag med blicken ner i bordet. Var han tvungen att komma på oss just då som Harry inte fanns här? Just då som jag får klara mig ur det här själv?

"Vi väntar.." fortsatte pappa och klappade lätt i bordet.