Ex animo - prologue
”Hejdå!” ropade jag och vinkade glatt åt henne när hon klev in i taxin. ” Jag ringer er när vi har landat. Älskar er!” ropade hon tillbaka innan hon stängde dörren. Jag tittade efter henne när bakluckan på taxin försvann ur min syn. Jag var 8 år sista gången jag såg henne..
Senare på kvällen så gick jag ner till köket för att ta något att äta. Pappa gick omkring med telefonen I högsta högg och väntade på att mamma skulle ringa.
En hög ringsignal ekade genom huset. Pappa tittade chockat på sin telefon innan han snabbt svarade. “Carl?”. jag följde hans samtal och tittade spänt på när jag såg pappas ansikte förvridas till en orolig grimas. “VA?!” utbrast han och stirrade tomt framför sig. Jag blev mer och mer orolig för varje sekund.
pappa viskade slutligen ett “mm” och lät mobilen falla till marken. “pappa?” frågade jag oroligt och gick fram emot honom. “Marion.. mamma kommer inte komma hem på ett väldigt,långt tag” suckade han och andades hackigt. När han insåg vad han just sagt bröt han ihop och började gråta hysteriskt. Jag förstod inte någonting, och gick istället fram för att krama om honom. Jag var näst intill tårar då pappa såg så förstörd ut. “hennes flygplan störtade..” snyftade han hackigt och skakade lätt på huvudet. Jag tog med ens in det han sa, men förstod inte riktigt. Mamma kunde ju inte vara död? Eller?
Vad fan var det som hade hänt?
Jag minns fortfarande varje dag det året.. vissa mer smärtfria än andra. Jag och pappa blev tajtare än tajtast då vi stöttade varandra igenom de svåraste tiderna.
Inte långt efter mammas död flyttade vi ifrån Oxford och bosatte oss I London.
Det har gått 9 år sedan mammas död, även om det känns som I går....
Vad tycker ni?
Ni gör min dag om ni kommenterar, just so you know ;)
// Emilia xoxo
JÄTTE BRA!!<3
Bra!!:)